Hans ord får mig att gråta hejdlöst

Jag tänker att du precis som jag har några favoriter på sociala medier som du ibland kollar upp för att få det där lilla extra som just du behöver. Jag har några stycken faktiskt och en av dem är coachen Jay Jay Douglas. Han är i mina barns ålder och hans visdom är egen upplevd och själv-reflekterad i sann metakognition. Förmågan att reflektera över varför vi själva just nu känner som vi känner eller tänker som vi tänker i en situation. Du lägger den inte på andra utan du funderar över varför din reaktion är som den är och sedan gör något åt det. Det egna ansvaret. Igår lyssnade jag på honom igen och var inte alls beredd på min reaktion. Jag bröt ihop i tårar. Så här sa han:

“ Jag läste någonting någonstans att egenvård är att inte argumentera med människor som ändå har någon förpliktelse att missförstå dig. Jösses!! De orden satt kvar i mig längre än vad jag förväntade mig för att det fanns en tid då jag trodde att förklara mig själv var att växa. Jag trodde att om jag stannade kvar i konversationen innebar det bevis på mognad. Jag trodde att om jag bara fann de rätta orden att säga till dom skulle dom äntligen höra mig. Men vissa människor lyssnar inte för att förstå. De lyssnar för att svara och till att försvara deras version av deras tankar om dig. Försvara deras “ berättelse” som får dom att känna sig bekväma i din närvaro. Och ingen mängd klarsynthet kan nå den som redan har bestämt vem du är och vad du menade med det du sa. Det var då jag förstod att försöka övertyga dom om vem jag är kostade inte mig min stolhet utan min inre frid. Jag gick ifrån konversationer helt slut. Ifrågasatte mig själv, gick igenom samtalet igen i mitt huvud i att försöka se om jag kunde sagt något annorlunda för att få dom att förstå mig. Men sanningen är, inget av det jag sagt kunde förändrat deras sätt att se på mig för missförstånd är inte alltid förvirring utan också ibland ett val. Så jag slutade att slåss för förståelse av människor som ändå inte var intresserade av att förstå mig. Jag slutade att förklara mitt hjärta till människor som ändå inte höll det med varsamhet. Och DET var egenvård. Inte dramatisk tysthetsteknik utan bara ett sätt att skilja på när en konversation kommer att läka eller när den kommer att dränera dig ( pga du försöker övertyga någon) . Att välja inre frid istället för att bevisa min åsikt. Vila ifrån att “ha rätt” och acceptera att inte alla förtjänar tillgång till din inre värld. Viss klarhet kommer inte från att prata mer. Det kommer från att gå ifrån samtalet i tystnad. Och ärligt, det valet förändrade allting för mig. “ Jay Jay Douglas.

Redan halvvägs in i videon kände jag att det grep tag i en sanning inom mig och när videon var klar kunde jag inte hålla tillbaka längre. Tårarna rann utan stopp. De rann så mycket att jag behövde gå in i duschen så jag kunde gråta utan stopp. Så vad var det då som slog ann i mig så hårt?

Det första var faktiskt att jag kände att jag flera gånger, när mina vuxna barn försökt förklara något för mig något, så har jag inte alltid lyssnat på vad de säger utan haft min uppfattning. En uppfattning som kommit genom deras år jag känt dom men för den sakens skull inte behöver vara rätt utifrån deras point of view. Den där har vuxit in till att bli idag. Gånger då jag tolkar utifrån min upplevelse av dom men också för att skydda min egen relation och trygga ( missuppfattade) plats till dom. Förändring skrämmer. Jag tror att vi många gånger, gentemot våra familjemedlemmar, lyssnar utifrån vår trygga plats av uppfattning om dom men om den är fel. Men människor förändras. Och vad är det som säger att den ens var rätt från början? Vi tolkar ju från vår egen plats av erfarenheter.

I många familjekonstellationer som tex vid jul, hamnar alla tillbaka i sina roller utan för att de själva väljer att gå dit utanför att det är bekvämt för oss andra att lägga dom i den roll vi en gång hade om dom i. Det kräver ett eget ansvar att se varje människa med nya rena ögon och lyssna utifrån den sanning de nu levererar utan det grumliga från vår uppfattning om dom sen förr. Det är därför yoga och meditation skapar sådan “ oreda” i relationer. För vi kommer i kontakt med den vi egentligen är, förändras och blir oss själva och när vi sedan leverera den blir alla runt omkring oss obekväma för vi rör oss utanför boxen av vart vi alltid varit för dom. De kanske inte ens ser att förändringen är bra. De är bara rädda för de knuffas in i en förändring de inte vet hur de ska agera i.

Senare in i video och relativt snabbt skiftade energin inom mig och kunskapen till frågan “var kom detta beteende i mig ifrån” öppnades. För egentligen så är jag helt den andre. Jag har enda sedan jag var liten försökt förklara mig. Få andra att se mig som den jag är. I media, i skolan, bland vänner har andra haft en åsikt och en tanke om min familj och kändisar. De har knuffat in mig i en låda som passar dom, en generalisering för att göra allt så mycket enklare för dom. “ Kändisar är ytliga” vilket är helt osant. De är inte mer ytliga än vad vanliga Svenssons är. Ytlighet är ett personlighetsdrag som inte har med kändisar, framgång eller pengar att göra. Det har med personlighet och uppfostran att göra. Och min erfarenhet är att det faktiskt är tvärtom. Pga att vi sk kända alltid har blickarna på oss behöver vi jobba mer på att inte vara ytliga. För mig var det ganska tydligt redan som väldigt ung att de som bestämde sig för att någon är ytlig utan att känna dom gjorde egentligen DEN personen själv till en ytlig människa.

Men jag fortsatte att förklara mig. Liten som jag var och igenom mina tonår försökte jag i varje samtal kämpa emot andras missuppfattning eller förutfattade meningar om mig. Nästan så det blivit en del av den jag är. En ständigt förklarande person. Och det är jäkligt jobbigt.

Mamma och pappa höll på att förlora mig när jag låg i mammas mage. När jag väl föddes var de otroligt rädd om mig och jag var dessutom väldigt snäll så jag tolkades som skör. Men jag var egentligen tvärtom. Och genom yogan hittade jag äntligen min egna röst och fann att jag har ett enormt känslomässigt pannben och är inte alls skör. Jag vet inte hur många år jag tycker att jag kämpat med att förändra andras uppfattning om mig oavsett det gäller i min roll som känd person eller i familjen. Så hans ord sjönk in så djupt i mig att jag nästan ville kräkas. Fast på ett bra sätt.

Det finns idag inget som jag är så allergisk emot som när någon applicerar något på mig som inte är sant. Jag har tex sedan jag började jobba med “ The work” av Byron Katie ansträngt mig så hårt för att låta mina barn ha sin sanning. Att inte gå in i deras drama. Att låta de ventilera deras känslor och låta dem äga dem utan att jag ska gå in i något försvar av mig. Inte ta över deras tankar i någonslags försvar och göra så det handlar om mig. Men det är svårt.

Ibland när min partner eller mina barn säger “ fast Malin / mamma så menar du inte” kan jag vilja skrika rakt ut. Jag märker att detta är verkligen ett sår i mig som jag faktiskt pratat med min vän Cristina om flera gånger. Och det som ändå är lite spännande i det här det är att reflektera över att vi är både den som inte lyssnar och den som inte känner sig sedd och missförstånden kan fortsätta i all oändlighet. Tills vi bestämmer oss för att ta varje ord som sanning här och nu. Och vara så sann som det är möjligt att vara. Empati tror jag är ett viktigt ord här…

Tänk efter för du känner säkert igen det som jag. Tex hur många gånger har en person i din närhet gått i terapi och löst sin problematik men du vill fortfarande ha dom i det förflutna för du har inte bearbetat ditt. Och det är enklare att lägga dom i det gamla facket än för dig att behöva förändras, ja kanske t o m förlåta. Om du är helt ärlig kan du se det i dig i förhållande till en anhörig, partner eller ex? Att de har gjort sin förändring men du vill inte lita på det för det ställer krav på dig att gå vidare. Du är arg. Jag tänker på män som faktiskt mött sina demoner och förändrats, öppnat upp för sårbarheten men kvinnorna fortfarande vill ha dom där de sist såg dom. Och hatet fortsätter. Ska de då egentligen behöva övertyga kvinnorna eller tysta gå ifrån samtalet och låta kvinnorna träna på tilliten i lugn och ro. Männen har gjort sitt arbete, dags för kvinnorna att göra sitt. (Nu pratar jag inte om grovt våld ok) Jag syftar på den vanliga människans fel och brister och könsroller.

Jay jay har såååå rätt. Han har rätt om mig gentemot närstående runt omkring mig. Hur jag ibland har bestämt mig innan vad de menar för att det är tryggt för mig istället för att lyssna. Och han har rätt i min egen känsla hur jag upplever att andra uppfattar mig och jag försöker övertyga dom om motsatsen men de lyssnar inte.

Samtidigt så tycker jag att människan är så fantasiskt härlig i sin komplexitet. Vi är så mycket mer än bara jobb, föröka oss och älska. Vi är i ständigt växande av att förstå oss själva och andra och att släppa gamla mönster. Igår kändes det som jag kunde andas bättre. Som om jag förstod något om mig själv och även andra och jag bestämde mig för att sluta kämpa med att förklara mig för människor som ändå inte lyssnar. Som ändå inte vill se mig som den jag är IDAG. Förändringar jag gjort eller sanningar jag bär. Bättre att vara tyst. För vi kan inte förändra andra. Vi kan bara förändra oss själva. Och för att få någon form av inre frid så har Jay Jay rätt. “Lämna” samtal där ändå ingen vill verkligen lyssna och håll om dig själv. Älska dig själv för DU vet vem du är. Det är det som är viktigt. De som vill missförstå dig. De som vill ha dig i en karaktär som passar deras liv just nu kommer aldrig övertygas om motsatsen i allafall. Du ska inte behöva övertyga någon.

Varje människa har sin egen resa att göra och gå. Det är inte vårt jobb att få dom att komma till insikt om vem vi är. Det är deras jobb att komma till insikt om vem dom är i den här situationen. Låt dom göra sitt jobb utan din påverkan. Och fokusera på ditt.

Min yngsta son och jag pratar väldigt mycket om känslor. Jag uppskattar verkligen det med honom men också för att jag kan göra om och göra rätt där jag upplever att jag inte gjorde med mina andra barn. Men det är forfarande gånger som jag i tanken på automatik hamnar i “ han brukar alltid göra så” och tolkar det fel det han säger pga mina gamla erfarenheter men då ringer jag upp honom och säger. “ Förlåt jag känner att jag applicerade något på dig nu som inte alls har med dig och göra utan mig. Förlåt! “ Och varje gång säger han, det är lugnt mamma. Jag förstod det. Men han vet också att det viktigast är inte att han förstod det utan att JAG själv kommer på mitt misstag, mitt gamla mönster som är nog så svårt att bryta, och gör något åt det. Jag behövde inte säga det för hans skull. Jag behövde säga det för min. Och han tar alltid emot det så fint.

Jag kan ibland gå sönder lite grann inombords när jag applicerar något i min tolkning av vad mina barn säger och gör. Mina syskon eller mina vänner är det enklare med. Enklast med de jag inte känner så klart. Alltså mer förlåtande till mig själv när jag bedömer situationen eller personen fel. Och när jag inte lever som jag lär gentemot mina barn går jag sönder en smula. Men de är ju våra barn och vi vill ju så gärna göra rätt. Och jag antar att det är sådana här videos som Jay Jay Douglas som slår ann en ton i oss där vi inte bara hittar ett beteende vi haft utan också källan till VARFÖR vi agerat på det sätt vi gjorde och då kan vakna, förändras och förlåtande säga till oss själva, du gjorde så gott du kunde där och då. Gör om och gör rätt.

Det är då allt rämnar… och tårarna kommer.

Mönster och beteende kommer alltid någonstans ifrån. Det gäller att hitta roten…

Det var en intressant djupdykning i självreflektion som även jag kände oj…. Det där känns! Det där är jag!

Samtidigt kommer skrattat genom tårarna. Jag måste också sluta att övertyga mig själv om att jag inte är så bra som jag är. Jag lyssnar ju ändå inte hahahaha…

Nej låt varje sanning få finnas. Nu är jag rädd. Nu är jag osäker. Nu är jag lycklig. Nu har jag tillit.

Mitt mantra just nu är, som några av er vet, “ Jag älskar min barn och dom älskar mig. Jag älskar mina syskon och dom älskar mig. Jag älskar mina vänner och dom älskar mig. Jag älskar min lilla Malin och hon älskar mig.” Jag behöver inte övertyga dom om något. Jag bara ÄR. Och jag tror att i den kärleken till oss själva och dem vi har nära kommer lugnet.

Och hur andra utanför den cirkeln uppfattar oss är det bara att släppa. Göra oss den tjänsten att vara tysta. För känner vi att vi behöver övertyga någon som ändå inte lyssnar ska vi nog själv reflektera över varför det är så viktigt för oss. Och hålla om oss själva där. Låt dem ta hand om sitt och vi ta hand om vårt. Det är nog det enda sättet att få inre frid.

Här har du Jay Jays inlägg på instagram.

Kram Malin