Försurad eller inte

Försurad eller inte- Om pH, bikarbonat och det vi egentligen behöver.

Jag gjorde ett sådant där test i morse. Ett lackmuspapper i urinen. Resultatet visade att jag var “sur”. En timme senare, efter ett glas vatten med bikarbonat, var jag plötsligt “basisk”.

Det är så lätt att tänka då: Oj, min kropp är i obalans. Jag måste fixa det här.

Men sanningen är lite mer nyanserad – och faktiskt mer trygg än så.

Det vi mäter med sådana tester är urinens pH, inte kroppens. Och urinen är just kroppens sätt att göra sig av med sådant den inte längre behöver. Den kan vara sur ena stunden och mer basisk nästa, beroende på vad vi ätit, druckit, hur vi sovit och hur kroppen arbetar just då.

Men själva kroppen… den är klok. Den håller sitt pH inom ett mycket snävt spann. Om den inte gjorde det skulle vi bli allvarligt sjuka. Det är inget som svänger upp och ner under en vanlig dag.

Så när vi pratar om att vara “försurade” är det ofta något annat vi egentligen menar. Testet visar att de renande organen gjort sitt jobb. Men kanske att vi också är trötta. Stressade. Inflammerade. Att vi inte riktigt känner oss i balans.

Och det var nog där jag befann mig.

För igår var en sådan dag då kroppen verkligen fick jobba. Jag stod upp större delen av dagen med mina systrar i mammas lada. Ett projekt som vi skjutit framför oss i åtta år. Jag hade dessutom under veckan hållit i mammas smyckesförsäljning tillsammans med Jewellery Escape på Strandvägen, samtidigt som jag skyndade mellan uppdrag och läste in boken Worthy. Det blev intensiva dagar.

Jag var trött långt in i kroppen. Hade värk i benen, bakom knäna och min hälsporre gjorde sig påmind. Du vet den där känslan när kroppen nästan säger: nu räcker det för idag.

På kvällen samlades vi ändå. Mina systrar Monica och Kristin, Martin och Gunnar. Vi åt gott. Mycket grönt, men också kött. Vi öppnade en av mammas Cava – bara det var en stund i sig – och senare blev det en glass. En kväll med både näring och njutning. Livet, precis som det är.

Så när testet på morgonen visade “surt” hade det varit så lätt att tänka att något var fel pga maten. Att jag behövde rätta till mig själv.

Jag hade ätit en stor sallad med grönkål, spenat och ruccola, toppad med fetaost, grönt äpple, granatäpple och lite lime. Samtidigt hade jag ätit kött, druckit vin och avslutat med något sött. En fantastisk balanserad måltid av hälsosamt och njutning!

Och kroppen hade gjort precis det den ska.

För även om det gröna ofta förknippas med något “basiskt”, påverkar protein från kött, alkohol och socker kroppen på andra sätt. Den arbetar, bryter ner, sorterar – och det den inte behöver gör den sig av med via urinen.

Så att testet visade “surt” var egentligen inte konstigt alls. Det var bara kroppen som gjorde sitt jobb. Inte ett tecken på att något var fel i resten av min kropp.
Utan ett tecken på att något fungerade.

Min älskade kropp hade burit mig genom en lång dag. Den hade tagit hand om maten, drycken, intrycken. Den hade stått kvar när jag själv nästan inte orkade mer.

Och kanske var det just därför urinen visade som den gjorde – för att kroppen arbetade, rensade, återställde.

Det fick mig att stanna upp.

Hur lätt det är att tolka kroppens signaler som problem, när de i själva verket är tecken på att kroppen gör sitt jobb. Hur snabbt vi går till att vilja korrigera, fixa, förbättra – istället för att först lyssna.

Och kanske är det där vi behöver bli lite snällare mot oss själva. Inte alltid ha så bråttom att förstå allt. Inte alltid försöka rätta till. Ibland bara lyssna.

Och ge kroppen det den egentligen ber om: vila, återhämtning… och lite mer omtanke.

Bikarbonat kan absolut påverka urinens pH. Och i vissa stunder – som när magen känns orolig – kan det vara lindrande. Jag har själv jagat ett “basiskt tillstånd”. Men det kan lätt bli en distraktion från det som faktiskt gör skillnad.

För det som verkligen stöttar kroppen är oftast det enklare. Att få sova. Att få andas. Att röra sig. Att äta mat som kroppen känner igen – grönsaker, färger, liv.

Och kanske viktigast av allt – att få börja dagen i ljus.

Där, i morgonen, landar jag alltid igen.

Inte i att försöka rätta till allt på en gång. Inte i att analysera varje signal. Utan i det enkla. I att gå ut med Nala, vända mig mot solen och låta kroppen få vakna i sin egen takt.

Efter en dag då kroppen varit trött, burit mycket och gjort sitt arbete i det tysta… blir den stunden ännu viktigare. Som en mjuk omstart. Ljuset når mina ögon och hjälper kroppen att hitta sin rytm igen. Den där inre klockan som vet när det är dags att vakna, att återhämta sig, att börja om. Och samtidigt händer något annat.

Jag landar i mig själv. I andetaget. I närvaron. Jag påminner mig om att jag inte behöver fixa allt. Att kroppen inte är min motståndare – utan min följeslagare.

Och kanske är det just där balansen finns. Inte i att bli perfekt. Utan i att möta sig själv, precis där man är.

Att börja dagen med ett glas vatten med citron – och ibland ett glas vatten med lite bikarbonat – kan jag uppleva hjälper mig att stötta kroppen efter en kväll med kött och alkohol.

Men det får inte bli en quick fix. Inte något vi gör i farten, för att sedan springa vidare, när kroppen egentligen försöker säga: Jag är trött. Jag behöver vila.

Kanske är det istället just där vi behöver stanna upp en stund. Gå ut i skogen.
Känna solen och ljuset. Få en kram av den vi älskar – låta kroppen få landa i det som ger oss lugn.

För en quick fix är precis vad det är – något snabbt i språnget. Men det som verkligen bär oss håller över tid.

Att sova ut.
Att vila.
Att ta några djupa andetag i den friska luften.

Att visa livet att vi värnar om stunden vi har här. Det är viktigare.

Kram, Malin