Dharma - Den ordning som får livet att fungera.

Konsten att vara människa – Dharma

Innan jag ens börjar skriva om Dharma, låt oss översätta ordet.

Jag frågade ChatGPT: "Beskriv Dharma för mina läsare på ett förståeligt sätt."

Den svarade: "Dharma är den princip, livsordning och rätta handling som upprätthåller både individen och helheten. Dharma är egentligen den ordning som får livet att fungera." Och det är en bra början. Men när vi inom yogan talar om "min Dharma", om vad som stör min Dharma eller vad som gör att jag inte längre är i kontakt med den, använder vi egentligen ordet lite slarvigt.

Om vi ska vara noggranna är det ofta Svadharma vi menar.

På sanskrit betyder sva ungefär "sin egen". Svadharma är alltså din egen Dharma – din natur, ditt sätt att bidra till livet och den väg som bara du kan gå. I dagligt tal säger vi inom yogan ofta bara Dharma, och det kommer jag säkert också att göra ibland här. Men egentligen är det alltså Svadharma jag talar om när jag skriver om det som är unikt för just dig.

Kanske kan man säga: Svadharma är hur den stora Dharma får ta form genom just mitt liv.

Yoga och meditation tar mig alltid till en plats där jag känner min Svadharma mycket tydligare. Eller kanske är det ännu mer sant att säga att jag känner igen den. Allt utanför mig stillnar och jag känner vad som får min kropp och min själ att må bra och leva i harmoni.

Det handlar egentligen inte om vilket yrke du har eller vilken titel du bär. Inte ens om vilken roll du spelar i livet. Det handlar om något djupare.

Det handlar om det som bara är ditt. Jag brukar säga att när jag lever i kontakt med min Svadharma mår min kropp bra. Mina tankar blir lugnare och jag känner en stillhet i själen. När jag däremot kommer bort från den blir jag oftare trött, kroppen säger ifrån och jag känner mig osäker. Det är som om något inom mig långsamt hamnar ur balans.

Jag läste en så vacker beskrivning nyligen:

Flodens Dharma är att ta sig till havet.

Eldens Dharma är att brinna.

Växternas Dharma är att sträcka sig mot himlen.

Jag tycker om den bilden. Varje varelse – människa, djur och växt – uttrycker livet på sitt eget sätt. Vi skulle kunna säga att varje människa har sin egen Svadharma. När vi lever i samklang med den skapas inte bara harmoni inom oss själva, utan också i världen omkring oss. I universum!

Tyvärr är det så att vi människor ofta lägger oss i varandras Svadharma. En förälder kan till exempel bestämma sig för vad barnets väg ska vara, trots att den kanske inte alls stämmer överens med barnets egen natur. Inom den shamanska traditionen finns ett uttryck som jag älskar:

"Låt inget korsa barnets eld." Jag tycker att det säger allt. Vår uppgift som föräldrar är inte att tala om för våra barn vad de ska bli. Vår uppgift är att se deras Svadharma när den visar sig och hjälpa dem att hålla den inre elden levande.

Inte knuffa dem åt olika håll för att de ska passa in i samhället eller leva upp till vår bild av vad som är normalt.

En kärleksfull förälder ser när ett barn är i harmoni. Då ska vi skydda den harmonin, inte forma om den. Samtidigt måste vi våga låta våra barn finna sin egen väg på sitt alldeles egna sätt.

Många av oss försöker i stället tänka oss fram till vår Svadharma. Vi går upp i huvudet och analyserar oss fram till svaret. Men för mig fungerar det sällan så. Yoga och meditation lär mig något annat. När tankarna stillnar börjar hjärtat tala. Det betyder inte att tanken är oviktig. Tvärtom. Den kan vara ett fantastiskt redskap om vi använder den på rätt sätt.

Ett av de bästa sätten jag vet är att sätta sig ner med papper och penna och fråga sig: När i livet har jag känt mig som mest levande?

Och då menar jag inte passion, utan den där djupa känslan av att vara hel. När har kroppen känts stark? När har själen varit lugn?

När har jag upplevt den där stilla harmonin som inte beror på någon annan? För svaret handlar sällan om ett visst arbete eller en viss människa.

När du lever i kontakt med din Svadharma kan du arbeta på många olika platser och möta många olika människor. Det handlar om något djupare. Det handlar om den inre lågan. Den där platsen inom dig där du inte längre gör avkall på den du är.

Ibland försöker vi leva någon annans liv därför att vi ser hur lyckliga de verkar vara. Vi försöker göra som de gör och hoppas att deras glädje ska bli vår. Jag ser det ofta inom yogan. Elever försöker bli en version av mig i stället för att upptäcka den yogini som redan finns inom dem.

Vi kan inspireras av varandra. Vi kan lära av varandra. Men vi kan aldrig leva någon annans Svadharma. Vi kan stå på samma plats, göra samma saker och säga samma ord – och ändå känna oss tomma. När jag ser tillbaka på mitt eget liv märker jag att de perioder då jag försökt följa någon annans recept på framgång också varit de perioder då jag mått som sämst. Men när jag följer min egen inre röst – som att sitta här och skriva till dig utan att få betalt för det – då händer något. Då känner jag mig hel. Då känner jag igen mig själv. Och då vet jag att jag är hemma i min Svadharma.

Sādhāraṇa Dharma – det som förenar oss

Hittills har jag skrivit om Svadharma – den unika väg som bara du kan leva. Men inom yogafilosofin finns också ett annat viktigt begrepp: Sādhāraṇa Dharma. Om Svadharma handlar om det som är unikt för just dig, handlar Sādhāraṇa Dharma om det som förenar oss alla.

Orden betyder ungefär: Sādhāraṇa – gemensam, universell eller allmän.

Dharma – det som bär, upprätthåller eller leder till ett gott och sant liv.

Tillsammans beskriver orden de mänskliga dygder som hjälper både individen och samhället att leva i harmoni. Mitt mål är inte bara att följa min egen Svadharma. Jag vill också försöka leva det som inom yogan kallas Sādhāraṇa Dharma. Det är också det som gång på gång för mig tillbaka till en känsla av harmoni. Det finns många gamla indiska texter och många tänkare och filosofer som beskrivit detta på olika sätt. När jag läser dem slås jag av hur bekanta frågorna känns. Det är precis de frågor som alltid har fascinerat mig. Kanske ända sedan jag var liten.

Det är därför jag älskar att läsa filosofi. Det är därför yogan kändes som att komma hem. Genom årtusenden har människor ställt sig samma frågor:

Hur blir jag en god människa?

Hur lever jag i fred med mig själv och andra?

Vad får ett samhälle att blomstra?

De dygder som återkommer är till exempel

Ahimsa– att inte skada.

Satya – sanningsenlighet.

Asteya– att inte stjäla eller utnyttja andra.

Śauca – renhet, både yttre och inre.

Dayā – medkänsla.

Kṣamā – förlåtelse.

Dama – självbehärskning.

Karuṇā– barmhärtighet.

Generositet.

Ödmjukhet.

Det fina är att dessa inte behöver förstås som regler som tillhör en viss religion. De kan förstås som mänskliga dygder – egenskaper som hjälper oss att leva i samklang med livet och med varandra. Jag tycker att det är otroligt vackert. Och kanske är det just därför jag älskar filosofer så mycket. Oavsett om de levde i Indien, Grekland, Kina eller Jerusalem verkar människor genom historien ha återkommit till samma fråga:

Hur blir vi människor som bidrar till livet i stället för att bryta ner det?

Kanske är det också därför människor i världens blå zoner lever både längre och ofta verkar må bättre. När forskare studerar deras liv handlar det sällan bara om maten de äter eller hur mycket de rör sig. Det handlar också om gemenskap, mening, generositet, tacksamhet, att få bidra, ett lugn och ett liv där människan fortfarande känner sig behövd.

Men här finns också något viktigt som jag har pratat om tidigare när det gäller framgång. Du kan inte leva någon annans Svadharma.

Du kan inspireras av andra, men du kan aldrig bli dem. Du behöver själv upptäcka varför du vill leva sanningsenligt. Varför du inte vill skada. Varför medkänsla känns rätt för just dig. Vad som hjälper dig att leva med ett öppet hjärta, ett klart sinne och ett hem – både det yttre och det inre – där det råder ordning och frid.

Jag tycker mycket om bilden: "En flod känner ingen avund inför bergets stillhet." Det är inte hennes väg. Hon skulle inte heller vara lycklig där.

Floden följer sin Svadharma. Berget sin. Och du har din. Kanske är det just där, i modet att leva sin Svadharma fullt ut, som meningen med livet börjar.

Adharma – när vi kommer ur harmoni

Det som blivit så tydligt för mig genom livet är att när jag inte lever i kontakt med min Svadharma – utan försöker leva det liv som någon annan tycker att jag borde leva, eller följer någon annans framgång därför att den verkar fungera – då faller inte kroppen ihop över en natt.

Nope!

Det sker nästan omärkligt till en början. Kroppen, känslorna och själen börjar långsamt vittra. Lite i taget.

Glädjen blir inte lika självklar. Kroppen blir tröttare. Värken smyger sig på. Och plötsligt står man där och känner en tomhet utan att riktigt förstå när den flyttade in. Jag har varit där. Min kropp försökte säga ifrån långt innan jag själv gjorde det. Min själ viskade gång på gång att det här inte var min väg. Men jag ville något annat. Jag var uppe i huvudet. Jag jagade mål som egentligen inte var mina och arbetade ibland av fel skäl.

Inom yogafilosofin finns också ordet Adharma. Om Dharma är det som bär och upprätthåller ordning, kan Adharma beskriva det som går emot eller bryter ner denna ordning. Jag tänker på det som en liten spricka i en bergvägg. Först syns den knappt. Sedan blir den lite större. Och en dag rämnar hela klippan.

Dharma är inte passion

Det var också då jag förstod att passion och Svadharma inte är samma sak. Absolut inte. Passion kan komma som en våg. Den kan få hjärtat att rusa och fylla oss med inspiration. Men den är ofta knuten till något utanför oss och kommer och går, precis som den första förälskelsen.

Svadharma är annorlunda. Den brinner stilla. Den finns kvar även när passionen har lagt sig. För mig handlar den om det jag gång på gång återvänder till. Det som ligger i min natur och som jag mår bra av att göra. Som att sätta mig ner och skriva till dig. Ingen betalar mig för det.

Jag jagar inte framgång. Jag gör det därför att något inom mig vet att det är här jag hör hemma. Det är det här jag kan. Här är jag på rätt plats inom mig. Jag tror att Svadharma är det som finns kvar när passionen tillfälligt har tystnat. Precis som kärleken till våra barn.

Den bygger inte på inspiration. Den bygger inte på humör. Den bara finns där.

Jag mår till exempel inte bra när jag inte får värna om mina barn. Samtidigt har jag full förståelse för att de vill gå sin egen väg. Min kärlek, min empati och – ja – min oro föddes samma dag som mitt första barn kom till världen. Sedan behöver jag förstås hitta sätt att visa den kärleken utan att lägga mig i deras liv mer än de önskar. Men jag gör det jag gör därför att det är den jag är. Inte för att de ska älska mig mer.

Jag tänker också på snickaren som sitter med en träbit i handen. Hans uppgift är egentligen inte att skapa en liten hästskulptur.

Hans uppgift är att varje dag tälja bort allt som inte är häst. Den bilden tycker jag om. Kanske är det också så med oss.

Vi blir inte den vi är genom att lägga till mer och mer. Vi blir oss själva genom att varsamt skala bort allt det som aldrig var vi från början, tills den människa vi var ämnade att vara träder fram. Jag tror att livet handlar om att delta i det liv som blivit oss givet, oavsett vilken väg vi väljer att gå. Det spelar egentligen mindre roll vad du arbetar med. Det viktiga är vad som får dig att stiga upp på morgonen med känslan av att du får vara med och förverkliga livet genom just dig.

Din uppgift är inte att leva någon annans liv.

Din uppgift är att leva ditt.

Jag växte upp i en musikerfamilj, och ibland tänker jag att Svadharma är som ett ackord. Vi är alla en ton i livets stora melodi. En ton som bara vi kan spela. Och om ett människoliv kanske varar i åttio år – en blinkning i universums historia – varför skulle vi då slösa vår korta stund här med att försöka spela någon annans ton? Spela din egen. Låt den klinga klart. Det är ju just därför du är här. Kanske är det just då världen blir lite mer harmonisk.

Ingen människa bär världen ensam

Vår älskade mamma var oerhört mån om människor. Hon levde både sin Svadharma och det som inom yogan kallas Sādhāraṇa Dharma, även om hon aldrig hade hört de orden.

Hon brukade säga: "Glöm aldrig den som sopar scenen innan ridån går upp." Hon talade om städaren. Om ljusteknikern som gjorde det möjligt för publiken att se henne. Om kocken som lagade maten på restaurangen. Men också om diskaren, utan vilken restaurangen aldrig hade fungerat. Ingen människa bär världen ensam. Vi bär den tillsammans. Vi behövs alla. Glöm aldrig det. Jag tänker ofta på det när det gäller sociala medier. Där utmanar jag mig själv att inte läsa kommentarer eller reaktioner om jag märker att det egentligen är mitt ego som söker en dopaminkick eller vill känna sig lite viktigt. Min mamma brukade till och med skälla lite på mig när jag glömde att tala om att jag skulle vara med på tv. Hon förstod inte varför. Men samtidigt var det hon som hade lärt mig att det viktigaste aldrig är att bli sedd. Det viktigaste är att göra det du är här för att göra, oavsett om någon applåderar eller inte.

Missförstå mig inte. Jag blir otroligt glad när någon tar sig tid att skriva några vänliga ord. Jag läser dem med stor tacksamhet. Men jag försöker göra det när jag känner att jag vill möta människan bakom orden – inte när jag behöver deras bekräftelse. Det kan ibland få vänta en dag eller två. Att ge kärlek och att ta emot kärlek är en av livets största gåvor. Jag vill bara vara uppmärksam på varför jag gör det. Är det av respekt för den andra människan? Eller är det mitt ego som vill bli matat? Det är inte alltid lätt att veta. Men jag tycker faktiskt om att öva på det.

Om du följer mig på sociala medier har du säkert sett att jag ofta delar andra människors inlägg. Om jag läser något klokt, vackert eller roligt vill jag att fler ska få ta del av det. Det sker nästan av sig självt. Jag funderar inte på om mina egna ord försvinner i flödet eller om det är bra eller dåligt för mitt konto att dela andras.

Jag tänker bara: "Det här borde fler få läsa." Redan innan sociala medier fanns gav jag ofta bort böcker som hade betytt mycket för mig. Jag blir lycklig av det. Jag känner mig hemma där.

Jag känner att jag lever min Svadharma.

Kärlek.

Visdom.

Ett gott skratt.

Inspiration.

Allt det vill jag ge vidare! Kanske därför att jag själv älskar att växa, förstå och känna. Häromdagen tankade jag en kollegas bil därför att den nästan var tom. Det var en elbil, men för säkerhets skull fyllde jag på bensintanken med ett par hundralappar. Jag berättade det inte.

Och faktum är att jag älskar att utmana mitt ego precis så. Jag lovar dig att det fanns en liten längtan inom mig efter att få höra:

"Men så snällt av dig. Det hade du inte behövt." Men det var just den längtan som gjorde mig obstinat. Jag vägrade. Jag gjorde det jag gjorde därför att det är den jag är och därför att det kändes klokt. Inte för att få bekräftelse på hur snäll jag är.

Och den känslan – att göra något gott och veta att det bara är jag, Gud och universum och bilen som känner till det – är minst lika härlig.

Jag var snäll därför att jag gillar att spela den melodin. Inte för att höra applåderna. Det var därför ännu skönare när han tre dar senare sa UTAN att jag nämt det: “ Malin du tankade min bil!! Det hade du inte behövt. “

Så vad är skillnaden mellan Dharma, Svadharma och Sādhāraṇa Dharma?

Tänk dig en skog.

Dharma är själva skogen och den ordning som gör att livet kan existera.

Sādhāraṇa Dharma är den jord, det vatten och det ljus som varje träd behöver för att kunna växa.

Svadharma är vilket träd just du är.

Du kanske är en ek.

Jag kanske är en björk.

Någon annan är ett körsbärsträd.

Vi ska inte bli likadana. Men vi behöver alla samma jord för att kunna bli fullt ut oss själva.

Om du nu har tid vill jag skicka med några frågor. Sätt dig gärna med papper och penna och skriv:

När känner jag mig verkligen hemma i mig själv?

När infinner sig ett lugn i kroppen och ett leende i själen?

När upplever jag att jag bidrar med det liv som bara jag kan ge världen?

Och när värnar jag om min gåva, även de dagar då den inte ger mig framgång, beröm eller pengar?

Jag tror att ju oftare vi stannar upp och lyssnar, desto lättare känner vi igen vår Svadharma. Till slut blir den inte längre något vi söker.

Den blir något vi lever. Och kanske är det då vi upptäcker att meningen med livet inte handlar om att bli någon annan. Utan om att våga bli mer och mer den vi redan är. Ett ackord ämnat för just detta ögonblick i universums stora melodi.

Kärlek, Malin