Gör gott ändå…

För en tid sedan hittade jag en gammal bok som jag fått av min pappa. Några av er såg den på ett inlägg på Instagram. Och sedan pappa dog har hans budskap till mig kommit på de mest finurliga sätt. Boken heter;

Tankar om västvärldens vishet av Gunnar Adler-Karlsson.

Jag älskar ju gamla böcker. Framför allt böcker som redan har tillhört någon jag älskar. Det är något speciellt med att hålla i samma bok, läsa samma meningar och kanske stanna vid samma ord som en människa som inte längre finns här en gång gjorde.

Och den här boken blev extra speciell för mig.

Filosofi var en av min och pappas huvudämnen när vi talades vid. Och att välja kärlekens väg var något  betydelsefullt för oss båda i våra samtal. Pappa och jag talade ofta om att han ville att vi skulle åka till Capri. Nu förstår jag också varför.

Författaren Gunnar Adler-Karlsson köpte en bit land på Capri och gjorde en filosofisk park som finns än idag.

I boken har pappa skrivit :

”Gör gott vad som än sker.”

Jag blev såklart berörd. Men jag förstod inte innebörden förrän jag började läsa boken.  Det finns en dikt i boken tillskriven Moder Teresa.

Bland annat:

”Det spelar ingen roll, gör gott.”

Jag stannade där.

Och jag förstod att pappa fått tankarna från hennes dikt. Att den hade berört honom.

Gör gott vad som än sker.

Gör gott ändå.

Jag ville skriva en blogg om ordens betydelse men ville vara noga med källa så jag sökte på Moder Theresa och hennes dikt. Var kom de egentligen ifrån?

Och då hittade jag en historia som jag tycker är alldeles underbar. Det visar sig nämligen att orden inte skrevs av Moder Teresa.

De skrevs av en 19-årig student vid Harvard som hette Kent M. Keith. Året var 1968.

Det var en turbulent tid i USA. Vietnamkriget pågick, studentprotester växte, motsättningarna var stora och Kent Keith arbetade med unga studentledare. Han såg idealistiska unga människor som ville förändra världen men som ibland ganska snabbt blev besvikna, uppgivna eller bittra när deras goda intentioner inte uppskattades.

Han ville ge dem någonting att hålla fast vid. Någon djupare anledning att fortsätta göra det de trodde var rätt, även när ingen applåderade.

Så i en liten skrift om ledarskap, The Silent Revolution: Dynamic Leadership in the Student Council, skrev han det han kallade The Paradoxical Commandments – de paradoxala budorden.

Budskapet var egentligen väldigt enkelt:

Människor kommer inte alltid att förstå dig.

Gör gott ändå.

Det du bygger kan raseras.

Bygg ändå.

Du kan bli sårad när du försöker hjälpa.

Hjälp ändå.

Och kanske det viktigaste:

Låt inte andra människors agerande bestämma vem du själv väljer att vara.

Sedan berättar historien att orden började vandra.

Från människa till människa. Från tal till tidningsartiklar. Från land till land.

Någonstans på vägen kom en version hela vägen till Calcutta i Indien och sattes upp på väggen på Shishu Bhavan, ett barnhem som drevs av Moder Teresas orden Missionaries of Charity. Där hade texten fått rubriken Anyway.

Och sedan började människor tro att orden var hennes. Det är faktiskt ganska förståeligt. De låter som något Moder Teresa skulle kunna ha sagt.

1995 återgavs texten i boken Mother Teresa: A Simple Path, där det stod att den kom från en skylt på väggen på barnhemmet i Calcutta. Någon författare angavs inte.

Och så kommer min favoritdel av historien. Kent Keith visste fortfarande ingenting om detta.

1997, nästan trettio år efter att han skrivit orden, satt han på ett Rotarymöte. Moder Teresa hade nyligen dött och en man reste sig för att hedra hennes minne genom att läsa en text som han trodde att hon hade skrivit. Kent Keith satt och lyssnade. Och hörde sina egna ord.

Kan ni föreställa er känslan?

Orden som han som 19-årig pojke hade skrivit för att hjälpa unga människor att inte ge upp hade levt sitt eget liv i nästan trettio år.

De hade korsat kontinenter.

De hade hamnat på väggen i Moder Teresas barnhem i Calcutta. Och nu satt han där och fick tillbaka dem som hennes ord.

Keith har själv berättat att han blev djupt berörd när han förstod vad som hade hänt. Han hade stor respekt för Moder Teresa och tanken på att orden hade betytt tillräckligt mycket för att hamna på väggen i hennes verksamhet gjorde starkt intryck på honom. Det blev också början på att han åter började tala och skriva om de paradoxala budorden.

Jag älskar den historien!

För tänk på det.

En 19-årig människa skriver några ord.

Han kan omöjligt veta vart de ska ta vägen.

Han kan inte kontrollera vem som läser dem.

Han vet inte vem de kommer att hjälpa.

Han vet inte ens om någon kommer att minnas hans namn.

Och trettio år senare upptäcker han att orden har färdats över världen för att påminna de som missionerar i kärlekens namn varför dom gör det.

Så fint!!

Ord bär kraft både i det goda och det onda. Det vet vi idag med sociala medier. Men desto viktigare att sprida det goda och komma ihåg varför vi gör det. Inte för att få erkännande utan den kärleksfulla handlingen i att vilja väl.

Tänk att en vänlig handling, en tanke, ett leende, en bok, en undervisning eller några ord du ger till en annan människa kan fortsätta röra sig genom världen utan att du någonsin får veta vart de tog vägen. Och det är ok.

Precis som ringar på vattnet.

Och där någonstans möter den här historien allt det jag själv försöker förstå genom Konsten att vara människa.

Vem vill jag vara när ingen applåderar?

Vem vill jag vara när någon missförstår mig?

När någon annan är arg?

När jag inte får någonting tillbaka?

När ingen ens vet att det var jag?

Det är ganska lätt att vara generös när någon tackar.

Det är lätt att vara kärleksfull när vi blir älskade tillbaka.

Det är lätt att vara vänlig mot människor som är vänliga mot oss.

Den verkliga övningen börjar kanske någon annanstans. Och både Keith och moder Theresa vill påminna oss om det. Påminna oss om vem vi är och vill vara.

Att inte låta någon annans bitterhet göra mig bitter.

Att inte låta någon annans hat lära mig att hata.

Att inte låta någon annans rädsla bli min.

Att inte låta en hård värld göra mitt eget hjärta hårt.

Gör gott ändå….

Och här kommer jag tillbaka till pappa.

Jag vet inte vad han tänkte när han skrev orden i min bok.

”Gör gott vad som än sker.” Men jag ÄLSKAR att det är den han var. Ville vara!

Och plötsligt ser jag ännu en liten ring på vattnet.

En 19-årig pojke skriver några ord i USA 1968. Orden färdas genom världen. De hamnar på ett barnhem i Calcutta. De tillskrivs Moder Teresa. De hamnar i en bok av Gunnar Adler-Karlsson. Pappa ger boken till mig och skriver:

”Gör gott vad som än sker.”

Och många år senare sitter jag här och skriver orden till dig.

Och nu har de nått dig. ♥️

Kanske är det precis så vi förändrar världen. Inte alltid genom de stora handlingarna.

Utan människa för människa.

Ord för ord.

Handling för handling.

Glädje för glädje.

Kärlek för kärlek.

Och kanske behöver vi inte ens få veta hur långt ringarna når.

Vi behöver bara fortsätta kasta de små stenarna i vattnet.

Glöm inte vem du ÄR. Gör gott ändå….

Kärlek, Malin

Dikten av Kent M. Keith:

” Människan är oförnuftig, ologisk, egocentrisk.
Det spelar ingen roll, älska henne.

Om du gör något gott, kommer de att tillvita dig egoistiska biavsikter.
Det spelar ingen roll, gör gott.

Om du förverkligar dina mål kommer du att finna falska vänner och sanna fiender.
Det spelar ingen roll, förverkliga dem.

Det goda du gör kommer att vara glömt i morgon.
Det spelar ingen roll, gör gott.

Ärlighet och uppriktighet gör dig sårbar.
Det spelar ingen roll, var uppriktig och ärlig.

Det som du under år har byggt upp kan förstöras på ett ögonblick.
Det spelar ingen roll, bygg på.

Om du hjälper människorna kommer de att tycka illa om det.
Det spelar ingen roll, hjälp dem.

Ge världen det bästa av dig själv och de kommer att sparka på dig.
Det spelar ingen roll,

GE DET BÄSTA AV DIG SJÄLV.