Det är dags att rösta och jag har en fråga..?

Just nu håller jag en kurs i Livstegen här i Stockholm.

Varje dag sitter jag i ett rum tillsammans med människor med helt olika livsöden. Så är det alltid oavsett vart kursen hålls.

Någon har förlorat. Någon har kämpat. Någon bär på en historia som ingen av oss andra hade kunnat ana när hon eller han klev in genom dörren.

Och varje gång händer något som griper tag i mig.

När vi får höra en annan människas berättelse blir det svårare att döma henne. I stället växer en känsla av medkänsla och empati.

Ur våra olikheter uppstår inte större avstånd.

Det uppstår respekt.

Sedan lämnar jag kursen och går ut på Stockholms gator.

Det är valår och på gatlyktor, stolpar och reklamtavlor möter partiernas ansikten och budskap mig.

Trygghet.

Ekonomi.

Välfärd.

Brott.

Migration.

Klimat.

Viktiga frågor. Självklart.

Men varje dag när jag går därifrån tänker jag på någonting.

Jag längtar efter fyra ord mitt i allt detta:

RESPEKT.

MORAL.

GEMENSKAP.

ANSVAR.

Inte från högern.

Inte från vänstern.

Utan från oss.

För tänk om några av problemen vi försöker lösa politiskt egentligen börjar ännu tidigare?

I hur vi ser på varandra.

Hur vi talar till varandra.

Hur vi fostrar våra barn.

Vad vi betraktar som rätt och fel.

Vad vi känner ansvar för – även när ingen ser oss.

Och kanske framför allt i en gammal och ganska enkel fråga:

Vad är jag skyldig en annan människa?

Det får mig att fundera över Sverige. Och över mina mor- och farföräldrar.

För vad var det egentligen som gjorde vårt lilla land i norr till ett av världens mest välmående och tillitsfulla samhällen?

Vad byggde generationerna före oss som vi fortfarande lever av?

Vad har vi förvaltat väl?

Vad håller vi kanske på att förlora?

Och vad kan vi – mitt i all denna diskussion om människor som kommer från andra länder – faktiskt lära oss av dem?

Jag tänker på ett uttryck som min mamma alltid använde.

Hon sa inte:

”Det här landet.”

Hon sa:

Vårt land.

Jag minns berättelsen om hur hon till och med korrigerade Olof Palme när han i en intervju lär ha sagt ”i det här landet”.

Mamma svarade ungefär:

”Herr statsminister, heter det inte i vårt land?”

Det var så typiskt henne.

Hon älskade Sverige. Inte på ett sätt som gjorde andra länder mindre värda. Tvärtom. Hon var nyfiken på människor, reste, mötte världen och hade en alldeles särskild förmåga att få människor att känna sig sedda.

För henne betydde Sverige gemenskap.

Jag minns också hennes sorg över att den svenska flaggan allt oftare kunde uppfattas som en symbol för nationalism och utestängning.

För henne var den någonting annat.

Den var midsommar.

Folkparker.

Sommarlov.

Små samhällen och stora städer.

Människor som hjälptes åt.

Den var vårt land.

Alla vi som bodde här, oavsett varifrån vi kom, vem vi älskade eller vad vi arbetade med.

Och kanske behöver vi våga ta tillbaka just det ordet:

Vårt.

Inte mitt.

Inte ditt.

Vårt.

Vad var det vi byggde?

Sverige blev inte ett av världens mest välmående och trygga samhällen av en slump.

Generationerna före oss byggde institutioner, demokrati, utbildning och välfärd. Vi byggde steg för steg ett samhälle med en strävan efter relativt små klyftor och hög tillit.

Vi litade på varandra.

Vi betalade skatt och litade på att pengarna skulle gå tillbaka till det gemensamma.

Vi skickade barnen till skolan och litade på läraren.

Vi litade på sjukvården, myndigheterna och rättsstaten.

Och någonstans fanns en ganska enkel tanke:

Vi hör ihop.

Folkhemmet hade mörka sidor som vi aldrig ska romantisera bort. Alla fick inte alltid plats i det där hemmet och delar av vår historia förtjänar hård kritik.

Men det fanns en vacker kärna i själva tanken:

Samhället är vårt gemensamma hem.

Och ett hem fungerar bara om människorna som bor där både tar hand om varandra och tar ansvar för det.

Du får frihet.

Men friheten kommer med ansvar.

Du har rättigheter.

Men människan bredvid dig har samma rättigheter.

När du faller ska samhället försöka fånga dig.

Och när du kan stå igen hjälper du till att bära.

Jag är 60 år idag. Under mitt liv har Sverige gått från rött till blått och tillbaka igen.

Och kanske har också det varit en styrka.

Demokratin är större än färgen på regeringen.

Till sist handlar det om vilka mänskliga värden de människor som får vårt förtroende väljer att försvara.

Vi har alltid vandrat

Sedan tänker jag på något mycket äldre än Sverige.

På människan.

Långt innan någon hade uppfunnit pass, nationsgränser eller ordet invandrare vandrade vi.

Vi rörde oss över savanner, genom skogar, över berg och så småningom över hav.

Varför?

Av tusen olika anledningar förstås. Men längst därinne fanns några av livets allra starkaste drivkrafter:

Mat.

Trygghet.

En framtid för våra barn.

Värden vi alla kan förstå, oavsett vilket liv vi lever idag.

När vattnet sinade på savannen sökte människan sig vidare. Människor har genom historien sökt sig till platser där förutsättningarna för livet varit bättre.

Vi är en vandrande art.

Och det gör vi fortfarande.

Människor flyttar på grund av krig och förföljelse. Andra för arbete, kärlek eller utbildning. Någon för äventyret. Någon för att ge sina barn möjligheter hon själv aldrig fick.

Det betyder naturligtvis inte att ett modernt samhälle kan vara utan gränser, lagar eller migrationspolitik.

Självklart måste ett land kunna bestämma vilka regler som gäller.

Men kanske händer någonting med vår människosyn när vi kommer ihåg att människans vandring inte började med dagens migrationsdebatt.

Att söka trygghet och bättre livsvillkor är en djupt mänsklig drivkraft.

Vi behöver hitta sätt att hantera migrationen – men kanske behöver vi också förstå människan bakom den.

Kriminalitet har ingen nationalitet

Och så kommer vi till det svåra.

Kriminaliteten.

Den måste vi våga tala om.

Den som skjuter en annan människa ska möta samhällets fulla kraft.

Den som utnyttjar barn, bedrar äldre, misshandlar, hotar eller bygger sin försörjning på andra människors rädsla ska hållas ansvarig.

Oavsett vad personen heter.

Oavsett hudfärg.

Oavsett om hans farfars far föddes i Dalarna eller hans mamma föddes i Damaskus.

Samtidigt måste vi kunna tala om överrepresentation i registrerad kriminalitet bland vissa grupper och försöka förstå varför den finns.

Att vägra undersöka verkligheten hjälper ingen.

Men kriminalitet är inte en egenskap som följer med ett pass.

Ondska är inte svensk.

Den är inte arabisk eller afrikansk.

Den är inte judisk, kristen eller muslimsk.

Inte heller godheten är det.

Människan bär förmågan till både egoism och medkänsla, destruktivitet och moral.

Därför måste vi våga fråga något svårare än:

Varifrån kommer den som begår brottet?

Vi måste också fråga:

Vad får en människa att sluta känna ansvar för en annan människa?

Har vi själva tappat någonting?

Och här tycker jag att vi svenskar också måste våga titta på oss själva.

Har vi tappat något på vägen?

Jag tänker ibland på mina år på Mallorca och på mina möten med människor från andra delar av världen.

Jag har upplevt en respekt för familjen och för äldre som berört mig. Familjer där generationerna tar hand om varandra.

Men också det där lilla, självklara:

God morgon.

Tack.

Ursäkta mig.

Att barn förväntas hälsa.

Vuxna likaså.

Här hemma i Sverige kan jag ibland gå en hel dag utan att någon säger hej eller ens möter min blick.

Att mormor eller farfar fortfarande har en självklar plats mitt i familjen berör mig.

Naturligtvis är inget annat land perfekt. Det finns andra problem och andra baksidor.

Och min erfarenhet är just min erfarenhet – inte en sanning om hela kulturer.

Men tänk om integration inte bara skulle handla om vad den som kommer hit behöver lära sig av oss.

Tänk om vi också frågade:

Vad kan vi lära oss av dem?

För mitt i dagens debatt glömmer vi lätt alla de människor som aldrig blir en tidningsrubrik.

Människor som arbetar.

Läkare.

Ingenjörer.

Företagare.

Lärare.

Restaurangägare.

Vårdpersonal.

Entreprenörer.

Människor som studerar, betalar skatt, startar företag, uppfostrar barn och går till jobbet på morgonen.

Och människor utan akademiska titlar som gör precis samma sak: arbetar, sliter och bygger ett liv.

Jag har mött människor som kommit hit med en oerhörd arbetsmoral. Med en respekt för utbildning och en övertygelse om att barnens studier är familjens viktigaste investering.

Jag har mött en tacksamhet över att få känna sig trygg.

Men också en saknad efter dem de lämnat.

Något vi ibland glömmer bort.

Jag ser värden vi kan lära av:

Arbetsmoral.

Bildning.

Respekt för utbildning.

Familjens betydelse.

Omsorgen om de äldre.

Tacksamheten.

Och vi har mycket vackert att ge tillbaka:

Jämställdhet.

Demokrati.

Individens frihet.

Rättsstat.

Tillit.

Rätten att tro – och rätten att låta bli.

Rätten att älska den man älskar.

Idén att en människa inte blir mer värd för att hon har pengar, makt eller rätt efternamn.

Tänk om integration när den fungerar som allra bäst inte handlar om att den ena ska sudda ut sig själv och bli den andra.

Utan om att vi möts kring det bästa vi har.

Kanske behöver vi börja fostra igen

Och så kommer jag till något jag funderat mycket på.

Barnen.

Skolan.

Oss vuxna.

Jag undrar om vi någonstans på vägen blev så rädda för auktoriteter att vi också började göra oss av med auktoriteten.

Jag vill inte ha tillbaka en skola där barn ska vara rädda för läraren.

Men jag vill ha en skola där läraren inte behöver vara rädd för barnen – eller deras föräldrar.

En skola där en vuxen kan säga:

Nej.

Så gör vi inte här.

Här hälsar vi.

Här väntar vi på vår tur.

Här lyssnar vi när någon annan talar.

Här behandlar vi flickor och pojkar med samma respekt.

Här får du vara arg, men du får inte slå.

Här får du tycka vad du vill, men du får inte göra en annan människa rädd.

En skola där vi lyssnar på varandra – vuxna och barn.

Det är inte partipolitik.

Det är civilisation.

Skolan måste naturligtvis lära våra barn matematik, språk, naturvetenskap och historia.

Men kanske måste den också hjälpa oss föräldrar att lära dem något ännu större:

Hur man lever tillsammans med andra människor.

Respekt.

Ansvar.

Hövlighet.

Medkänsla.

Civilkurage.

Och förståelsen av att min frihet slutar där jag börjar ta ifrån dig din.

Vårt land

Jag tänker på mamma igen.

På hennes vårt land.

Och kanske är det just där vi behöver börja.

För ett samhälle hålls inte samman av att alla ser likadana ut.

Inte av att alla äter samma mat, ber till samma Gud, firar samma högtider eller har mor- och farföräldrar från samma plats.

Ett samhälle hålls samman av att tillräckligt många människor känner:

Det här är vårt.

Vår skola.

Våra parker.

Våra äldre.

Våra barn.

Vår demokrati.

Vår trygghet.

Vårt ansvar.

Och vår flagga.

Den blågula flaggan behöver inte tillhöra den som skriker högst om vem som får vara svensk.

Den kan få vara midsommarafton och skolavslutning igen.

Den kan få vara farmor från Hälsingland och läkaren som kom hit från Iran.

Barnet som föddes på Södersjukhuset och ingenjören som kom hit som vuxen.

Den kan få betyda:

Här har vi bestämt oss för att försöka leva tillsammans.

Kanske är det dags för ett nytt slags folkhem.

Inte en nostalgisk längtan tillbaka till ett Sverige som inte längre finns.

Och absolut inte ett hem där vissa människor blir kelgrisar och andra styvbarn.

Utan ett modernt folkhem där dörren har regler, men där människovärdet inte avgörs av vilken sida av dörren du föddes på.

Ett hem där rättigheter följs av ansvar.

Där kriminalitet möts med tydlighet.

Där godhet möts med tacksamhet.

Där utbildning betyder något.

Där arbete betyder något.

Där gamla människor visas respekt.

Där barn lär sig att frihet och hänsyn hör ihop.

Och där vi är stolta över det vi byggt utan att för den skull tro att vi inte har något kvar att lära av världen.

För människan har vandrat över berg, hav och gränser sedan tidernas början.

Det kommer hon fortsätta göra.

Och när allt kommer omkring tror jag inte att den viktigaste frågan är:

Varifrån kommer du?

Utan:

Vem väljer du att vara som människa – oavsett varifrån du kommer?

Hur behandlar du andra?

Vad bidrar du med?

Vad tar du ansvar för?

Vad är du beredd att stå för?

Behandlar du andra så som du själv skulle vilja bli behandlad?

Vi har en stund här på jorden.

En stund att leva tillsammans.

Och kanske börjar ett gott samhälle just där.

Inte i frågan om vilka de andra är.

Utan i frågan vi var och en måste ställa oss själva:

Vem vill jag vara?

Så min fråga är till dig…. Vem vill du vara ?

Vem ÄR du i konsten att vara människa.

Kram Malin