Av Malin Berghagen
I dagarna öppnas mina klasser på Yogobe upp och i samma veva läste jag häromdagen att det finns ett förslag om att göra yoga till en olympisk gren.
Min första reaktion var att skratta.
Min andra var att bli lite sorgsen.
För hur tävlar man egentligen i yoga?
Vem kan stå längst på huvudet? Vem kan lägga benen bakom nacken? Vem kan böja sin kropp till den mest avancerade positionen och få högst poäng av en jury?
Men då tävlar vi väl egentligen i akrobatik?
Och missförstå mig inte. Jag kan känna stor beundran inför människor som har tränat upp en sådan otrolig kroppskontroll, styrka och smidighet. Det kräver disciplin, tålamod och många års övning.
Men är det yoga?
Jag har undervisat i yoga sedan 1998. Under dessa år har jag mött människor som knappt kunnat böja sig framåt, människor som levt med smärta, sorg, stress och en känsla av att inte räcka till. Jag har sett människor gråta på yogamattan. Skratta. Släppa taget. Hitta hem till sig själva.
Och jag har sett en människa sitta alldeles stilla, med slutna ögon, och uppleva något som ingen domare i världen skulle kunna poängsätta.
Det är också yoga.
Kanske till och med något av det allra viktigaste med yoga.
För ungefär två tusen år sedan sammanställdes den text som vi i dag känner som Patanjalis Yoga Sutra. Där beskrivs yogans väg, inte som en väg till kroppslig perfektion, utan som en väg till större klarhet, självinsikt och inre frihet.
Redan i den andra sutran står det:
Yogaś citta-vṛtti-nirodhaḥ.
Yoga är stillandet av sinnets rörelser.
Inte kroppens förmåga att utföra rörelser.
Sinnets.
Och här börjar min fundering.
För vad händer när vi tar en filosofi som bland annat handlar om att stilla egot, släppa jämförelsen och frigöra oss från behovet av yttre bekräftelse – och gör den till en tävling där människor ska jämföras, bedömas och rangordnas?
Patanjali beskriver något som kallas asmita, vår identifikation med jaget. Det där lilla jaget som gärna vill vara bäst, vackrast, starkast, mest framgångsrikt. Som vill bli sett, beundrat och bekräftat.
Inte för att det är fel att vara skicklig. Inte för att vi inte ska utvecklas.
Utan för att vi så lätt börjar tro att vårt värde ligger i vad vi presterar.
Han talar också om santosha. Förnöjsamhet. Att kunna känna tillfredsställelse i det som är, utan att ständigt behöva bli något mer.
Och vairagya. Att öva på att inte klamra sig fast vid resultatet.
Tänk så vackert egentligen.
Att få göra sitt allra bästa utan att behöva vara bättre än någon annan.
Att få utvecklas utan att behöva vinna.
Att få möta sin kropp precis där den befinner sig i dag, utan att den ska jämföras med kroppen på mattan bredvid.
En annan av Patanjalis mest kända sutror lyder:
Sthira sukham asanam.
En yogaposition ska präglas av stabilitet och lätthet.
Inte av hur imponerande den ser ut.
Inte av hur många poäng den kan ge.
Utan av hur vi är i den.
Och kanske är det just här som något viktigt riskerar att gå förlorat.
För yoga handlar inte bara om vad vi gör med kroppen. Utan också om vad som händer inom oss medan vi gör det.
Kan jag vara närvarande?
Kan jag lyssna på min kropp?
Kan jag acceptera mina begränsningar utan att känna mig mindre värd?
Kan jag möta mig själv med vänlighet även de dagar då kroppen inte vill, orkar eller kan?
Det är frågor som har följt mig genom alla mina år som yogalärare.
Och jag undrar hur en olympisk domare skulle bedöma svaren.
Jag vill samtidigt vara rättvis. Det som föreslås som tävlingsgren är Yogasana, där man bedömer fysiska yogapositioner. Det finns en tradition av sådana tävlingar, och jag ifrågasätter inte utövarnas skicklighet eller engagemang.
Men jag ifrågasätter vad vi väljer att kalla det.
För när vi använder ordet yoga bär vi också med oss en filosofi som är så mycket större än kroppens rörelser.
Yoga är inte enbart asana.
Yoga är också ahimsa, att inte skada. Satya, sanningsenlighet. Santosha, förnöjsamhet. Svadhyaya, självstudier. Meditation. Närvaro. Och ytterst en strävan efter befrielse från det som binder oss.
Det betyder inte att en människa som tävlar i yogapositioner saknar dessa kvaliteter. Det kan vi inte veta. En tävlingsutövare kan mycket väl ha en djup och innerlig yogapraktik.
Men själva tävlingen kan inte mäta den.
Och det är skillnaden.
Vi lever redan i en värld där så mycket handlar om prestation. Där våra kroppar ständigt jämförs. Där vi mäter steg, sömn, puls, vikt, framgång och resultat. Där vi förväntas bli bättre, starkare, yngre, vackrare och mer effektiva.
Behöver vi verkligen göra även yogan till ännu en plats där någon ska vinna och någon annan förlora?
Eller behöver vi kanske yogan mer än någonsin just därför att den erbjuder oss något annat?
En plats där vi inte behöver prestera.
Där ingen behöver vara bäst.
Där vi får vara människor, inte resultat.
Jag tänker på alla de människor jag mött genom åren som har kommit till yogan med en känsla av att inte duga. Som redan jämfört sig med andra alldeles för länge.
Och jag tänker på vilken befrielse det kan vara att få höra:
Du behöver inte nå dina tår.
Du behöver inte stå på huvudet.
Du behöver inte ens vara vig.
Du får börja där du är.
För det är inte hur långt du kommer in i en position som avgör hur djupt du kan gå i din yoga.
Kanske är det snarare hur nära dig själv du vågar komma.
Så låt oss gärna beundra akrobatiken. Låt oss fira människokroppens fantastiska möjligheter. Låt människor tävla i styrka, balans och smidighet om de vill.
Men låt oss också vara varsamma med yogans namn och dess arv.
För hur mäter man medkänsla?
Hur poängsätter man självinsikt?
Och vem får guldmedaljen i inre frid?
Kanske är yogans allra största gåva just den att den inte kräver någon medalj.
För i yoga behöver du inte besegra någon annan.
Du behöver inte ens besegra dig själv.
Du behöver bara lära känna den du är.
Kram Malin ♥️