Själen…och mina mitokondrier

Varje morgon när jag går ut med Nala vänder jag mig mot solen.

Dels för att jag upplever att något i mig möter ljuset – som att själen får landa och vakna inför dagen. Men också för att kroppen faktiskt behöver det. Morgonljuset hjälper oss att hitta vår rytm igen, att vakna på riktigt. Och kanske är det så att vi, på cellnivå, också känner igen ljuset. Som om något i oss minns hur vi är tänkta att leva.

Det har blivit en stilla stund av närvaro. En liten bön. Jag tackar natten för dess vila och sömn.
Och jag tackar dagen som nu kommer – med nya möjligheter att vara den bästa versionen av mig själv. Att få uppleva detta korta ögonblick jag har här på jorden, om vi jämför med vår planets historia. Att få vara här, just nu. Jag ber om styrka för de utmaningar som kan komma.
Och jag påminner mig själv om att låta ljuset vara min ledstjärna – att välja de goda tankarna, de goda orden och de goda handlingarna.

Ljuset hjälper mig att stanna upp.
Att andas.

I min första bok skriver jag om något Dalai Lama ofta talar om – medkänsla i meditationen. Jag valde att dela upp ordet till med känsla.
För när jag gör det jag gör med känsla, då är jag här. Då är jag närvarande. Och det är svårt att vara någon annanstans än just i nuet.

Jag har ibland tänkt att solljuset kanske var människans första kontakt med något heligt.

Långt innan vi blev de människor vi är idag, när vi levde närmare naturen – kanske mer som djur – väntade vi in ljuset. Soluppgången betydde liv. Den gav oss möjlighet att se, att hitta mat, att undvika faror. Kanske vände vi oss redan då mot solen i tacksamhet.
För att den kom tillbaka. Djuren gör det fortfarande. De följer ljuset, rytmen, livet. Men vi människor… vi springer ofta rakt in i dagen.
Vi skyndar vidare, bort från något vi en gång visste. Några av oss söker det heliga i kyrkor, i symboler, i ritualer. I yoga eller meditation.
Och det finns något vackert i det. Men kanske har vi också glömt det mest ursprungliga:
Att vända oss mot solen.

Att låta ljuset som reser sig över hustak eller skogsbryn få möta oss först av allt.
Att stå där en stund – med känsla. För i den stunden händer något. Vi landar i oss själva.
Vi känner tacksamhet. Och kanske… nuddar vi vår själ. Jag upplever i alla fall det så.

Jag tror att själen bor i tacksamheten. Eller åtminstone väldigt nära den – någonstans där i bröstet. Kanske granne med den..

Och ljuset påminner mig om något mer: Att vi själva också är ljus.

Inte på ett sätt som behöver bevisas eller förklaras. Utan på ett sätt som kan kännas.

Att varje cell i oss bär på liv, rörelse och energi. Att vi är en del av något större. Som om en liten del av himlen alltid finns kvar i oss.

Och samtidigt händer något helt konkret i kroppen: Nu börjar dagen även i kroppen. .

Ljuset hjälper oss att reglera det som annars lätt kommer i obalans – vår sömn, vår energi, vår klarhet. Det påverkar nervsystemet, hormonerna och hur vi känner oss genom hela dagen. Och djupt där inne, i våra celler, finns något som ständigt arbetar i det tysta – våra mitokondrier. De står för energi och livskraft, för rörelse och återhämtning.

De kanske inte tar emot morgonljuset direkt som ett batteri som laddas. Men de påverkas av den rytm ljuset hjälper till att skapa i kroppen – av balansen, av signalerna, av det som får oss att fungera som vi är tänkta att göra. Kanske är det därför det känns så rätt att stanna upp just där, i morgonljuset. För att något i oss – både biologiskt och själsligt – känner igen det.

Morgonljuset som når våra ögon skickar en stilla signal till hjärnan – att ställa in vår inre klocka, balansera våra hormoner och låta kroppen vakna i sin egen naturliga rytm. Som om vi, i det ögonblicket, inte bara möter dagen – utan också väcker livet i oss själva, hela vägen in i våra celler.

Så därför är morgonen så viktig för mig. Att gå ut och låta den friska luften nå min kropp. Är jag i lägenhet i Stockholm öppnar jag fönstret eller går ut på balkongen. Den svala luften väcker mig. Ljuset berör mig. Och i den stunden visar jag livet att jag värnar om min kropp, min själ och det här ögonblicket på jorden.

Jag springer inte in i dagen.
Jag möter den.

Jag kramar om den som en kär vän som har kommit tillbaka. Och i den omfamningen berättar jag att jag är redo. Redo för en ny dag.
Med nya möjligheter att vara den bästa versionen av mig som är möjlig just idag. Börjar jag i närvaro och tacksamhet, bär de mig genom dagen.

Och kanske är det så att min lilla ritual blir så mycket enklare där i solen:

Låt mig gå med skönhet framför mig –
utan dömande.

Låt mig gå med skönhet bakom mig –
att släppa taget om det som varit, det som ändå inte går att förändra.
Jag lärde mig något.

Låt mig gå med skönhet vid mina sidor –
att välja att gå med dem som vill mig väl.

Låt mig gå med skönhet ovanför mig –
att stanna upp ibland och se det mirakel vår plats i universum är.

Låt mig gå med skönhet under mig –
att välja Moder Jord så ofta jag kan och inte lämna spår som skadar hennes kropp.

Låt mig gå med skönhet inom mig –
att påminna mig själv om att välja de goda orden, de goda tankarna och de goda känslorna.

Om du inte gjort detta tidigare pröva får du se vad som händer om du gör det under tex en veckas tid… Det är så fint. För mig är det som om jag och livet möts i dagens första timmar. Som en stilla påminnelse om livet, om ljuset i dig och miraklet att få leva här och nu på denna vackra blå planet.

Övning:

Så låt det få vara enkelt.

Gå ut en stund, eller öppna ett fönster.
Vänd dig mot ljuset.

Andas några djupa, närvarande andetag.
Känn in.

Träden som ger dig syre.
Luften som rör sig i dina lungor.

Var där du är.

Känn underlaget under dina fötter.
Ljuset mot ditt ansikte och din kropp.
Den friska luften som väcker dig.

Låt ljuset strila genom dina ögonfransar
och nå din inre klocka som sakta vaknar till liv.

Inte för att du måste.
Utan för att du kan.

Och låt orden få landa inom dig, som en stilla bön:

Låt mig gå med skönhet framför mig
Låt mig gå med skönhet bakom mig
Låt mig gå med skönhet vid mina sidor
Låt mig gå med skönhet ovanför mig
Låt mig gå med skönhet under mig
Låt mig gå med skönhet inom mig

Och kanske, om du låter den stunden få ta plats,
följer närvaron och tacksamheten med dig långt in i dagen.

Kram, Malin