Allt jag kunde önskat mig och mer

Så, nu är det väl ändå dags att jag berättar om min ljuvliga födelsedagsvecka.

Jag hade planerat den sedan november och velat mellan min väninnas hus i Frankrike, mitt gamla hem Mallorca eller Grekland, den plats där jag egentligen känner mig som mest lycklig. Eller är det verkligen sant? Mer om det senare…

Jag hade sparat och lagt undan pengar, för planen var att det inte var mina barn som skulle köpa mig en resa, utan att jag skulle ge dem en upplevelse av något som är jag. Dessa tre platser symboliserar mitt liv på olika sätt. Minnen, upplevelser och kärlek.

Till slut vann Rhodos i Grekland. Mycket för att det var dit pappa tog mig när jag var åtta år, och en plats jag har återkommit till fler gånger än jag kan räkna. Både med honom, med yogagrupper och på egna resor.

Det fanns också en strand jag ville att mina barn skulle uppleva: Stegna. Där ville jag att vi skulle besöka Kozas fiskrestaurang för middag och Marias Taverna för lunch.

Alexia på Apollo gruppresor hade haft ett enormt tålamod med alla mina önskningar. En ängel på jorden! Och när vi äntligen fann det som var perfekt kunde jag börja slappna av och planera innehållet för resan mer detaljerat. Alexia hittade ett hotell som bara låg tjugo minuter från Stegna, vid stranden Kolymbia. Det heter Port Royal och låg precis vid havet.

Min födelsedagsgåva till mig själv var att få vara med mina barn. Och att också få bjuda in deras partners och min egen partner.

Jag betalade mina barns resa och boende, och mina barn och deras partners delade på partnerns kostnad. Eller så betalade partnern det själv. Det fick de avgöra.

Målet för mig var inte bara att få uppleva tid med mina barn, utan också att se dem ha egen tid med varandra. Så min enda regel under resan var: inget tvång till gemensamma måltider, förutom på min födelsedag och pappas födelsedag.

Det skapade en frihet för dem och för mig. Oftast hamnade vi ändå på samma restaurang, men vid olika bord, för att sedan stråla samman på hotellet. Ingen behövde undvika någon. Ingen behövde känna skuld för att de ville ha egen tid. Snarare skapades en öppenhet som gjorde att vi ändå sågs, sa hej, kramades och satte oss där det kändes bäst.

Mina barn är ju vuxna nu och arbetar heltid. De behövde tid för egen återhämtning och tid för kärleken, och jag mådde bra av att ge dem den möjligheten. Jag kände också en enorm tacksamhet över att de gillade idén.

På söndagen när vi kom dit var vi alla trötta på grund av det tidiga flyget. Vi hade allihop behövt gå upp klockan tre på morgonen, och två av mina barn hade jobbat sent så de hade knappt sovit alls. Så fri tid och att sova ut var det som gällde.

De som kunde och orkade sammanstrålade på restaurangen Ozaki för middag, som bara låg ett stenkast från vårt hotell Port Royal. Ozaki blev kärlek vid första ögonkastet och vi återkom alla dit flera gånger under veckan.

Den 11 maj, som var min födelsedag, var jag uppe tidigt för att förbereda mig mentalt för allt som skulle hända den här dagen. Min partner brukar inte vara uppe lika tidigt som jag, men denna gång höll även han på att fixa. Jag anade att något var på gång…

Och helt plötsligt knackade det på dörren och den underbaraste kör av våra barn och partners sjöng “Ja må hon leva” utanför. Jag fick kramar och ett paket i min hand, och vi bestämde att vi skulle sammanstråla nere vid frukosten.

När jag kom ner satt alla så fint vid olika bord men ändå runt omkring mig. Och jag fick öppna mitt paket.

Det var ett halsband med olika hängen som var och en av dem hade valt ut, oberoende av varandra. De frågade om jag kunde räkna ut vem som hade köpt vad, och jag gissade rätt på varenda en.

Det var så otroligt fint. Men det var också lite märkligt.

Bara en vecka tidigare hade jag varit på begravning för våra vänner Sarah, Zoe och Rennies mamma, Francine. En fantastisk kvinna och en stor inspiration för mig.

För många år sedan var vi alla i New York med Francines familj och där köpte jag ett halsband med olika hängen. Det stod MOM på ett, ORIGINAL på ett annat, och “I don’t care what people think of me, it’s none of my business anyway” på ett tredje. Av någon anledning tog jag på mig det halsbandet till begravningen. Jag hade inte använt det på väldigt länge, men kände att det var så mycket Francine.

När jag väl var där, och vi var på väg därifrån, stannade jag tvärt och sa till min dotter Love:

“Jag lämnar halsbandet vid graven.”

Hon nickade. Hon visste ju att hon och hennes syskon redan hade planerat ett annat smycke till mig. Men jag visste ingenting.

Så när jag nu satt där vid frukosten med det nya halsbandet i min hand tittade jag upp på Love, som log.

“Märkligt”, sa jag.

Och så berättade jag för barnen att det halsband som i så många år hade stått för min kärlek till dem nu var lämnat som gåva till Francine. Och här satt jag, helt ovetande om att de redan hade planerat ett nytt.

Jag blir så ofta förundrad över den fantastiska guidning vi får av universum. Som om något inom oss redan vet.

Efter frukosten begav vi oss till Stegna strand och min vän Georges lilla townhouse, där vi hade solstolar. Han lät oss använda ett av sina rum för ombyte och för att ställa in väskor när det till exempel var dags för lunch.

Det var inte superstark sol, så vi kunde alla plocka upp en bok, somna om och bara chilla.

När det var dags för lunch gick vi bort till underbara Marias Taverna. Jag älskar deras grekiska, hemlagade mat och trots att vi beställde massor av mat att dela på blev det inte alls dyrt. För här går grekerna själva och äter.

Jag kan säga att om jag skulle tipsa om någon restaurang på Rhodos så är det just denna. Det är så mycket kärlek till maten, och grekisk husmanskost när den är som bäst. Familjeägt och enkelt. Deras citronkyckling är min favorit!

Efter lunch vilade vi på maten, men sedan tog några av oss en promenad till klipporna vid Grand Blue. Det tar cirka femton minuter att gå dit och sedan behöver man gå nerför en lång, ringlande trappa. Där finns solstolar och en bar, men lägg dig inte där — det är alldeles för dyrt. Gå istället till vänster på en liten stig, så kommer du till klipporna.

Ha bra skor på dig, och gärna badskor som du kan simma med. Där simmade vi i de små grottorna och njöt av det klara vattnet.

Klockan 19 var det dags för middag hos min vän Dimitris på hans fiskrestaurang Kozas. Han är som en enda stor famn, och denna restaurang har varit i hans familj i tre generationer. Den var en av de första restaurangerna på Stegna strand.

Så mycket fantastiskt god mat. Och där fick jag många gånger höra min familj uttrycka ord som:

“Det här är galet gott!”

Lyckan var total för mig och jag satt ofta tyst och bara tittade på dem. På samtalen de hade med sina partners eller syskon emellan. Martin med sin son och flickvän. Och jag med Dimitri.

Det var så fint att se mina barns glädje och njutning, där maten blandades med samtal och skratt.

Det var den bästa dagen i mitt liv hittills.

Förutom dagarna då de alla fyra föddes.

Fortsättning följer…