Tisdag, januari 9. 2007
"Du kan välja väg. Du kan välja hur du ser på en annan människa." Han sa det med ett befriande leende på läpparna som om han kommit på något förlösande i sin relation med den han älskar. "Det är så många gånger som jag har känt, Åh nu gör hon så där igen! Varför måste hon bli så svår just nu osv... och problemet bara växte för vi triggade igång varandra och frustrationen var ett faktum. Men så valde jag att tänka, men fina... med ödmjukhet och kramade om henne och försökte se hennes litenhet, sårbarhet eller anledning till hennes beteende och på en gång blev allt så mycket enklare. Ingen konflikt. Jag skällde inte utan vänligt frågade, vad är det nu fina? " - Två dagar senare ringde han och var jätte arg på någon i hans närhet. Han höjde rösten även mot mig medan han deklarerade, "Hon gör alltid så här! Hon drar verkligen fram mina sämsta sidor och jag förmodligen hennes! Jag bad honom minnas det han sa i förrgår. Att han kan göra ett val. Han kan välja hur han möter hennes beteende. Det blev tyst i telefonen. Jag ringer upp dig sa han. Jag måste ringa henne nu. Tack! " - Det är så enklet att skälla, dissa och bli förbannad. Det är så enkelt att inte ta in och försöka förstå. För det kräver inget av dig. Men det kräver mod och kärlek för att självrannsaka sin del i konflikten. Det kräver styrka att välja den lite tuffare vägen, att försöka förstå. Och det kräver framförallt vilja att våga förändra och göra något åt situationen. - Det som är så spännande nu är att se hur de som lever runt mig, som verkligen möter sitt ego och tar det vid hornen, så snabbt går vidare, mår bättre, är lyckligare även om det kräver mer av dom. Än de som dissar, söker konflikten, bara vill vinna och vägrar ge efter och se sin del i det hela. Det finns ingen storhet i att ha rätt, storheten ligger i att erkänna att jag hade fel. Men framför allt inse att det överhuvudtaget inte handlar om något av det. Vem som har rätt eller fel. Utan att se möjligheten att ställa allt till rätta genom att göra ett val. - Vad väljer du? Schlager musikens förutsagda melodi, där du väljer den vanliga vägen. Som inte kräver något av dig. Eller hardcore vägen som river till som f:n i egot men du växer för varje gång du gör det. - Vad väljer du? Den enklare, bli förbannad, dissa och tjura och anklaga? Eller den lite svårare kanske just då i hettan, att möta upp, lyssna och se förbi konflikten? - Du kan alltid välja hur du ser på saker och ting. Alltid! Kram Malin - Ps. Jag kan intyga. När du sett dina egna demoner och tagit dom vid hornen går det inte med ord beskriva det lyckorus som fyller dig. Det är enormt! Mycket större än någon eventuell seger mot någon annan. Du blir också enormt kreativ efteråt! Jag, Katarina och Birgitta är höga som hus idag efter helgens självrannsakan. Med stabila fötter i jorden och utsträckta armar i vinden. Vi känner oss som tre Gudinnor så det var värt varje egen konfrontation, varje... aj vad JAG strula till det! Så häftigt! Men det är lika fantastiskt att helt plötsligt byta track och möta upp och säga, förlåt, vi börjar om, vad sa du? Vad känner du? Jag lyssnar. Det är stort och gott för allas hjärtan!
Måndag, januari 8. 2007
Idag hade jag underbara galna samtal pÃ¥ väg hem i bilen. Helgen hade varit underbar men ocksÃ¥ själsligt utmanade. Jag insÃ¥g saker som sved till i hjärtat, vände in och ut pÃ¥ magen och blekte min lilla näsa. Ja sÃ¥ här i efterhand kan jag le Ã¥t det, skämta om det men det kändes, det gjorde det. NÃ¥väl, pÃ¥ vägen hem pratade jag med tvÃ¥ väninnor vid olika tillfällen. Katarina och Birgitta. Kloka kvinnor som jag har enorm respekt för. Ämnet gällde Ã¥ter igen det egna jagets lilla fängelse av begär, ego och ägande. Men ocksÃ¥ denna förbannade rädsla som driver människan till vansinnigheter. - Vi pratade om rädslan för ensamheten. Den eviga jakten och saknaden efter en kärlek att älska, känna sig älskad igenom, leva igenom. Jag mindes det jag läst i Marina Munks bok..." Människan kommer ner pÃ¥ jorden och lever som manlig och kvinnlig energi för att fÃ¥ balans. Den dagen vi känner att vi klarar att leva själv har vi upprättat den balansen inom oss själva." Jaaaa kände jag. DÃ¥ kan man leva utan begäret, utan ägandet, utan saknad av nÃ¥gon att tillhöra. Men det betyder inte att du lever ensam. Men du kommer förmodligen bara kunna leva med nÃ¥gon som är som du. I balans, med plats för de bÃ¥da energierna inom sig. Du lever i respekt, i ansvar och hjälper varandra att växa. Men du känner inte att du "äger" nÃ¥gon, ingen "äger" dig utan i frihet under ansvar. Kanske är det sÃ¥ att i framtiden gÃ¥r inte livet ut pÃ¥ att leva i kärnfamiljen, äktenskapet, i den gamla traditionella kappan. Utan i ett evigt, villkorslöst stödjande av varandras skapande av livet. Vad vill du ha ut av livet? Bra jag stödjer dig helt och fullt! Men ocksÃ¥ vara varandras hamn att Ã¥tervända till. Vila i...Jo jag vet att det lÃ¥ter som ett traditionellt äktenskap men ändÃ¥ inte riktigt. MÃ¥let är inte äktenskapets beständighet utan människans eget utvecklande. Att vara hel som människa. -  En vän sa till mig en gÃ¥ng, han har tvÃ¥ barn och är skild sen nÃ¥gra Ã¥r: Om jag träffar nÃ¥gon ny kommer jag inte sträva efter att vi ska bli en ny kärnfamilj pÃ¥ en gÃ¥ng. Jag kommer in i det sista be att fÃ¥ ha mitt hem där jag träffar mina barn varannan vecka och hon kan dÃ¥ träffa sina barn i sitt hem. Vi kan gÃ¥ ut tillsammans ibland allihop, gÃ¥ pÃ¥ bio men sen vara i vÃ¥ra respektive hem. När vi sedan är utan barnen kan vi ha världens mysigaste vecka ihop där vi jobbar mycket mer än veckan med barnen och stödjer varandra i det och sen gÃ¥r vi hem till nÃ¥gon av oss och älskar, äter middag och älskar igen. Har vÃ¥r alldeles egna tid. PÃ¥ sÃ¥ sätt kommer förälskelsen vara längre. - Jag bara skrattade men jag vet att mÃ¥nga av mina singel väninnor känner likadant. Varför tvinga ihop barnen i en ny familjekonstellation bara för att traditionen säger sÃ¥? När vi kan vara de bästa föräldrar varannan vecka utan nÃ¥gon konkurens för barnen och sedan vara ensam med den du älskar utan nÃ¥gon konkurens frÃ¥n barnen veckan därefter. Ja vem vet ...det doftar en liten god dos av kvalitet ändÃ¥ mÃ¥ste jag erkänna även om det kan bli dyrt med dubbla kostnader. Men det beror ju pÃ¥ hur mycket matriella saker som kostar som tvÃ¥ bilar, fler rums hus och annat. Kanske om vi vÃ¥gar släppa pÃ¥ pryl biten och hellre se till kvalitén pÃ¥ livet sÃ¥ kan det kanske funka ekonomiskt ocksÃ¥, ett tag iallafall. Inget av det kommer dock att gÃ¥ utan en ordentlig städning av det egna självet. Annars kommer egot, kontrollen, svartsjukan och oron ta överhand. Men vem vet... - När jag och tjejerna under vÃ¥ra olika samtal i bilen slutligen summerar vÃ¥rt inre växande och ständiga betraktande av " Varför gör jag sÃ¥ här? Varför känner jag sÃ¥ här? Varför är jag sÃ¥ här? Avslutar Katarina med orden: Jag bad om ett svar i stillhet i natt och dÃ¥ kom orden."Om vi visste hur mycket vÃ¥rt hjärta fylls med kärlek vid varje fuck up skulle vi alltid strula till det." Jag skrattade högt i bilen. - Jag sa till dem bÃ¥da att jag i mitt inre processande. I mitt eget uppfläkande av mitt hjärta och min själ, för att finna varje spÃ¥r av ego och känslospöken frÃ¥n det förflutna, kände mig som om när man rensar fisk. Det kändes som om jag tog en kniv och skar efter hela ryggen pÃ¥ den. Sedan tog jag tag i stjärtfenan och sÃ¥ drog jag ur hela ryggraden och alla benen. Allt för att rensa fisken frÃ¥n benen och göra det utan tramsigt petande. Ut med skiten bara! En riktig hardcore rensning! Det gör ont ja och det känns inte som det finns sÃ¥ mycket kvar av mig när jag väl plockat och petat i mina svagheter. Men det som blir kvar är av den finaste filé. Gudomlig att fÃ¥ smaka. Hoppas jag... - Sen är det är ju ändÃ¥ sÃ¥ att när jag är pÃ¥ botten och skrapar och känner mig ledsen, ensam och tycker att det är jobbigt. Om jag dÃ¥ försöker minnas att när jag väl funnit svaret, när jag väl insett varför jag känner som jag gör och känner att jag kan gÃ¥ vidare utifrÃ¥n det. Kommer jag att växa som människa och själ och höjja mitt medvetande och känna som om jag äger hela världen. Smärtan är ibland en nödvändighet för att växa. Och svaret kommer att vara en aha upplevelse! Minns vi bara det. DÃ¥ känns det faktiskt lite bättre där nere i hÃ¥let. Det gäller bara att hitta det där förbannade svaret. - Nej nu mÃ¥ste jag sova... Hm... Fisken är rensad, benen är borta, filén ligger framme. Var god ÄT! Ljuvliga tanke... Kram Malin - ps: En dag som denna kan jag förstÃ¥ vad Tommy menar när han säger att vi skulle kunna spara en hel del pengar om vi pluggade in min hjärna och tankeverksamhet i elpannan.  Kyssar!Â
Måndag, januari 8. 2007
Jag behövde dig för att kunna gå. Jag behövde dig för att allt gjorde så jävla
ont. Du skulle rädda mig, jag hade bestämt det. Utan att fråga dig.  Jag behövde någon som var starkare än jag. Genom dig fick jag mod. Jag höll fast vid drömmen om dig för jag var
livrädd för smärtan Och att möta den själv. Genom dig fick jag hopp. Genom dig blev jag vacker. Genom dig fanns ett ljus…någonstans.  Men allt gick fel. Jag blev sårbarare. Jag blev liten, mindre, minst. Jag blev manisk och greps av panik när jag
förstod. Jag måste möta smärtan själv. Gå genom elden utan dig. Du tänkte inte rädda mig. Du behövde rädda dig själv.  Nu Är jag mer rädd än jag någonsin varit. För jag är naken, frusen och utan kraft. Men jag är fast besluten att jag ska ta mig
igenom det här. Vad det än kostar. Jag måste möta varje slag, alla hårda ord,
varje rädsla. Möta ångest som håller hårt om min strupe
varje natt då sömnen vägrar hjälpa mig. För jag aldrig mer ska behöva vara rädd.  Jag är ledsen för att jag gjorde dig till min
räddande ängel. För det gjorde oss båda ont. Jag är ledsen för att jag om och om igen
försökte dra dig till mig. För nu är du längre bort än du var innan vi
träffades. Men jag är ändå tacksam, du plockade fram
sidor i mig, ur min frustration, ur min rädsla som jag
inte visste jag ägde. Dåliga sidor som jag inte hade betraktat,
skalat av och gjort mig av med.   Att möta sanningen om sig själv är inte
roligt. Framför allt när du inser att den inte är så
skön. Att möta döden med stapplande steg och
skakigt svärd är inte speciellt betryggande. Framför allt när du inser att du inte har
något annat val. Ingen annan väg. Att vakna en sen natt innan du ens har
somnat och förstå att du verkligen sabbat allt pga din feghet, pga ditt ego, pga ditt
ynkliga taffatta väsen. Det är för jävligt smärtsamt, så du går och
spyr.  Nu Är jag mer rädd än jag någonsin varit. För jag är naken, frusen och utan kraft. Men jag är fast besluten att jag ska ta mig
igenom det här. Vad det än kostar. Jag måste möta varje slag, alla hårda ord,
varje rädsla. Möta ångest som håller hårt om min strupe
varje natt då sömnen vägrar hjälpa mig. För att jag aldrig
mer ska behöva vara rädd
Söndag, januari 7. 2007
I Fredags kväll var jag och Katarina och tittade på Krister Linder på Berns. Efteråt åkte vi tillsammans ner till Kristers Studio för att sitta och snacka en stund. Med oss i taxibilarna var ett gäng grabbar. Musiker med halvlångt skägg, tatuerade armar och hål i öronen. Balla killar som alla såg bra ut. Typiska musiker, inget ovanligt. Men det jag sen fick uppleva är jag inte så van vid. - Det första jag reagerade på var att alla var väldigt artiga och presenterade sig på en gång. Musiker kan vara lite i sin egen värld. - Ingen var packad eller synbart berusad. - Alla hade en glänsade vingsel/förlovningsring på fingret. Deras tjejer som satt med var oerhört mjuka, fina tjejer men också balla och trendiga. - Det tog typ fem minuter så kom samtalet in på Gud och tro. Var av en av killarna visade oss sin hebreiska tatuering. - Det var så fina killar! Som var helt underbara att sitta och snacka med. Vi pratade om livet, anden, själen och musik så klart. Långa stunder satt jag faktiskt tyst för jag trodde nästan inte att det var sant. Jag var lite i chock när jag åkte hem faktiskt. Innan jag gick och la mig gick jag ut på myspace för att se om jag kunde höra något av bandet. Jag var lite nervös för jag ville så gärna att det skulle vara bra. Var rädd att dom skulle vara.. mesiga. När jag väl hittade killarna och fick lyssna skrek jag rakt ut. Ett grymt rock band med sååå bra musik. Otroligt häftiga! - Morgonen därefter ringde jag min 17 åriga dotter för vi skulle fixa lite saker med hennes flytt. Jag berättatde att jag hade träffat så goa killar och deras tjejer kvällen innan. Och Love lät måttligt intresserad av hennes 40 åriga mors nattliga äventyr. - Blindside hette dom, och jag skulle precis berätta att jag varit ute på nätet på natten för att lyssna på dom. Men då hör jag bara hur min dotter skriker i mitt öra. Jag blir jätte orolig och frågar förstås vad som hänt. Hon fortsätter alldeles exalterad. -Mamma, träffade du Blindside i natt? ? Ähhh... ja, försökte jag svara henne men hann inte längre förrän hon avbröt mig.  -Vet du hur bra dom är ? Vet du hur coola dom är? Har du inte sett affischen som jag har på väggen med dom? Varför ringde du inte mig? Det är då, just då som jag inser att ... jag är gammal! Jag är en tant som inte har någon koll! - När vi väl sågs senare på eftermiddagen visade hon mig flera bilder och videos av killarna och jag måste säga att jag också är helt såld på dom nu. Ett kristet band som skriver fantastiskt nakna texter, musik som river till ordenligt så håll i er! Men också grabbar som har hjärtan av guld. Kram Malin - Så är ni nyfikna så gå in på myspace.com/blindside eller www.blindsideonline.com
Tisdag, januari 2. 2007
Så har det nya året äntligen börjat. Kl är snart halv elva och jag ligger i sängen och tittar på Jesus och Josefin. Barnen ligger bredvid mig, dom sover fortfarande. Vi har verkligen vänt på dygnet. Det har varit några fina dagar på det gamla året. Tjej middag den 29. Min väninna Johanna och hennes man har haft ett tufft år med hans sjukdom men nu verkar allt förhoppningsvis har vänt. Hon samlade ALLA sina tjejkompisar på sin födelsedag för att hinna ikapp. Samtalen rörde livet, som det brukar göra. Skilsmässor, hälsa, jobb och barn. En kvinna var nybliven förälder en annan, som jag, hade fyra var av en fyller 20 år i år. Sen blev det ju mycket snack om kärlek också, fast inte den mellan man och kvinna enbart utan kärleken överhuvudtaget. Att våga öppna sitt hjärta helt och fullt, att försöka förstå och expandera, expandera och expandera i det lilla hjärtat. Inte äga, ha och begära. Alla var vi övertygade om att det var en spännande tid nu.  Johanna blev ompysslad hela tiden och låg slutligen på golvet med foten i knät på en väninna som masserade den. Änglakorten var framme, La Nana spelades om och om igen och Corneille, maten var uppdukad hela kvällen och vi drack vin, moijito och vatten. Det var en väldigt speciell kväll med mycket klokskap, mat och musik.
- Den sista dagen på året tror jag att jag vaknade halv tolv. Det kommer bli hopplöst tungt min första Lugna favoriter dag på torsdag då jag måsta gå upp kl sex. Jag hade lovat min väninna Gun att hjälpa henne på hennes krog på Öjeberget. Hela jag var i kaos på vägen dit på eftermiddagen. Jag har alltid tyckt nyårsaftnar är lite sorgliga och skrämmande och det var inte annorlunda den här dagen. Bra att få röjja lite så jag slipper tänka. Jag började med att städa och göra det mysigt. Jag fick det bord jag skulle servera vid men allt eftersom kvällen gick och folk blev mer och mer fulla gömde jag mig i disken. Det blir så mycket - Tjena! Är inte du Malin Berghagen? Fan, ge mig en kram... Så jag diskade. Det har jag gjort förr på krogar så det gick undan. Jag tände en ljusstake, släckte ner och spelade Lisa Nilsson på högsta volym där inne. När personalen kom, stressade med en massa disk blev dom liksom kvar inne hos mig en stund för det var ju enda stället det var lugnt på. Ute i lokalen spelade hårdrocksbandet Nocturne och folk var glada och festade. Hos mig kunde dom hämta andan. Sen fick jag jaga ut dom igen. Jag diskade till halv två men somnade först vid halv fyra. En annorlunda nyårsafton 2006/2007. - Nyårsdagen firades på Järvsöbaden. Min mormor fyllde nittio år och min kusin Christian fyrtio. Hela familjen var samlad och det var nära till tårar många gånger. Mormor har verkligen varit familjens medelpunkt. Tänk vad hon har varit med om genom 1900 talets utveckling. Krig och matransoner. Television och telefon. Datorer och mikrougnar. Att ha en dotter som är känd över hela landet är ju lite speciellt också. Hon är den som alltid sett till att det inte finns några högfärdigheter i någon av oss. Att alla alltid varit välkomna till vårt hem och alltid sett till att det finns en säng plats till den som behöver även om det inte funnits det. Jag såg på henne med en sådan otrolig respekt och kärlek så tårarna var nära många gånger. På eftermiddagen åkte vi till våra franska vänner, Carita och Patrice Habans. Carita har jobbat som fotomodell i Paris och var den som tog ner mig dit för, god knows when. Dom bor i ett underbart litet hus där köket varit en gamla lanthandeln. Carita dukade som vanligt upp med sin fina servis och vi drack te, kaffe och en fransk likör som var hur stark som helst, för mig. Samtalen var ivriga som det lätt blir med en Fransman vid bordet och vi smittades av bådas passion till olika saker i livet. Det slutade som vanligt med musik och politik, Patrice favorit ämnen. Jag kan verkligen tacka änglarna för dessa två. Dom är helt underbara och så långt ifrån den svenska stelheten. - På vägen hem stannade vi till hos mina barndoms kamrater. Även där var huset fyllt med franska då två av dom är gift med fransmän. Jag måste verkligen komma igång med franskan nu. Betrand som pluggar svenska har lovat mig att han ska prata franska med mig och jag ska prata svenska med honom, till en början. Så får vi hjälpa varandra. Mina väninnor smsar på franska till mig så jag måste verkligen tänka till och jag måste försöka svara, så gott jag kan, på franska. Jag har lovat Tom och Shanel, Ninas barn, att jag ska prata franska med dom när jag kommer ner i maj. Jag är galen som gett det löftet! Jag kan ju inte få ihop en hel mening utan att tänka i en halv timme och då har ju dom jag talat med redan gått därifrån. Nja men nästan.... - Kvällen slutade i mammas kök. Och jag kände att min första dag på det nya året gav en känsla av vad året kan innehålla. Om jag får bestämma. Vänner, gemenskap, nära och kära, samtal, god mat och dryck och massor av pluggande och massor kärlek. Lite La France helt enkelt. - Hoppas ditt år blir det bästa hitintills ! Biz! ( Bisou)
Fredag, december 29. 2006
Flickan hör frÃ¥n övervÃ¥ningen hur nÃ¥got rasar ned i golvet pÃ¥ vÃ¥ningen under henne. Hon blir rädd och tar sin nalle i famnen och gÃ¥r sakta ut ur rummet och bort mot trappen. Hon hör höga röster, arga röster nerifrÃ¥n och sätter sig pÃ¥ översta trapp steget och väntar. Som hon alltid gjort. Väntar pÃ¥ att skriken, de hÃ¥rda orden ska ta slut och mamma kommer för att hämta henne. Men till dess sitter hon kvar som mamma alltid sagt att hon ska göra. Inte komma ner, inte störa.. Hon hör snabba steg i trappen och blir till en början rädd men när hon ser sin mammas fötter närma sig hennes smÃ¥, sträcker hon ut sina armar mot henne. Men mamma klappar henne bara stressat över kinden, - Inte nu älskling, säger hon. Inte nu. Jag älskar dig men var bara tyst. Och sÃ¥ springer hon förbi henne och in i badrummet för att hämta nÃ¥got. NÃ¥got som han behöver. - Han skriker till nerifrÃ¥n och flickan rycker till. Fort springer hon in i sitt rum och öppnar garderobs dörren. Hon sätter sig längst ner pÃ¥ golvet, inne i hörnet bland skor och nÃ¥gon klänning som i rörelsen ramlat ned frÃ¥n sin galje. Dörren skjuter hon försiktigt mot sig och det blir alldeles mörkt...Hon tänder ficklampan som ligger där. Alltid ligger där.. - Hon hör att han ropar efter henne. Han lÃ¥ter konstig pÃ¥ rösten, precis som han alltid gör när han är arg. Eller är det sÃ¥ att han alltid blir arg när hans röst lÃ¥ter konstigt?Hon vet inte... bara att hon ska hÃ¥lla sig undan när han lÃ¥ter sÃ¥. Hon är rädd. Rädd och vill att mamma ska komma till henne men mamma är hos honom. Han som är arg och skriker. DÃ¥... mÃ¥ste ju mamma älska honom mer, eller ? Flickan hÃ¥ller hÃ¥rt i sin nalle och minns den gÃ¥ngen han tog nallen ifrÃ¥n henne och hotade med att slänga in den i elden. - Inte min nalle viskade hon tyst medan han viftade okontrollerat mot hennes mamma. Hon visste inte vad hon gjort. Bara att han lät konstigt, var arg pÃ¥ mamma och mamma försökte lugna honom medan hon viftade bort flickan. -HÃ¥ll dig undan. Allt blir bättre dÃ¥... - En annan dag. Pappas dag. Hon hade inte sett honom pÃ¥ ett tag. Han hade jobbat mycket sa han. Dom Ã¥t spagetti och köttfärsÃ¥s och pappa drack röd saft. Hon drack mjölk. När pappa drack röd saft blev han ocksÃ¥ konstig men aldrig arg. Bara ledsen. Han läste saga och sÃ¥ grät han och längtade efter mamma sa han. Men mamma ville inte ha honom, sa han. Flickan tröstade sin pappa. Han älskade sin dotter mest av allt sa han ocksÃ¥ och sen somnade han, före henne. Hon somnade med lampan tänd.. - 22 Ã¥r senare stÃ¥r en ung man framför henne. Den lilla flickan har blivit kvinna, fött barn och nu träffat en ny man. Han är hög pÃ¥ anabola och stÃ¥r med hennes dotter i famnen. Han skriker ord som hon inte hör, för allt hon tänker pÃ¥ är hur hon ska fÃ¥ sin dotter ur hans famn. Ta henne och gömma sig, hÃ¥lla sig undan till allt har lagt sig. Hans knytnäve slÃ¥r ett hÃ¥rt slag i väggen sÃ¥ att den spricker och det blir ett stort hÃ¥l i gipsskivan. Hon är rädd. -Inte min dotter tänker hon men i samma sekund sätter han ner den lilla flickan i ett försöka att nÃ¥ mamman. Han älskar henne skriker han men han är arg och viftar okontrollerat Ã¥t alla hÃ¥ll. . Mamman iakttar henne och väntar pÃ¥ ett ögonblick av lugn. Bara en minut räcker och hon kan sträcka ut sina armar mot flickan. Och ögonblicket kommer.. Han gÃ¥r in pÃ¥ toaletten. Hon springer fram emot barnet och lyfter upp det i sina armar. Tar bilnycklarna men lämnar allt annat. Inte ens skor hinner hon ta pÃ¥ sig när hon försvinner ut ur lägenheten. Hon springer mot bilen, lÃ¥ser upp bildörrarna pÃ¥ vägen dit, sätter sin dotter längst in i hörnet av baksätet. DÃ¥ märker hon att det är mörkt ute, att dagen Ã¥ter igen blivit natt. Hon tänder lampan i bilen. - Viskar tyst mot sin flicka att hon inte ska vara rädd. Hennes händer skakar när hon sätter i nyckeln och startar bilen. - Aldrig mera rädd, tänker hon. - Tänk vad smÃ¥ händelser i vÃ¥ra liv kan finnas med oss länge... Märka oss för alltid...och vÃ¥ra vuxna val. - LÃ¥t inte dina barn se dig berusad. Dom litar pÃ¥ dig och om du tappar kontrollen vem ska dom dÃ¥ lita pÃ¥? LÃ¥t inte dina barn ta ansvar som du egentligen ska bära. Dom är barn, du är vuxen. Lämna dina sorger hos en vuxen, inte hos dina barn. Du ska visst grÃ¥ta inför dina barn och brÃ¥ka ibland men lÃ¥t dom inte bära er. Lämna inte dina barn för mycket. För hur mÃ¥nga underbara vuxna dom än träffar sÃ¥ är det mamma och pappa dom saknar. Skilj er om ni brÃ¥kar för mycket och bli en lycklig skilsmässofamilj istället. Ta pÃ¥ varandra, kramas och lÃ¥t barnen ocksÃ¥ SE vad kärlek är. VÃ¥rda vÃ¥ra barn, alla barn som om dom vore dina egna och lär dom vad sann kärlek är. Att finnas där för varandra. Att fÃ¥ känna sig älskad och att inte vara rädd. - MÃ¥ ingenting göras som skadar barnen...Kram Malin - www.bris.seÂ
Lördag, december 23. 2006
När jag jobbar i Sthlm brukar jag gå ner till Sture gallerian och strosa runt på Hedengrens Bokhandel. Jag älskar böcker, jag tycker dom är vackra. På Hedengrens infinner sig en mysfaktor som jag tycker att de stora moderna bokhandlarna saknar. Det ska dofta kunskap, liv, äventyr och fantasi när du går igenom bokhyllorna och det ska finnas en frid i väggarna. Det ska finnas sköna stolar att skjunka ned i medan du ögnar igenom böckerna och det ska finnas karaktärer att betrakta när du lyfter blicken från bokens rader och ser ut över rummet. Det finns det här. - En gång när jag var här letade jag efter en bok av Paulo Coelho men jag ville ha den på franska och ge den till en vän. Franska böcker är inbundna på ett helt annant sätt och jag hade lite svårt att hitta bland böckerna. Min franska är inte tillräckligt bra för att jag ska förstå alla titlarna. Jag var också lite osäker på bokvalet, trots allt. Då dyker det upp en underbar liten fransman. Han var inte lång, kortare än mig. Han var runt 70 år och tänderna låg lite hullerombuller i den franska munnen. Han hade en svart lång rock över axlarna och en svart hatt. Han frågade på en gång, på franska, om han kunde hjälpa mig. Jag förklarade att min franska inte var så bra, men att jag förstod om han talade långsamt. Vi stod där en stund och vi kom tillslut fram till att jag skulle välja den bok jag tänkt från början. Jag måste erkänna att jag blev förälskad i honom. Jag älskar nämligen orginal och denna man var absolut ett. Var gång jag är där hoppas jag att jag ska få träffa honom igen. Jag hade väldigt svårt att skiljas ifrån honom. - Nu stod jag åter igen i bokhandeln för att hitta en bok till min far. Han önskade sig en klurig bok. - En sån du brukar hitta åt mig, sa han och jag visste att dom böckerna dyker bara upp på känsla. Det får inte vara en bok jag hört talats om utan omslaget och titeln ska tala till mig och mina händer längta efter att hålla i den. Jag var lite orolig för hur det skulle gå denna gång. Jag hade både isak och Linn med mig och jag var rädd att deras otålighet skulle stressa mig. Först gick jag till mitt vanliga ställe; meditation och psykologi hörnan. På vägen dit lämnade jag barnen vid barnbokhyllan. Jag sökte mig fram... kände med händerna på böckernas varierande ryggar. Sist jag var här köpte jag en bok om Josephine, Napoleons fru, så när Napoleons starka ögon såg rakt emot mig från omslaget av Herman Lindqvist bok hoppade det till inuti mig. Jag tog tag i den och la den i Isaks vagn. Men den där speciella känslan hade inte dykt upp. Jag kan ha missbedömt pga min egna nyfikenhet om Napoleon. - Jag kände att jag var tvungen att titta till barnen. Mellan två bokhyllor i en grön fåtölj satt Linn ner sjunken med en bok, men var var Isak? Jag små sprang bort mot barnböckerna men innan jag kom dit, mellan biografier och historiska öden satt Isak med en egen bok. - Den här ska jag ha, sa han bestämt. - Ja du kan få önska dig den till imorgon. -Nej sa han bestämt, den ska jag ha nu. Jag skrattade och sa ja i samma sekund som min pappa kom emot mig. Jag vänder diskret på boken i vagnen. Vi står och små pratar en stund om morgon dagen och om hur vi två ska smita iväg till midnatts mässan i kyrkan vid 23. Något vi båda ser fram emot. Medan pappa pratar med mina barn känner jag att något drar min blick mot höger och där står den. Boken som jag letade efter. Omslaget var rätt; en vacker varm orange färg. Titeln var rätt; Tillvarons Ironier. Författaren var rätt; Francisco Ayala. Hade aldrig hört talas om den förut. Jag vänder på boken och på baksidan står det; I Ayalas texter är litteraturen och världen så nära förbundna med varandra att tingen inte riktigt existerar förrän de har blivit benämnda. Yes, tänker jag tyst. Jag byter bok utan att pappa ser den nya. Han ser hur jag vänder upp Napoleon boken tillbaka på hyllan. - Den har jag, säger han. Du borde läsa den, den är fantastisk. Jag bara ler. - Julen är en tid att vara tillsammans, att äta gott och mysa. Men det är också en tid att krypa upp i ett eget litet hörn, med en ny bok, låta de levande ljusen brinna och barnen leka med sina leksaker. Imorgon kommer jag se min far göra det. Sitta med en ny bok i den ena fåtöljen och i den andra sitter jag, medan barnen leker med sina leksaker... - Ett kapitel ur Tillvarons ironier: Jag ser på dig. Iakttar dig där du ligger utsträckt på sängen med foten vippande över kantan, medan det andra benet mjukt kröker sig och nästan döljer de små håren på din mage; och med blicken smeker jag ditt bröst, din hals den halvöppna munnen, hårsvallet över kudden, all denna skönhet som ibland kan antändas i mina armar och förbrännas, men som nu, stilla sovande ger sig hän åt mig på ett annat sätt. Ger sig? Nej, den ger sig inte: dess uppgivenhet är bara ironi. Ty du, min älskade, är visserligen inom räckhåll för min hand, men du har flytt från mig in i drömmens skog och där gömmer du dig i en grotta dit jag inte har tillträde. Dina ögon är slutna; du andas, och ditt bröst rör sig i andningens mjuka rytm; om jag vågar kyssa din fot, är det din fot som svarar, inte du. Drömmer du? Vad drömmer du väl om så långt ifrån mig? Finns jag kanske inuti din dröm? Är jag en gestalt i din dröm? Eller inte? Eller måste jag , utesluten från denna andra värld som är din, bara din och inte min, vänta på att du ska vakna, invänta din återkomst till andra sidan dörren för att fråga dig: Vad drömde du, min älskling? Och kanske berättar du det, eller kanske säger du att nej, du har ingenting drömt, att du inte minns... - God Jul på er, kärlek! Malin
Torsdag, december 21. 2006
God
jul och Gott nytt år! - Hoppas
2007 blir ditt bästa år hitintills! - Var
rädd om er och massor av kramar
och Bisous! - Malin med familj.
Onsdag, december 20. 2006
Jag upptäkte honom inte på en gång. Jag hade sett Sagan om ringen och som ni säkert förstår var filmen sååååå mycket jag. Jag levde mig så mycket in i filmen att mina barn tyckte det var pinsamt. Men jag reagerade inte så mycket över Viggo mer än att, ja han var väl snygg. Av en slump fick jag en tidningsartikel om Viggo i min hand där det berättades om hur hans loge var fylld med bilder. Hur han byggde collage runt spegeln med bilder, texter, teckningar osv. Precis som jag brukar göra... Jag blev mer nyfiken när det stod att han ofta gick barfota och att han tyckte om att fotografera. Jag går ju helst barfota. Vid ett tillfälle när jag skulle gå på utvecklings samtal med min dotter Love så ringde hon från skolan och bad mig ha på mig skor när jag kom dit. Jag har alltid fotograferat. Min första kamera köpte jag arton år gammal i Tokyo och under vissa perioder bär jag alltid min kamera med mig. - Jag blev självklart väldigt nyfiken på Mr Mortensen och började läsa mer om honom. Han triggade igång inspirationen i mig något kollosalt. Hans fotografier drog mig ut på mer vågade trippar och jag och min kamera fick nya sätt att möta världen. Förut hade jag ramat in hela bilden. Viggo fick mig att leta efter andra saker i bilden, beskära annorlunda och leta efter den faktiska händelsen i bilden. Framför allt vågade jag leka mer med kameran och chansa mer. - Hans dikter är spännande för de inte går den vanliga vägen, kärlekens. De utmanar mig att även där finna nya vägar. Jag målar in orden, meningarna alldeles för mycket. Han använder bara enkla ord som berättar hans betraktelse, okomplicerat och med både humor och allvar. De lämnar mer åt läsarens egen fantasi. Ni vet när man till en början inte förstår vad han vill säga, men när du slutar tänka på dess betydelse finner dom än väg i dig och de får en mening. - Jag åkte till Odense och såg hans foto utställning. När han sedan på eftermiddagen skulle läsa sina dikter satt jag och Isak i publiken. Isak sov tryggt i min famn när han kommer ut på scenen, barfota. Han hängde en UNICEF flagga över bordet och gav rosen som stod på hans bord till kvinnan som presenterat honom. Vilket i sin tur gjorde att hon helt tappade bort vad hon skulle säga. Efteråt satt han i fem timmar och skrev autografer till alla som köpt hans bok. Jag fick min bok signerad och autografer till barnen. Isak, då bara ett år gammal sprang fram och tillbaka på scenen och fick choklad av Viggo. Jag var hög som ett hus när jag kom hem! Han är för mig en sann konstnär som har min fulla beundran. Men hans arbete för de svaga, de fattiga och för världens barn gör att jag faller ödmjukt på knä. Det är han och ingen annan, förutom min mor förstås, som tagit mig i örat och sett till att jag använder mitt kändisskap till ngt vettigt också. - Så när ni ser på Sagan om Ringen över jul. Minns att denna man är så mycket mer än en snygg Aragorn. Han är en otrolig konstnär, modig, lite galen och med ett enormt hjärta. Han har många gånger plockat ner min överambition till det enkla och nära. Bara för att visa mig att i det lilla, det enkla och i det nära, there´s wonderfull story to tell. - En inspirations sida att gå ut på är hans bokförlags sida, www.percevalpress.com Still unused,
the letter opener
she got on her birthday
has become tarnished.
It lies on the sill,
next to a seashell
she found in Flordia
before moving west.
Before becoming a writer.
Before becoming a mother.
Her son wants to use it
as a dagger,
to wield it savagely
against monsters and bad guys
that come streaming out
from the toy-cluttered corners
of his room,
but he can't reach it yet.
     Av Viggo Mortensen
Onsdag, december 20. 2006
Jag drog ett ängla kort. Jag frågade vad dom ville säga mig idag. Jag fick, Make time to write down your toughts in a journal, or pen an articel or a book. Så.. det blev en tanke från ett samtal med Maria igår och en liten utveckling av en tidigare dikt. Om längtan och om saknad. Men först, Maria.. jag vet att han tänker dig också. Love u ! Malin - Jag saknar dig... Jag saknar din hand när den smeker ovan sidan av mina fingrar. Jag saknar din mun när du skjuter den undre läppen mot den övre för att rätta till snusen, även när den inte ligger där. Jag saknar ditt högra nyckelbens vackra form och din vänstra axel att luta mig emot. Jag saknar ditt skratt när jag berömmer dig och du inte tror mig. Jag saknar...  när du ser ner i bordskivan och skrapar med pekringret på ljusstakens nedre kant, när jag frågar dig något du inte vill svara på. - Du gör mig vacker. Även inför mig själv, det saknar jag. Hos dig, blir jag så mycket kvinna, njuter av min kropp och din närhet. Det saknar jag. Jag saknar mitt skratt åt din rastlöshet, när du åtrår mig och inte får röra mig. Jag saknar...ditt andetag,  när jag kysser din mage strax nedan för din navel och min tunga når din hud. Jag saknar...  när mina ögon följer dina fingrars lek efter insidan av mitt lår, och du säger att jag är... perfekt för dig. Jag saknar allt det upplevda men ännu mer det outforskade. - Jag saknar mitt leende när jag ser ditt namn på min mobil. Eller när du talar in på min telefonsvarare och det kittlar till när jag hör din röst.  Det saknar jag, mycket. - Men mest av allt saknar jag... när dina armar, för mig mjukt intill dig... Och dina händer för mitt ansikte mot dina läppar, strax innan du kysser mig... Och jag ser in i dina ögon och dom säger mig... Att du saknat mig. - Det saknar jag mest av allt.
Onsdag, december 20. 2006
Ligger sjuk i sängen med ngn vinter sjuka. Huvudet snurrar varje gång jag reser mig så det är bara att ligga kvar. Isak har hoppat i sängen hela morgonen, rastlös och uttråkad på sin sjuka mamma. Jag blev åk sjuk av eländet och trodde jag var på havet igen så jag slog på datorn så han fick varva ner lite. Han fick titta på Loranga, Mazarin och Dartanjang. Hans absoluta favorit. Medan filmen går ligger jag åt ett annat håll. Men jag kan inte låta bli att små flina under täcket åt Lorangas galna upptåg. Tillslut vänder jag mig om och tittar jag också. Jag längtar till dess att dom gör en riktig film av den här. Kanske julkalender nästa år. Har ni inte läst eller sett den tecknade filmen om Mazarins galna familj så gör det. Dom är så tokiga som vi alla borde vara lite då och då. - Nu har isak somnat. Ska jag nog också göra, för imorgon ska jag vara frisk. För det har jag bestämt! M
Måndag, december 18. 2006
Katarinas hem är som ett enda varmt hjärta och hon är vacker som en gudinna där hon sitter snett framför mig. Jag och mediumet Benny Rosenqvist sitter upp krypna i ett hörn och betraktar. Bredvid Katarina sitter hennes exman och nära vän Krister Linder. - "Det finns nÃ¥got väldigt unikt med den här mannen" Jag försöker förklara för Benny om vem han är. " Han är ödmjuk pÃ¥ ett sätt du sällan möter hos en man. När han omfamnar dig vill du släppa taget om allt och tryggt lägga dig till rätta i hans famn för att aldrig lämna den. Han fÃ¥r dig att känna dig speciell, men inte pÃ¥ det vanliga manliga uppvaktande sättet utan... pÃ¥ nÃ¥got Ã¥ter igen unikt ärligt sätt. När han säger - Hej vacker! Vilket han ofta säger till alla han möter, sÃ¥ vet du att det är din själ han pratar om inte ditt yttre. Han är en god man men aldrig trÃ¥kig utan ocksÃ¥ full av liv, Ã¥sikter och passion i det han brinner för. När du först ser honom vill du ta hand om honom, som vi alla kvinnor vill, men när du väl stÃ¥r i hans famn är det han som bär dig. Han är totalt orädd för att visa sin mjuka sida och det fyller mig med en sÃ¥n otrolig respekt. -  PÃ¥ scenen utstrÃ¥lar han bÃ¥de ödmjukhet och styrka pÃ¥ ett sätt som du trodde var omöjligt att balansera upp. Men han klarar det och publiken stÃ¥r tysta i förundran. Han röst är len ,mjuk och tunn som det tunnaste höst löv samtidigt som det spränger berg och gränser inom dig med en oförklarlig kraft." - Benny ler och svarar - Han är väldigt mycket värme, det syns i hans ögon. Ska vi kloona honom? Jag skrattar " Om det gick skulle jag ge en Krister till alla mina väninnor. Han är mannen de alla drömmer om." Benny fortsätter - Dom är vackra tillsammans han och Katarina. " Jag ler.. mmm mycket. Katarina vänder i det ögonblicket sin blick emot min och hon ler tillbaka. Hon är sÃ¥ stark nu, sÃ¥ vacker. - Krister reser sig upp och i nästa ögonblick sitter han vid min sida, omfamnar mig och jag faller tryggt in i min väns armar. Och tänker tyst... Jag skulle kloona honom till alla mina väninnor. För dÃ¥ skulle jag ha en Krister hos var och en av dom. Inte bara hos Katarina. -  Tack för en underbar kväll Katarina! U are the Goddess of beauty! - Missa inte Krister Linders konsert pÃ¥ Södra Teatern tors den 21 Dec. En kväll att minnas...U will fly high! Jag och Tommy kommer att vara där! Garanterat! Kram Malin black holes and blazing suns reflections of the one my heart on the razors edge where flame and shadow dance no star however bright is seen except at night i sing in the face of death songs of eternalÂ
Söndag, december 17. 2006
Tack Benny! Tack Terry! För några fantastiska dagar! Mitt hjärta exploderar av kärlek! Ni är helt underbara att jobba med. Ni lyfter mig till himmelska höjder. Tack för er kunskap, er ödmjukhet och er kamp för det goda i människan. Tack Sara Lindh för din vackra röst, du är en ängel. Tack Niklas Fransson för din musik. Ni båda vävde en varm famn för oss att vila i. Tack Responsability för ert ansvar och tro på människan. Ser fram emot mer ljus arbete med er. Ni är bäst!!!Love U! Kram Malin
Lördag, december 16. 2006
Jag vill! Jag vill av hela mitt hjärta! Det finns ingen tvekan. Jag litar pÃ¥ min inre källa och följer den. Var inte rädd... Följ med mig! LÃ¥t oss vara varandras hamn där vi kan lägga oss att vila. Jag tycker om dig, precis som den du är. Med allt vad du bär med dig, för det är du. Tyck om mig, för den jag är och för det jag har gÃ¥tt igenom i mitt liv. Det skapade mig. Gjorde mig till den jag är idag. Även om jag har städat ut en hel del i mitt inre sÃ¥ är det genom allt detta, det jag ibland inte vill kännas vid, som jag blev jag. Ta min hand och lita pÃ¥ mig. Jag sviker aldrig frÃ¥n din sida. Se in i mina ögon, se in i min källa och känn att även där bor du. Jag är din vän, följ mig. LÃ¥t oss möta livets äventyr tillsammans. Jag är redo, helt och fullt, redo att hoppa in i det okända med dig. Kom! Jag vill skapa mitt liv med dig vid min sida. Kom, lÃ¥t oss möta livet... tillsammans.Â
Onsdag, december 13. 2006
Den som smeker din själ, når ditt hjärta... Benny Rosenqvist är ett av de medium jag jobbat med under det gångna året. Han är väldigt duktig och ibland jobbigt prick säker. Jag ber aldrig mina medium om att de ska spå mig utan helt plötsligt tittar dom strängt på mig och så ber dom mig om fem minuter. Benny är en av dom. Han är så rolig för om jag säger till honom, - Men så kan det inte vara Benny, då svarar han bestämt tillbaka. -Jo säger dom! - Den fråga som medium får mest det är, - Har jag träffat min livs kärlek än? Av alla dessa stunder med sina kunder har han gjort en bok. Vilket säkerligen behövs eftersom så många längtar efter den rätta. En klok bok, som ber dig ödmjukt sluta leta efter kärleken och den kommer till dig. När jag träffade Benny sist gav han mig ett hals band. På det stod det,Älska dig själv.. också. En förutsättning för att kärleken ska finna dig, tycker Benny. Kram Malin
|
