Konsten att vara människa - ” Där vill du inte vara”.

“Människan ser det som är för ögonen, men Herren ser till hjärtat.”
– 1 Samuelsboken 16:7

18 juli 2026

Jag är ett stort fan av engelska kriminalserier och just nu följer jag Cooper & Fry på SVT.

I gårdagens avsnitt sades en mening som fick mig att trycka på paus.

En polis hade begått flera allvarliga brott, bland annat mördat en kollegas förälder. När han till slut grips springer den sörjande kollegan efter honom, uppfylld av ilska och med knuten näve.

Då stoppar en kvinnlig kollega honom och säger:

“Han lever i ett helvete som han själv har skapat. Gör honom inte sällskap där.”

Jag lät serien vänta.

För de där orden ville inte lämna mig.

Först tänkte jag att de handlade om ilska. Om hur lätt det är att vilja slå tillbaka när någon gjort oss djupt illa – med ord eller handlingar.

Men ju mer jag funderade desto mer insåg jag att de egentligen handlar om något mycket större.

De handlar om frihet.

Vi möter alla människor som sårar oss. Människor som ljuger, manipulerar, sviker eller fastnar i sitt eget drama. Och det är så lätt att följa efter dem. Att älta. Att vilja vinna. Att få rätt. Att låta deras mörker flytta in i våra egna tankar.

Men då har vi redan tagit de första stegen in i deras värld.

Den romerske kejsaren och filosofen Marcus Aurelius skrev:

“Den bästa hämnden är att inte bli lik den som gjort dig orätt.”

Jag tror att det är precis det den där polisen försökte säga.

Jag tänker ibland att samma mekanism finns mellan människor, familjer och till och med mellan nationer. Smärta föder ny smärta. Hämnd föder ny hämnd. Och plötsligt har ännu fler människor flyttat in i ett helvete som ingen egentligen ville skapa.

Det handlar inte om att låta människor komma undan. Tvärtom. Gränser behöver sättas. Rättvisa behöver få ha sin gång.

Men det finns en avgörande skillnad mellan rättvisa och hämnd.

Om den sörjande kollegan hade slagit mannen hade han, om så bara för ett ögonblick, klivit in i samma värld av våld och hat.

Ibland tänker vi att vi måste få upprättelse för att kunna gå vidare.

Men kanske börjar den verkliga upprättelsen först när vi slutar låta den andra människan styra vårt inre liv.

Och kanske är det därför de här orden träffade mig så djupt.

Gång på gång genom livet, när jag blivit arg, ledsen eller besviken, har jag blivit lika förvånad över vem jag själv kan bli.

Den versionen av mig är inte alltid vacker.

Jag har också velat få rätt. Velat bli förstådd. Velat höra ett “förlåt”.

Men efter en stund har något annat nästan alltid tagit över.

Min längtan efter frid.

Min tro på det goda.

Och kanske framför allt min önskan att ingen annan människa ska få makten att bestämma vem jag blir.

Det gäller inte bara de stora tragedierna.

Det gäller också vardagen.

När någon talar illa om oss.

När någon sviker vårt förtroende.

När någon behandlar oss utan respekt.

Ibland är den mest kärleksfulla handlingen vi kan göra mot oss själva att stanna utanför någon annans helvete.

Att inte låta deras val bli våra.

Att inte ge bort vår inre frid till bitterhet, ältande och någon slags uppfostran.

Kanske kommer den andra människan aldrig att kunna se situationen från den plats där du står. Kanske gör hon det en dag. Men det är inte längre ditt ansvar.

Jag kan inte begära empati där empatin ännu inte har vaknat.

Jag kan inte förändra någon annans resa.

Jag kan bara ta ansvar för min egen.

Och ju äldre jag blir desto mer tänker jag att vi egentligen vet väldigt lite om varandras livsvägar. Vad vet jag om den andra människans kamp? Om hennes rädsla? Om hennes historia? Eller om den resa hennes själ behöver göra?

Det betyder inte att jag accepterar det som är fel.

Det betyder bara att jag väljer att inte göra någon annans mörker till mitt hem.

Jag tror att Gud – eller Gudinnan, den kärleksfulla avsikten, det gudomliga fältet, kalla det vad du vill – vill leva genom oss.

Varje dag får vi välja.

Ska kärleken eller rädslan få leda mina steg?

Ska egot få sista ordet – eller hjärtat?

Jag lyckas inte alltid.

Men jag försöker.

För jag vill kunna se när en människa lever i ett mörker som jag själv inte vill flytta in i.

Inte för att döma henne.

Utan för att påminna mig om vilken väg jag själv vill gå.

“Uppmärksamhet är den sällsyntaste och renaste formen av generositet.” Simone Weil

När vi verkligen ser en människa, utan att dras med i hennes mörker, drama eller sorg.

För till syvende och sist handlar det kanske inte om den andra människan alls.

Det handlar om vem jag väljer att bli.

Och därför kommer jag nog att bära med mig de där orden länge.

“Han lever i ett helvete som han själv har skapat. Gör honom inte sällskap där.”

Kram Malin