Kyrkorummet, en plats att vila.
Andra advent och jag är på väg till kyrkan för en ekumenisk gudstjänst. Jag sitter just nu i bilen och drar mig lite för att gå ut. Regnet strilar ner på framrutan på bilen och gör ett lyckat försök att förstöra all form av julkänsla denna 7 december. Jag tittar på min privata instagram som är långt ifrån min officiella. Den officiella är fokus inspiration och de jag följer är oftast andra som jobbar med sociala medier på något sätt eller som inspirerar mig i det arbetet blandat med familj och vänner. På den privata är det bara familj och vänner men också de som jag följer som inspirerar mig på ett andligt och ett kulturellt plan. För mig är det skönt att separera dem båda för jag blir inte så jobb orienterad när jag sitter med den privata. Idag kom bilden ovan upp och jag kände så väl hur den klingade an i mig. Den stämde så bra med den jag är och varit genom livet.
Jag är ju troende men jag har ingen religion. Eller nja.. jag är ju döpt och konfirmerad i den kristna tron men om jag ser till var jag ÄR i själen så är jag religionsfri. Jag respekterar religionstillhörighet för den ger struktur och de svar av trygghet och ledning de ger dem som behöver. Även mig oavsett religion faktiskt. Jag kan finna fina vägledningar i de flesta religioner. Men religioner är också skapt av egon som inte litar på att vad än profeten sagt kommer räcka. Eller en möjlighet att höja sig själv över människan som den som vet sanningen och vad som är rätt eller fel.Familjer kan bryta med sina anhöriga för fel val av religion och människor kan anse sig rätt att döda i religionens namn. för mig går inte det ihop. En troende “ vet” ju att livet en människa har getts till dom av Gud kan de vara 100 % säkra på att de gör rätt i att avsluta ett liv som deras gud skapat? Är det 100% säkra på att de VET sanningen och vad deras Gud vill? Jag litar på min tro men jag litar inte på människan och hennes egodrivna agenda.
Jag var väldigt ung, kanske fem år, när jag började ställa frågor om livet. När den kärleksfulla kraften som finns i ljuset intresserade mig. Och jag har läst många böcker, lyssnat på många kloka män och kvinnor och vänt ut och in på min känsla i kroppen, min själs röst för att växa som människa. Och jag kommer långt med det. Men jag behöver också det andliga rummet. Jag behöver vara med människor som tror även om vi tror på olika sätt och har andra nämn för våra gudar. . Jag är lika lycklig i en synagoga, moske eller kyrka för det är gemenskapen bland troende jag behöver. Och det andliga rummet. Jag tror på att Jesus, Buddha, Mohammed, rumi mfl fanns… men jag tror de alla sa samma sak som på bilden: ”Ditt tempel finns inom dig. ”
Jag tror på att människan inte ska vara god för att Gud begär det av dig utan för att det är den du vill vara. Då tror jag att vi är ett med det Gud, Gudinnan, den store anden, Allah…vill. Annars blir det att vi lägger allt ansvar utanför oss och allt makt utanför oss och även ibland skuld utanför oss. Att Gud vill detta av mig. Nej jag tror att jag som människa har rätten att välja och det är hela grejen. Du kan nämligen alltid välja. ” Den fria viljan ” ger dig den möjligheten och konsekvensen av den är alltid din att bära. Jag brukar säga att det är som elen som kommer ut ur uttaget i väggen. Vi kan koppla in oss med den och använda den till att bygga saker eller förgöra saker. Kraften är alltid densamma. Det är upp till människan vad hon använder den till och konsekvensen är alltid hennes.
Jag tror även på att varje själ är unik och har sin egna suveränitet. Sin stund här på jorden. Det är inte vårt arbete att gå in och förändra varandra eller lägga oss i. De är varje människas eget uppdrag, deras själs växande, deras unika resa. För mig är det som om medvetenheten, den stora anden blåser sitt andetag in i kroppen och den tar sitt första andetag. I ande-taget finns själen och genom detta första ande-tag ges den en möjlighet att resa igenom ett helt liv i denna kropp. Och sedan när livet är slut gör vi vår sista utandning och flyger tillbaka in i helheten igen. För mig är vi alltid en del av detta andetag även om vi känns distanserade ifrån det. För mig har målet alltid varit att komma ihåg vart jag kommer ifrån. Och att använda denna gåva att vara människa här och nu på bästa möjliga sätt. Det är långt ifrån lätt eftersom vi utmanas i så många olika möten med andra människor. Det goda, det bittra, det mörka det omhändertagande, det kloka… i oss utmanas varje dag. Det är igenom det som själen växer, visdomen kommer och vi kommer närmare kärleken eller längre ifrån den.
Oj… det blev djupt.. Jag skulle egentligen bara säga : Jag går till kyrkan och tänder ett ljus för ljuset inom var och en av oss. Blev mycket ord som egentligen inte är viktiga. Bara min sätt att se på se på saker och ting och fördriva tiden medan jag tar kraft att springa igenom regnet till kyrkan.
Tiden på jorden är väldigt kort. Vad vi använder den till är helt upp till oss. Och för mig som funderat väldigt mycket om just tro sedan jag var väldigt liten är kyrkorummet ett and-rum. Det är inte för den religion som kyrkan står för som jag går dit för det är min starkaste övertygelse att det gudomliga bor inom var och en av oss och allt genom livet för oss närmare den källan eller längre ifrån den. Nej kyrkan är där jag kan få vara mig själv och vila en stund från utmaningen att vara människa. Därför går jag till kyrkan även denna söndag.
Önskar dig en fin söndag. Håll i ljuset… 2och låt det brinna. Låt aldrig hoppet försvinna.. Det blir snart ljusare igen.”
Kram Malin
