Som att komma hem..

Så öppnas dörren till kyrkan på ett sätt jag inte förväntade mig. Jag har alltid känt att jag vill vara en del av den, men aldrig känt mig bekväm med de olika religionernas gamla maktmissbruk. Jag har istället sökt mig till källan genom yoga och meditation, hittat mitt inre rum. Men alltid också älskat kyrkorummet sedan jag var barn och dragits dit. Hedvig Eleonora fick mina dagliga besök som barn på väg hem från skolan och är fortfarande ”hem” för mig.

Men hur skulle jag ta mig in, men ändå vara kvar i den jag är – öppen, religionsfri i respekt för alla system och nära Yeshua? Hans väg av kärlek och respekt.

Och återigen var det min änglamor Mimi som visade vägen. Det började för många år sedan, när hon visade mig vägen till Allhelgonakyrkan och Olle Carlsson. Ett ande-rum där alla är välkomna, oavsett tro, oavsett status, ekonomisk situation eller tillkortakommanden. Alla är välkomna i kärlek. Där kände jag mig välkommen, men såg också de första bladen av det som blev kärnan i mina kurser genom åren: autenticitet, sårbarhet och metakognition.

Så är vi här idag… då respekten för Olles väg inom kyrkan OCH livet ledde till Livstegen, och där hos Kontempel på Skeppsholmen hittade jag hem. I hjärtat av sthlm, den stad jag älskar mest av städer – vid vatten, kultur, historia och tro. Alla bitar faller på plats och själen känns helt plötsligt återigen i linje med hjärtat, kroppen och livet.

Det märkliga är att jag alltid haft något av mina värderingar rotade här. ”Det naturliga steget” hade sitt kontor på Skeppsholmen i slutet av 80-talet, början på 90-talet, och varje gång jag gick på våra möten stannade jag på bron och drömde om att bo i de vackra husen i Gamla stan. Moderna museet och konsten, kulturen och den vackra utsikten över sthlm fick timmar av min närvaro. Promenader runt Stockholms första skärgårdsö med vänner.

Men också så många gånger som jag satt och tittade ut från Skeppsbrobageriet på de vackra husen, af Chapman och båtarna – ja, jag fotograferades till och med för en av mina böcker med Skeppsholmen som bakgrund. I Kontempels lokaler, innan det blev Kontempel, hade vi minnesgudstjänst för mina vuxna barns pappa. Jag har varit på fest för min fina Costa Rica-vän Anna, och samtalat med vår Konung. Även varit på fest i huset bredvid för min älskade väninna från Wira Spelen, Birgitta Kjörk.

Jag har haft föreläsningar och intervjuer just där, men aldrig vetat att det en dag skulle bli den plats där allt känns rätt. Inte så konstigt att det känns som att komma hem just nu, när ön alltid på något sätt dragit mig till sig.

Och så nu, precis innan Stilla veckan, så hade jag min första livstegenhelg som ledare – och då tillsammans med David Steiner och Olle Carlsson. När vi stod där alla tre och samtalade om dagens första upplägg tänkte jag: ”Varför känns detta så tryggt, så hemma och så sant?”

Jag var inte det minsta nervös. Helgen var berörande stark, men jag kände mig också hela tiden så jordad. Åren som kursledare gav resultat, och jag kunde känna att det var en av mina styrkor nu. Men också styrkan i att våga vara sårbar, sann och i min Gudstro.

Jag hade hittat mitt kall, igen. Förvirringen var som bortblåst – du vet den där ”jag blir 60 år, vad ska jag göra i resten av mitt liv?”-känslan. Borta!

Jag var lugn, i kärlek och respekt, och lycklig – för jag fann ett syfte med hela mitt liv som varit fram till nu, och hur jag går vidare.

De fyra delarna som är så viktiga för mig föll på plats:

Värderingar – vad är viktigt för dig på riktigt?

Passion – vad får ditt hjärta att vakna?

Styrkor – vad är du naturligt bra på?

Utlopp – hur får du ditt inre att komma ut?

Alla delarna hamnade i linje med varandra, som planeterna en stjärnklar natt. Jag känner mig så lugn och så i kärlek.

I detta, nära mitt hjärta, går jag nu in i Stilla veckan. Med honom i åtanke, som jag har känt mig nära sedan jag var barn, men aldrig förstått allt maktmissbruk som kommit i hans efterdyningar. Han som för mig ville något helt annat än överheter, skuldbeläggande och dömande. Han som älskade alla och dog för oss. Och bad oss att älska vår nästa som oss själva. Han som viskade: ”Himlen finns inom var och en av oss…”

I helgen, genom Livstegens trygga famn, upplevde vi alla just detta. Tio främlingar som, när helgen var slut, kände kärlek, empati och respekt för sin nästa där i rummet. Så vackert. Så tacksam. Så berörd.

Men också så lugn…

Jag önskar dig en fin Stilla vecka. Du behöver inte vara troende för att vara en del av den. Det räcker med att tänka lite på den där rebellen som i kärlekens namn vände upp och ner på överhet av alla de slag. Det räcker med att tro på kärleken inom oss alla. Det goda i oss – och dela den.

Kram Malin