Det unika i att vara människa

Av alla varelser vi hade möjlighet att bli under vår vistelse på planeten jorden – jorden i sig ett mirakel i universum – föddes vi till människor. Ett unikt däggdjur med möjligheten att inte bara föda levande ungar, amma dem med mjölk och dela alla de gemensamma egenskaper vi har med andra däggdjur här på jorden, utan också med en förmåga till kreativt skapande, djupt inkännande och innovativa idéer.

De andra däggdjuren har ofta bara en huvudsaklig egenskap, och utifrån den formas deras liv i ganska inrutade rutiner kring att sova, skaffa mat och fortplanta sig. Vi människor har varje dag en möjlighet att helt ändra väg – om möjligheten ges oss. Om inte ekonomin, kunskapen eller rädslan för att göra något vi kanske aldrig gjort förut stod i vägen, ger varje dag oss en chans att göra något helt annat än att sova, skaffa mat och fortplanta oss.

Vi kan gå ut och dansa. Vi kan bygga ett skåp. Vi kan virka en duk. Vi kan skriva en bok. Vi kan resa runt hela jorden och besöka platser vi aldrig sett förut. Vi kan djupdyka i historia, lära oss ett nytt språk, plugga på Komvux och byta jobb. Vi går inte bara till ett träd och hämtar ett äpple eller gräver i jorden efter en morot – vi kan skapa fantastiska maträtter med smaker som berör hjärtat.

Vi sätter inte bara på varandra ( ursäkta uttrycket) för att skaffa barn och säkra framtiden, utan vi har möjligheten att kyssas långsamt, smeka hud och älska i kärlek och närvaro under många långa minuter – mer än vad en snabb utlösning ger andra däggdjur.

Människan har genom evolutionen gått från att vara en del av ordningen primater, där vi tog oss från gren till gren med våra långa armar, till utvecklingen av en hjärna som vill skapa och hitta mer kreativa lösningar än just gren till gren. Något hände som gjorde att vi reste oss upp på våra två ben.

Och nu sitter jag här framför min dator (som generationer av briljanta hjärnor gjort möjlig), i min lägenhet (långt ifrån den grotta vi en gång bodde i), och dricker min kopp kaffe (som inte ens växer i det land jag är född i) – i en mugg min mamma en gång designade (med hjälp av keramiker och människor som ville hjälpa henne att förverkliga en dröm).

DET är att vara däggdjuret människa idag.

Värnar vi om den gåvan, eller lever vi fortfarande som alla andra däggdjur – gör det vi ska och stannar inte ens upp för en sekund för att betrakta det stora, unika i att vara människa och alla möjligheter vi har just som människor?

Häromdagen tittade jag på en fransk film för att lära mig franska. Filmen var gjord på 90-talet, och jag kände så otroligt väl igen en av skådespelarna, men kunde inte placera honom. Han pratade både perfekt engelska och franska – men vem var han?

När han i slutet gjorde de mest akrobatiska rörelser jag sett, var jag tvungen att googla honom. Var hade jag sett honom förut?

Mycket riktigt visade det sig att mannen var James Thierrée – barnbarn till Charlie Chaplin och barnbarnsbarn till Eugene O’Neill. Hans föräldrar var cirkusartisterna Victoria Chaplin och Jean-Baptiste Thierrée, och han var bara fyra år när han klev upp på scenen för första gången.

Jag minns så väl när Circus Delirium besökte Järvsö sommaren 1998, och jag satt där i publiken på Hälsinglands träteater och såg James föreställning Symfoni Ollenborre. Allt var i rörelse, ett kreativt uttryck där inte ett enda ord sades – åtminstone vad jag minns. Och jag var helt fascinerad!

När föreställningen var över såg scenen ut som mina barns lekrum – ett enda kaos. Det regnade den dagen, så när jag var på väg ut ur teatern höll jag mitt svarta paraply i handen. Jag log lite åt situationen och lät det gunga i min hand, så som Charlie Chaplin gjort så många gånger på film.

När jag lyfter blicken ser jag siluetten av Victoria Chaplin stå där vid sidan av scenen. Jag ser så tydligt konturerna av både Charlie Chaplin och Oona O’Neill i hennes ansikte och hennes späda kropp, och jag måste hämta andan.

Ja, som du säkert förstår är ögonblick som dessa väldigt speciella för någon som vuxit upp i en artistisk familj, som jag. Säkert inte så annorlunda än när bagarens dotter ser den internationellt kända bagaren passera utanför sin mammas fönster – du fattar säkert. Det vi på något sätt har en relation till, och som är en del av vår historia eller vårt intresse.

För mig just då var det mindblowing.
Och jag var inte i Paris – jag var i lilla Järvsö.

Så varför berättar jag detta nu?

Jo, för det var genom dessa minnen jag började reflektera över vilka möjligheter vi som människor faktiskt har. James föddes mer eller mindre på en cirkus, som sedan utvecklades långt ifrån den traditionella djurcirkusen – till akrobatik, dans och scenkonst på hög nivå. Han kan röra sin kropp på sätt som är helt otroliga, för han har valt att använda sin kropp som sitt verktyg i sitt skapande.

Tänk ändå vad vi människor kan!
Och ändå väljer vi ibland det enkla, inrutade, och låter dag efter dag passera utan att använda vår förmåga – oavsett vad den är.

Du som människa kan röra din kropp på fler sätt än liggande, gående och sittande. Du kan låta vilan bli till njutning i nattens sömn. Stegen kan bli till dans, bara genom att röra dig till musiken på radion. Och där du sitter – finns det något du kan betrakta, just nu, som väcker tacksamhet eller förundran?

Låt mig ta ett exempel, här där jag sitter:

Min kopp kaffe, som jag dricker ur mammas kopp, ger mig minnen av det goda hon var. Kaffet är köpt i en kaffebod där de lägger sin själ i att plocka fram det bästa. Redan igår kväll längtade jag efter den här koppen, och nu är den här med mig.

Utanför mitt fönster i Sundbyberg ligger nysnö över alla hustak. Jag ser att jag egentligen behöver skotta för att ens få ut bilen – MEN det är helgdag idag, och jag ska ingenstans, så den får stå där den står. Jag är ändå mer glad över att det äntligen är snö.

På trottoaren går en man med sin lilla hund. Jag ser hur den lilla hunden får hans stora kropp att tvärstanna varenda meter – den lille vill eventuellt kissa.

På mitt skrivbord brinner ett levande ljus i en ljusstake jag fick av min syster Kristin när pappa gick bort.

När jag stannar upp och betraktar allt detta med ett leende, besjälar jag stunden med en känsla som blir ett mycket djupare minne än om jag inte gjort det. Men framför allt gör jag mer än att bara sitta här och jobba. Jag reflekterar över det unika i att vara människa och tar tillvara på varje minut jag har möjligheten att vara just detta lite annorlunda däggdjur – med så många möjligheter till ett rikare liv än att bara sova, leta mat, älska och sova igen.

Så idag ska jag inte bara sträcka ut min kropp i yoga.
Jag ska dansa i köket.
Lägga min själ i en god grekisk kycklingrätt till min son.
Och läsa en bra bok.

Några av de där underbara egenskaper vi har som människor, en röd dag i januari.

Stor kram, du unika människa.
Malin