En hälsning från pappa..kanske.

Jag städar bland alla mina kartonger. Det har ju ändå blivit en hel del genom åren sedan jag flyttade hemifrån första gången. Varje gång sparas något, annat slängs.

Något jag har svårt att slänga är böcker. Jag vet inte varför, men de tilltalar mig så oerhört… Många av dem handlar om själen och människans resa.

Flera av dem har jag fått av pappa.

En av just dessa böcker hittar jag i en av lådorna.

Boken heter ”Tankar om västvärldens vishet” och i den har pappa skrivit:

”Till Malin från pappa. Gör gott vad som än sker. Älskar dig. 22.9.02”

Jag blir så klart berörd.

Jag ser det som en hälsning från andra sidan.

Och jag känner så tydligt betydelsen det hade för mina båda föräldrar – det där med att göra gott. Att vara en god människa.

Det är mig en sådan innerligt vacker gåva att ha fått dessa två fredsduvor i mitt liv.

Men det har också haft sina prövningar.

Svårt att ALLTID genom ALLT välja det god. Det rätta.

De har stundtals varit frånvarande, men samtidigt så närvarande i sin kärlek till mig och oss barn.

Den största prövningen har varit med pappa. Men kanske var det just det som var meningen i de roller vi spelade för varandra.

Vi två pratade så mycket om själens resa här på jorden, om meningen med livet och döden.

Ändå kunde hans – vad han trodde var dolda – bitterhet gentemot mamma visa sig ibland.

Och i mitt ansiktes konturer påminde jag honom ofta om henne… samtidigt som han såg sig själv i mig.

Vi pratade om det också.

Med boken i min hand drar jag fingrarna över orden, som för att röra vid honom.

Livet är en fysisk resa genom tid och rum. Men det var också för oss en andlig resa som överskrider både tid och rum.

Fysiskt föds vi av jorden, och till jorden ska vi troligen återvända.

Ändå föds vi aldrig andligt, och vi dör aldrig heller. Vi kommer aldrig, och vi lämnar aldrig.

Vi pratade om att var och en av oss är så mycket mer än vår fysiska verklighet.

Kanske att, ur själens perspektiv, är detta liv bara en sida i en oändlig bok – livets eviga berättelse. Vi är alla karaktärer i en pjäs. Och vi har alla valt olika roller.

Vår familj är en central del av denna resa. Varje medlem spelar sin roll. Varje medlem är både motspelare och partner.

Kanske är varje pjäs utformad för maximal dramatisk effekt – annars skulle allt bli väldigt tråkigt.

I själva verket är vi alla skådespelare. Och vi är alla kallade att spela våra roller väl. Både han och jag i varandras liv.

Det är genom vårt mänskliga drama som vi utvidgar vår förståelse av kärlek. De roller vi spelar och de människor vi möter hjälper oss att växa. Och visst var det så ofta mellan oss två. Mest i värme, samtal och kärlek men även där det skavde.

Vi båda kände starkt att genom dramat börjar vi förstå hur heligt livet är. Att det är nuet som är viktigt och hur vi agerar idag. I det goda vi gör men också i mötet med vår ego, avundsjukan och rädslor.

Vi växer och visst vi lär känna andra men mest låter andra, i mötet med dom, oss möta oss själva. Se vem vi är.

Vi hoppades båda två att vi igenom allt skulle välja det goda och se betydelsen av det vackra med livet i vår livsbok. Allt vi hade fått se av denna unika plats jorden men också de vi fått uppleva. Och förhoppningsvis blivit lite klokare.Och kanske – till slut – tacka vår själ för resan.

Pappa och jag pratade också om att den roll vi spelar i detta liv är övergående. Att vi i grunden är ljus… energi… själar.

Våra familjemedlemmar är några av våra största lärare. Att allt mänskligt drama hjälper oss att utvidga vår medvetenhet om kärlek. För vår själ är inte begränsad av tid och rum…

Men han tvivlade. Var ibland rädd.

Och lutade sig mot min övertygelse när han inte fann trygghet i sin. Undrar om han vet sanningen nu?

Önskar så att han kunde visa mig något litet tecken. Eller… kanske är just boken i min hand ett.

Kram, Malin