Som om hennes blotta närvaro vore orsaken till hans kamp.

Någon som alltid har betytt väldigt mycket för mig är Maria Magdalena.

När Marianne Fredriksson kom ut med boken Enligt Maria Magdalena var jag helt lyrisk. I den romanen får Maria Magdalena träda fram som en levande, tänkande och kännande kvinna — inte bara som en biblisk bifigur eller en mytisk symbol som det genom historien har gått många rykten om.

Marianne ger henne en egen röst, ett eget inre liv och en tydligt kvinnlig plats i den andliga berättelsen. Jag älskade det.

Kanske för att boken öppnade en dörr till något jag redan anade: att Maria Magdalena var mer än den bild vi så länge har fått lära oss.

Det finns berättelser vi har fått höra. Och så finns det de som säger något annat. Berättelsen om Maria Magdalena är en sådan. Inte den vi har hört mest om. Utan den som levt vidare i andra gamla texter, i hjärtats minne och i det feminina inom oss.

De gnostiska skrifterna

I de gnostiska skrifterna — som Mariaevangeliet, Filipposevangeliet och Tomasevangeliet — träder en annan bild fram än den som länge dominerat i kyrkan.

De här texterna hör till en bredare tidigkristen textvärld där tyngdpunkten ofta ligger på inre kunskap, andlig erfarenhet och symbolisk förståelse. Ordet gnosis betyder just inre kunskap eller andlig insikt.

Många av dessa texter blev kända på nytt efter fyndet vid Nag Hammadi i Egypten 1945, då man fann tretton koptiska kodexar nära Jabal al-Tarif. Tomasevangeliet och Filipposevangeliet fanns i det fyndet. Mariaevangeliet hör till samma bredare tradition, men bevarades i ett annat handskriftfynd.

I dessa texter möter vi inte i första hand den fallna kvinnan. Inte synderskan. Utan en kvinna som såg. En kvinna som förstod. Hon förstod inte bara med ord, utan med sitt inre. Så som många kvinnor genom tiderna har förstått: genom närvaro, intuition och en stilla visshet.

“For where the mind is, there is the treasure.”
Mariaevangeliet

De orden, från Mariaevangeliet, älskar jag. För mig säger de att där tanken vilar, där finns också gåvan. Värna därför om dina tankar, för de bär möjligheter. De kan bli din gåva om du använder den rätt.

Mariaevangeliet återger också hur Maria får berätta det Jesus sagt till henne, och hur hennes auktoritet då ifrågasätts av vissa av de andra lärjungarna.

Men framför allt: i dessa texter är hon inte synderskan. Hon är inte den som har fallit. Hon är den som har sett. Inte den som behöver räddas, utan den som redan förstår.

Varifrån kommer bilden av Maria Magdalena som synderska?

Historiskt finns det ingen tydlig grund i de tidigaste kristna texterna för att identifiera Maria Magdalena med en prostituerad eller “fallen” kvinna.

I Nya testamentet möter vi tre olika kvinnor: Maria Magdalena, den anonyma synderskan som smörjer Jesu fötter och Maria från Betania. Med tiden började dessa berättelser blandas ihop.

Ett avgörande ögonblick kom när påve Gregorius I år 591 i en predikan identifierade Maria Magdalena med den syndiga kvinnan. Den tolkningen kom att prägla den västerländska traditionen under många århundraden.

Senare har kyrkan tydligare skiljt dessa gestalter åt igen. Tydliggjort att detta var påve Gregorius I egen tolkning av dessa kvinnor och sammanfört dem till en. Det betyder att bilden av Maria Magdalena som synderska inte är biblisk sann, inte något som de tidigaste källorna självklart säger.

Kanske är det heller inte svårt att förstå varför just den tolkningen fick så starkt fäste.

Genom historien har religiösa maktstrukturer, ofta formade av män, gång på gång gjort kvinnan till bärare av skuld, frestelse och synd. När mannen haft svårt att försonas med sin egen åtrå, sin egen längtan och sin egen mänsklighet, har kvinnan alltför ofta fått bära bilden av det förbjudna.

Det som väckts i mannen har lagts på kvinnan, som om hennes blotta närvaro vore orsaken till hans kamp.

Kanske blev kvinnan synderskan inte för vad hon var, utan för vad hon väckte i män som inte kunde försonas med sin egen längtan. Och kanske är det också därför Maria Magdalena så länge gjordes till den fallna kvinnan, när mycket i de tidiga texterna i stället låter ana en kvinna med andlig kraft, närhet och klarhet. Som stod Jesus nära, som han först visade sig för.

Jag tror också att något i den religiösa synen på kroppen har spelat in. Som om sexualiteten inte setts som en del av skapelsen, som något heligt och livsbärande, utan som något farligt som måste kontrolleras. Och när mannen inte kunnat bära sin egen åtrå, har skulden alltför ofta lagts på kvinnan och hennes kropp.

Men varför skulle Gud skapa man och kvinna med denna dragningskraft till varanda, om inte kärleken, attraktionen och föreningen också hör till livet? Det är ju så vi alla blivit till. Själv tycker jag ju att det mötet man och kvinna emellan, där ett nytt liv skapas, är ett mirakel så där av borde vi hedra varandra. Vi behöver varandra och skapar något fint, ett liv.

För mig finns det ingen djup logik i religiösa förklaringar oavsett vilken tro vi pratar om, där kvinnan ska döljas, dömas eller bära skulden för det mannen själv känner.

Kanske är det just där något har gått förlorat: i stället för att hedra kärleken som en del av skapelsen, och respektera kvinnan som en helig del av livet, har hon gjorts till den som ska bära mannens kamp med sig själv.

Det är förstås min tolkning. Men den känns inte orimlig. Och kanske är det därför den här gamla bilden av Maria Magdalena som synderska har varit så seglivad, trots att den inte riktigt håller när man går tillbaka till källorna. Kanske är det inte bara en historia som har förändrats. Kanske är det en röst som försökt tystas — och som nu långsamt får höras igen.

Det är också mycket därför jag är på gränsen till allergisk när även kvinnor förminskar och skuldbelägger männen. Vi kan ju historien. Vi borde veta bättre och framförallt är det inte vad i min värld Gud ber oss om i de religiösa texterna.

Den inre kunskapen

Vi vet inte allt med säkerhet om den historiska Maria Magdalena. Varken Bibeln eller de gnostiskt färgade texterna skrevs ned medan Jesus levde. Men i dem finns ord och mönster som har bevarats, och när man lägger dem bredvid varandra framträder något viktigt: en kvinna som inte bara följde, utan förstod.

I några av de tidiga texterna — som Tomasevangeliet, Filipposevangeliet och Mariaevangeliet — finns en röst som känns annorlunda. Inte nödvändigtvis motsägande, men mer inåtvänd. Mer stilla. Som om den inte vill övertyga, utan väcka.

“The Kingdom is inside of you, and it is outside of you.”
“If you know yourselves, then you will be known…”

Båda dessa rader finns i Tomasevangeliet. De säger något som jag tror många av oss längtar efter att bli påminda om: att vägen kanske inte främst handlar om att bli någon annan, utan om att minnas vem man är.

I Filipposevangeliet står det också:

“Truth did not come into the world naked, but in symbols and images.”

Kanske är det därför vi inte alltid förstår direkt. För att vissa saker inte kan förstås enbart med tanken, utan måste tas emot med närvaro.

Och i Mariaevangeliet finns den rad som vänder på så mycket:

“There is no sin, but it is you who make sin.”

För mig betyder det inte att allt är tillåtet. Bara att det inte finns ondska utanför oss. Att det gudomliga i sin kärna är kärlek, och att människan ständigt står inför ett val: rädsla eller kärlek, ego eller empati.

I de här texterna är Jesus inte bara någon att följa. Han är också någon som visar att det vi söker inte ligger utanför oss. Att det vi längtar efter redan lever i oss.

Pistis Sophia – själen som minns vägen hem

Det som kanske fascinerar mig mest just nu är Pistis Sophia.

Där möter vi inte bara en lära, utan en rörelse. En inre resa. En berättelse om Sophia — visdomen — som en gång levde i ljuset men drogs bort från det. Inte genom våld, utan nästan genom längtan. Egot, det materiella … pengar. Som om något utanför henne lovade mer än det hon redan var.

Och plötsligt befinner hon sig längre bort från ljuset. I något tyngre. Mer splittrat.

Om och om igen vänder hon sig mot ljuset. Inte för att hon exakt vet hur hon ska ta sig dit, utan för att hon minns att det finns. Som livet självt och att vi har ett val. Att det är att vara människa.

När jag läser den texten är det svårt att inte känna igen sig. Att ibland känna sig långt ifrån sig själv. Att tappa riktningen. Att nästan glömma.

Och ändå bära något kvar. En stilla vetskap om att det går att göra om och göra rätt … välja det goda. Att hitta den rätta vägen igen.

Maria Magdalena stod kvar när andra tvivlade. Vad säger det oss?

I de gamla texterna blir hon ifrågasatt. “Varför henne? Varför skulle just hon förstå mer?” Och ändå står hon kvar.

I Mariaevangeliet är det Maria som talar när de andra blir rädda. Det är hon som försöker inge mod. Hon bär inte aggressivitet, utan stillhet. Inte behovet av att övertyga, utan en visshet.

Det kanske mest radikala av allt är att hon tycks ha en direkt relation till det gudomliga. Inte genom struktur. Inte genom hierarki. Utan genom erfarenhet, kärlek och inre vetande. Hon visste — därför att hon kände.

I Filipposevangeliet finns den korta men starka formuleringen:

“Magdalene, the one who was called his companion.”

Det är ett litet citat, men det säger något viktigt: hon stod nära.

Kanske är det därför hennes berättelse fortfarande berör så djupt. För att den inte bara handlar om en kvinna i historien. Utan om något i oss alla kvinnor. Men även män i harmoni och balans med det feminina som det maskulina.

Vad skulle Maria Magdalena säga till oss idag?

Kanske något i den här riktningen. Jag lekte med tanken… :

“Jag talar inte till er som någon ovan er, utan som en av er.

Jag har vandrat samma väg som ni — känt tvivel, burit sorg, blivit missförstådd, ifrågasatt, förminskad. Och ändå valde jag att inte stänga mitt hjärta.

Ni har lärt er att söka svar utanför er själva. Att be om tillåtelse. Att tvivla på det ni innerst inne redan vet.

Men lyssna nu:
Det ni söker finns inte längre bort än i ert eget bröst.

Den visdom ni längtar efter bär ni redan inom er.

Ni behöver inte bli någon annan. Ni behöver minnas. Minnas vem ni var innan världen bad er att bli mindre. Minnas kraften i er mjukhet, klarheten i er känsla, elden i er sanning.

Var inte rädda för er egen röst. Den kommer inte alltid att göra andra bekväma. Men den kommer att göra er hela.

Stå kvar i er kärlek — inte som något svagt, utan som det mest kraftfulla ni bär.

När ni tvivlar, gå inte bort från er själva. Gå djupare.

Där finns jag. Inte som en gestalt i historien, utan som en påminnelse.

Om att ni redan bär det ljus ni söker i världen. Och att tiden är kommen att leva från det.”

Malin Berghagen, inspirerad av Maria Magdalenas energi och de gnostiska texterna.'

Ett slut för stilla veckan

Och kanske är det just nu, under stilla veckan, som Maria Magdalenas närvaro känns som starkast.

När vi närmar oss långfredagen påminns vi om att hon inte var den som flydde först. Hon var en av dem som stod kvar. En av dem som vågade vara nära det svåra, det sårbara, det som gjorde ont. Hon stod kvar vid kärlekens utsatthet, när världen visade sitt hårdaste ansikte.

Kanske är det också därför hon fortfarande talar till oss.

Inte bara som en kvinna i historien, utan som en påminnelse om modet att stanna kvar i hjärtat när världen hårdnar. Om att inte vända bort blicken. Om att kärlek inte alltid är det mjuka och enkla, utan också det trogna, det uthålliga och det sanna.

Och när långfredagen kommer i morgon, kan vi kanske minnas just detta:
att också i mörkret finns de som står kvar,
att också i sorgen finns ett heligt närvarande,
och att den som älskar verkligen ser.

Kanske är det där Maria Magdalena möter oss allra starkast —
inte bara som den som sörjde,
utan som den som stannade,
som den som mindes,
och som den som bar ljuset vidare när allt tycktes förlorat.

Kram Malin

PS: Här kommer några bibeltexter som jag innerligt önskar att de hårda religiösa männen men även vissa kvinnor borde påminna sig om.

“Ett nytt bud ger jag er: att ni ska älska varandra. Så som jag har älskat er, så ska också ni älska varandra.” Johannes 13.34

“Klä er i medkänsla, godhet, ödmjukhet, mildhet och tålamod. Ha fördrag med varandra och förlåt varandra … Och över allt detta: klä er i kärleken, som binder samman allt i fullkomlig enhet.” Kolosserbrevet 3.12-14

“Människa, du har fått veta vad det goda är, det enda Herren begär av dig: att du gör det rätta, lever i kärlek
och troget håller dig till din Gud.” Mika 6:8

“Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem.” Matteus 7:12

“Saliga de som skapar fred, de ska kallas Guds barn.” Matteus 5:9