Minnen…

Min lilla underbara familj ♥️

Så stolt över var och en av dem. Över allt de tagit sig igenom, och över vilka de är idag – sedan bilden togs.

I natt drömde jag att jag höll ett nyfött barn i min famn.

Så morgonen är fylld av tankar på var och en av mina.

Det händer något när man håller sitt barn för första gången.

En kärlek som är svår att sätta ord på.

När det där lilla livet har vuxit inom dig – burits av ditt blod, dina celler, dina andetag, dina känslor… då öppnas något.

Och när de där små, starka fingrarna greppar ditt finger, reser sig en kraft inom dig.

En urkraft. Ett beskydd. Som en lejoninna.

Ett beskydd som också väcks till liv hos en förälder till ett adopterat barn.

Något händer… som egentligen inte går att beskriva med ord.

Livet får en ny mening. Och sedan börjar resan. År av oro och lycka – varje dag, året runt. Och så en dag börjar de gå sin egen väg.

Precis som de ska.

De knuffar sig fria, steg för steg. Och kvar står vi… med samma kärlek. Samma stolthet. Och en ny känsla – saknad.

Hur självständiga och starka de än blir, så känns de fortfarande i oss. Minnena sitter kvar i kroppen. Doften av små fötter på skötbordet. Skratten som bubblade upp ur deras magar.

Etsat i kärlek.

Barnen ska få springa ut i livet. Men alltid med en dörr öppen hem. Och vi sitter där, stolta, och ser deras liv ta form. Ser deras lycka vibrera genom världen.

Men någonstans… så fortsätter deras hjärtslag att leva i oss.

Att vara förälder – till små och vuxna barn – kan få den starkaste, coolaste pappan att fälla tårar. Av stolthet, beundran eller saknad. Alla starka murar faller i vår kärlek till er.

Så älskade barn… kanske är det just det som är så svårt att förklara. Att vår oro inte handlar om att vi inte tror på er. Utan om att vi alltid kommer att känna er i oss.

En dag kommer ni att förstå.

Inte för att vi säger det.

Utan för att livet visar er.

När ni själva håller det där lilla livet i er famn… och plötsligt känner hur kärlek och oro alltid går bredvid varandra – hur gamla ni barn än blir.

Och kanske förstår ni då också att vi gör så gott vi kan när vi låter er springa fritt ut i livet.

Vi föräldrar är långt ifrån perfekta, men oj vad vi älskar er.

Även de gånger vi verkligen försöker att inte älska er så mycket. Även när vi försöker släppa taget lite mer.

Era hjärtan slår i våra celler.
Era liv pulserar i vårt blod.

Så ha tålamod med oss. ❤️