En nomad med längtan hem
Where ever I lay my hat… thats my home. Raderna kommer ifrån Marvin Gays låt 1962 och gjordes senare om till en ballad av Paul Young 1983. Det är Pauls version som ofta kommit till mina tankar genom åren då jag har flyttat eller rest i mitt liv. Jag vet inte varför känslan av ett hem alltid varit som en röd tråd i mitt liv. Att finna MITT hem. Jag minns när jag var 8 år och jag promenerade hem från Johannes skola och hur jag sneglade upp på alla fönster med vacker belysning och vackra gardiner. Något jag fortfarande gör när jag är i Stockholm. Min blick dras ofta upp mot fönster där det lyser av värme, känsla av hem och ombonat familjekänsla. Jag blir alldeles varm inombords. Jag minns som om det var igår när jag i högstadiet promenerade den långa backen upp mellan Saltsjöbaden och Solsidan och lät blicken smita in på Svartviksringen där de vackra husen med de perfekta trädgårdarna reste sig. Det fanns aldrig en saknad av hem eller trygghet. Det handlade om drömmar. Jag har alltid drömt mig till det jag önskar i mitt liv. Fantiserat, längtat och visualiserat.
Kanske är det så att mitt liv som turnebarn gjort att jag har sett så många platser genom fönsterglaset på turnebussen, att jag på något sätt förälskat mig i så många olika platser. ” Där skulle jag kunna bo!! ” Och ingen känsla var bättre än den där mamma bar mig upp till lägenheten på Riddargatan en tidig morgon och doften av sommar Stockholm fyllde min näsborrar av tillfredsställelse. Men doften av häggen blandat med hav en tidig vårmorgon som kom emot mig och Kristin när vi var på väg till skolan i Saltsjöbaden. Jag har tidigt upplevt, sett, doftat och drömt mig in på så många platser genom hela min barndom att de följde mig vidare hela mitt vuxna liv.
En vän till oss sa nyligen, ” Min flickvän vill resa hela tiden men jag vill ingenstans. Jag vill bara vara hemma och jag förstår inte varför man ska flytta på sig. Jag har aldrig varit utanför Skandinavien. ” Jag log inombords och tänkte att det här samtalet kan bli hur som helst eftersom han hade hans totala motsats mitt emot sig. Jag svarade lugnt att vissa är ju ko-människor och andra är häst-människor. Han skrattade och undrade förstås vad jag pratade om och jag berättade om en barnsaga jag en gång hittade på och skrev ner.
” Det var en gång i de vackraste av världar en häst och en ko som var de bästa vänner. De gick på varsin sida av ett staket och hade båda enorma ytor i sina hagar att röra sig på men inte allt för sällan så möttes de upp där vid staketet och pratade en stund. Du kanske tänker att djur inte kan prata men i de bästa av världen kan de det. De liksom ” hör” varandras tankar och pratar på så sätt.
Medan hästen sprang lekfullt från den ena sidan till den andra, rullade runt i gräset och reste sig av glädje på bakbenen. Var kossan mera av att lugnt och stilla ta sig till olika delar av sin hage och ganska ofta la hon sig ner i gräset och vilade. Varför skynda när man kan ta det lugnt. Därifrån kunde hon betrakta hästens, i hennes ögon, rastlösa beteende och sedan fortsätta idissla en blomma eller två. När hästen ville prata så ställde hon sig vid staketet och sträckte ut sin långa vackra hals där hennes brunsvarta man hängde väl borstat ner. Och hon reste sig i lugnan ro och gungade fram för att så småningom komma även hon fram till staketet.
Hästen sa, ” Funderar du aldrig på vad som är bortom staketet, bortom skogsdungen där borta, ja där solen går upp? ”
Kon svarade ” Nej, inte mycket tankar om det faktiskt.”
Hästen: ” Men är du inte nyfiken på att se vart solen går upp, var fälten slutar eller om det finns fler ängar att beta på? ”
Kon: "Nej, jag har fullt upp med att beta av den här hagen, det tar sin lilla tid och jag är rätt nöjd med att se solnedgången härifrån. Kan inte tänka mig att den ser annorlunda ut någon annanstans.”
Hästen: ” Men du måste väl ändå tycka att det är lite tråkigt att se samma träd, samma gräs och samma staket. Ja, till och med samma häst!! Vill du inte träffa fler hästar som jag? Eller fler kor? Ska du gå ett helt liv och bara se det här? ”
Kon: ” Jag tycker vi bor på den vackraste av platser och jag får nya vänner varje år när årets fjärilar kommer, svalornas barn föds och humlorna och jag delar vårt matbord av rödaste klöver tillsammans. Jag saknar ingenting. Och jag har ju dig. Behöver inte känna fler hästar faktiskt. Din energi är mer än tillräckligt för oss båda. Men om du känner att du vill se mer, varför ger du dig inte av? Vi båda vet att du kan om du vill. Staketet kan ju egentligen inte hindra dig. Du har starka ben som kan ta dig långt över staketet. ”
Hästen: ” Men tänk om det inte alls blev som jag tänkt mig. Tänk om det är farligt där ute och tänk om jag saknar dig? ”
Kon: ” Ja men då är det ju tur att du vet att JAG inte kommer flytta på mig så det är bara att komma hem igen. Jag tror att du kommer bli olycklig om du inte tar reda på vad som är bakom den där skogsdungen och det går inte att vara modig utan att vara rädd så tänk vad modig du kommer känna dig sen. Att du vågade. Sen kan du ju komma tillbaka och berätta för mig om allt du sett. Och om inget blev som du tänkt dig då är det ju en gåva i sig. För då vet du ju det och slipper undra. ”
Hästen: ” Du är klok du min vän! ”
Kon: ” Ja vi kossor är rätt kloka och har ett oförtjänt rykte av oss att vara både dumma och kreativt lösa men jag personligen tycker att det är vi är de bästa av djur. Och du, min vän är inte lycklig här. Du är skapt att springa långa sträckor med dina andra hästvänner. Var inte rädd. Följ din dröm. Så följer jag min. ”
Nästa morgon när solen reste sig över trädtopparna, tog hästen satts från den västra sidan av hagen. Kon han stod vid staketet och tittade och viskade tyst inom sig ” Du klarar det min vän! Ut och se världen! Bli lycklig igen.” Och i nästa sekund hördes de galopperade hovarna i marken och manen som flög fritt i vinden på hästen för att sedan med ett enkelt hopp ta sig över staketet. Hon sprang och hon sprang med en sådan lycka och innan hon kom fram till den skogsdunge som skulle göra att de två vännerna inte såg varandra längre stannade hon till och vände sig om. Hon ställde sig på sina bakben och gnäggade högt innan hon vände och sprang vidare.
Kossan hon stod länge och tittade efter sin vän. För visst fanns det en önskan att hennes vän skulle vända om och komma tillbaka snabbt nog även om hon var glad för hennes nyfunna frihet. Och inte ville väl kossan hindra hästen att förverkliga drömmar. Det kanske är det som livet handlar om här på jorden.
Varje dag i ett års tid såg kon bort mot den plats vid staketet de hade sina samtal och hoppades att hästen fick uppleva många härliga platser. Hon själv var så nöjd och belåten med det liv hon levde och hade ingen längtan eller önskan att flytta på sig.
En sen eftermiddag, när solen var som vackrast och himlen fylld med de gladaste av svalor som lekte mot den blå himlen, låg kon och vilade i gräset. En fyrklöverns röda blomma hängde ut ur munnen och livet var precis så bra som det kan vara när man är en lycklig ko. Då hör hon ett ljud som hon kände igen. Ett typiskt lugnt och stilla gnäggande, som ett bekant frustande bakom henne vid staketet. Och där stod hennes vän. Och inte bara hennes vän utan även andra hästar som följt med för att besöka det som en gång var hästens hem.
Hästen: ” Hej min vän, jag tänkte att jag skulle hälsa på dig och berätta om allt som finns bakom skogsdungen och vart solen går ner någonstans. Och att du skulle få träffa min vänner”
Kon sken upp som kor kan göra och tog sig upp på alla fyra. Hon la sin mule mot hästens mule en stund i en stilla hälsning och sa,
” Jag har saknat dig min vän, men jag hoppas du har fått allt du önskat uppleva, ”
Hästen: ” Det och mycket mer… ”
Solnedgången blev den bästa av stunder. Så som det kan bli när två vänner delar upplevelser tillsammans i det som kallas hem. Jag tror att du kan se dom i din inre bild där de sitter på staketet och pratar om allt som har hänt det år de varit ifrån varandra. Kan djur inte sitta på staket? Jo, i de bästa av världar kan de det. Allt kan hända om man bara vågar drömma sig bort i fantasin och har modet att tro på något annat än det som just nu känns möjligt. Allt är dessutom möjligt för en häst och en ko. ”
Vår vän skrattade och sa att han mycket väl kände igen sig i berättelsen och i kon och jag förklarade att jag var garanterat en häst men att båda behövs. Inget är sämre eller bättre. Problem kan dock uppstå när man lever som ett par men då får man ju kompromissa. För kärlek är ju att vilja det bästa för sin älskade, även om det betyder att det inte är det man själv drömmer om.
Så jag har alltid varit som hästen och haft möjligheten att se platser jag vill upptäcka. Problemet har väl kanske varit att jag ofta kopplat det till att bo där. Men det är jag gammal nog att veta att det behöver man inte. Man kan göra som det äldre paret på planet till Grekland, att uppleva världen men sedan återvända hem igen.
Även om jag alltid känt att mitt hem är precis som Paul sjunger, ” Vart jag än lägger min hatt där är mitt hem” så har samma längtan om ett hem funnits sedan jag var barn och tittade bort mot husen. Även om jag som mamma som när hon turnerade alltid hade med sig bilder av oss barn och mormor och några levande ljus för att göra hotellrummet mysigt har det alltid funnits en längtan om ” hem”. Och jag tror att det var pga av mina föräldrar som jag blev lite av en gypsy själ. Kanske är det därför som Romer ibland har kommit fram till mig och sagt ” Du och din mamma är en av oss. ” Visste dom att mormors bästa väninna var zigenare ( Hon var inte romer, hon var svenska men kallade sig ”zigenare” för hon älskade det livet och hennes vänner var spanska romer. ) Vi är på något sätt alltid resande som skapar de vackraste platser där vi kommer. Även om allt detta stämmer med mig så är jag nog idag mer en ko än en häst. Och jag har idag lyckan att ha tre hem. Ett i Stockholm som är min födelsestad och en plats jag aldrig kommer ge upp. Jag behöver kulturen, konsten, musiken, människorna och sorlet. Sedan har jag vårt hem i Järvsö och förverkligar där drömmen om att leva ett hållbarare liv, nära naturen och att få odla min örter och mina blommor. Och jag har mitt Grekland, den plats pappa tog mig till som ung och där jag upplever att min själ men också min fysiska kropp känner sig hemma och frisk och stark. Jag behöver alla de tre världarna. Och jag har fått det bästa av världen. Stockholm är mitt hem som stad. Varenda gata får mig att känna kärlek och lycka. Vår gård är mitt hem som hus och trädgård. Allt jag någonsin drömt om. Och Greklands mat, sol och hav håller min kropp frisk och berikar min andliga sida.
Senare på kvällen sitter vi och pratar om hur livet blivit för oss två. Vi som sett världen sen vi var väldigt unga är nu mest hemma. Och de äldre paret som kanske mest varit hemma tar nu sin ålderdom med sig på äventyr i Europa. Inget är fel. Det vi dock var överens om var att vår jord och vårt land är så fantastiskt vackert och det finns så mycket härliga kulturer och smaker, dofter att uppleva och människor att mötas och samtala med. Vi skulle aldrig bara kunnat vara i en och samma hage i hela vårt liv. Vi är och kommer förbi hästar i själen hur mycket kossor vi är idag. Och vi kommer aldrig sluta drömma om det vi vill uppleva den stund vi har här på jorden. Om det så är en skogsjö i vackra Jämtland eller badvik i Grekland. En god italiensk middag hemma i vårt kök eller nybakad semla på Stockholms bästa konditori.
Men en sak är klar, min drömmar har tagit mig till fantastiska platser och upplevelser. Och idag ligger inte min hatt någon annanstans än på mitt eget huvud.
