Torsdag, november 30. 2006
Vi har bott i mammas hus, jag och barnen, i några dar. Min stora syster Monica har jul pyntat så fint här tills mamma kommer på söndag. Det är så otroligt lugnt och sköööönt här. Nu har jag precis städat och gjort fint efter oss och klassisk musik har fyllt varenda liten vrå av mammas lilla stuga. När jag jobbade i Skövde för en månads sen fick jag en cd av Gert Gillberg. Inspiration by Bach. Det var med hans symfoniorkester Camerata Calluna och flöjtisten Göran Marcusson. Jag älskar verkligen klassisk musik. Underbar att spela när man städar. När jag sedan får tända några ljus och i stillhet bara vara i allt det vackra, med en bok eller en tidning. Eller se ut över ljusnan från mammas köks fönster, där jag sitter just nu. Det är sagoligt sköööönt. Inspiration är en underbar skiva som inte på något sätt är hysterisk som jag ibland kan känna att klassisk musik kan vara. Den är perfekt! Så köpt den! Till dig själv om inte annat. Den ges ut på NAXOS Sweden. www.naxos.se
Kram Malin
Onsdag, november 29. 2006
En av dom saker jag älskar med mina barn är att dom är större rockare än jag. Att få sitta i bilen och höra min dotter, 11 år, sjunga med. Min son ,4 år skrika; En gång till mamma! När vi spelar nya skivan från Evanescence på högsta volum i bilen. Det är LYCKA!
Sen skrattar vi i smyg när pappa Tommy sätter sig i bilen för att starta motorn och vi har glömt att sänka innan vi gick ur sist... hi hi. Även gamla rockare blir lite ljud känsliga med åldern... Barn och mamma bus....
Onsdag, november 29. 2006
När du vågar förändra ditt
liv. När du vågar gå mot ett annat håll. Inte längre ta den
igenkännande vägen. Utan vågar gå på en ny väg. Ger livet oss alltid
en belöning. När vi lyssnar på vad vårt hjärta säger, vår inre
röst, tackar livet oss tillbaka. Garanterat! I alla fall nästan
alltid. Vågar du pröva… Jaaaaa! Kram Malin
Onsdag, november 29. 2006
Jag blir så full av skratt! Hur jag än väljer att skriva en text innan jag lägger den på bloggen. Så kastas alla meningar om när jag väl lägger ut dom. Allt ser perfekt ut och jag trycker på spara, sen går jag ut på bloggen för att se hur det blev.... Helt galet! Först försöker jag fixa till det. Sen bara skrattar jag och ger upp. Någon eller något i mitt dator vill ha sin talan i det jag skapar. Orden är mina men hur det ska se ut. Det bestämmer dom. Touché !
Onsdag, november 29. 2006
Föreläsningen gick som den
brukade. Ganska många skratt, några tårar och jag försökte väva in mitt liv in
i deras så dom lättare skulle förstå mina tankar. Blottade mig själv och mitt
inre för att visa min sårbarhet. Eftersom jag just nu själv försöker radera ut
det sista av dåliga relations mönster i förhållande till män så var det några
vassa skämt om mannen. Utan någon tanke på att det satt några män i publiken.
Helt plötsligt resten sig en man upp. Han satt näst längst fram så jag såg
honom väl. Han såg bra ut och utstrålade ödmjukhet samtidigt som han var
väldigt manlig. Han sa. - Jag känner att den här föreläsningen är väldigt
mycket riktad till kvinnor och det börjar irritera mig. Så jag undrar, vad är syftet
med att du är här? Jag blev alldeles ställd. Han förklarade sig en gång till
och frågade. - Vad är syftet med att du är här? Jag kände på en gång att jag
hamnade i försvars position. - För att berätta om mig och mitt sätt att se på
saker och ting. Än så länge har jag berättat om mitt liv och jag är kvinna så
då blir det mycket utifrån mig. Han fortsatte; - Ja men jag förstår
ändå inte svarade han. - Menar du syftet med att jag är
här nu eller på jorden för övrigt, frågade jag. Jag kände hur det kröp i mig.
Snabbt tänkte jag igenom vad jag hade sagt. Dumskalle, tänkte jag, du borde mer
tydligt pratat om behovet av mannen i ditt liv och inte skämtat så mycket.
Tydligen var det lite känsligt. Du har små hånat mannen och inte balanserat upp
med lika mycket kvinnoskämt. Inte väl genom tänkt. Var inte rädd eller
förnärmad. Lyssna på honom. Och i samma sekund som jag mötte min mästare i
ögonen, och försökte se honom som sådan, vände han. Rösten började svajja på
honom och han började gråta. - Jag vill veta vad ditt
syfte är för jag förstår inte vad mitt syfte är. Vad jag är här för. Åter igen
blev jag helt ställd men fann mig snabbt. - Du är här för min skull, sa
jag. Jag tappade tråden och du påminde mig att prata om något som är väldigt
viktigt. Jag hoppade ner till honom. Vi
började prata om att man kanske måste förstå att syftet med livet inte alltid
är att få ett jätte bra jobb och att tjäna massor med pengar, att ha två bilar
och ett stort hus. Utan att vara en god människa mot någon du möter på tunnelbanan.
Sträcka ut en hjälpande hand till den som behöver. Att utvecklas som människa,
hela tiden. - Du är för mig en liten ängel som satte mig på plats och såg till
att jag balanserade upp mellan manligt och kvinnligt. Även om det inte var din
tanke med din fråga så var det med det du väckte mig. Du visar männen här
vilket mod du har genom att du inför all visar dina känslor. Vi visar båda hur
viktigt det är att försöka vara sann, visa den man är och våga vara
sårbar. Jag klev upp på scenen igen.
Jag skämdes. Jag hade låtit mina egna tankar från min vardag satt nivån på
samtalet om kvinnligt och manligt. Jag som anser att vi kvinnor har större
attityd problem än männen just nu. Han hjälpte mig att gå till ett viktigt
ämne, ett ämne jag brinner för. Att både mannen och kvinnan är lika viktiga,
med alla våra olika sidor. Att vi behöver varandra. . Efteråt satt jag tyst för mig
själv. Skärpning tänkte jag. Då kommer en annan man och tackar mig för
samtalet om känslor. Att bejaka alla sina sidor. Sen visade det sig att vårat
lilla samtal hade påverkat många. Många blev rörda av hans ärlighet. Vi var
båda nakna, blottade oss själva inför en hel publik och vågade visa våra svaga
sidor. Åter igen slog det mig att vi allt för fort dömer ut somliga situationer
som misslyckade. Innan vi har hela bilden. Om jag inte klantat mig, vilket jag
tyckte att jag hade gjort. Hade han aldrig blivit irriterad och vårt samtal
aldrig hänt. Vårt möte var viktigt för andra att se. Jag gick fram till honom
efteråt och kramade om honom hårt. Man måste ju passa på när man har en ängel
nära. Jag såg in i hans leende och blev alldeles varm. Så innerligt tacksam för
vad han hade lärt mig, givit mig. Jag tror att han kände detsamma. Många gånger när jag var yngre
föll jag på knä och började gråta. Bad Gud att förklara för mig vad som
är syfte med mitt liv. För jag har någonstans vetat att bli film stjärna eller
program ledare inte varit syftet. Det har varit något annat men jag har inte
litat på det för att det i mina och i andras ögon inte setts som tillräckligt.
Att var en god omtänksam person. Kan det verkligen ”bara” vara syftet med
livet? Att jobba på det inre, det själsliga arbetet, kan det vara det
huvudsakliga syftet med mitt liv? Att hela tiden utvecklas och göra något åt
sina dåliga sidor. Jobba med dom. Att försöka se det goda i andra när man bara
vill hata osv. Att stå upp för de svaga. Stå upp för det som är rätt. Stå upp
för våra barn. Dom är inte vår framtid. Det är vi som är deras. För det är vi
som skapar den. Stå upp för sig själv och den jag är. Kan det vara meningen med
livet? Ja det kan det. Absolut! Jag vill så innerligt att det är meningen med
livet. Jag vill tro det. Tack Göteborg och Forever living products för en lärorik dag.
Tack A, min ängel..min mästare.
Torsdag, november 23. 2006
1. Sitter på balkongen med Miami beach utanför. Atlanten och stjärnhimlen möter varandra någonstans i horisonten. Trött men lycklig. - 2. Fasaden spricker och mitt inre väller ut. Jag får panik och försöker hålla ihop, plocka upp bitarna. Trycka tillbaka dom igen. Tänk om den som är jag inte är bra nog. Fin nog att älska.. - 3.Morgonen väcker mig. Mina ögon möter Labadees öar. Jag måste nästan hämta andan.. Nu ska jag yoga en stund på däck och hälsa solen god morgon. Jag är lycklig. - 4. Vi har verkligen vänt in och ut på oss själva. Betraktat varje dåligt mönster för att inte gå samma väg igen. Stretchat hjärtat så det lilla värker av träningsvärk. Varje morgon vaknar jag fylld av ödmjukhet och jag blir en sentimental lip sill. Det är skönt. Att älska.. - 5. Imorgon besöker vi Cozumel och Maya indianernas heliga platser. Då lämnar jag mitt gamla liv och kliver in i magins magiska värld för evigt. Då lämnar jag min längtan efter den perfekta och blir fri. Nu ställer jag mig till Gudinnans tjänst. Amen. - 6. Lätt storm. Jag kunde inte låta bli. Ställde mig åter längst fram i fören och lutade mig mot räcket. Sträckte ut mina armar och bad vinden hålla i mig så jag inte faller framåt. Att överlämna sig.. Helt och hållet.. Då känner jag att jag inte är rädd längre.. Den lilla flickan som bor inom mig är inte rädd. Hon väntar inte längre på att någon ska se henne, hämta henne, älska henne. Jag är fri. Jag går nu. Väntar inte, ser inte bakåt om du kommer efter mig eller saknar mig. Jag går min väg in i livet. Men jag springer inte, jagar inte. Så du hinner ifatt mig, om du vill. Jag är fri nu. Redo att vara den jag i själ och hjärta är. Så kom när du vill. Jag väntar inte. Men jag välkomnar dig när du kommer, om du kommer. Kärlek !
Torsdag, november 23. 2006
- Alla behöver bekräftelse, säger min kloka lilla lillasyster Kristin i tel. - Alla behöver fylla på sin skål med kärlek och omtanke för att orka vardagens ups and downs. Och jag håller med henne, till viss del. Bekräftelse är viktig att ge när den kommer ifrån hjärtat. När du ger för att du känner att detta kommer att göra min vän, mamma, man eller mina barn gott. Och jag är sann i det jag känner. Att, när personen minst anar det, säga något gott som får dom att lyfta en stund. Jag börjar tex alltid mina sms med, Hej fina, hej vacker, hej kloka osv. Det mår jag bra av. Både att få ge och att få tillbaka. - Sedan kan det vara skönt att ibland få ge en sk vitlögns bekräftelse. Att säga, - Hej vacker till en vän som ser väldigt trött ut. Att se hur dom orden ger ett leende över hennes ansikte och det i sin tur tar bort en del av tröttheten. Jag anser inte att jag ljuger. Mina vänner är alltid vackra för mig och jag kan lika väl tala om själen. Jag har aldrig förstått människor som säger, Oj vad du ser trött och sliten ut! Varför slå på den hund som redan ligger... - Avig sidan av bekräftelse delen är när du ständigt söker den. Vilket ofta grundar sig i dåligt självförtroende. Jag brukar försöka tänka till om jag gör det jag gör för att jag söker ngns bekräftelse eller om jag bara är sann. Vill jag bara vara duktig nu och få höra det eller? Det är svårt ibland. - Men i grunden håller jag nog med min lilla syster. Att vi alla behöver bekräftelse ibland och det kostar inget att ge den. Det är som min mamma sa en gång när jag var liten. Hon sa att jag skulle föreställa mig en stor gryta med alla dom vackraste och godaste grönsakerna. Och att jag skulle se mig själv ge ur den här grytan till dom som finns omkring mig. Men det är viktigt att fylla på den här gryta med nya ingridienser. Se till att man fyller på och tar emot från andra. Annars bränns gryta vid och det är inte bra. - Jag har inga svårigheter alls med att bekräfta andra men jag vet människor som har. Det var inte alls länge sedan jag bad en vän säga vad han tycker om hos mig och han svarade med. - Behöver du bekräftelse eller? Då kände jag att problemet låg inte i mig utan snarare i hans problem med att ge. Åh skulle det vara så fel att få höra vad han tycker är bra med mig? Tydligen så visste jag ju inte det själv, annars hade jag ju inte bett honom om hans åsikt. Hans bekräftelse.. - Åter igen kommer vi in på den villkorslösa kärleken. Det villkorslösa givandet. Om du ger, din bekräftelse, utan någon som helst baktanke eller önskan om att få något tillbaka. Utan bara i ren kärlek och för att du faktiskt känner eller tycker så, kan det inte bli fel. Men om du ger för att du söker bekräftelse tillbaka kommer det tillslut att brännas vid. Du kommer att bli sårad. Det har jag verkligen fått känna av. När jag gett för att medvetet få något tillbaka. Inte bra och det gör ont när man inte får det. - Men framför allt! Att ge av sin omtanke. Att bekräfta någon och se deras behov. Att ge någon ett upplyftande ord och säga något gott om dom, till dom. Och se hur glada dom blir eller hur gott dom mår av det. Det är gott för själen. Det är skönt! Att ge av sin omtanke, att bekräfta andra villkorlöst, mår vi alla bra av. - Min älskade lilla syster, du är såååå klok! 
Onsdag, november 22. 2006
Fan ta dig! Jag visste det så långt innan. Bara du klev in i rummet började det. Jag visste inte ens hur du såg ut. Bara att allt skulle gå åt helvete! Jag tänker inte hälsa, aldrig i livet! Då kanske han går. Vänder om och går vidare. Då kanske han inte ser mig. Hej, sa han och la sina ögon i mina. Helvete,tänkte jag och försvann in i hans.
Tisdag, november 21. 2006
Så var jag åter hemma och mitt hjärta är fyllt av kärlek. Det har varit en fantastisk resa. Jag, Maria och Gun visste redan innan vi åkte att resan var viktig på så många sätt. Den blev precis vad vi hade förväntat oss. Nej mer! Till vår hjälp har vi haft ängla kort som vi dragit varje dag. Ställt tusen och tusen frågor och fått svar om och om igen. - Vi har skrattat som tonåringar i en hög på en säng. Vi har känt sorg i djupet av vårt bröst och plockat fram den, titttat på den, talat om den. Vi har skiftat plats i vakumets tysta rum till att vakna med hjärtan som brinner av kärlek. Vi har sett delfiner som lekt i skeppets vågor och räknat tusentals stjärnor under kolsvart himmel. Vi har yogat på helikopter plattan vid skeppets för och nästan fått överstestyrman att köra upp på land på Cayman Island. En natt sprang jag och Maria upp på samma platta i stormens hårda men ändock varma famn. Inga lampor fanns i fören för att ge god sikt så det var svart där framme. Riktigt svart. Vi sträckte ut våra armar i vinden och skrattade så vi kiknade av skräckblandad förtjusning. Vi har känt oss som badande nymfer i salta vågor på dagarna och vackra Gudinnor i aftonklänning på kvällarna. - Vi har även bugat djupt av ödmjukhet och tacksamhet över den möjlighet livet har gett oss. Vi har varit sanna och modiga. Blott lagt vårt inre och accepterat sanningen, verkligheten och blott lagt oss igen. Tränat i villkorslös kärlek. Vi har nu inte bara träningsvärk i kroppen utan även i våra små hjärtan. - Sista solnedgången innan vi åkte hem satte jag mig på ryggstödet på en bänk i fören. Jag bad Gud att frigöra mig från all min rädsla och våga vara sann. Våga lita på att jag är ok som jag är. Vinden var stark och det kändes nästan som hela jag höll på att blåsa bort. Ändå tog jag mitt mod i handen och gick längst fram i fören. Ända längst fram. Jag lutade mig mot räcket trots kunskapen om att den lilla grinden kunde ge vika. Sträckte ut mina armar och gav fullkomligt efter. Nu finns det ingen återvändo. Så jag gav mig själv ett löfte, ett löfte som är mitt att veta och ditt att fundera över. Men jag känner mig nu fullkomligt fri. - När jag åter igen klev på planet för att åka hem så skakade mina ben igen. Flygrädslan satt fortfarande kvar. Min vän som så vänligt bjudit mig på sin omtanke på resan hit var inte intresserad av att svara på mitt sms den här gången. Dags att stå på egna ben kanske. Jag försökte tänka på vad han sa. " Släpp kontrollen.. våga ge efter" Mitt hjärta slog snabba slag. Jag tog åter fram ängla korten. Vaskade dom stilla i mina händer. Bad tyst att få ett ord på vägen, ett kort om resan. Jag drar ett kort, vänder på det och det står " Surrender". Jag ler... Solnedgången kramar min oroliga själ och en vänlig man vinkar från landningsbanan och ger mig sitt leende innan han vinkar med sina oranga stavar till kapten att allt är ok. Dags att flyga hem. Jag sätter mig lugnt till rätta. Ler åter igen. Änglar visst finns dom ... Överallt. - Tack snälla Maria och Gun för en fantastisk yttre och inre resa! Dags att fullfölja det vi är menade att göra. Hjälpa andra! Och att Leva! " I love u sister! " ( läs med Jamaica uttal) Kram Malin
Lrdag, november 11. 2006
"Att lämna sitt liv i någon annans händer… Att släppa kontrollen. Det är skönt.” Orden kom upp på displayen på hennes mobiltelefon i form av ett sms. Han skrev det för att lugna henne. Stilla hennes flygrädsla inför den stundande resan. Åter igen lyckades han. Att få hennes hjärta att slå lita tryggare, lite lugnare. Men hon visste inte om det var de kloka orden eller hans omtanke om henne som gjorde det. Han levde ju inte ett sånt speciellt tryggt liv själv. Men han var hennes vän och hans famn, var för henne, just lugn och trygg.- När hon nu satt på planet
över
atlanten och hela planet guppade i turbulensen så tänkte hon på orden. Om
och
om igen. ”Släpp kontrollen… Lämna ditt liv i någon annans händer… slappna
av… ”
Men för henne lät det mer som kärlek än om flygrädsla. Att våga älska
någon som
du i hela kroppen känner att du vill ha men du bara ser alla problem,
alla
hinder i vägen och vågar inte. Du borde släppa in honom. Våga lita på
honom…
Lägga ditt liv i kärlekens händer och lita på att han kommer att ta emot
dig
och att du är redo att göra detsamma. Planet skakar till. Hon andas
och
ser upp runt omkring sig. Personalen ser cool ut men ber ändå bestämt att
alla
ska sätta sig. Hon sluter ögonen och ser honom framför sig. ”Släpp
kontrollen…
Det är skönt… ” Det kan också handla om en kärleks akt. Att
ge sig hän.
Att släppa kontrollen över kroppen. Känna sig fram, över huden, med
hjälp av
mjuka men ändock bestämda händer. Att lämna sitt liv, sin kropp, sin
njutning i
någon annans händer och ha tillit. Andas igenom varje rörelse, varje
beröring…
utan att planera nästa steg. Njuta… Hon öppnade ögonen och tog ett
djupt
andetag. Planet rörde sig åter igen
stilla
över himlen. Vad än orden betydde eller stod för eller hjälpte till med,
så var
det han som åter igen, med sin omtanke, fick hennes hjärta att slå lugna
trygga
slag. "Den bästa gåva du kan ge någon är din omtanke om dom…"
hon
log. ” Det är skönt”
Fredag, november 3. 2006
Ok.. jag är på Masesgåden och jobbar med Katarina Di Leva. Det är knökfullt med folk. Jätter kul! Yoga salen är så full så inte en själ till kommer in. Underbart! Har lille Isak med mig. Han gillar boxningspassen och svänger hej vilt med handskarna. Jag njuter så oerhört när jag är här! Känns som jag fyller på varenda cell med vitaminer. Isak är tapper med den vegetariska maten. Bordet är ju full dukat med grönsaker i alla färger så han går efter just den snyggaste färgen. Men vi fuskar... Idag åkte vi in till Leksand och fikade. Jag höll mig ifrån bakelserna men Isak tog en stor portion pannkakor med sylt och grädde. - Sen fick han en leksak för att han var så duktig på mammas yoga pass och var tyst hela tiden. Bara klättrade lite på henne medan hon stod i Hunden och lite andra, för honom, knasiga övningar. Men inte ett ljud sa han min duktiga kille. Under avslappningen gav han mig, när är du färdig blicken, och jag visade upp handen för fem minuter. En tyst suck kom, men han härdade ut och leksak blev det. - Sen gick vi och badade. Jag hade köpt en ny bikin inför resan i nästa vecka och kände mig ...ganska snygg .. faktiskt..Det var helt tomt i poolen för alla var på Katarinas kurs. Isak lekte i lilla poolen och jag plockade fram lite saker jag hittade för jag tänkte träna i vattnet. Hittade två skumgummi hantlar som ger rejält motstånd i vattnet eftersom dom vill flyta upp hela tiden. Super bra! Sen hittade jag, typ skumgummiband att ha runt benen. Samma där ett rejält motstånd under vattnet eftersom dom är så lätta och vill flyta upp till ytan. Perfekt tänkte jag! - Men... så fort jag kom i vattnet flöt ju mina ben upp! Det hade väl varit ok om dom flöt upp framför mig men ICKE utan BAKÅT så jag hamnade simmandes på magen. Utan ngn som helst möjlighet att få ner benen under ytan. Jag flaxade med armarna som en blöt kråka i vattnet när jag försökte ta mig in till kanten. Och jag var mitt ute till havs kändes det som och stranden flera miiiil bort. Jag skrattade hejdlöst och höll på att få kallsupar hela tiden! Det är då, just då man inte vill att det ska komma in en snygg karl i pool området. Tack och lov visste jag att det bara var en man här och han var inne hos Katarina. Puh! Det var en riktig Robert Gustavsson. Eller snarare en Goldie Hawn. Isak fick sig ett gott skratt iallafall. - På tal om killar och hälso resor och självutvecklande kurser. Det är ju alltid nästan bara kvinnor med...Män har inga fel nämligen  Inga problem som dom vill erkänna iallafall. Måste tänka på imagen ;) Oftast på mina kurser så är det en eller två män och tjugo brudar. Och det jag undrar är... Om dom få män som kommer är otroligt modiga och ödmjuka och verkligen vill ta tag i sina liv!? Eller .. är dom bara smarta, som vet att dom kommer vara ensam, med tjugo brudar, och som den här veckan, 40 brudar?! Jag tror att det är en väldigt lycklig man just nu inne hos Katarina.. - Nej nu ska vi äta middag snart. Hej hopp!
Onsdag, november 1. 2006
Har precis sett klart filmen Tolken med Sean Penn och Nicole Kidman. Så sitter man här i tårar igen... Jag är hopplös! En vanlig spännande thriller för guds skull! Fast den handlade ju om Afrika och maktmissbruk. Det är så många människor som lever ett sånt fruktansvärt liv. Alltid rädd att något ska hända deras nära på väg hem ifrån skolan eller på väg hem ifrån jobbet. Maktmissbrukande människor som inte skyr några medel för att få deras vilja igenom. Så många barn som torteras och dör. Eller förlorar sina föräldrar och för alltid är utan dom. När ska allt detta förbannade dödande sluta? - Jag ligger här i min trygga säng med min älskade son bredvid mig. Så långt ifrån den världen. Men jag blir alltid lika berörd. Det räcker med att jag ser något på nyheterna som har med just detta att göra. Framför allt barn, som jag berättat tidigare. Och jag bara gråter och gråter. Det gör liksom ont i hela kroppen. Ibland tror jag att det är något fel på mig för min empati är så stor. Det känns som det händer precis bredvid mig. Och hela min kropp värker som om det var mina barn det handlar om. - Tommy säger ofta att jag bryr mig för mycket, för mycket om andra. Är terapeut till vänner som har problem, oroar mig över kollegor och över hur dom mår fast dom redan glömt mitt namn. Sen blir jag förtvivlad när jag inte hinner med alla. Mina sms räkningar handlar mest om att skicka uppmuntrande ord till dom som finns i telefonboken. Ja, kanske bryr jag mig för mycket men... Empati... Finns det något viktigare? Hur kan man inte bry sig? - Sen är det väl kanske lustigt att en film kan fånga mig så lätt men då är vi åter tillbaka till kultur arbetarens måste i mitt liv. Dom får mig verkligen att känna i hela kroppen. Komma nära en värld som jag annars inte skulle komma nära. Vara närvarande i livet handlar inte bara om det liv jag själv lever utan det liv konstnären, skådespelaren får mig att känna mig en del av. Och jag bryr mig, blir engagerad i filmens budskap, vad den vill berätta, och jag lyssnar. Och jag känner och gråter... - Sean är suverän, så förbannat bra och Nicole har jag verkligen lärt mig att älska och nu har hon mitt hjärta. Helt och fullt! Sean får mig alltid att tänka på Ola Rapace. Jag vet inte varför, dom är inte speciellt lika men det finns något gemensamt över deras sätt. Sean kan verkligen vara så självklar framför kameran och han bara ÄR. Så känner jag också när jag ser Ola. I båda finns det spår av livet och man känner att det brinner där under ytan, samtidigt som deras sårbarhet och ödmjukhet är... ja.. ÄR helt enkelt. - Nåväl, jag önskar att jag hade pengar nog att adoptera alla världens föräldralösa barn! Jag önskar att jag kunde uppfinna ett botemedel mot all denna ondska som finns i världen! Jag önskar att medmänsklighet och omtanke var en lika naturlig reflex som det är att ta emot dig själv när du faller. Jag önskar att jag alltid, alltid kommer vara naiv nog att tro på det goda. - Jag önskar dig en god natt och så även alla världens barn. Vare sig dom sover på några hårda plankor eller i en mjuk säng. Snälla låt dom sova en natt i lugn och ro...snälla.
|
