Vart vill min dag föra mig ?
Den äldre kvinnan är i slutet av sitt liv. Hon har legat i sängen i månader, ja nästan ett år och även om hon är glasklar i hjärnan så är kroppen sliten och trött och på sin sista stund i livet. Hon har levt ett händelserikt liv och det är lätt att föreställa sig när hon berättar hur fantastiskt det varit på många sätt. Men också jobbigt så klart. Det är ju också en del av att vara människa. Det jag upplever som sorgligt det är att större delen av hennes vakna tid nu, när det blir många timmar av vila, går till bitterhet och att vägra försonas med några i hennes familj. Jag blir inte alls illa tillmods av hennes ilska eller att hon vägrar att söka frid i relationerna innan hon lämnar livet här på jorden. Det är hennes känslor och hennes liv. Hon har rätt till dom från sitt perspektiv och hon vägrar se utifrån de andras håll. Hon är där hon är och livet här fört henne dit. Jag kan bara respektera hennes resa och vart hon nu hamnat. Det som gör ont i mig är snarare det tragiska att livet sista dagar ska fyllas med så mycket bitterhet när hon kunde fokusera på förlåtelse, kärlek och tid att minnas allt det goda och vackra hon upplevt med dessa människor och sitt liv för övrigt. Ett helt liv, ett snart 880 årigt långt liv, och det slutar med så mycket bitterhet.
Några dagar senare möter jag en man som är bara några år yngre än mig. Hans kropp är skör efter livet smällar, hans yrke som var rätt tufft och en hel del medicinering för att dämpa smärtan. Han ensamhet är total. Han umgås sällan med någon mer än de han lyssnar till på nätet som då är en envägs dialog då det oftast är dokumentärer. Hans liv intresserar honom och deras historia men han har inget eget liv egentligen längre. Han ensam oftats och han hans sjukdom gör det svårt för honom att röra på sig. Han prata konstant och det finns så mycket livserfarenhet i honom men han har bränt många skepp och självvalt distanserat från familjen genom åren. Det finns en känsla av ånger i honom. Kunde han levt sitt liv annorlunda för att slippa hamna där han är i dag? Troligen. Men det kanske var hans väg att gå. Det vet bara han. Men jag blir så otroligt ledsen för hans skull och känner en sådan enorm empati för honom i den plats i livet han är nu. Ensam, med värk i hela kroppen och inte ens 60 år.
En kvinna levde livet glada dagar. Ett liv i flärd och lycka men där det fanns i hennes fall en sätt att urskilja vilka som var de rätta att umgås med. Några var inte fina nog för henne eller hennes familj. Det gallrades ut medvetet. Bakom allt det vackra och det kärleksfulla fanns ändå en särskiljning där vissa inte passade in i bilden av hennes perfekta liv. Hur andra såg på henne och hennes framgång var viktigare än att se varje människa likvärdig. Idag har hennes demensjukdom lämnat henne i ensamhet. långt bort ifrån det liv hon en gång levde. Allt det goda livet ho eftersträvade minns hon inte längre. Inte heller de människor hon prioriterade före andra. När jag sitter och håller hennes händer i mina vet jag att jag var en av dom hon valde bort. Jag väljer att vara någon annan än den hon är. Jag vet nu genom mitt konstanta betraktande av människor sedan jag var väldigt liten att livet betalar tillbaka. Genom den skada vi gjort eller den kärlek vi delat. På något sätt kommer det vi lägger vår energi på en dag komma tillbaka till oss själva. Det gör inte i mig när jag ser det i henne. Om hon vetat hade hon agerat annorlunda då?
Hur det än är i detta betraktandet av andras liv blir det ju en klarsynthet i mig. Det jag gör eller har gjort kommer komma tillbaka till mig som vint eller förluster på mitt livskonto. Och det är jag som kommer uppleva det. Jag kan smita undan från ansvar eller hoppas på att “ ingen märkte” , gäms mig bakom perfekta fasader, strunta i min hälsa eller låta andras agerande alltid vara deras fel inte mitt. Men det kommer slå tillbaka på mig själv. Det goda jag gör, det “onda” jag gör. Även om ingen märker så vet jag och skulden kommer gnaga sina sår in i min kropp. Precis som kärleken kommer stärka mig.
Det finns ju utryck som säger att den vackraste kärleken är den där du ger utan att behöva får bekräftelse eller ett tack. Den starkaste förlåtelsen är där ingen behöver säga förlåt till dig. Du vet inom dig att varje människa gör så gott det kan från den plats av medvetande de är på . Så du förlåter. För det är det kärlek gör. Där du väljer att vara kärlek i allt du gör utan att du behöver att hela världen behöver se att du är det. Det kommer betala sig i på det finaste sättet. Detsamma gäller bitterhet, ilska och skuldbeläggande. Oavsett om du skriker det högt eller tyst inom dig, ju mer det blir din identitet desto mindre blir det på kontot. Det kommer att slå tillbaka på dig en dag.
För mig var det i den ärliga konfrontationen med mig själv som väckte mig ur min egna bubbla och ut i självinsikt. Vi kan ju försöka lura oss själva och försöka upprätthålla ett berättigande men innerst inne vet vi att vi kanske både agerat orättvist, negativt, småaktigt och själviskt. Och den insikten är viktigare än någon annan. Och ibland kanske vi inte ens vet vad vi har gjort för andra, från den plats de är i livet, tolkar ju det vi säger och gör var från den platsen de är.
När jag nu suttit med dessa människor som jag berättar om ovan väcks en sådan empati i mig och en sorg så det nästan blir en hjärtesorg. Tänk om de vetat att allt det goda vi gör… allt det sjäviska vi gör… allt det elaka vi gör… kommer en dag slå tillbaka på oss själva. Men också om vi nu skulle säga att det inte finns konsekvenser eller karma. Tänk att spendera så mycket tid i sitt liv på vad de ansåg skulle göra dem lyckligare i deras val och ändå sluta livet ensam, bitter och i smärta. Det gör så ont i mig. Och det gör mig rädd.
Jag vill inte att mina dagar går åt till bitterhet, frustration eller negativitet. Framförallt inte till det eller dem jag inte kan förändra.
Jag vill inte vara orsaken till att jag en dag inte kan röra på mig, uppleva saker trots min ålder.
Blir mitt liv ensamt när jag blir äldre hoppas jag att det är självvalt och att jag är lycklig där jag är.
När nu morgon timmarna börjat gå in till förmiddag och hela huset börjar vakna till liv ska jag runda av min text och umgås istället med min familj. Vara närvarande med dom. För det är så tydligt att varje dag är viktig. Varje kapitel i vår livsbok kommer summeras till en epilog i slutet av boken, Varje dag räknas… Vad ska du fylla din dag med? Vart vill din dag föra dig?
Kram Malin
