Hans ord får mig att gråta hejdlöst

Jag tänker att du, precis som jag, har några favoriter på sociala medier som du ibland kollar upp för att få det där lilla extra som just du behöver. Jag har några stycken faktiskt, och en av dem är coachen Jay Jay Douglas. Han är i mina barns ålder, och hans visdom är egenupplevd och självreflekterad – i sann metakognition. Förmågan att reflektera över varför vi just nu känner som vi känner, eller tänker som vi tänker, i en situation. Du lägger det inte på andra, utan du funderar över varför din reaktion är som den är och gör sedan något åt det. Det egna ansvaret.

Igår lyssnade jag på honom igen och var inte alls beredd på min reaktion. Jag bröt ihop i tårar. Så här sa han:

”Jag läste någonting någonstans att egenvård är att inte argumentera med människor som ändå har någon förpliktelse att missförstå dig. Jösses! De orden satt kvar i mig längre än vad jag förväntade mig, för det fanns en tid då jag trodde att att förklara mig själv var att växa.

Jag trodde att om jag stannade kvar i konversationen innebar det ett bevis på mognad. Jag trodde att om jag bara fann de rätta orden att säga till dem, skulle de äntligen höra mig.

Men vissa människor lyssnar inte för att förstå. De lyssnar för att svara och för att försvara sin version av sina tankar om dig. Försvara deras ”berättelse” som får dem att känna sig bekväma i din närvaro.

Och ingen mängd klarsynthet kan nå den som redan har bestämt vem du är och vad du menade med det du sa. Det var då jag förstod att försöka övertyga dem om vem jag är inte kostade mig min stolthet – utan min inre frid.

Jag gick ifrån konversationer helt slut. Ifrågasatte mig själv, gick igenom samtalet igen i mitt huvud i ett försök att se om jag kunde ha sagt något annorlunda för att få dem att förstå mig.

Men sanningen är: inget av det jag sa kunde ha förändrat deras sätt att se på mig. För missförstånd är inte alltid förvirring – ibland är det ett val.

Så jag slutade slåss för förståelse från människor som ändå inte var intresserade av att förstå mig. Jag slutade förklara mitt hjärta för människor som ändå inte höll det med varsamhet.

Och DET var egenvård.

Inte dramatisk tystnad, utan ett sätt att skilja på när en konversation kommer att läka och när den kommer att dränera dig (för att du försöker övertyga någon). Att välja inre frid istället för att bevisa min åsikt. Vila från att ”ha rätt” och acceptera att inte alla förtjänar tillgång till din inre värld.

Viss klarhet kommer inte från att prata mer. Den kommer från att gå ifrån samtalet i tystnad.

Och ärligt – det valet förändrade allting för mig.”

– Jay Jay Douglas

Redan halvvägs in i videon kände jag att det grep tag i en sanning inom mig, och när videon var klar kunde jag inte hålla tillbaka längre. Tårarna rann utan stopp. De rann så mycket att jag behövde gå in i duschen, så att jag kunde gråta i fred.

Så vad var det då som slog an i mig så hårt?

Det första var att jag insåg att jag flera gånger, när mina vuxna barn försökt förklara något för mig, inte alltid har lyssnat på vad de säger – utan haft min egen uppfattning. En uppfattning som vuxit fram genom alla år jag känt dem, men som för den sakens skull inte behöver vara rätt eller sann för dem, utifrån deras point of view. De de har vuxit in till att vara idag.

Gånger då jag tolkat dem utifrån min upplevelse av dem, men också för att skydda min egen trygga (missuppfattade) plats i relationen till dem.

Förändring skrämmer. Och människor förändras. Och vad är det som säger att det ens var rätt från början? Vi tolkar ju hela tiden från vår egen plats av erfarenheter.

I många familjekonstellationer, som till exempel vid jul, hamnar alla tillbaka i sina roller – inte för att de själva väljer det, utan för att det är bekvämt för oss andra att placera dem i den roll vi en gång haft dem i.

Det kräver ett eget ansvar att se varje människa med nya, rena ögon och att lyssna utifrån den sanning de levererar nu, utan den gamla uppfattning vi haft om dem sedan förr.

Det är därför yoga och meditation skapar sådan ”oreda” i relationer. För när vi börjar med yoga kommer vi i kontakt med den vi egentligen är. Vi förändras och blir oss själva – och när vi sedan levererar det, blir människor runt omkring oss obekväma. För vi rör oss utanför boxen, utanför den plats vi alltid varit för dem.

De kanske inte ens ser att förändringen är bra. De är rädda, för de knuffas in i en förändring de inte vet hur de ska agera i.

Senare i videon skiftade fokus inom mig, och reflektionen ”var kommer detta beteende i mig ifrån?” öppnades. För egentligen är jag helt den andra.

Jag har ända sedan jag var liten försökt förklara mig. Få andra att se mig som den jag är. I media, i skolan, bland vänner har andra haft åsikter och tankar om min familj och om kändisskap. De har knuffat in mig i en låda som passar dem – en generalisering för att göra allt enklare för dem.

”Kändisar är ytliga.”

Vilket är helt osant.

De är inte mer ytliga än vad vanliga Svenssons är. Ytlighet är ett personlighetsdrag – det har inget med kändisskap, framgång eller pengar att göra. Det har med personlighet och uppfostran att göra. Och min erfarenhet är att det ofta är tvärtom. Eftersom vi så kallade kända alltid har blickarna på oss behöver vi jobba ännu mer med att inte vara ytliga.

För mig var det tydligt redan i unga år att den som bestämmer sig för att någon är ytlig utan att känna dem, egentligen gör sig själv till den ytliga.

Men jag fortsatte att förklara mig. Liten som jag var, och genom hela tonåren, kämpade jag i samtal efter samtal emot andras missuppfattningar och förutfattade meningar om mig. Nästan så att det blivit en del av den jag är – en ständigt förklarande person.

Och det är jäkligt jobbigt.

Mamma och pappa höll på att förlora mig när jag låg i mammas mage. När jag väl föddes var de otroligt rädda om mig, och jag var dessutom väldigt snäll – så jag tolkades som skör.

Men jag var egentligen tvärtom.

Och genom yogan hittade jag äntligen min egen röst. Jag upptäckte att jag har ett enormt känslomässigt pannben och att jag inte alls är skör. Jag vet inte hur många år jag tycker att jag har kämpat med att förändra andras uppfattning om mig, oavsett om det gällt min roll som offentlig person eller i familjen.

Så hans ord sjönk in så djupt i mig att jag nästan ville kräkas. Fast på ett bra sätt.

Det finns idag inget jag är så allergisk mot som när någon applicerar något på mig som inte är sant.

Till exempel har jag sedan jag började arbeta med The Work av Byron Katie ansträngt mig hårt för att låta mina barn ha sin sanning. Att inte gå in i deras drama. Att låta dem ventilera sina känslor och äga dem – utan att jag går in i försvar. Utan att ta över deras berättelse och göra den till min.

Men det är svårt.

Ibland när min partner eller mina barn säger:

”Fast Malin / mamma, så menar du ju inte…”

kan jag vilja skrika rakt ut.

Jag märker att detta verkligen är ett sår i mig, som jag pratat med min vän Cristina om flera gånger.

Och det som är lite spännande här är att vi ofta är både den som inte lyssnar och den som inte känner sig sedd – och missförstånden kan fortsätta i all oändlighet.

Tills vi bestämmer oss för att ta varje ord som sanning här och nu.

Och vara så sanna som det är möjligt att vara.

Empati är ett viktigt ord här, tror jag.

Tänk efter – du känner säkert igen det här.

Hur många gånger har någon i din närhet gått i terapi och löst sin problematik, men du vill fortfarande hålla kvar dem i det förflutna? För att du inte har bearbetat ditt. Och det är enklare att lägga dem i det gamla facket än att själv behöva förändras. Ja, kanske till och med förlåta.

Om du är helt ärlig – kan du se det i dig själv, i relation till en anhörig, partner eller ex?

Att de har förändrats, men du vill inte lita på det, för det ställer krav på dig att gå vidare. Du är arg.

Jag tänker på män som faktiskt mött sina demoner och förändrats. Som öppnat upp för sin sårbarhet – men där kvinnorna fortfarande vill ha dem där de sist såg dem. Och hatet fortsätter.

Ska de då behöva övertyga kvinnorna?

Eller tyst gå ifrån samtalet och låta kvinnorna träna på tillit i lugn och ro?

Männen har gjort sitt arbete.

Dags för kvinnorna att göra sitt.

(Nu pratar jag inte om grovt våld, ok. Jag syftar på den vanliga människans fel, brister och könsroller.)

Jay Jay har så rätt.

Han har rätt i hur jag ibland möter mina närstående – hur jag ibland redan har bestämt mig för vad de menar, för att det är tryggare för mig än att verkligen lyssna.

Och han har rätt i min egen känsla av hur jag upplever att andra ser på mig, och hur jag försöker övertyga dem om motsatsen – trots att de inte lyssnar.

Samtidigt tycker jag att människan är så fantastiskt härlig i sin komplexitet.

Vi är så mycket mer än jobb, fortplantning och kärlek.

Vi är i ständig utveckling – i att förstå oss själva, förstå varandra och släppa gamla mönster.

Igår kändes det som att jag kunde andas bättre.

Som om jag förstod något nytt om mig själv – och om andra.

Och jag bestämde mig för att sluta kämpa med att förklara mig för människor som ändå inte lyssnar. Som inte vill se mig som den jag är idag. De förändringar jag gjort. De sanningar jag bär.

Det är bättre att vara tyst.

För vi kan inte förändra andra.

Vi kan bara förändra oss själva.

Och för att få någon form av inre frid tror jag att Jay Jay har rätt:

Lämna samtal där ingen egentligen vill lyssna.

Och håll om dig själv.

Älska dig själv – för du vet vem du är.

Det är det som är viktigt.

De som vill missförstå dig.

De som vill placera dig i en karaktär som passar deras liv just nu – de kommer ändå aldrig att övertygas om motsatsen.

Du ska inte behöva övertyga någon.

Varje människa har sin egen resa att gå.

Det är inte vårt jobb att få dem att inse vem vi är.

Det är deras jobb att inse vem de är i situationen.

Låt dem göra sitt arbete – utan din påverkan.

Och fokusera på ditt.

Min yngsta son och jag pratar mycket om känslor. Jag uppskattar det enormt – inte minst för att jag kan göra om och göra rätt där jag upplever att jag inte gjorde det med mina andra barn.

Men ibland händer det ändå att jag automatiskt hamnar i tanken:

”Han brukar ju alltid göra så.”

Och så tolkar jag det han säger fel, utifrån gamla erfarenheter.

Då ringer jag upp honom och säger:

”Förlåt. Jag känner att jag applicerade något på dig nu som inte alls har med dig att göra – utan med mig. Förlåt.”

Och varje gång säger han:

”Det är lugnt mamma. Jag förstod.”

Men han vet också – och jag vet – att det viktigaste inte är att han förstod.

Det viktigaste är att jag såg mitt mönster. Mitt gamla beteende. Och gjorde något åt det.

Jag behövde inte säga det för hans skull.

Jag behövde säga det för min.

Och han tar alltid emot det så fint.

Ibland går jag lite sönder inombords när jag märker att jag applicerat något på mina barn som inte är sant.

Med syskon och vänner är det lättare.

Och enklast av allt med människor jag inte står nära.

Men med våra barn…

Där vill vi ju så gärna göra rätt.

Och jag tror att det är just sådana här videor – som den med Jay Jay Douglas – som slår an något djupt i oss. Där vi inte bara ser ett beteende, utan också källan till varför vi har agerat som vi gjort.

Och då kan vi vakna.

Förändras.

Och med förlåtelse säga till oss själva:

Du gjorde så gott du kunde där och då. Nu gör du om. Nu gör du rätt.

Det är då allt rämnar.

Och tårarna kommer.

För mönster och beteenden kommer alltid någonstans ifrån.

Det gäller att hitta roten.

Det här blev en djupdykning i självreflektion där jag flera gånger kände:

Oj… det där är jag. Det där känns.

Samtidigt kom skrattet genom tårarna.

För jag måste också sluta övertyga mig själv om att jag inte är så bra som jag är.

Jag lyssnar ju ändå inte… hahaha.

Nej.

Låt varje sanning få finnas.

Nu är jag rädd.

Nu är jag osäker.

Nu är jag lycklig.

Nu har jag tillit.

Mitt mantra just nu är, som några av er vet:

Jag älskar mina barn och de älskar mig.

Jag älskar mina syskon och de älskar mig.

Jag älskar mina vänner och de älskar mig.

Jag älskar min lilla Malin – och hon älskar mig.

Jag behöver inte övertyga någon.

Jag bara är.

Och jag tror att i den kärleken – till oss själva och till dem vi har nära – kommer lugnet.

Hur andra, utanför den cirkeln, uppfattar oss…

det behöver vi släppa.

Gör oss den tjänsten att vara tysta.

För känner vi att vi måste övertyga någon som ändå inte lyssnar, då behöver vi nog själva stanna upp och reflektera över varför det är så viktigt för oss.

Och hålla om oss själva där.

Låt dem ta hand om sitt.

Och låt oss ta hand om vårt.

Det är nog det enda sättet att hitta inre frid. 💛

Här har du Jay Jays inlägg på instagram.

Kram Malin