Sitter just nu och ser ut genom mitt köksfönster i Stockholm. Morgonen börjar strila genom träden och sakta belysa taken.

Framför mig ligger en bok som jag nyligen köpte i Gustaf Vasa kyrka. ”Avgrundsteologi – Att gestalta hopp i livets utsatthet” av Helena Carlberg.

Boken tilltalade mig eftersom jag lite grann upplever att det är det jag försöker med i min bok ”Den tredje våren – Att gå vilse i klimakteriet och hitta hem igen”.

Boken var inte menad att bli en biografi utan snarare en positiv bild av klimakteriet. Men sedan hände allt annat som också kommer under denna tid. Så boken blev en ärlig resa genom tuffa år i mitt liv, men med en tanke om att det genom allt det svåra ändå finns hopp om att komma ut på andra sidan av klimakteriet och livets förluster.

Därför blev jag nyfiken på Helenas bok. Kunde jag få fler verktyg till mina kurser utifrån ett kristet perspektiv?

Men nu är det ju också så att november alltid ger mig den här känslan av ”utsatthet” och längtan efter ljuset i december, då vi tänder alla våra julljusstakar i fönstren och lyser upp det grå. Jag fryser mer i detta mellanläge av väder. Bättre med snö och riktig kyla så jag klär på mig ordentligt. Det är mörkt och grått och när solen äntligen kikar fram blir jag så lycklig. Det är en tid då jag mer än någonsin tittar på julfilmer som alltid har temat kärlek och längtan efter gemenskap. ÄLSKAR det!

Det är också en tid då jag går mer i kyrkan än vad jag brukar göra. Jag vill krypa in i dess famn bland ljus och värme. Knäppa mina händer och be för dem som har det svårt, be om bättre tider eller bara omtänksamt be för att mina barn ska få fortsätta att vara friska och må bra.

En av de saker jag skriver om i boken är känslan av ensamhet.

När de som alltid svarade när jag ringde, och de som alltid ringde för att höra hur jag mår – mina föräldrar – inte längre finns, blir det lite mer ensamt.

Barnen lever sina liv, vänner jobbar och de två man alltid kunde lita på skulle ringa är borta.

Svårast är det för dem som nyligen gått igenom en separation eller skilsmässa.

Nu för tiden är det ju också så att i och med att vi följer våra vänner på sociala medier upplever vi att vi är i ständig kontakt med dem, men egentligen sitter vi själva vid köksbordet och scrollar på mobilen.

Jag märker mycket av sådana tankar på mina kurser 45 plus. Ensamheten genom allt det som händer mellan 45 och 60. Inte bara ensamheten i rummet där man sitter, utan också känslan av att ingen förstår vad vi egentligen går igenom under denna tid.

Den största lyckan för mig när jag åker hem igen efter en helg som förra helgen i Luleå är att jag inte bara har sett fantastiska kvinnor öppna upp för sina sårbarheter och styrkor, utan också varit med och skapat gemenskap och en möjlighet att vara lite mindre ensam.

De ser att de inte är ensamma i det de går igenom. I grupparbeten ser de att det finns någon som lyssnar och någon som förstår. En del blir vänner för livet. En del får minnen av gemenskap som de alltid bär med sig, trots att de aldrig ses igen. Och just den biten kanske är det som alltid gör mig lite melankolisk, trots lyckan efter en lyckad helg med dessa färgsprakande kvinnor – vi kanske aldrig ses igen.

Systraskapet är så otroligt vackert när vi bär varandra och finns där för varandra. Och vi finns överallt där ute om vi bara lyfter blicken.

Den senaste tiden har jag fokuserat på att försöka möta blicken och ge ett leende till kvinnor jag möter på Stockholms gator eller på tåget upp till Martin. För jag tror verkligen att vi behöver varandra och att vår kärlek till livet behövs i världen. Så det är en sak jag lovat mig själv att jag ska bli bättre på när jag rör mig på stan. Att se in i en annan okänd kvinnas ögon, le med en känsla av:

”Jag ser dig.” Och så gå vidare. Det behöver absolut inte begränsas till just kvinnor, men mitt fokus är där just nu. Kvinnor mellan 45 och 60 som precis som jag går igenom så många förändringar i livet. Så många förluster, med kroppen som förändras, föräldrar som blir sjuka och dör eller barn som flyttar hemifrån. Men självklart kan det ju gälla andra också.

För många, många år sedan läste jag en dikt:

”Låt solen i dina ögon reflekteras i mina ögon och bli till solkatter runt omkring oss för våra barn att leksamt följa.” Jag tror att vi nu i november verkligen behöver ge varandra det ljuset.

För vår skull, barnens skull och världens skull. Visa att de inte är ensamma.

Utan genom en blick, ett leende till någon vi inte känner eller kanske något så vågat som ett samtal till någon vi faktiskt känner. Att inte begränsa oss till en like på mobilen. Ellr hur?

Vara det ljus som vi vill se i världen.

Kram Malin