Onsdag, januari 10. 2007
En sista sak innan jag pausar lite...Nu kan ni köpa La nanas skiva på deras hemsida!
- YES!!!!!!
- www.lanana.se - Blindside.Ja jag erkänner, killarna fångade mitt hjärta förra helgen och nu är jag helt såld. Men så är jag en liten hardcore nörd , mycket tack vare mina barn, och framför allt när den framförs med ett gott hjärta. På deras tidigare plattor är låtarna lite för hårda för mig men senaste plattan har spår som är kanon. Gå gärna ut på www.blindsideonline.com också och se videon Fell in love with the game med Blindside. Eller gå ut på youtube och se videon All of us. Den är suverän, tycker jag. Deras nya album, The great depression, skrev sångaren Christian Lindskog efter sin resa till sydafrika och dom fattiga där. Dom stöttar en förening som hjälper aids sjuka i Afrika. Plattan innehåller texter med ansvar och hjärta, och musik med ett otroligt drag. Dom ger mig hopp! Härligt! - Längtar efter att se båda banden LIVE ! - Bisou
Onsdag, januari 10. 2007
Ok vänner! Nu börjar drömmar slå in och jag nyper mig hårt i armen. Mycket av det som jag önskat mig börjar manifesteras och jag vill bara skrika rakt ut. Nu måste jag samla mig lite och hålla energin en stund, inom mig. Allt är ett enda kaos just nu. Ena stunden kryper man på botten och undrar om det verkligen finns en väg upp. Sen dansar man bland stjärnorna och möter nya galaxer. Ena stunden skriker Bandit i bilradion sedan lugna favoriter. Det känns som om jag expanderar ut till de yttersta gränserna! Och jag är ok med det. No mercy! Men jag känner att jag måste stanna upp nu en stund. Få tid att känna in, så det inte går för fort. Känna in vad nästa steg är. Vart jag står någonstans... Orden måste också få vila, hemsidan göras om, helt. Så min önskan till dig, warrior of light. Lev, njut och älska! Till nästa gång.
Kärlek!
Onsdag, januari 10. 2007
Vi såg Lake house med Keanu Reeves och Sandra Bullock. Vi bäddade ner oss i sängen, jag och min lilla tjej. Vi tyckte om den bägge två. Skillnaden var bara att jag grät som ett såll i slutet och hon skrattade åt mig. Visst är det lite otäckt när de tecken du fått genom livet en dag synkroniseras och du nästan attackeras av dom ju närmare målet du kommer. Så har det varit för mig det senaste året. Jag har känt att nu är det rätt, mer än någonsin och så fort jag i min iver tänkt påskynda processen stoppas jag. Så backar jag, tänker att jag hade fel… Men så kommer alla tecknen igen och ibland har jag velat skrika: Vad vill ni egentligen, till dom där uppe. Är jag på rätt väg eller inte? Hur ska ni ha det? Det som är intressant med all typ av tro är att den inte kommer konkret till dig utan att den bygger helt på ” att tro”. Att lita på sitt hjärta, sin intuition, utan några konkreta bevis. Med tecken är det så också, det bygger på samma sak. Att lita på tecknen, eller att ignorera dom, undvika dom eller inte se dom, det är helt upp till dig själv. Men en sak vet jag. Att för var gång jag litat på min intuition, var gång jag litat på de tecken jag fått har jag fått starkare intuition och fler tecken. Och det har slagit in. Övning ger färdighet säger man ju. Så är det verkligen. Under mitt lilla liv har jag fått tecken om en specifik sak och under 2006 har alla dom små tecknen sammanfallit till ett. I ett års tid har jag haft en sån enorm känsla av att jag är nära målet. Sååååå nära… Men jag har också haft en enorm känsla av att jag måste vänta, vänta in. Att det kommer till mig snart. Men om och om igen har jag för ivrat mig. Och änglarna har kommit på mig själv med handen i godispåsen och så har jag fått mig en rejäl näsbränna. Ni vet som barnen gör på fredagen, tjatar och tjatar på att bara få se godis påsen, lukta på den och kanske få smaka EN. Men mamma envist påvisar, det är inte lördag än. Eller som när du är gravid och den där sista månaden är oändligt lång. Redan i åttonde månaden, längtar du så mycket efter ditt lilla barn och är så trött på att vänta. Att du önskar med hela din kropp att den kommer för tidigt. Men nej… när det är dags är det dags. Hela filmen går liksom ut på det. Att våga vänta… fast du mer än någonsin känner att allt är rätt. Att se tecknen och lita på dom. Tillit...Faith Se filmen, den är fin, annorlunda. Och kanske känner ni som jag…oavsett vad ni väntar på, vad ni längtar efter. Kram Malin
Tisdag, januari 9. 2007
"Du kan välja väg. Du kan välja hur du ser på en annan människa." Han sa det med ett befriande leende på läpparna som om han kommit på något förlösande i sin relation med den han älskar. "Det är så många gånger som jag har känt, Åh nu gör hon så där igen! Varför måste hon bli så svår just nu osv... och problemet bara växte för vi triggade igång varandra och frustrationen var ett faktum. Men så valde jag att tänka, men fina... med ödmjukhet och kramade om henne och försökte se hennes litenhet, sårbarhet eller anledning till hennes beteende och på en gång blev allt så mycket enklare. Ingen konflikt. Jag skällde inte utan vänligt frågade, vad är det nu fina? " - Två dagar senare ringde han och var jätte arg på någon i hans närhet. Han höjde rösten även mot mig medan han deklarerade, "Hon gör alltid så här! Hon drar verkligen fram mina sämsta sidor och jag förmodligen hennes! Jag bad honom minnas det han sa i förrgår. Att han kan göra ett val. Han kan välja hur han möter hennes beteende. Det blev tyst i telefonen. Jag ringer upp dig sa han. Jag måste ringa henne nu. Tack! " - Det är så enklet att skälla, dissa och bli förbannad. Det är så enkelt att inte ta in och försöka förstå. För det kräver inget av dig. Men det kräver mod och kärlek för att självrannsaka sin del i konflikten. Det kräver styrka att välja den lite tuffare vägen, att försöka förstå. Och det kräver framförallt vilja att våga förändra och göra något åt situationen. - Det som är så spännande nu är att se hur de som lever runt mig, som verkligen möter sitt ego och tar det vid hornen, så snabbt går vidare, mår bättre, är lyckligare även om det kräver mer av dom. Än de som dissar, söker konflikten, bara vill vinna och vägrar ge efter och se sin del i det hela. Det finns ingen storhet i att ha rätt, storheten ligger i att erkänna att jag hade fel. Men framför allt inse att det överhuvudtaget inte handlar om något av det. Vem som har rätt eller fel. Utan att se möjligheten att ställa allt till rätta genom att göra ett val. - Vad väljer du? Schlager musikens förutsagda melodi, där du väljer den vanliga vägen. Som inte kräver något av dig. Eller hardcore vägen som river till som f:n i egot men du växer för varje gång du gör det. - Vad väljer du? Den enklare, bli förbannad, dissa och tjura och anklaga? Eller den lite svårare kanske just då i hettan, att möta upp, lyssna och se förbi konflikten? - Du kan alltid välja hur du ser på saker och ting. Alltid! Kram Malin - Ps. Jag kan intyga. När du sett dina egna demoner och tagit dom vid hornen går det inte med ord beskriva det lyckorus som fyller dig. Det är enormt! Mycket större än någon eventuell seger mot någon annan. Du blir också enormt kreativ efteråt! Jag, Katarina och Birgitta är höga som hus idag efter helgens självrannsakan. Med stabila fötter i jorden och utsträckta armar i vinden. Vi känner oss som tre Gudinnor så det var värt varje egen konfrontation, varje... aj vad JAG strula till det! Så häftigt! Men det är lika fantastiskt att helt plötsligt byta track och möta upp och säga, förlåt, vi börjar om, vad sa du? Vad känner du? Jag lyssnar. Det är stort och gott för allas hjärtan!
Mndag, januari 8. 2007
Idag hade jag underbara galna samtal på väg hem i bilen. Helgen hade varit underbar men också själsligt utmanade. Jag insåg saker som sved till i hjärtat, vände in och ut på magen och blekte min lilla näsa. Ja så här i efterhand kan jag le åt det, skämta om det men det kändes, det gjorde det. Nåväl, på vägen hem pratade jag med två väninnor vid olika tillfällen. Katarina och Birgitta. Kloka kvinnor som jag har enorm respekt för. Ämnet gällde åter igen det egna jagets lilla fängelse av begär, ego och ägande. Men också denna förbannade rädsla som driver människan till vansinnigheter. - Vi pratade om rädslan för ensamheten. Den eviga jakten och saknaden efter en kärlek att älska, känna sig älskad igenom, leva igenom. Jag mindes det jag läst i Marina Munks bok..." Människan kommer ner på jorden och lever som manlig och kvinnlig energi för att få balans. Den dagen vi känner att vi klarar att leva själv har vi upprättat den balansen inom oss själva." Jaaaa kände jag. Då kan man leva utan begäret, utan ägandet, utan saknad av någon att tillhöra. Men det betyder inte att du lever ensam. Men du kommer förmodligen bara kunna leva med någon som är som du. I balans, med plats för de båda energierna inom sig. Du lever i respekt, i ansvar och hjälper varandra att växa. Men du känner inte att du "äger" någon, ingen "äger" dig utan i frihet under ansvar. Kanske är det så att i framtiden går inte livet ut på att leva i kärnfamiljen, äktenskapet, i den gamla traditionella kappan. Utan i ett evigt, villkorslöst stödjande av varandras skapande av livet. Vad vill du ha ut av livet? Bra jag stödjer dig helt och fullt! Men också vara varandras hamn att återvända till. Vila i...Jo jag vet att det låter som ett traditionellt äktenskap men ändå inte riktigt. Målet är inte äktenskapets beständighet utan människans eget utvecklande. Att vara hel som människa. - En vän sa till mig en gång, han har två barn och är skild sen några år: Om jag träffar någon ny kommer jag inte sträva efter att vi ska bli en ny kärnfamilj på en gång. Jag kommer in i det sista be att få ha mitt hem där jag träffar mina barn varannan vecka och hon kan då träffa sina barn i sitt hem. Vi kan gå ut tillsammans ibland allihop, gå på bio men sen vara i våra respektive hem. När vi sedan är utan barnen kan vi ha världens mysigaste vecka ihop där vi jobbar mycket mer än veckan med barnen och stödjer varandra i det och sen går vi hem till någon av oss och älskar, äter middag och älskar igen. Har vår alldeles egna tid. På så sätt kommer förälskelsen vara längre. - Jag bara skrattade men jag vet att många av mina singel väninnor känner likadant. Varför tvinga ihop barnen i en ny familjekonstellation bara för att traditionen säger så? När vi kan vara de bästa föräldrar varannan vecka utan någon konkurens för barnen och sedan vara ensam med den du älskar utan någon konkurens från barnen veckan därefter. Ja vem vet ...det doftar en liten god dos av kvalitet ändå måste jag erkänna även om det kan bli dyrt med dubbla kostnader. Men det beror ju på hur mycket matriella saker som kostar som två bilar, fler rums hus och annat. Kanske om vi vågar släppa på pryl biten och hellre se till kvalitén på livet så kan det kanske funka ekonomiskt också, ett tag iallafall. Inget av det kommer dock att gå utan en ordentlig städning av det egna självet. Annars kommer egot, kontrollen, svartsjukan och oron ta överhand. Men vem vet... - När jag och tjejerna under våra olika samtal i bilen slutligen summerar vårt inre växande och ständiga betraktande av " Varför gör jag så här? Varför känner jag så här? Varför är jag så här? Avslutar Katarina med orden: Jag bad om ett svar i stillhet i natt och då kom orden."Om vi visste hur mycket vårt hjärta fylls med kärlek vid varje fuck up skulle vi alltid strula till det." Jag skrattade högt i bilen. - Jag sa till dem båda att jag i mitt inre processande. I mitt eget uppfläkande av mitt hjärta och min själ, för att finna varje spår av ego och känslospöken från det förflutna, kände mig som om när man rensar fisk. Det kändes som om jag tog en kniv och skar efter hela ryggen på den. Sedan tog jag tag i stjärtfenan och så drog jag ur hela ryggraden och alla benen. Allt för att rensa fisken från benen och göra det utan tramsigt petande. Ut med skiten bara! En riktig hardcore rensning! Det gör ont ja och det känns inte som det finns så mycket kvar av mig när jag väl plockat och petat i mina svagheter. Men det som blir kvar är av den finaste filé. Gudomlig att få smaka. Hoppas jag... - Sen är det är ju ändå så att när jag är på botten och skrapar och känner mig ledsen, ensam och tycker att det är jobbigt. Om jag då försöker minnas att när jag väl funnit svaret, när jag väl insett varför jag känner som jag gör och känner att jag kan gå vidare utifrån det. Kommer jag att växa som människa och själ och höjja mitt medvetande och känna som om jag äger hela världen. Smärtan är ibland en nödvändighet för att växa. Och svaret kommer att vara en aha upplevelse! Minns vi bara det. Då känns det faktiskt lite bättre där nere i hålet. Det gäller bara att hitta det där förbannade svaret. - Nej nu måste jag sova... Hm... Fisken är rensad, benen är borta, filén ligger framme. Var god ÄT! Ljuvliga tanke... Kram Malin - ps: En dag som denna kan jag förstå vad Tommy menar när han säger att vi skulle kunna spara en hel del pengar om vi pluggade in min hjärna och tankeverksamhet i elpannan.  Kyssar!
Mndag, januari 8. 2007
Jag behövde dig för att kunna gå. Jag behövde dig för att allt gjorde så jävla
ont. Du skulle rädda mig, jag hade bestämt det. Utan att fråga dig. Jag behövde någon som var starkare än jag. Genom dig fick jag mod. Jag höll fast vid drömmen om dig för jag var
livrädd för smärtan Och att möta den själv. Genom dig fick jag hopp. Genom dig blev jag vacker. Genom dig fanns ett ljus…någonstans. Men allt gick fel. Jag blev sårbarare. Jag blev liten, mindre, minst. Jag blev manisk och greps av panik när jag
förstod. Jag måste möta smärtan själv. Gå genom elden utan dig. Du tänkte inte rädda mig. Du behövde rädda dig själv. Nu Är jag mer rädd än jag någonsin varit. För jag är naken, frusen och utan kraft. Men jag är fast besluten att jag ska ta mig
igenom det här. Vad det än kostar. Jag måste möta varje slag, alla hårda ord,
varje rädsla. Möta ångest som håller hårt om min strupe
varje natt då sömnen vägrar hjälpa mig. För jag aldrig mer ska behöva vara rädd. Jag är ledsen för att jag gjorde dig till min
räddande ängel. För det gjorde oss båda ont. Jag är ledsen för att jag om och om igen
försökte dra dig till mig. För nu är du längre bort än du var innan vi
träffades. Men jag är ändå tacksam, du plockade fram
sidor i mig, ur min frustration, ur min rädsla som jag
inte visste jag ägde. Dåliga sidor som jag inte hade betraktat,
skalat av och gjort mig av med. Att möta sanningen om sig själv är inte
roligt. Framför allt när du inser att den inte är så
skön. Att möta döden med stapplande steg och
skakigt svärd är inte speciellt betryggande. Framför allt när du inser att du inte har
något annat val. Ingen annan väg. Att vakna en sen natt innan du ens har
somnat och förstå att du verkligen sabbat allt pga din feghet, pga ditt ego, pga ditt
ynkliga taffatta väsen. Det är för jävligt smärtsamt, så du går och
spyr. Nu Är jag mer rädd än jag någonsin varit. För jag är naken, frusen och utan kraft. Men jag är fast besluten att jag ska ta mig
igenom det här. Vad det än kostar. Jag måste möta varje slag, alla hårda ord,
varje rädsla. Möta ångest som håller hårt om min strupe
varje natt då sömnen vägrar hjälpa mig. För att jag aldrig
mer ska behöva vara rädd
Sndag, januari 7. 2007
I Fredags kväll var jag och Katarina och tittade på Krister Linder på Berns. Efteråt åkte vi tillsammans ner till Kristers Studio för att sitta och snacka en stund. Med oss i taxibilarna var ett gäng grabbar. Musiker med halvlångt skägg, tatuerade armar och hål i öronen. Balla killar som alla såg bra ut. Typiska musiker, inget ovanligt. Men det jag sen fick uppleva är jag inte så van vid. - Det första jag reagerade på var att alla var väldigt artiga och presenterade sig på en gång. Musiker kan vara lite i sin egen värld. - Ingen var packad eller synbart berusad. - Alla hade en glänsade vingsel/förlovningsring på fingret. Deras tjejer som satt med var oerhört mjuka, fina tjejer men också balla och trendiga. - Det tog typ fem minuter så kom samtalet in på Gud och tro. Var av en av killarna visade oss sin hebreiska tatuering. - Det var så fina killar! Som var helt underbara att sitta och snacka med. Vi pratade om livet, anden, själen och musik så klart. Långa stunder satt jag faktiskt tyst för jag trodde nästan inte att det var sant. Jag var lite i chock när jag åkte hem faktiskt. Innan jag gick och la mig gick jag ut på myspace för att se om jag kunde höra något av bandet. Jag var lite nervös för jag ville så gärna att det skulle vara bra. Var rädd att dom skulle vara.. mesiga. När jag väl hittade killarna och fick lyssna skrek jag rakt ut. Ett grymt rock band med sååå bra musik. Otroligt häftiga! - Morgonen därefter ringde jag min 17 åriga dotter för vi skulle fixa lite saker med hennes flytt. Jag berättatde att jag hade träffat så goa killar och deras tjejer kvällen innan. Och Love lät måttligt intresserad av hennes 40 åriga mors nattliga äventyr. - Blindside hette dom, och jag skulle precis berätta att jag varit ute på nätet på natten för att lyssna på dom. Men då hör jag bara hur min dotter skriker i mitt öra. Jag blir jätte orolig och frågar förstås vad som hänt. Hon fortsätter alldeles exalterad. -Mamma, träffade du Blindside i natt? ? Ähhh... ja, försökte jag svara henne men hann inte längre förrän hon avbröt mig. -Vet du hur bra dom är ? Vet du hur coola dom är? Har du inte sett affischen som jag har på väggen med dom? Varför ringde du inte mig? Det är då, just då som jag inser att ... jag är gammal! Jag är en tant som inte har någon koll! - När vi väl sågs senare på eftermiddagen visade hon mig flera bilder och videos av killarna och jag måste säga att jag också är helt såld på dom nu. Ett kristet band som skriver fantastiskt nakna texter, musik som river till ordenligt så håll i er! Men också grabbar som har hjärtan av guld. Kram Malin - Så är ni nyfikna så gå in på myspace.com/blindside eller www.blindsideonline.com
Tisdag, januari 2. 2007
Så har det nya året äntligen börjat. Kl är snart halv elva och jag ligger i sängen och tittar på Jesus och Josefin. Barnen ligger bredvid mig, dom sover fortfarande. Vi har verkligen vänt på dygnet. Det har varit några fina dagar på det gamla året. Tjej middag den 29. Min väninna Johanna och hennes man har haft ett tufft år med hans sjukdom men nu verkar allt förhoppningsvis har vänt. Hon samlade ALLA sina tjejkompisar på sin födelsedag för att hinna ikapp. Samtalen rörde livet, som det brukar göra. Skilsmässor, hälsa, jobb och barn. En kvinna var nybliven förälder en annan, som jag, hade fyra var av en fyller 20 år i år. Sen blev det ju mycket snack om kärlek också, fast inte den mellan man och kvinna enbart utan kärleken överhuvudtaget. Att våga öppna sitt hjärta helt och fullt, att försöka förstå och expandera, expandera och expandera i det lilla hjärtat. Inte äga, ha och begära. Alla var vi övertygade om att det var en spännande tid nu. Johanna blev ompysslad hela tiden och låg slutligen på golvet med foten i knät på en väninna som masserade den. Änglakorten var framme, La Nana spelades om och om igen och Corneille, maten var uppdukad hela kvällen och vi drack vin, moijito och vatten. Det var en väldigt speciell kväll med mycket klokskap, mat och musik.
- Den sista dagen på året tror jag att jag vaknade halv tolv. Det kommer bli hopplöst tungt min första Lugna favoriter dag på torsdag då jag måsta gå upp kl sex. Jag hade lovat min väninna Gun att hjälpa henne på hennes krog på Öjeberget. Hela jag var i kaos på vägen dit på eftermiddagen. Jag har alltid tyckt nyårsaftnar är lite sorgliga och skrämmande och det var inte annorlunda den här dagen. Bra att få röjja lite så jag slipper tänka. Jag började med att städa och göra det mysigt. Jag fick det bord jag skulle servera vid men allt eftersom kvällen gick och folk blev mer och mer fulla gömde jag mig i disken. Det blir så mycket - Tjena! Är inte du Malin Berghagen? Fan, ge mig en kram... Så jag diskade. Det har jag gjort förr på krogar så det gick undan. Jag tände en ljusstake, släckte ner och spelade Lisa Nilsson på högsta volym där inne. När personalen kom, stressade med en massa disk blev dom liksom kvar inne hos mig en stund för det var ju enda stället det var lugnt på. Ute i lokalen spelade hårdrocksbandet Nocturne och folk var glada och festade. Hos mig kunde dom hämta andan. Sen fick jag jaga ut dom igen. Jag diskade till halv två men somnade först vid halv fyra. En annorlunda nyårsafton 2006/2007. - Nyårsdagen firades på Järvsöbaden. Min mormor fyllde nittio år och min kusin Christian fyrtio. Hela familjen var samlad och det var nära till tårar många gånger. Mormor har verkligen varit familjens medelpunkt. Tänk vad hon har varit med om genom 1900 talets utveckling. Krig och matransoner. Television och telefon. Datorer och mikrougnar. Att ha en dotter som är känd över hela landet är ju lite speciellt också. Hon är den som alltid sett till att det inte finns några högfärdigheter i någon av oss. Att alla alltid varit välkomna till vårt hem och alltid sett till att det finns en säng plats till den som behöver även om det inte funnits det. Jag såg på henne med en sådan otrolig respekt och kärlek så tårarna var nära många gånger. På eftermiddagen åkte vi till våra franska vänner, Carita och Patrice Habans. Carita har jobbat som fotomodell i Paris och var den som tog ner mig dit för, god knows when. Dom bor i ett underbart litet hus där köket varit en gamla lanthandeln. Carita dukade som vanligt upp med sin fina servis och vi drack te, kaffe och en fransk likör som var hur stark som helst, för mig. Samtalen var ivriga som det lätt blir med en Fransman vid bordet och vi smittades av bådas passion till olika saker i livet. Det slutade som vanligt med musik och politik, Patrice favorit ämnen. Jag kan verkligen tacka änglarna för dessa två. Dom är helt underbara och så långt ifrån den svenska stelheten. - På vägen hem stannade vi till hos mina barndoms kamrater. Även där var huset fyllt med franska då två av dom är gift med fransmän. Jag måste verkligen komma igång med franskan nu. Betrand som pluggar svenska har lovat mig att han ska prata franska med mig och jag ska prata svenska med honom, till en början. Så får vi hjälpa varandra. Mina väninnor smsar på franska till mig så jag måste verkligen tänka till och jag måste försöka svara, så gott jag kan, på franska. Jag har lovat Tom och Shanel, Ninas barn, att jag ska prata franska med dom när jag kommer ner i maj. Jag är galen som gett det löftet! Jag kan ju inte få ihop en hel mening utan att tänka i en halv timme och då har ju dom jag talat med redan gått därifrån. Nja men nästan.... - Kvällen slutade i mammas kök. Och jag kände att min första dag på det nya året gav en känsla av vad året kan innehålla. Om jag får bestämma. Vänner, gemenskap, nära och kära, samtal, god mat och dryck och massor av pluggande och massor kärlek. Lite La France helt enkelt. - Hoppas ditt år blir det bästa hitintills ! Biz! ( Bisou)
|
