Tänk om meningen med livet är..
I morse skrev jag på Instagram ett citat från en av mina deltagare i sommar:
”Tänk om din mening med livet är att skapa stunder av glädje.”
Inte mer.
Inte mindre.
Tänk om vi har gjort frågan om livets mening alldeles för komplicerad?
Vi söker vårt kall. Vår Dharma. Vårt syfte. Vi vill lyckas, utvecklas, förstå, prestera och lämna någonting efter oss.
Men tänk om en del av svaret är mycket enklare än så.
Tänk om din uppgift här på jorden är att, så ofta du kan, skapa små stunder av glädje.
För dig själv.
För människan bredvid dig.
För ett barn.
För en gammal människa.
För någon du älskar.
För någon du inte känner.
Kanske till och med för ett djur.
Där du kan.
I det lilla och i det stora.
Jag tycker att vi ibland talar om glädje som om den vore en belöning. Någonting vi får när allting annat är färdigt.
När jag har lyckats med det här ska jag njuta.
När jag har gått ner de där kilona ska jag känna mig nöjd.
När jag tjänar mer pengar.
När barnen mår bra.
När huset är klart.
När jag träffar den rätta.
När semestern börjar.
Sedan.
Sedan.
Sedan.
Men livet pågår ju nu.
Och kanske är glädje inte bara någonting som händer oss.
Kanske är glädje också någonting vi kan skapa.
Jag menar inte den stora lyckan. Jag menar de där små ögonblicken när någonting inuti oss lättar.
Ett skratt vid köksbordet.
Att sätta på en låt och dansa fast ingen tittar.
Att ringa någon bara för att säga: ”Jag tänkte på dig.”
Att laga någons favoritmat.
Att ge bort en bok som betytt mycket för dig.
Att hålla upp dörren.
Att berätta för någon att hon är vacker.
Att sätta sig i solen med en kopp kaffe och faktiskt vara där medan man dricker den.
Att skicka ett dumt sms som får någon att skratta.
Att säga:
”Jag är glad att du finns.”
Så små saker.
Och ändå kan de förändra en människas dag.
Kanske ibland hennes liv.
Jag tänker på en scen ur filmen Peace, Love & Misunderstanding med Jane Fonda som fastnat hos mig. Budskapet är ungefär:
Du är arg hela tiden. Du argumenterar med allt och alla och märker inte ens att ingen längre slåss tillbaka. Hur ska din ballong kunna flyga om du inte klipper av sandsäckarna som håller den nere?
Vilken bild.
För vi bär alla på sandsäckar.
Besvikelser.
Oförrätter.
Gamla gräl.
Människor som gjort oss illa.
Saker våra föräldrar gjorde eller inte gjorde.
Relationer som inte blev som vi hoppades.
Och ibland också politik, religion och hela världens elände.
En del av det måste få göra ont.
En del måste vi bearbeta.
En del behöver vi sätta tydliga gränser kring.
Men frågan är hur länge vi vill bära det.
För det finns en märklig sak med bitterhet.
Den människa vi är bittra på kanske sitter på andra sidan jordklotet och äter glass och har det alldeles utmärkt.
Det är vi som släpar runt på sandsäcken.
Och då kommer jag tillbaka till frågan jag skrev om häromdagen:
Är det här den människa jag vill vara?
Jag tror inte att glädje betyder att blunda för det onda.
Tvärtom.
Vi behöver reagera på orättvisor. Vi behöver säga ifrån. Vi behöver skydda människor. Vi behöver stå upp för det vi tror på.
Men vi behöver kanske också fråga oss:
Vad skapar jag medan jag gör det?
Mer rädsla?
Mer ilska?
Mer förakt?
Eller kan jag stå upp för någonting utan att själv bli det jag protesterar emot?
Det är för mig en del av konsten att vara människa.
Att förstå att det jag matar inom mig också är det jag så småningom börjar ge vidare.
Hat föder väldigt sällan kärlek.
Förakt skapar sällan förståelse.
Men glädje…
Glädje är smittsam.
Ett leende kan skapa ett leende.
Ett skratt kan få ett helt rum att lätta.
En människa som känner sig sedd kan gå därifrån och se nästa människa lite mer.
Det sprider sig.
Precis som motsatsen gör.
Och kanske är det därför jag allt oftare tänker att vårt avtryck i världen inte framför allt handlar om vad vi åstadkommer.
Kanske handlar det lika mycket om vad människor känner efter att de har varit tillsammans med oss.
Blev rummet lite varmare?
Kände någon sig sedd?
Skrattade någon?
Fick någon mod?
Blev någon mindre ensam?
Kände någon för en liten stund att livet faktiskt var ganska härligt?
Då har vi ju gjort någonting.
Jag växte upp med en mamma som hade en alldeles särskild förmåga att skapa just sådana ögonblick. Hon kunde stå på en scen inför tusentals människor, men hon kunde också se städaren, diskaren eller människan bakom scenen. Hon brukade säga:
”Glöm aldrig den som sopar scenen innan ridån går upp.”
Ju äldre jag blir desto mer förstår jag vad hon lärde mig.
Ingen av oss bär världen ensam.
Vi påverkar varandra hela tiden.
Och därför spelar det faktiskt roll vilken energi vi tar med oss in i ett rum.
Det betyder inte att vi ska vara glada jämt.
Gud nej.
Jag tror inte på ett liv där sorgen ska mediteras bort och ilskan tryckas undan med ett leende.
Jag har levt tillräckligt länge för att veta att sorg också är kärlek. Att ilska ibland berättar att en gräns har passerats. Att gråt kan vara precis vad kroppen behöver.
Glädje är inte frånvaro av sorg.
Det är kanske det som är så vackert.
De kan finnas i samma liv.
Ibland till och med under samma dag.
Vi kan sakna någon som dött och fem minuter senare skratta så vi kiknar.
Vi kan vara rädda och ändå dansa.
Vi kan ha ett hjärta som gått sönder och fortfarande lägga märke till hur vackert kvällsljuset faller över köksbordet.
Det ena gör inte det andra mindre sant.
Kanske är det snarare det som är livet.
Och om vi nu bara får den här lilla stunden – åttio år, kanske nittio om vi har tur, en blinkning i universums historia – hur vill vi använda den?
Jag vill inte använda min till att vinna varje diskussion.
Jag vill inte bära runt på fler sandsäckar än jag behöver.
Jag vill inte vänta med glädjen tills allting är perfekt.
Jag vill skriva.
Jag vill älska.
Jag vill dansa.
Jag vill skratta.
Jag vill få andra människor att skratta.
Jag vill lära mig nya saker.
Jag vill sitta länge runt bord med människor jag tycker om.
Jag vill resa.
Jag vill ibland vara alldeles ensam.
Jag vill säga tack.
Jag vill säga förlåt.
Jag vill säga jag älskar dig medan människan fortfarande finns där och kan höra det.
Och jag vill försöka lämna varje plats lite vackrare än den var när jag kom.
Jag kommer misslyckas med det också.
Jag är människa.
Men jag kan försöka.
Så kanske behöver frågan om livets mening inte alltid vara:
Vad ska jag åstadkomma?
Kanske kan vi ibland fråga:
Vilken liten stund av glädje kan jag skapa idag?
För mig själv.
För någon annan.
För världen omkring mig.
Och tänk om miljoner människor gjorde samma sak.
En liten stund av glädje i taget.
Lite mindre krig.
Lite mindre bitterhet.
Lite mindre behov av att vinna.
Lite mer musik.
Lite mer skratt.
Lite mer vänlighet.
Lite mer kärlek.
Tänk om det faktiskt räcker ganska långt.
Tänk om DET är en del av meningen med livet här på jorden.
Att under den korta stund vi får vara här bidra med lite mer glädje än vi tar ifrån den.
Det tycker jag är en ganska vacker mening med ett människoliv.
Kärlek, Malin
