Fundringar

Jag är inte en speciellt blödig person. Gråter aldrig på bröllop eller när barnen sjunger för mig, utan jag blir bara jätte glad. Men det finns några gånger då det riktigt rinner till i känslokammaren och tårarna faller. Dels är det när jag känner en vördnad och respekt för någon, något. Dels är det när jag ser att barn far illa. Då tappar jag allt! Förbannar Gud, änglar och människan som låter det ske och tårarna kommer hejdlöst. 

                                             -

Tidigt bestämde jag att utnyttja mitt kändisskap till att göra något gott för andra. Framför allt för barnen. Så när Tommy och jag gifte oss visste vi att tidningarna skulle jaga en bild av bröllopet. Vi beslutade att låta en tidning ta bilder av kalaset men att dom då fick sätta in pengar på Bris. Mina barn har inte valt att vara kändisbarn utan fått gillat läget kan man säga. Så som jag fick. Dom har figurerat i olika tidningar tillsammans med oss men då har tidningen alltid fått sätta in en valfri slant till Bris i barnens namn. Barnen har velat ha det så. Ibland har det funkat bra, ibland inte. Beroende på hur seriösa tidningarna är.

                                               -

En annan angelägenhet har varit Fair trade, rättvisemärkt. Jag försöker, så mycket som möjligt, köpa varor där jag vet att bonden får sin rättvisa del av kakan. Det finns så många sätt att engagera sig för en bättre och humanare värld och Fair Trade har alltid känts genuint och äkta just på den punkten.

                                                -

Jag vill vara engagerad, jag vill vara delaktig! Även om jag inte kan vara det hela tiden så försöker jag så mycket jag bara kan. Och jag vill att mina barn ska vara det också. Att det ska komma naturligt, som en självklarhet. Därför tar jag ofta barnen till Etnografiska muséet och äter på Babajan. Det är ett underbart museum att gå på tillsammans med barnen. Jag vill så gärna att dom ska lära sig om olika kulturer och folkslag. På Babajan har dom maträtter inspirerade från alla världens hörn och även om dom har pannkakor också så tar vi en tallrik med blandade små rätter och barnen smakar sig fram. Jag och lille Isak kan ligga i timmar i en av deras soffor och bara njuta av alla dofter och smaker. Jag tror att respekten växer när vi känner att vi alla är tillsammans på den här jorden och att vi behöver varandra. Visar varandra vördnad och respekt, vart vi än kommer ifrån. Att odla empati.

                                                  -

Det finns små enkla sätt att förändra världen till en bättre respektfullare värld. Och lilla jag kan faktiskt göra en hel del bara med att tex varannan gång köpa rättvisemärkt eller ekologiskt. Det här är mitt sätt, vad är ditt? 

                                                  -

Ta ditt ansvar, för våra barn, och våga förändra världen till det bättre. Små steg kan betyda så mycket. Kram Malin

                                                  -

Bris : www.bris.se

 

Rättvisemärkt : 
www.rattvisemarkt.se

 

UNICEF : www.unicef.se

 

Bondens egen marknad : www.bondensegen.com

 

Etnografiska muséet : www.etnografiska.se

 

Babajan: www.babajan.com

Igår mötte min väninna kärleken.... Hon
vågade vara sann mot den hon älskar. Öppnade upp och visade sin rädsla. När hon
gjorde det öpnnade hennes man sin tillförslutna livsbok och visade henne blad
för blad. Naken, rädd men sann. " Vi har aldrig varit så nära varandra
någonsin Malin" 

 

Visst är det väl märkligt hur vi människor
sluter oss i vårt skal. Så rädda att visa vårt rätta jag. Samtidigt som det är
just som den vi är, som vi vill bli älskade. Sen en dag knackar döden på och du
får reda på att din älskade kanske, kanske kommer att dö... Och du bestämmer
dig för att vara sann. Och ni ser in i varandras ögon för första gången. Ser in
i djupet av varandras själ och ser varje liten rädsla. Varje litet sår och
varje liten önskan. Då, i det ögonblicket, fylls ni av en sån vördnad, respekt
och kärlek till varandra. - Jag vill att du verkligen ska känna mig, veta vem
jag är, vem du egentligen har älskat, ifall att något händer...

 

Inga anklagelser, du bara förstår. Vill förstå.

 

För när döden står och sneglar vid dörren
kan man inget annat än försöka förstå och se det vackra i nakenheten. Ditt
hjärta bara öppnar villkorslöst. - Jag älskar dig precis som den du är. Med
alla dina fel och brister. Alla dina sår... Jag kysser dom ömt.

 

Varenda cell fylls av den kärleken,
så starkt att du knappast kan andas.

 

Men varför är det så att först när vi är på väg att förlora den vi älskar, vill vi berätta allt? Slåss vi för kärleken och varandra? Varför är det först när döden visar sig som vi förstår värdet av vårt liv? Måste vi vara på gränsen till att förlora allt som vi förstår dess värde? 

Som Paulo Coelho berättar i Zahiren. När
krigskorrespondenter längtar tillbaka till kriget. För det är bara när dom står
ansikte mot ansikte med döden som dom känner att dom lever. Känner att dom
älskar.

 

Eller när kokainisten, efter flera år av
missbruk. Tar sig för bröstet när hjärtat skenar iväg i dubbla slag. Han andas
stilla och väntar... ska döden ta honom idag eller... inte? Hans tålmodiga
hjärta lugnar sig och hånar döden ännu en dag. Jag fråga varför han fortsätter när
hans hjärta kämpar så. Han ler och säger sen allvarligt  - Då vet jag att
jag lever.

 

Då vill man gärna säga; Låt inte döden vara
den som först påminner dig om livet. Låt inte döden vara den som gör att du för
första gången vågar öppna upp ditt hjärta. Låt inte döden vara den som första
gången får dig att älska villkorslöst och utan dömanden. 

 

Men tänk om... det är just det döden är till
för, för oss som inte genom går den? Påminna oss om livet. Få oss att leva,
älska... varandra... helt och fullt...Jag vet inte...

 

Men jag vet... Jag vet att min väninna
just nu är så innerligt tacksam. Över att döden finns. Att den tryckte upp sin
kalla närvaro tätt in på henne och nosade henne i nacken. För den hjälpte henne
att vara sann och naken inför sin älskade. Våga visa hur rädd hon är att förlora
honom, förlora sig själv. Att han släppte garden och visade henne sin
sorg, sin rädsla och vem han egentligen är.  .

 

Kanske är det nu dom båda kan läka.
Och döden får vända hem, ensam.

 

Ja jag vet inte... Jag vet bara att detta år
har lärt mig så mycket om döden och om livet. Men också så otroligt mycket om
kärleken, den egna lögnen och att våga vara sann. Det har gjort ont. Så
förbannat ont! För mig och många runt omkring mig. När döden och kärleken har lekt
med våra känslor. Men ....som sagt ;  - Då vet man att man lever.

 

Du, att vara sann mot den du älskar kan var
en risk att ta. Att lägga... ditt liv i någon annans händer. 

 

Att älska helt och fullt kan göra ont. För
ditt hjärta är naket, öppet och då också så sårbart. Men jag tar hellre den
smärtan än att aldrig ha älskat helt och fullt, på riktigt. Om det så bara
kommer att hända en enda gång. Hellre det än att leva en lögn med den jag
älskar. Hellre det än att en gång dö och ingen visste vem jag egentligen var. Inte ens den jag älskar. Tänk att en gång få uppleva... att han faktiskt älskade mig och inte lögnen om mig.  Ja, jag vet inte... men jag vet att...

 

igår mötte min väninna kärleken och det var
döden som gav henne mod att våga vara sann och älska. Och döden fick vända hem,
ensam.

 

 

-------------

This could be my last chance alive

 

To feel love.

 

This could be my last chance alive

 

To breath love

 

Then if tomorrow I die

 

I´d been in love

 

Before it´s all over

 

/ Av Krister Linder.co

Ligger ner bäddad i sängen med en hög med tidningar och böcker vid min sida. Den tidning som jag läst flest gånger nu är september nr av Femina. 

Vet du om att du är perfekt

på din högra sida av din mun.

Precis en centimeter från där dina läppar
skiljer sig från varandra.

Just där, tycker jag om att kyssa dig när du
envist vägrar att kyssa mig.

När du försöker hålla tillbaka och

låta bli mig.

Vara svår, trotsig och sur.

 

Precis en centimeter från där dina läppar
skiljer sig från varandra

tycker jag om att kyssa dig

för då kan du inte låta bli

att flytta din mun en centimeter närmare min

och kyssa mig.

 

 

Vet du om att du är perfekt.

På din högra sida av din mun.

Precis en centimeter från där dina läppar
skiljer sig från varandra.

Just där, tycker jag om att kyssa dig.

För då kan du inte låta bli... mig.

Det känns verkligen som om jag ömsar skin och städar ut ur garderoben.
Jag är så innerligt trött på gamla Malin! 
I morse vaknade jag och var så arg så jag trodde att jag skulle
explodera. Jag som aldrig blir arg. Men när det händer då smäller det!  Vem jag var arg på… finns bara en att
vara arg på. Mig! Det har varit en vecka eller två av total utrensning och
betraktelser av det egna jaget. Nu kände jag mig så otroligt färdig med det
hela. Usch vad trött jag är på att vakna och börja tänka och analysera. Försöka
förstå…

 Kan man säga upp sig från sig själv tro....

Sakta glider dina fingrar ur mina

Stanna…

Dina ögon vänder sig bort och de vackra orden tystnar.

Stanna…

Vårsolen smälter sakta ner den tappra snön

och blandar sig med mina tårar.

Snälla stanna…

och jag faller till marken.

Älskade… stanna

Jag drömde om dig i natt min älskade.

Du kysste min panna och smekte min kropp till längtan.

Väckte min morgon med sol trots molnens tunga kappa.

Tack älskade,

för nattens förälskelse och morgonens
rodnad..

Konstens
kärna ligger i lustens sköte. Att krama ur livets sötma med total hängivelse
och fullkomlig tillit. Känna orgasmens sälta i varje pensel drag, i varje ord
och i varje rörelse. Yes!!!

Inget är viktigare en sanna vänner.... Jag är så lycklig över att jag har mina... Deras kärlek och bekräftelse är guld värt. Och gör varje dag till en underbar resa i ödmjukhet och kärlek.

Våga ge en vän ett upplyftande ord. Helst utan att dom ber om det. Det är det possitiva med sms funktionen. Att Love bomba lite då och då... 

Min mor har alltid sagt att det är därför hon jobbar med det hon gör. Underhålla. Eller som hon själv säger; Under...hålla. Att lyfta upp någon från den trista vardagen. 

Lyft upp någon du med! Det betyder så mycket och det gör gott för dig också...

Kram Malin

Sekunden efter jag skrivit in detta på bloggen kom ett sms från en väninna där hon lyfte upp mig med små enkla rader. Tack Kari!

Det har nu varit dagar fyllda med känslor. Jag har jobbat på
Masesgården i en vecka. Där har jag varit med mig själv i en stuga och inte på
något sätt kommit undan från betraktelsen över mitt eget lilla väsen.
Egoistiska känslor, självupptagenhet, sår från tonåren och ilska. Ingen tv,
ingen radio, bara jag, mina tankar och känslor.

Tystnaden kan verkligen utmana en. Varje liten sida av mig har
jag plockat fram och tittat på.

-      
Varför känner jag mig liten nu? Vart kommer den här känslan
ifrån...

 

Det som är så lustigt... ja, alltså det finns många faror där
ute i världen. Saker jag är rädd för. Det som är så konstigt det är, att det
största motståndet jag har haft är att se mina egna brister, plocka fram min
sorg och ilska. Konfrontera mig själv med mig själv. Fy fan !!  :) 
Det är verkligen inte kul….

 

Det krävs mod att våga titta på sig själv, sina svaga sidor och
dåliga mönster. Jag är så glad att det modet har kommit till mig nu. Jag
behöver det! Jag vill inte gå med gammalt skit inom mig. Jag vill vara här och
nu.

Ofta så är vi någon annanstans trots att vi tror att vi är
närvarande i det som sker omkring oss. Då menar jag att jag i en situation nu,
kan agera utifrån det som hänt och det som spökar från det förflutna.
Värderingar, dömanden, rädslor som finns i min lilla ryggsäck och som
egentligen inte har med situationen nu att göra. Utan kommer från något
skräp i det förflutna.

Alltför ofta kan vi också agera utifrån något som vi önskar
skulle hända i framtiden. Något som vi vill ha, drömmer om.

Allt för ofta agerar vi nu, utifrån något som är bortom oss. I
det förflutna eller i framtiden. Alltså är vi då långt ifrån här och nu..

 

Sååå jag bestämde mig för att jag inte tänker vara arg och
ledsen över saker som hänt i mitt liv. Eller ... jo en liten stund.

Jag grät, jag gick på boxnings pass och slog ur mig min
ilska. Sen var det viktigt att jag tittade på det. Försökte se vad det kom
med för gåvor till mig. Gjort är gjort men det är vad som händer nu som är
viktigt.

 

Jag vill bli älskad för den jag är och den jag vill vara. Och
jag har gjort allt för att försöka hitta henne dom senaste dagarna. Plockat
bort alla andras påverkan av min person. Tagit till mig det jag tycker om,
försökt att titta på andras negativa åsikter om mig. Finns det någon sanning i
det? Försökt vara ärlig mot mig själv och förändra det jag känner att jag
behöver förändra. Jag tycker att det gick ganska bra även om det var svettigt…

 

Nu sitter jag här... och är så lycklig över att jag tog modet
till mig att försöka förstå varför jag känner som jag gör ibland. Jag har inte
bara sparkat rakt ut och klandrat andra. Varit bitter och arg. Det är en sån
enkel väg och gå. Och den utmanar mig inte. Den intresserar mig inte. Jag vill
ta mitt svärd och våga se mina egna svagheter och bestämt ta och förändra dom.
Stå upp för mig och leva i villkorslös kärlek. Ingenting annat är intressant!
Jag vägrar stoppa huvudet i sanden!

Så jag vågade släppa taget om sorgen och ilskan för jag vill
förlåta och gå vidare i livet. Jag vill älska, skratta och leva! Som den jag är
och vill vara! 

Nu längtar jag hem till mina barn och deras kramar. Till Tommys
tålamod med mitt vilda känslomässiga väsen.

Kärlek.... Malin

En underbar bok att läsa om just medveten närvaro är Jon Kabat Zinns "Vart du än går, är du där". 

 

 Ps.

När jag kom hem hade familjen tänt upp med levande ljus i hela
huset. Dom hade städat och möblerat om för att överraska mig. När barnen somnat
i vår säng mellan oss låg vi och tittade på intervjun med Natascha Kampusch.. Flickan som
varit kidnappad i 8 år. Så patetisk mitt eget inre arbete kändes. 

Jag kysser mina barn på deras panna innan jag själv somnar in. Lycklig över att få somna vid deras sida. M

 

Min första resa som jag gjorde var till Frankrike och Franska Rivieran. Jag tror jag var 2 år. Det blev kärlek vid första ögonkastet. När jag sedan återvände till Frankrike men då till Paris som 17 åring var jag fortfarande förälskad. Ofta vandrade jag iväg själv på Paris gator och ofta till konstnärs kvarteren i Montmatre. Fortfarande när jag sluter ögonen kan jag se ansikten som mötte mig då på uteserveringarna. Jag minns så väl när jag knä böjde inne i den vackra Sacre coeur och bad Gud föra den bästa av män till mig. Vilken drömmare jag var... Nåja... en av de vackraste ögonblicken där, hade jag faktiskt på en balkong mitt i Paris nedan för den stjärna klara himlen....