Vi såg Lake house med Keanu Reeves och Sandra Bullock. Vi bäddade ner oss i sängen, jag och min lilla tjej. Vi tyckte om den bägge två. Skillnaden var bara att jag grät som ett såll i slutet och hon skrattade åt mig. Visst är det lite otäckt när de tecken du fått genom livet en dag synkroniseras och du nästan attackeras av dom ju närmare målet du kommer. Så har det varit för mig det senaste året. Jag har känt att nu är det rätt, mer än någonsin och så fort jag i min iver tänkt påskynda processen stoppas jag. Så backar jag, tänker att jag hade fel… Men så kommer alla tecknen igen och ibland har jag velat skrika: Vad vill ni egentligen, till dom där uppe. Är jag på rätt väg eller inte? Hur ska ni ha det? Det som är intressant med all typ av tro är att den inte kommer konkret till dig utan att den bygger helt på ” att tro”. Att lita på sitt hjärta, sin intuition, utan några konkreta bevis. Med tecken är det så också, det bygger på samma sak. Att lita på tecknen, eller att ignorera dom, undvika dom eller inte se dom, det är helt upp till dig själv. Men en sak vet jag. Att för var gång jag litat på min intuition, var gång jag litat på de tecken jag fått har jag fått starkare intuition och fler tecken. Och det har slagit in. Övning ger färdighet säger man ju. Så är det verkligen.
Under mitt lilla liv har jag fått tecken om en specifik sak och under 2006 har alla dom små tecknen sammanfallit till ett. I ett års tid har jag haft en sån enorm känsla av att jag är nära målet. Sååååå nära… Men jag har också haft en enorm känsla av att jag måste vänta, vänta in. Att det kommer till mig snart. Men om och om igen har jag för ivrat mig. Och änglarna har kommit på mig själv med handen i godispåsen och så har jag fått mig en rejäl näsbränna. Ni vet som barnen gör på fredagen, tjatar och tjatar på att bara få se godis påsen, lukta på den och kanske få smaka EN. Men mamma envist påvisar, det är inte lördag än. Eller som när du är gravid och den där sista månaden är oändligt lång. Redan i åttonde månaden, längtar du så mycket efter ditt lilla barn och är så trött på att vänta. Att du önskar med hela din kropp att den kommer för tidigt. Men nej… när det är dags är det dags. Hela filmen går liksom ut på det. Att våga vänta… fast du mer än någonsin känner att allt är rätt. Att se tecknen och lita på dom. Tillit...Faith
Se filmen, den är fin, annorlunda. Och kanske känner ni som jag…oavsett vad ni väntar på, vad ni längtar efter.
Kram Malin
