Knockad av virus! Eller…

Jag var egentligen inte alls förvånad.
Och ändå hade jag hoppats att det var över… Vad menar jag ?

Ni som har läst mina brev från min läkande resa i Costa Rica vet hur mycket jag arbetade med mig själv där. Någonstans tänkte jag nog att när jag kommer hem så ska allt vara klart. Färdigt. Avklarat.

Men när vi människor – och kanske särskilt vi kvinnor – leker superhjältar och aldrig riktigt stannar upp, då säger kroppen till slut ifrån.

Min kropp började banka på redan i december 2023, några månader efter att pappa gått bort. Och det tog mig nästan ett år att landa. Inte för att läkningen i sig behövde ta så lång tid – utan för att livet kom emellan. Jag behövde ju OCKSÅ arbeta. Hålla ihop. Fortsätta. Men jag läkte.

Steg för steg, under våren 2025, började jag känna att jag kunde andas igen. Ångesten hade inte längre samma grepp om mig. Jag blev bättre på att säga nej. Bättre på att sätta syrgasmasken på mig själv först. Det uppskattades inte alltid – men det var nödvändigt.

I januari 2026 bestämde jag mig för att utbilda mig vidare inom något som fascinerat mig sedan tonåren – kinesiologi.

Begreppet kinesiologi används på två sätt. Inom akademin handlar det om läran om rörelse. Inom komplementärmedicin ser man kroppen som en helhet där struktur, kemi och känslor samverkar. Genom att arbeta med muskler, punkter och näring försöker man stödja kroppens egen förmåga till balans. Och förra helgen gick jag min första introduktionskurs. Två saker hände som skakade om mig lite.

Den värk jag haft i nästan ett år – ett ischiasliknande drag i vänster ben och en molande smärta i ländryggen – försvann helt efter en balansering av njur- och mjältmeridianen. Det hände där och då. Och den har inte kommit tillbaka. Samtidigt balanserades lung- och tjocktarmsmeridianen, kopplat till min gräsallergi. Och sedan, några dagar senare, började något röra sig i lungorna. En känsla av att något ville ut. Jag slog bort det. Jag blir ju aldrig sjuk – eller åtminstone är det något jag brukar säga till mig själv.

Men natten till torsdagen vaknade jag 03.30 och kunde inte somna om. På morgonen, när jag kom ner till köket på Masesgården, svimmade jag i personalutrymmet och fångades lyckligtvis upp. Sedan kom hostan.

Djup. Torr. Rivande. Ingen förkylning. Inget slem. Bara feber och en kraft som slog till från ingenstans. Kaboom.

Det kändes som om kroppen sa: “Nu lägger du dig ner. Nu är det vår tur att arbeta.” Min älskade Martin satte sig på tåget och reste fem timmar för att hämta mig. Vi åkte hem till Järvsö så jag kunde vila i lugn miljö. Han körde. Jag låg nerbäddad. Tankarna snurrade…  “ Vad var det som hände?  Kanske blev jag smittad av någon under introduktionskursen eller av deltagarna på Masesgården. Jag vet ju att MÅNGA varit sjuka länge den senaste tiden. Alla pratar om det. Kanske var det bara ett virus som satte sig i luftvägarna.” Det är den rimliga, medicinska förklaringen. Men inom mig gick också andra tankar.

Kan något annat också påverkat parallellt ?

Sedan jag var på kursen har jag gråtit. Mycket. Ilska har fått komma upp – sådant jag svalt i åratal.
Och när ilskan men också rädslan har fått röst har sorgen följt.

Inom traditionell kinesisk medicin har man i tusentals år beskrivit en koppling mellan känslor och kroppens organ. Lungorna förknippas med sorg och förmågan att släppa taget. Njurarna med vår djupaste livskraft och med rädsla. Levern med ilska och stagnation. Mjälten med oro och ältande.

Det betyder inte att en känsla orsakar sjukdom i en enkel orsak–verkan-modell. Men långvarig stress och obearbetade emotioner påverkar nervsystem, hormoner och immunfunktion. Det vet även modern forskning. När vi andas igenom sorgen och vågar känna det vi hållit tillbaka kan något i systemet mjukna.

Kanske var det bara ett virus.
Kanske var det också ett släpp.

När jag var i Costa Rica arbetade jag mycket med yoga för höfterna och ländryggen. Kanske började något stabiliseras redan där. Och när kroppen sedan fick ytterligare impulser under kursen var den redo att släppa.

Jag vet inte.

Men jag är fascinerad över hur kroppen arbetar – både biologiskt och emotionellt.

Idag mår jag bättre. Hostan klingar av. Febern är borta. Och våren har försiktigt börjat visa sig.

Efter mörker kommer ljus.
Och ibland kommer ljuset genom att vi först måste lägga oss ner.

Kram, Malin