Ett avsked och en början.

Efter vårt äventyr i Cabo Blanco naturreservat och det lilla kaféet med kakao bestämde vi oss för att åka till stranden där sötvatten möter det salta havet. Våra kroppar var varma efter promenaden i djungeln och mitt hjärta euforiskt efter besöket på kaféet. Den hundraprocentiga kakaon med cayenne, svartpeppar och kanel gjorde sin stilla resa genom kroppen och skapade en känsla av totalt lugn.

Det svala regnet som tagit sig genom bergen och upp genom jorden till den kalla sötvattenfloden som rann ut vid stranden var en lisa för själen. Att ligga på rygg i det kalla vattnet och titta upp mot de stora palmerna som böjde sig över floden är ett minne för livet. Jag var djupt berörd.

Vi lade oss på stranden och såg ut över havet. Martin frågade hur jag mådde och skrattande genom tårarna berättade jag om alla mina känslor. Hur jag nu längtade hem för att börja allt det nya – eller kanske snarare vara den nygamla människa jag kände mig som. Jag längtade oerhört efter mina barn. Kanske för att åren av sorg och klimakteriets förändringar gjort mig lite avtrubbad. Nu flödade mitt gamla jag fram igen och jag älskade dem så starkt. Samtidigt ville jag inte lämna Costa Rica. Läkningen som skett var som att dricka mild, gyllene honung. Den hade skapat en trygghet i mig. Hur skulle jag kunna behålla den när jag kom hem?

Jag var också oändligt tacksam över allt jag fått uppleva.

Jag vet idag att sorgbearbetning inte handlar om att låta tiden gå, utan om att aktivt göra sig fri. Att ta ansvar för livets naturliga skeden och inte stoppa huvudet i sanden och vänta på att det ska gå över. Trauma behöver läka hela vägen ut, både det stora och det lilla.

Sorg bearbetas genom handling, inte genom passiv väntan. Den är ofta kopplad till ofullständiga relationer – ord vi aldrig sa, saker vi önskar att vi gjort annorlunda. Målet är inte att glömma, utan att kunna minnas utan att kroppen eller hjärtat hindras i vardagen. Det är både en intellektuell och emotionell process. Att förstå och att göra. Att uttrycka det som aldrig blev uttryckt.

Allt detta hade jag gjort med hjälp av min anteckningsbok. Ord som landat på papper och speglat mina känslor tillbaka till mig. Brev jag skrivit till mig själv och till dem jag älskar. Tårar jag gråtit in i en röd sten och lagt tillbaka i havet. Förlåtelse jag bett om och gett. Jag är hundra procent säker på att det fungerar. Ju mer jag tog ansvar för min sorg, desto friare blev jag.

Två dagar senare föreslog Martin att vi skulle gå ut till den lilla ön utanför Cabuya. Den kallas kyrkogårdsön eftersom den lokala befolkningen begraver sina döda där. Vid lågvatten har man fyra timmar på sig att gå över havsbotten till ön. Jag visste direkt att det var dags för mitt sista avsked. Att begrava ångesten och sorgen som varit betungande de senaste åren.

Jag tog med mig en sten formad som ett hjärta. För mig symboliserade den att sorg alltid bottnar i kärlek. Att jag hade älskat och förlorat. Och att jag nu var redo att släppa taget om sorgen och omfamna kärleken igen. I fickan låg tre kakaobönor som gåva till ön, som tack för att den fick ta hand om det som varit.

Vägen ut över havsbotten kittlade av både beslutsamhet och vördnad. Lava, sand och tid som funnits långt innan jag. När vi kom fram gick vi genom den stora marmorbågen med korset högst upp. Vita kors blandades med turkosa och bruna. Människor som varit älskade.

Martin ville gå runt ön, och jag blev kvar. Vid en rosenbuske fann jag min plats. Jag lade ner hjärtstenen och de tre bönorna som fick stå för tro, hopp och kärlek. Jag tackade för allt jag lärt mig och sa stilla att det nu var dags att gå vidare.

När jag gick ut genom portalen tittade jag upp mot det vita korset och började sjunga tyst för mig själv:

“Herren välsigne och bevare dig.
Herren låte sitt ansikte lysa med nåd över dig.
Herren vände sitt ansikte till dig med frid.”

Den aronitiska välsignelsen. Över tre tusen år gammal. Orden gavs enligt traditionen till Mose och har viskats över människor i generationer. På hebreiska kallas den Birkat Kohanim, prästernas välsignelse. Den användes i templet i Jerusalem och lever än i dag i gudstjänster världen över.

Det finns något i rytmen, i upprepningen, nästan som ett hjärtslag. Välsignelsen ber inte om rikedom eller framgång. Den talar om skydd, nåd och frid. Och ordet frid – shalom – betyder mer än lugn. Det betyder helhet. Att inget saknas.

När man säger “må hans ansikte vändas mot dig” betyder det att vara sedd. Erkänd. Inte övergiven.

Må du vara sedd.
Må du vara buren.
Må du vara hel.

Det var precis vad jag behövde höra.

Vi gick tillbaka över havsbotten medan vattnet långsamt började återvända. Tidvattnet smög sig in igen, fyllde fårorna i sanden och gav plats åt små fiskar som rörde sig lekfullt i det grunda vattnet. Livet kom tillbaka, precis som det alltid gör.

När vi nådde stranden låg en liten orm i sanden. Helt stilla. Solen vilade över dess skinn.

Martin såg bara en död orm.
Jag såg datumet. Det var den sextonde februari. Sista dagen på ormens år.

Jag stod där en stund. Lät blicken vila. Kände hur något i mig var färdigt. Sedan vände jag mig mot havet igen.

Vattnet steg.
Livet rörde sig.
Och jag gick vidare.

Namaste, Malin

Ps: Vill du ha hjälp med sorgbearbetning kolla in Sorg.se

Vill du lyssna på den version av välsignelse jag sjöng: Välsignelsen på Spotify.