En liten irritation växer sig starkare..

I minst två veckor nu har jag verkligen njutit av att vara uppe i Järvsö och få göra fint inför julen. Denna gång har jag som ni vet fokuserat på att göra fint för min och min partners skull. Inte för eventuella gäster eller familjemedlemmar som kan dyka upp. Självklart är det för dom också, flera av våra barn har ju valt att bo här hos oss. Men ni vet, förväntan… nej det är verkligen ingen bra grej. Det har gjort mig så besviken så många gånger och det är helt mitt eget fel. Om jag har förväntningar på hur andra ska agera, reagera eller vara och de inte gör som jag hoppades eller trodde så är det ju helt mitt eget klumpiga misstag. För det första så låter vi inte andra få vara sig själva och se dem som de är. Och om vi gör saker för att få bekräftelse eller uppskattningen över julen kommer vi bli besvikna för våra förväntningar är oftast mer än vad andra kan leva upp till. Så jag har verkligen bara fokusera på att skapa julfint för oss som är här uppe längre än någon vecka över jul och det har faktiskt gått riktigt bra. Jag har verkligen älskat varje sekund i vårt hem här uppe och njutit av mys och julkänsla.

Men så märkte jag för två dagar sedan att min hjärna började gå in i en massa diskutioner. Du vet när du antar att några i familjen eller vännerna kommer agera si eller så och du vill vara beredd. Flera gånger försökte jag stoppa de negativa diskutionstankarna för att lugna mig själv och inte skapa oreda inom mig. Kroppen och den mentala hälsan mår verkligen inte bra av att hitta på en massa saker. Även om de är sprungna ur en tidigare erfarenhet så säger inget att det kan bli likadant igen. Och det är större chans att det blir fel om jag antar att det blir det. Gång på gång vände jag fokus tillbaka till mig själv, “ Malin, det där är en helt onödig tanke! Intressant synvinkel men lägg ner. “

Igår var jag på yoga för Jennie här i Järvsö och jag kände där jag låg under avslappningen hur tårarna höll på att bryta fram. Jag viskade tyst inom mig själv… “Malin vad är du rädd för ? " För det kändes trots alls som att alla dessa ororstankar grundade sig i en rädsla. På vägen hem i bilen märkte jag att det var extremt halt och helt plötsligt fick bilen en sladd. Jag höll mig kvar på vägen men blev för några sekunder otroligt rädd. Och då gick det inte att hålla tillbaka längre. Tårarna exploderade igenom varje försök till motstånd. Och jag tror att förväntningar lång där bakom och gömde sig trots allt. Jösses vad jag grät. Och det var så skönt.

Jag läste någonstans att anse att man är en snäll och en god människa bara för att man är vänlig på jobbet eller skickar pengar till Ukraina eller knackar på hos grannen med en julkaka är egentligen inte sann vänlighet. Den sanna vänligheten, det riktigt goda i oss visar sig över helger som jul och nyår. När familjer och vänner samlas och gamla sår har lätt att smyga fram i bitska kommentarer och himlande ögon. I tävlande om vem som har gjort mest och påpekande om vem som sitter längst i soffan som “vanligt” medan andra diskar. Handlingar av passiv aggression när damsugaren kommer fram och det nödvändigtvis måste göras medan alla sitter och tittar på tv för att markera att “ här är det bara jag som städar”. I min familj har vi inte haft några större draman. Inte mer än de vi alla går igenom. Om det är något som alla mina fantastiska deltagare genom åren lärt mig är att vi alla har någon form av problematik med någon i familjen och när det äntligen löser sig så öppnas det upp för något annat med någon annan eller livet för övrigt.. Det är en del av livet. Så många ärliga samtal från mina delägare genom 25 år har verkligen visat mig att det är en del av att vara människa. Det är inte en dysfunktionell familj. Det är det normala. Det är inte alls konstigt. Det är en del av vår utveckling som människa. Dysfunktionella familjer med sanna narcissister eller härskartekniker tillhör de riktigt trasiga och inget som vi ska slänga in under “ normal problematik”. Nej under julen kommer denna NORMAL problematik, den spänning som ligger mellan olika familjemedlemmar kommer upp till ytan och det räcker långt utan att överdramatisera det under dysfunktion. Föräldrar och deras barn. Syskon eller vänner. Det kommer att hända och det är ok. OCH det är nu vår stora test på om vi är i sanning snälla och vänliga individer kommer.

Julen är en tid vi i väst unnar oss att ge gåvor och samlas i gemenskap. Vi har pengar och vi har varma hem att krypa in i. Vi hyllar dessutom familjens traditioner, gemenskapen och den GODA Jesus födelse, tomtens varma OMTÄNKSAMHET och att LJUSET återvänder. Allt som på något sätt står för kärlek och som vi alla egentligen längtar efter. Men ändå kan det vara helg dagar med det absolut motsatta. Skälet till varför vi ses och vad vi egentligen firar glöms bort. Även om det inte utageras utan bara sker inom oss så behöver vi komma ihåg varför vi ens möts upp denna tid och att det är NU Jesus, tomten eller ljuset inom oss behöver kliva fram. Inte bara för att härda ut utan också faktiskt jobba på att acceptera våra olikheter, älska varandra genom allt och utmana den irriterande tanken eller känslan med kärlek, förlåtelse och respekt.

Så jag var rädd. Rädd för att jag skulle hamna i den position jag alltid hamnar i när familjen sammanstrålas. Triangel dramat varje familj bär. Inte alls så rädd för min egna tankar och känslor för jag vill verkligen till 100 % försöka vara kärlek, förlåtelse och respekt denna tid. Men jag var rädd där jag satt i bilen för oväntade små nyp, kommentarer eller känslan av att inte vara tillräcklig. Känslan att känna mig utanför. Oavsett om det var jag själv som satte mig där eller andra knuffade dit mig. Känslan av att inte vara vald.

Vi alla bär med oss sår genom livet och lyckligtvis blir de mindre och mindre och läker allt eftersom vi blir äldre eller jobbar med dom. Men under dessa högtider kan vi nog räkna med att vissa sår rivs upp även om det är väldigt lite. Och oftast är vi redan där bara genom att oroas oss över det. Så jag måste säga att det var väldigt skönt att få gråta ut och verkligen få säga till mig själv att jag var rädd och det var ok att vara det. Och att inget av det behöver hända. Det är bara min kropp som agerar på något från tidigare erfarenheter och de behöver inte ens bli verklighet nu. Och om det ändå händer är det trots allt viktigast att jag vet och känner vem jag vill vara under denna tid. Godhet, omtanke och frid. Då släppte allting inom mig och jag blev lugn.

När jag sedan i morse öppnade Olle Carlssons bok 365 dagar och läste om dagens datum blev jag alldeles varm om hjärtat.

“22 DECEMBER

Just idag skiljer jag på viktigt och oviktigt i mitt liv.

Jag öppnar mitt hjärta och ber: När natten kommer, låt detta ha varit en dag som gjort mig stolt. Låt den värme som jag gett till andra också värma mitt eget hjärta. Låt mig ha skilt mellan det som varit viktigt och oviktigt. Låt mina handlingar, mina ord och mitt innersta ha varit i samklang med livet självt.

Vad gör mig stolt över mig själv?” Olle Carlsson

Precis så vill jag känna varje kväll nu de närmaste dagarna när jag går och lägger mig. Snällhet som en gåva, en hyllning och för att vi innerst inne är det ljuset vi längtar efter. Att vara genuint snäll och inte spela en roll eller hålla masken för fridens skull utan för att se om jag verkligen ÄR det goda jag vill vara. Julen är den ultimatum testet på det goda jag trots allt hävdar att jag är. Och jag ska verkligen göra MITT yttersta för att somna varje kväll med ett varmt hjärta.

Kram Malin