Tillbaka på ön
Mallorca möter mig med regn när planet tar sin resa över havet för att söder ifrån landa i Palma. Jag har inte varit här på ett och ett halvt år. Ön som var mitt hem i nästan sex år. Jag var skriven här, min son gick i skolan här, jag har vänner här. Men när mamma gick bort behövdes vi hemma i Sverige. Livet knuffade mig åter igen i en annan riktning.
Men ön är i sorg så som resten av världen. ALLA går med masker ute och ingen umgås inne. Det är tomt på restaurangerna och bara få marknader och butiker är öppna. Det hänger flaggor med orden ” SOS turism” på hotellen och många har det svårt. Många på ön har lagt som man säger allt guld i samma påse, turismen, och nu när den är frånvarande får många stänga igen helt. Det står ” Till salu” och ” ledigt” på många lokaler. Det gör ont i mig. Men så som vi alla i väst fått så hårt lära oss av covid, att inte ta livet för givet undrar jag vad demonstranter som 2017 skrek argt ” turister åk hem!!” är någonstans nu i sina tankar. Delar de ut mat till de resturang ägare som är i nöd? Tar de av sina besparingar för att hjälpa de som behöver. Är de lyckligare nu? Men framförallt visar dom nya vägar att gå för de som är så beroende av turismen?
Jag skrev en bok som handlade om Mallorca och min kärlek till ön. En kärlek som forfarande finns kvar även om jag har behövt läka sår. Även där fick jag människor som var lite små sura för att jag bidrog till att fler flyttade till ön. Är de nöjda nu när lägenheter och hus står tomma? Vi som älskade den här ön menade aldrig att ta över den. Men kanske det uppfattades så. Men jag ser med egna ögon att ön som en av de vackraste platser jag vet är lyckligare nu när inte flygplanen och kryssningsfartyg pumpar ut avgaser över ön. Och biltrafiken stillar sig. Jag tror oavsett vart du ön är i turistmål i världen ser de bofasta att deras natur och dess djur är lyckligare än någonsin. Kommer människan vårda den upplevelsen och det faktumet oavsett om hon är hotellägare, bofast eller svensk turist?
När jag vandrade på den tomma stranden i förberedelser för fotograferingen, tänkte jag på alla minnen jag haft här på just denna strand. De höga skratten och den goda maten jag och teamet från Springtime hade på resturang Es Reco lite längre bort. Den är helt igenbommad just nu och väntar hoppfullt på att covid ska ge upp. Det gör så ont i mig. Alla mina vänner som finns här talar in samtal med förtvivlan på min whats app. När jag tar en kopp te på ett café smakar teet verkligen inte gott men jag vill inte klaga. Jag vet ju att de under vintern har något i vattnet för att skydda det från bakterier men aldrig att vi ens använder det kokt. Ägaren kanske inte hade råd att ta vatten på flaska vad vet jag. Ägaren som kommer ut med mask har placerat ut borden långt ifrån varandra och visar på menyn att de bara finns några få rätter att beställa för han är själv, jag kan då inte klaga över en kopp te. De går bara inte så jag köper mer istället. Jag köper lunch och en flaska vatten och häller i smyg ut teet. När jag vandrar hemåt ser jag att det bara är han som har öppet. Troligen för att hans resturang är liten och han klarar att sköta den själv.
Vi är bara två stycken i teamet här pga av restriktioner. Vår fotograf är här på ön. Jag sminkar mig själv och vi bort enskilt uppe i bergen och plåtar bara där på plats. För att värna om ön men också familjen när vi kommer hem. Men när vi tar oss ner till byn för att handla mat så skiner ägaren av den lilla matbutiken upp. Han hör att vi inte är här ifrån. Han vet att vi har testat oss för att överhuvudtaget få komma till ön och jag upplever att vi in ger hopp. Vi är inte turister, vi är här på jobb, men vi ger hopp om att lösningar finns även om vi kanske aldrig kommer kunna gå tillbaka till det som en gång var någon av oss. Det kommer att bli dyrare att resa pga av alla tester som måste göras men det är trots allt bra för moder jord. Så som det en gång var kan vi inte gå tillbaka till. Vår planet orkar inte det. Vi måste hitta nya vägar med respekt för vår planet och välja våra resor med omsorg. För hur det än är, behöver vi alla hjälpa varandra att leva vidare. Men med varsamhet om varandra, vår ekonomi och vår planet. Det kommer nog ta tid men jag hoppas vi alla vill vara del i det nya och stötta varandra i balans i det som är vår nya framtid. Hälsa, miljö och ekonomi i harmoni.
Mallorca, du är för alltid i mitt hjärta.
