Första advent och jag vaknar ensam.

Nej det är inte riktigt sant. Båda Martin och Nala sover tryggt på övervåningen men likt ett nyfiket barn vid jul var jag uppe tidigt för att tända adventsljustakarna i fönstret. Jag har ju inget emot att vara själv på morgonen, framför allt inte nu då jag kan få morgonen precis så som jag önskar att den ska vara vid advent. För i vår familj, när vi växte upp var advent nästan lika viktig som julen. Personligen ser jag mer fram emot tiden innan jul än själva julafton. Kanske för att jag verkligen tycker att november är så mörk och tråkig och jag är egentligen inte alls förtjust i vintern och mörkret i våra nordiska länder. Så jag ser verkligen fram emot när vi får tända alla små varma lampor både i träden och buskarna utanför och i fönstren. Och jag vill inte alls tända upp hela lägenheten med massor av lampor bara för att det är mörkt ute utan bara låta små levande ljus brinna och adventsljusstakarna i fönstret. Det känns varmt och tryggt och minnen från när jag var barn kommer tillbaka.

Mormor som alltid såg till att det var städat och fint till den första advent, som att hedra ljuset i mörkret. Och jag och Kristin kröp upp i soffan och kunde titta på julmorgon med en kopp varm choklad. Denna morgon började jag morgonen med en och min enda perfekta kopp kaffe tillsammans med en julfilm. Och medan Martin, som ändå inte är ett julfan och alltid slår på full takbelysning när han kommer upp, sover kan jag njuta av första advent precis så som jag önskar.

Men det finns många som på riktigt vaknar ensamma och jag vet så väl hur den känslan känns. När jag bodde på Mallorca upplevde jag ofta en känsla av ensamhet de där sista veckorna innan jullovet började. Jag och Isak bodde där själva och när han väl gått iväg till skolan var det liksom bara jag. Hela min familj var i Sverige och efter skolan ville Isak oftast vara med kompisar. Antingen så kunde jag sitta hemma och tycka synd om mig själv eller så fick jag vända tanken och göra det bästa jag kan av situationen. Då skapade jag just den rutin som jag fortfarande har kvar. Tiden innan jul blir ju precis så som du själv väljer att tänka om den. Det visste jag ju då som nu.

Min första vän under dessa dagar var Ernst. Jag tände levande ljus och satt där med min dator och tittade på Ernst jul. Många gånger på kvällarna när Isak gått och lagt sig blev julfilmerna min bästa vän och känslan av mys var total. Och så lyssnade jag på julmusik så det ekade i hela lägenheten. Och sov han hade jag hörlurarna på mig. Helst Sonja Alden eller Sara Dawn Finer men också Nat King Cole. Älskade det!! Längtan efter vännerna och familjen i Sverige var total men jag fick göra det bästa jag kunde. Ibland gick jag ner i den lilla byn i Santa Catalina och åt en lussebulle på svenska kaffet som ligger där. Och där är kanske en av de stora skillnaderna mellan medelhavet och Skandinavien, att runt medelhavet går de ner på stadens caffeer och tar sin kaffe och en croissant vid frukost. De äter sällan hemma. Och väl där hälsar de glatt på varandra och säger god morgon även om de sitter själva vid sitt bord. DET saknar jag jätte mycket både i Stockholm eller i Järvsö. Om det inte är Mellqvist i Birkastaden förstås. Det är ett cafe som inte alls känns svenskt. Och alla hälsar på dig och du känner dig sedd även om du är där själv. Min änglamor Mimi känner nog nästan varenda person där för hon hälsar på alla. Och det är också hon som lärt mig just detta. Att göra ett val. Mimi har levt ensam i många är men är aldrig själv. Hon hälsar, pratar, ger komplimanger och är fenomenal på ett sätt som om hon egentligen vore ett italiensk Nonna “ mormor”.

Härom dagen besökte jag en vän som bor på dementboende för äldre. Hon var inte riktigt klar så jag satt mig ner i deras samlingsrum med några andra av deras boende. En kvinna sa om och om igen, “ Jag vill åka hem…. “ Det var så hjärtskärande…. Så även om julen kan kännas ensamma för många så borde vi, om vi har en möjlighet, se till att vi på något sätt gör det bästa vi kan för att göra den så mysig vi känner att vi själva behöver. De finns dom som inte kan… Som är fast i en annan värld eller inte kan på något sätt ta sig därifrån… Den där stunden fick mig verkligen att tänka till. Att vara tacksam för det lilla och att göra så gott jag kan för att vad jag kallar “ bära ljuset” .

Ibland kan ditt leende på stan förändra en annan människas inre känsla. Och jag lovar dig att den gör gott även för dig.

Tiden före jul har i urminnestider egentligen stått för att ljuset kommer tillbaka. Och då pratar jag om solen. Vintertiden börjar gå emot sitt slut och vi får mer och mer soldagar. I år är det den söndagen den 21 december, året kortaste dag.

Visst några firar också Jesus födelse, ljuset i många troendes liv som stod för kärleken, hoppet och ljuset inom var och en av oss. För judarna på den tiden stod han för förändringen som skulle komma. En kung och en krigare. Men det var inte den krigaren de trodde som stod för död åt förtryckarna Romarna, utan för att vända andra kinden till. Att vi alla är betydelsefulla och Gud ska inte användas för maktmissbruk. Inte heller ville han att vi skulle köpa och sälja som besatta under heliga dagar…. Så några av dem ansåg att han inte var Messias och en nu religion började utformas. Judarna firar inte jul, men firar ofta den judiska högtiden Chanukkai december. Chanukka, även kallad "ljusfesten", är en åtta dagar lång högtid som infaller i november eller december enligt den judiska kalendern.

Men för min del så tänker jag så här… jag lägger mitt fokus på ljuset. Ljuset och leendet inom mig i denna mörka månad. Det jag själv kan skapa genom mina tankar och val. Ljuset och värmen i adventsljustaken i fönstret, ljuset jag själv sprider genom ett leende eller ett vänligt god morgon till en främling, en vänlig hälsning på sociala medier och eller en kram till er här där jag sitter vid mitt köksbord. Vägrar att låta mörkret utanför förstöra min dag så jag kämpar på. Vad väljer du? Vad tänker du om denna tid innan jul?

Oj nu vaknade Martin och köksbelysningen slogs på hej och hå. Och Nala började skälla åt något utanför. Slut på min lilla adventsmysiga stund ensam. Men jag är långt ifrån ensam så jag ska inte klaga. Verkligen inte och jag fick i alla fall två timmar av egen tid och julfilm och kaffemys.

Självvald ensamhet eller inte… tänker på min syster Kristin som har sin första advent utan sin pappa Kjell… vi får alla göra så gott vi kan från den platsen vi är på. OM vi har en möjlighet att välja, välja en annan tanke eller handlingen som gör att vi känner oss mindre ensamma, ska vi nog försöka i alla fall att göra det. Välja ljuset….

Och om det inte går… om det känns tungt vet att jag just nu suttit här och försökt på min sätt att visa att jag tänker på dig. Det kanske inte räcker och inte heller hjälper men vet det i alla fall. Och det är många med mig som faktiskt gör det. Ge inte upp om ljuset inom dig, i människan, i världen! Nu är det en tid då vi kan låta varje ljusstake eller julstjärna som lyser i fönstren där vi går igenom vår stads gator symbolisera hoppet om att mörkret snart får ge vika för ljusare tider. I världen, i våra familjer, bland våra vänner, i våra liv och framförallt i våra hjärtan. Och är vi tillräckligt många så kanske förändringen sker. Ljuset vinner!

Håll i ljuset. Det som kan lysa upp din tillvaro en liten stund eller/och i världen. Du är viktig.

Jag önskar dig en fin första advent, vart du än är. Kram Malin