Att vakna till livet igen.

Hon ringer mig nästan i panik.

“Hej… jag måste fråga dig en sak. Eller kan vi ses? Snälla. Det är viktigt.”

Jag försöker hålla rösten lugn men blir orolig.
“Är du okej? Har det hänt något?”

“Allt är bra”, svarar hon snabbt. Sedan skrattar hon nervöst.
“Eller egentligen åt helvete men fantastiskt. Var inte orolig. Möt mig bara.”

Jag har precis jobbat klart så jag skyndar mig iväg och vi bestämmer att ses i parken i Vasastan.

När jag får syn på henne strålar hon, även om jag ser nervositeten bakom leendet. Hon har jeans, vit skjorta och stora glittriga örhängen. Jag tänker direkt att det var länge sedan jag såg henne bära sådana örhängen. Länge sedan jag såg den sidan av henne över huvud taget.

Hon sätter sig bredvid mig på bänken och tar ett djupt andetag.

“Du måste hjälpa mig att förstå en sak. Fast jag vet inte ens om det går att förstå eftersom det handlar om känslor…”

Hon berättar att hon för många år sedan hade en liten fling som aldrig riktigt hann bli något. De var båda upptagna då och livet drog dem åt olika håll.

“För några år sedan tog han kontakt igen och bad om ursäkt för hur allt blev. Jag bad också om ursäkt. Sedan gick livet vidare.”

Hon blir tyst en stund innan hon fortsätter.

“Den senaste tiden har jag känt precis som du skriver om i Den tredje våren… att jag tappat bort mig själv lite. Min passionerade sida. Allt som hänt genom klimakteriet och livet har gjort mig avtrubbad på något sätt. Barnen har flyttat ut, livet har lugnat sig… och plötsligt finns det plats att känna efter. Och då inser jag att jag saknar henne. Den jag en gång var.”

Hon skrattar till och skakar på huvudet.

“Häromdagen såg jag Je m’appelle Agneta och tänkte:
‘Men herregud… det där är ju jag.’
Jag har valt tryggheten före mitt levande jag.”

Sedan tittar hon på mig med stora ögon.

“Idag passerade vi varandra på gatan. Jag såg honom inte först, men plötsligt märkte jag att han tittade på mig som om han försökte känna igen mig. Och när jag såg att det var han…”

Hon lägger handen mot bröstet.

“…då hände något. Mitt hjärta rusade iväg. Hela jag blev varm. Det var som om en känsla jag inte känt på många år exploderade i mig. Ingen av oss sprang fram till den andre. Vi bara fortsatte åt varsitt håll. Men hela jag skakar fortfarande.”

Hon tittar ner på sina händer.

“Vad var det som hände? Är det karma? Energi? Jag blir nästan rädd… men samtidigt känns det som om hela jag vaknade till liv.”

Jag kramar hennes hand. Hon är så vacker där hon sitter — i sitt nervösa, lite ungdomliga 56-åriga jag med de glittriga örhängena som fångar kvällssolen.

Och jag svarar:

“Det som hände kan vara flera saker samtidigt.

Först och främst kroppen och nervsystemet. Människor vi haft stark kemi med — särskilt sådana relationer som aldrig riktigt fick ett avslut — kan ligga kvar i oss som en öppen loop. När vi sedan plötsligt ser personen igen kan hela kroppen reagera blixtsnabbt. Adrenalin. Minnen. Fantasier. Möjligheter som aldrig blev. Det kan kännas nästan elektriskt.

Och ärligt talat… ibland är det också passion. Livskraft. Något i oss som vaknar.”

Hon nickar tyst.

“Men vet du vad jag tror är viktigast här?” fortsätter jag.
“Jag tror inte att det här bara handlar om honom. Jag tror att mötet väckte något i dig som du saknat länge.”

Hon tittar upp.

“Du sa något väldigt viktigt nyss:
‘Jag har tappat bort mitt passionerade jag.’

Det där tror jag är nyckeln.

Kanske blev den där mannen inte bara en gammal fling. Kanske blev han en spegel av en del av dig själv som du saknat:
den levande, impulsiva, vibrerande kvinnan. Hon som känner starkt. Hon som längtar. Hon som glöder.”

Hon blir alldeles stilla.

“När sådant varit nedtryckt länge kan ett enda ögonblick öppna dammluckorna.”

Jag lutar mig tillbaka mot bänken.

“Och visst finns det människor där kemin känns nästan ödesbestämd. Som om något fortsätter leva trots tiden. Många skulle kalla det energi, karma eller själslig igenkänning. Jag tycker inte man behöver avfärda det. Vi människor är mer komplexa än bara biologi.

Men… starka känslor betyder inte automatiskt att man ska kasta om hela sitt liv.”

Hon skrattar plötsligt till.

“Det där behövde jag höra.”

“För ibland handlar det om personen.
Ibland handlar det om sorgen över den man själv blivit.
Och ibland är det båda samtidigt.

Och hjärnan älskar att fylla i tomrum — särskilt kring människor vi aldrig riktigt fick leva färdigt med. Då kan fantasin bli större än verkligheten.”

Hon nickar igen.

“Samtidigt tycker jag inte att du ska trycka undan det här heller. För något i dig försöker säga:
‘Jag lever fortfarande.’

Och det är faktiskt väldigt vackert.”

Kvällssolen glittrar i hennes örhängen när jag fortsätter:

“Jag tror att mötet handlade om mycket mer än honom. Det låter som att något i dig stått och knackat på länge. Och när du såg honom öppnades dörren för en sekund — inte bara till en gammal romans, utan till en gammal version av dig själv.

Hon som levde mer intuitivt. Sensuellt. Färgstarkt. Hon som inte bad om ursäkt för sin energi.”

Hon börjar gråta tyst och jag fortsätter mjukare:

“Det händer ofta mitt i tryggheten och vardagen att vi långsamt slipar ner delar av oss själva för att skapa lugn och harmoni. Ingen gör egentligen fel. Det bara händer. Särskilt för kvinnor mitt i livet som under så många år burit ansvar för andra människors behov.

Man börjar anpassa sin eld efter rummets temperatur.

Och efter ett tag saknar kroppen sig själv.

Inte dramat.
Inte kaoset.
Sig själv.”

Jag låter handen röra vid hennes örhängen.

“Det är därför de där örhängena betyder mer än bara örhängen, eller hur?”

Hon skrattar genom tårarna.

De var nästan som ett litet uppror från själen:
‘Hallå… jag är kvar här inne.’

“Vet du vad jag tror?” säger jag.
“Du är på väg in i en ålder där det nästan blir omöjligt att fortsätta överge sig själv utan att hjärtat protesterar. Många kvinnor mellan 50 och 60 beskriver exakt det här. Inte att de vill lämna sina liv — utan att de inte längre orkar leva halvt.”

Hon sitter tyst länge.

Sedan säger jag:

“Så kanske är frågan inte:
‘Varför reagerade jag så starkt på honom?’

Utan:
‘Vad i mig försöker vakna nu?’”

Hon torkar kinderna.

Och jag ler.

“Ibland börjar stora livsförändringar inte med något dramatiskt.

Ibland börjar de med ett par strassörhängen.”

Hon skrattar högt nu.

Och innan vi går därifrån säger jag:

“Jag tror inte att den där kvinnan är borta överhuvudtaget.

Jag tror bara att hon gick på gatan idag och vinkade till dig.”

Hon tittar på mig länge. Och jag säger :

”Hur känns det att hitta hem igen?”

Sedan ler hon genom tårarna och viskar:

“Alldeles… alldeles underbart.”