Mamma sa en gång…

Mamma sa en gång:
”Malin, vi är som en stor kittel. Och i den kitteln finns massor av grönsaker, olivolja, örter och buljong. Allt som är stärkande och gör vårt liv livskraftigt. Men om vi glömmer att fylla på kitteln bränns det så småningom vid i botten.”

De här orden har jag burit med mig genom livet. Och det är nog de orden som gjorde att jag, kanske omedvetet, valde yogan och att arbeta med hälsa. Vi måste hela tiden vara närvarande i livet och se till att det inte bränns vid. Fylla på med nya grönsaker och vätska. Ge det vår kärlek, tid och närvaro. För även om vi i slentrian fyller på, blir smaken tom och flat om vi inte känner in vilka kryddor som faktiskt behövs:
Örter.
Salt.
Peppar.
Olivolja.
Citron, kanske.

Livet behöver vår kärlek för att bli så gott som det är menat att vara. Vi kan följa recept, men många kända kockar säger att det som ger maten dess djup och rikedom är kärleken till själva matlagningen – och glädjen i att få dela det man skapat med andra. Så hur hittar vi den kärleken?
Är det något vi lär oss? Eller är det något vi behöver komma i kontakt med igen?

Kitteln är lika med kroppen. Lika med livet.

Innehållet är det som håller livet smakrikt, flödande, och kroppen frisk – fri från att brännas vid.

Så min fråga till dig är: Vad är elden – eller elen – som värmer plattan?

Och om kärleken och tacksamheten är det som håller i sleven, som smakar av, fyller på, rör om, ger och tar i ett levande flöde… Var kommer det ifrån? Är det intuitionen? Erfarenheten?

Vart finns Gud, medvetandet eller livets intelligens, själen i allt detta? Vad tror du?

Och vad händer när vi tappar kontakten med dofterna och smakerna i livet? När vi glömmer att fylla på. När vi skyndar oss igenom recepten och slänger ner allt i vår kittel utan att ens smaka av. När vi inte är närvarande i det vi gör. Går livet oss förbi då?

Vad händer den dag vi blir gamla och inser att vi aldrig lagade en enda “rätt” utifrån vårt hjärta, för att vi bara sprang igenom livet?

Jag tror att varje dag borde få avslutas på samma sätt. Att jag sitter vid mitt “bord”. Tallriken är tom, men visar spår av den ljuvligaste tomatsås. Kroppen är lycklig, nöjd och lagom mätt. Solnedgången visar naturens skönhet i skymningsljus.
Mitt hjärta är fyllt av tacksamhet och ödmjukhet. Och själen är fylld av kärlek till livet.

Och när gryningen visar sig efter en utvilad natt, börjar jag dagen i stillhet och närvaro –
men också i nyfikenhet inför de smaker mitt hjärta längtar efter att fylla sitt kärl med denna nya dag i livet. Jag slänger inte ner allt på en list över vad jag behöver. Jag känner in, lyssnar på vad som längtar och känner citronen i min hand, doftar på grönsakerna innan jag lägger till dom i dagens recept. Jag låter inga måsten driva på, jag vet ändå att jag behöver äta. Min erfarenhet visar att även de bittraste smaker kan rundas av med lite honung så jag är inte rädd. Misstagen har gjort mig rikare och klokare.

Så… Jag känner in, väljer och sätter ingång dagens kittel.

Det är kanske det livet ber oss om. Att laga de rätter med de smaker som passar just var och en av oss.

Med kärlek som den viktigast ingrediensen.

Namaste, Malin

PS: Skriv ner dina tankar på min instagram eller Facebook om du vill. Eller på ett papper för dig själv att gå tillbaka till. Imorgon skriver jag ner mina tankar om vad jag tror. Vill du utveckla detta mer ? Fördjupa känslan av närvaro i livet och dess ingredienser kan det vara intressant att följa med mig och Camilla till Kreta på vår resa “ Lev din dröm” den 2-9 maj. Kram igen!