Jag är inte gammal, jag har precis börjat. Typ!
En av de små tecken som visade sig för mig, på att jag hade kommit tillbaka till mig själv igen efter de 6 år av sorger, klimakteriet och omstrukturering av fröken Berghagens inre fysiska värld, var längtan till att uppleva saker. Jag har alltid haft den. Det var därför jag skrev sagoberättelsen om hästen och kon som jag skrivit om på bloggen men som också finns med i nya boken. Jag har alltid känt mig mer som en häst än en som en ko. En ko stannar gärna i sin trygga hage medan en häst ser längtansfullt ut bort över staketen och undrat var friheten i de öppna fälten är. Flocken har alltid varit viktig men den har jag försökt så gott jag kan att alltid ta med mig. Men genom dessa år från att mamma gick bort 2018 till nu i våras har jag bara känt mig tom.
Som jag berättade på instagram nyligen så är tomheten vi känner inom oss inte alltid depression. Framförallt inte när vi går igenom klimakteriet. Det är att mycket av de saker som hela tiden fört oss igenom veckorna i livet, som i en berg och dalbana med hormonerna och barnspring, som istället blir ett tuffande litet tåg som tar sig från A till Ö. Det kan kännas extremt långsamt och tomt. Men du är inte deprimerad du är bara i en omstrukturering av ditt inre. Hormonerna var också det som bejakade den kreativa sidan i mig och nyfikenheten i livet. Nu planade allt ut. Det som hela boken handlar om.
Så en dag började jag känna den där pirrande känslan från förr i kroppen igen. Den där som gjorde att jag dansade i köket när barnen var små. Reste till Costa Rica själv en vecka i maj och vågade ta steget att flytta till Mallorca. Livslusten. Den drömska blicken som ser ut igenom fönstret och längtar efter att få leva fullt ut igen.
Och nu sitter jag här igen, snart ett år senare efter första pirret som sa att jag börjar landa i mitt nya gamla jag igen, och funderar…. vart bär min längtan mig nu?
Nästa år fyller jag ju 60 år och jag känner mig inte alls gammal. Tvärtom! Jag känner mig mer som om jag verkligen kliver in i Den tredje våren och livet viskar, “ vad blommar dina knoppar ut till nu?” Jo en av de saker som jag känner att jag vill klara av och hinna med i det nästa skede i mitt liv är:
Det är många saker faktiskt. min bucketlist kan göra sig lång. Men en av de saker jag upplever att livet knuffar mig emot är Paris. Dels vill jag verkligen lära mig franska, lära mig laga fransk mat men framförallt vill jag uppleva våren i Paris igen. När jag var 17 år reste jag till Paris första gången och började jobba som fotomodell. Jag bodde till en början i en lägenhet som jag delade med andra modeller och sedan flyttade jag och min väninna Bitte till en av ägarna till argenturens lägenhet mitt i Paris hetaste områden nära Champs Élysees. Vi levde ett underbart liv och jag blev riktigt full första gången. Jag har ju aldrig varit så förtjust i alkohol men en kväll tänkte jag att jag skulle testa och föll raklång ner mot trottoaren och slog i bakhuvudet. Jag hade en fruktansvärd huvudvärk dagen efter av dubbla skäl men jag drack inte på flera år igen sen.
Nu är det väl kanske inte just den upplevelse jag längtar tillbaka till. Det sägas att en av de sakerna som verkligen är bra för minnet och det kognitiva är att gå minnenas alle. Att återvända till platser du besökt förut och gärna med vänner. Jag skulle gärna vilja åka till Paris igen dels för att gå till de platser jag ofta besökte då men också äta en riktigt god fransk omelette.
Jag hade en tukost lång fuskpäls på den tiden och gick i högklackade skor som var 12 dm i klacken, jag var kortklippt och älskade livet där ingen kände igen mig. Jag kunde vara mig själv.
En av de saker som också hjälpt mig igenom dessa 6 år var faktiskt reflektioner över mitt liv. Jag har skrivit många dagboksblad och även gjort avsked i brev som jag aldrig skickade. Avsked till händelser som jag kanske inte är så stolt över eller människor jag varit arg på som jag gjort inre frid med. Så kanske är det också det som gjort att det där pirret kommit tillbaka. Jag har hedrat de fina minnena och gjort avslut med de dåliga och kan ta nya steg in i livet från den plats jag är nu.
Så jag rekommenderar det verkligen. När tomheten kommer… Få inte panik. Sätt dig ner och reflektera över ditt liv. Fyll tomheten med liv, det liv du levt. Och kanske göra frid och frid med gammalt men framförallt se vilket händelserikt liv du ändå haft i litet och stort.
En dag ska jag tillbaka till Paris! Jag lägger upp en bild här då. Vad längtar du efter att se igen ?
Kram Malin
