Malin i paradiset, bokstavligen.

Kakao, hjärtat och kretsloppet av liv

En ny dag i paradiset. Snart åker vi hem, men allt jag önskat mig av denna resa har blivit mer än jag vågat hoppas på. Jag har vilat, gjort meditationer med intentioner, läkande energicermonier och ätit kärleksfullt för kroppen. Jag inte bara velat vila. Jag har varit beslutsam. Jag har velat läka. Jag har velat känna mig trygg i kroppen igen.

I morse låg molnen som ett tunt flor över himlen och vi bestämde oss för att gå den kortare vandringen i naturreservatet intill oss. Sedan oktober har jag kämpat med hälsporre, men rörelse varje morgon och kväll, sanden, havet och saltet har långsamt dragit inflammationen ur foten. Jag kände att det skulle gå. Vi drog på oss våra rejäla vandringskängor – det här var ursprungsdjungel – och jag försökte ignorera den lilla oro som smög sig på. Skulle jag orka i trettio graders värme? Skulle hälen hålla? Och tankarna på spindlar, giftiga växter och allt det där som fantasin gärna skapar när man går in i något okänt.

Så fort vi steg in i djungeln började de där ”tänk om”-tankarna igen. Men jag viskade till mig själv: “Var i nuet. När du går i djungeln, gå i djungeln. Var här. “ Allt eftersom släppte oron. Det var svårt att hålla fast vid rädsla när skönheten var så överväldigande.

Den blå Morpho-fjärilen, landets stolthet, flög förbi oss två gånger, som om den ville försäkra sig om att vi såg den. Högt uppe i träden rörde sig en myrslok långsamt mellan grenarna. Vi kom till en bäck där vattnet var så klart att varje sten syntes på botten. Vi sköljde ansiktena och dränkte våra hattar i det svala vattnet. Jag tog djupa andetag av det som kallas jordens lungor. Regnskogen. Det som ger oss syre och liv.

Vi sa nästan ingenting till varandra. Stillheten var för helig för ord.

Det finns något särskilt med djungel. Den är inte bara tätare än en vanlig skog, den är mer levande. Luften är mättad av fukt och vattenånga, fylld av negativa joner, särskilt nära rinnande vatten. Studier har visat att just dessa miljöer kan påverka vårt humör, vår serotoninbalans och vår mentala klarhet. Kallt vatten aktiverar vagusnerven. Rinnande vatten lugnar nervsystemet. Det kuperade landskapet får cirkulationen att arbeta mjukt men stadigt. Pulsen stiger utan stress. Andningen fördjupas.

Jag kände det i kroppen. Hur något mjuknade lite till. Hur oron tappade greppet.

Djungeln är också rik på det som kallas phytoncider, flyktiga ämnen som träd och växter utsöndrar. Forskning från Japan om skogsbad visar att dessa ämnen kan sänka kortisol och blodtryck, stärka immunförsvaret och öka den parasympatiska aktiviteten i kroppen. I tät regnskog är koncentrationen ännu högre än i gles skog. Det är som om nervsystemet känner igen något uråldrigt och slappnar av.

Amygdala, vårt lilla stresscentrum, lugnas. Det där ständigt malande tankenätverket i hjärnan, Default Mode Network, minskar sin aktivitet. Mindre grubbel. Mer närvaro. Djungeln är komplex men inte överstimulerande. Den ger sensorisk rikedom utan digital stress. Min mobil fungerade ändå inte där inne, och det var en befrielse.

Marken under oss var full av liv. Bakterier, svampar, mikroorganismer. Evolutionärt bekanta vänner. Forskare talar ibland om “old friends hypothesis”, tanken att kroppen känner igen dessa mikroorganismer och att de hjälper vårt immunförsvar att reglera sig. Jag kände mig lycklig över att få vara en del av något som fanns långt innan vi kom och stökade till världen.

Och vattnet. Regnet som fallit över varje blad och sedan filtrerats genom marken innan det svalkade mitt ansikte. Fuktig jord leder elektricitet bättre än torr. Rinnande vatten genererar negativa joner. Det är inte mystik. Det är biofysik. Men upplevelsen är ändå magisk.

När vi kom ut ur djungeln och satte oss i bilen var planen att åka vidare till en kall källa vid stranden. Men precis vid utfarten låg ett litet, nästan obemärkt café. På skylten stod det cacao. Jag bad Martin att vi skulle stanna.

Kan det vara riktig kakao? Alltså Riktig RIKTIG? Vi är ju ändå i Costa Rica.

Och det var det.

De berättade om kakaons betydelse, om hur de köper den från inhemska bönder, ekologiskt odlad, rik på mineraler. Ni som känner mig vet hur mycket jag älskar choklad. Men detta var något annat. det var på riktigt.

Jag beställde en varm, hundraprocentig kakaodryck, det närmaste den uråldriga mayadrycken xocolātl de kunde komma, med cayenne, svartpeppar och kanel. Martin tog en cappuccino, också den från lokala bönder. Smaken var stark, bitter och varm. Pepparn bet till, kanelen rundade av. Till det åt vi en nybakad vegansk mandel- och apelsinkaka, fortfarande varm. Jag kunde nästan börja gråta av lycka.

Ren kakao är rik på flavonoider ( speciellt epikatekin) och polyfenoler, kraftfulla antioxidanter som modern forskning allt oftare lyfter fram. De stödjer blodkärlens funktion och främjar det som kallas kärlvidgning, vilket förbättrar blodflödet och kan påverka blodtrycket positivt. De stödjer kärlens insida, minskar oxidativ stress och förbättrar cirkulationen även till hjärnan. Forskning visar att kakaons flavonoider kan stödja kroppens reparationssystem, särskilt i blodkärlen. Vissa studier har sett en ökning av cirkulerande reparationsceller efter intag av flavonoidrik kakao. Det betyder inte att kakao aktiverar stamceller i mirakulös mening – men den kan bidra till en miljö där kroppens egna läkningsprocesser fungerar bättre.

Kakao innehåller theobromin, en mild stimulant som ger energi utan koffeinets skarpa toppar. Magnesium som stödjer nervsystemet och hjärtats rytm. Spår av anandamid, ibland kallad bliss-molekylen. Ju mindre processad kakaon är, desto mer av detta finns kvar. Kanske var det därför jag kände mig så klar. Så lugn och samtidigt vaken.

Trädet heter Theobroma cacao. Gudarnas mat.

I Mesoamerika dracks kakaon inte för sötma utan för kontakt. Xocolātl, det bittra vattnet. Den serverades vid övergångar, inför beslut, i samtal om livets stora frågor. Den var en portal, inte en dessert. I traditionen talar man om den som hjärtats medicin. Symboliskt sägs den öppna hjärtat. Biologiskt vidgas faktiskt blodkärlen. När cirkulationen ökar upplever många en varm expansion i bröstet.

Men också, jag har ju läst så mycket om Maya indianerna genom åren. Så det kändes som om jag nåddes av en stilla vindpust från historiens vingslag.

Jag satt där med koppen i händerna och kände hur naturen, historia och vetenskapen möttes i mig. Hur djungelns syre, vattnets kyla, markens elektroner och kakaons polyfenoler blev en och samma rörelse genom kroppen. Jordande och samtidigt öppnande. Energigivande utan att speeda. Emotionellt mjuk men mentalt klar.

Inte konstigt att den har överlevt i tusentals år. Inte för smaken. För kontakten.

Martin och jag är väldigt olika. Ja är emotionell, han skojar och säger att han inte alls förstår vad känslor ska vara bra för. Men jag ser hur berörd han blir när jag är lycklig i min andliga, “ allt hör ihop” bubbla. Han ser hur jag jobbar med mitt inre landskap. Han förstår det inte men ser förändringen i mig. När jag håller min kopp av kakao i mina händer och blundar vet han att jag tackar bönorna för den kraft de ger mig. Regnet, solen och bönderna som gjort detta möjligt för mig nu att ge till min kropp och min själ. Hur jag tackar mannen och kvinnan som äger det lilla cafeet genom att lägga min hand vid mitt hjärta och säga “ innerligt tack”. En sida av honom tycker att jag överdriver men den andra är berörd av hur viktigt tacksamhet är för mig.

När vi senare satte oss i bilen igen sa jag till Martin att detta hade varit en av de bästa veckorna i mitt liv. Så nära den jag är. Som att komma hem. Han log, som han alltid gör när han vet att han lyckats göra mig lycklig. Inte lycklig på det sättet han själv skulle bli lycklig utan på det sättet jag tydligt blir det. Kärlekens språk är inte att ge det du själv skulle vilja ha. Det är att lyssna, lära dig den andres språk och försöka tala det. Och även om det inte alltid går, ger vi varandra space och kliver bort ifrån vad vi förväntar oss har vi kanske redan gett mer kärlek än vad vi anar.

Förlåt nu blev jag lite emotionell igen…. hahaha kakao är hjärtats och kärlekens väg. I min värld är det verkligen så.

Namaste!