Fundringar

 

Så fort min väninna såg honom sa hon – Vem
är han? Jag log… någon som jag saknat… som äntligen är tillbaka, svarade jag.
Några timmar senare står han på scenen. Bara han. Ingen annan. Musiken kommer
bakom honom och runt, för att sedan ta tag i oss som väntar… Han är vackrare än
jag minns honom. Avskalad ren, klädd i svart. Så kommer äntligen rösten som jag
längtat efter och min väninna ler och förstår. Sen följer 45 minuter av
fullkomlig njutning på alla tänkbara plan. Med sin musik, sina texter och sin
kropp berättar han något för oss och vi lyssnar. Min kropp, min själ, mitt
hjärta, mina sinnen alla får dom sin dos av vackra, starka ord sammanflätade
med fantastisk musik. 

Glömmer nästan bort att applådera mellan
låtarna. Det känns nästan som om tystnaden är lika viktig.

 

 

En del av mig är lite små sur på honom för
att han varit borta. Men när jag ser honom, hör honom, är tiden som varit
ointressant. Han är här nu…

 

 

Efteråt sitter jag och min väninna kvar på
golvet, i salen där han nyss avslutade sin konsert och sopade rent med Bob
Marleys Redemption Song acapella.

 

Min väninna tittar på mig frågande – Vad
hände egentligen! Jag ler igen… Krister Linder kom, gick och segrade…

 

När vi kommer ut är det stjärnklart ute,
vilket inte förvånar mig ett dugg. Regnet som nyss fullkomligt öste ner är nu
helt borta. Vilken stjärnklar natt vill inte vara närvarande nu?

 

När vi träffar honom senare på kvällen slås
jag av hans vänlighet och hans värme. Och jag förstår att jag hade fel om hans
frånvaro de senaste åren. Allt har sin tid. Nu är han här, starkare, ödmjukare,
klarare och mer sann än han någonsin varit. 

 

Kristers skiva kommer ut i september. Alla ni
som gillar texter som dyker in i själens innersta och vrider om. Alla ni som
inte är rädda för att känna för mycket. Köp skivan! För mig gick den in i mitt
djupaste mörker bara för att finna den gnista av ljus vi alla är en del av.

 

Välkommen tillbaka Krister! Vi har längtat!
Kram Malin

 

Gå ut på hans hemsida så länge! Den är fantastisk! U will get addicted! 

 

www.kristerlinder.com

  

 

Jag smög ut i natten, eller var
det tidig morgon... Mörkret omfamnade mig och jag satte mig ned i gräset. Jag
var inte rädd, varken för natten eller eventuella djur som smög omkring i
buskarna. Jag har fått ett mod som alltid håller sina armar omkring mig. Ett
mod som visar mig vägen framåt mot mina drömmar och mål. Nu satt jag där i
gräset och såg upp mot fullmånen. Den var så otroligt vacker, fint inramad av
de två ståtliga lönnarna vi har på gården. Vi samtalade en stund, månen och
jag. Ja... ni borde veta att jag är sån vid det här laget. En som talar med
månen... 

 

Det senaste halvåret har väntan
varit min prövning. Ni vet när man känner något så starkt och så vill man att
allt ska sätta fart NU. -Jag är redo! Skriker mitt hjärta och så vill jag bara
kasta mig ut! -Tillit, har rösten inom mig viskat, tillit och tålamod... - Jag
har ett enormt tålamod och har haft det hela mitt liv! Varför måste jag ha det
just nu?! Jag vill NU! 

 

Det var det vi pratade om, månen
och jag. Att jag måste lita på vad min inre röst säger och att invänta rätt
tid. Gubben i månen lutade sitt runda huvud på sne och log medan han
viskade  -Tålamod min sköna...

 

 Idag kom tidningen Mama i
brevlådan med mig och Isak på omslaget. När jag slog upp tidningen blev jag alldeles
varm i hela kroppen av alla bilder. Inte av bilderna på mig, det trynet har jag
sett en hel del av redan, nej utan bilderna från Oman. Något hände mig där...
Jag visste det redan innan jag åkte dit, att något skulle klicka inom mig. På
arlanda hade jag köpt Paulo Coelhos bok Zahiren och jag försvann in i varje
sida där jag låg på stranden. Varje ord talade till mig och det är så häftigt
när man känner så. Han skrev den här boken till mig! 

Jag tror jag fann min själs
längtan där i Oman. Du vet när man har längtat efter någon eller något hela
sitt liv och helt plötsligt kommer man till insikt om att man har funnit det. 

Där på stranden i Oman... Jag minns så väl
vad jag kände just då. En sån otrolig känsla av frid. Ni vet som när man
omfamnas av någon och du känner att i den här famnen kan jag stanna för evigt.
För du känner dig så lugn och trygg där. Och då menar jag verkligen inte ett
par starka armar för det är inte styrkan i armarna som gör det utan hjärtat som
äger dom. Precis så kände jag när jag stod där på stranden. Frid...trygg... och
fylld med mod. 

 

Jag är född Kristen, jag älskar
den katolska Madonnan, jag sitter och pratar livet med månen. Helt galet
egentligen. Men på en strand i Oman, ett muslimskt land, fann jag den jag
innerst inne är och vill vara. 

Jag fann mitt hjärta. Och jag
letade inte längre, jag väntade... Med god hjälp av Monsieur Coelho.

 

 Så tro inte att svaren till din
själs längtan kommer från platser där dina små fötter har vandrat tidigare. Dom
kan komma från helt oväntat håll. Vårda därför varje nytt möte, varje samtal, varje
ny plats för alla kan dom ha en gåva i sin hand och kanske en nyckel till ditt
hjärta. 

Igår talade jag med månen om min otålighet som hela tiden drar i mig.
Idag påminde han mig om en av de vackraste platser på jorden och vad den
stranden gav mig. Frid, trygghet och ödmjukhet. Men också mod.  Tålamod...

 

 Tack snälla Mama för mötet med Oman, Tack Charlotte för
intressanta samtal och Tack Oman för att du hjälpte mig att hitta hem, till min
själs längtan...Vi kommer att ses snart igen.

Vill
… vill inte…

Vill
… vill inte…

Lillstråsjö söndag

 

Ikväll åkte jag och min nära väninna Johanna och hennes
man Per med våra små pojkar ner till en liten skogs sjö för att ta ett kvälls
dopp. Lillstråsjö ligger mitt i skogen mellan Järvsö och Färila. Allt är så
lugnt och stilla där och det känns som tiden står still. Pojkarn klädde snabbt
av sig och sprang ut på den lilla bryggan vid stranden. – Mamma, mamma titta!
ropade min Isak innan han modigt hoppade ner i det svala vattnet bara någon
meter från strandkanten. Johanna gick en bit ut på bryggan för att se om vi var
ensamma i skogen. Men det fanns några som satt i sina vilstolar vid en sommar
stuga lite längre bort. Vi bestämde oss snabbt för att strunta i det och vadade nakna ut i det varma vattnet. Per sa att han kunde passa barnen och jag
och Johanna simmade lugnt och stilla ut mot mitten av sjön. Skogen iakttog oss,
vakade över oss. Sommar natten var ännu ljus. Vi hörde pojkarnas glada skratt och såg
Per lugnt sitta på bryggan. Vattnet var alldeles svart, som om vi var vid
skogens inre. Himlen lyste ljusblå och solen målade rosa röda ränder i
skymningen. Vi tittade på varandra men sa inte ett ljud. Vi bara log. Allt var
stilla…Finns det något mer "sommar" än att bada naken i en skogs sjö en varm
kväll i augusti?

NÃ¥gra minuter senare sitter jag och Isak med ett stort
gammalt täcke runt omkring oss. Kvällen är fortfarande ljus och jag kysser lätt
hans blöta hår. För en vecka sedan var vi på junibacken och tekniska museet i
sthlm, nu satt vi mitt i skogen och njöt av tystnaden och varandra. Tack goda gudinna för mina barn och för livet! För fina vänner och moder jords gudomliga skönhet! Nu somnar jag lycklig!