Bön
2008-10-19 20:37
Det har varit en märklig vecka.
I dag tänkte jag få resa hem till Jonna men ett tåg spårade ur så här sitter jag på ett hotellrum i Stockholm.
Längtar efter min familj. Längtar efter att bara få sitta ner och skriva i mitt arbetsrum, klappa katterna, dricka lite kaffe, gå och träna. Det riktiga, vanliga livet.
I går tog jag pendeltåget till Älvjsö, mässan där. Svenska kyrkan firade stiftsfest. Det var en stor kongresssal, men ändå intim. Nedsläckt. 400 präster, diakoner och andra verksamma inom kyrkan. Jag samtalade med prästen Ewa vid ett bord på en låg, avlång scen.
Vi talade om kyrkan, om tro, om Gud så klart, om skrivande, mod, tolerans, framtiden och en massa annat. Jag läste ur Svarta Vykort.
Just när jag trodde att vår stund på scenen var slut så sade Ewa att hon tänkte att vi alla skulle be för mig, Jonna men framförallt för Mini i Jonnas mage.
Jag har läst ur Svarta Vykort om Dante och Liten säkert över hundra gånger och alltid lyckats hålla distansen. Jag arbetar. Jag läser texten. Jag känner efteråt, när jag är ensam. Det fungerar inte att bli drabbad just när man står där framme.
Senaste gången jag blev så berörd var i det ögonblick då läkaren i Linköping satte tillbaka det befruktade ägget i Jonna den där försommardagen tidigare i år.
Vilken oerhörd kraft det är när 400 personer ber en bön. Och för vårt barn! Jag blev först varm, sedan kall, darrig och sedan grät jag. Jag har sällan varit så fullständigt oförberedd på kraften i en stor samlad bön.
Det var ett magiskt, overkligt ögonblick i en vecka proppfull av så mycket annat.
Bönens kraft är enorm.
Jag trodde aldrig jag skulle bli så drabbad.
Det är bland det häftigaste jag varit med om.
I dag finns denna text publicerad i Expressen: http://www.expressen.se/debatt/1.1338746/ror-inte-familjen-egoister
