När kroppen börjar sjunga – om klangskålar, stämgafflar och vibrationernas magi -Reklam samarbete med Masesgården
Av Malin Berghagen
Första gången jag fick en behandling med tibetanska klangskålar var på Mallorca.
Och jag minns fortfarande känslan.
Jag låg där med slutna ögon medan de djupa, mjuka tonerna spred sig genom rummet. Men det var som om ljudet inte bara nådde mina öron. Det letade sig in i kroppen. In i bröstet, magen, musklerna. Som om hela jag började vibrera.
Det var en av de mest underbara behandlingar jag någonsin upplevt.
Jag minns att jag efteråt kände mig alldeles lycklig. Lättare. Friare. Som om något inom mig hade lossnat.
Vad det var vet jag inte.
Kanske spänningar. Kanske känslor som legat och väntat på att få komma upp till ytan. Eller det som vi inom vissa österländska traditioner skulle kalla stagnerad energi.
Men något hände i mig.
Och ibland tänker jag att vi människor har blivit så upptagna av att förstå och förklara allting att vi nästan glömmer bort att också bara uppleva.
För även om jag inte kan bevisa vad som hände i min kropp den där dagen på Mallorca, så vet jag hur jag mådde efteråt.
Sedan dess har jag fått flera behandlingar med klangskålar genom åren.
Och därför blev jag extra glad när jag fick veta att Eva Kock, som driver Lilla Själen, börjat ge behandlingar med sina klangskålar här på Masesgården.
Jag har också fått massage här på gården där Eva använde stämgafflar. Små instrument som när man slår an dem skapar en alldeles bestämd frekvens.
Och återigen upplevde jag den där känslan. Som om något började röra sig inom mig.
Som om kroppen svarade med vibrationer.
Vi är levande rörelse
Det finns en tanke som alltid har fascinerat mig.
Att vi människor, trots att vi upplever våra kroppar som fasta och stabila, egentligen består av en hel värld av rörelse.
Atomer. Molekyler. Elektriska impulser. Ett hjärta som slår. Blod som strömmar. Lungor som fylls och töms. Vi är levande rörelse.
Och någonstans i detta väcks tanken på att vi kanske också bär på vår egen musik.
Inte en ton som någon skulle kunna fånga med en vanlig mikrofon. Men tänk om vi kunde skapa instrument som översatte atomernas och molekylernas osynliga rörelser till ljud?
Faktum är att forskare redan kan göra något liknande. Genom att omvandla mätningar av exempelvis molekylers vibrationer till hörbara frekvenser kan vi skapa ljud av fenomen som våra öron annars aldrig skulle kunna uppfatta.
Det kallas sonifiering.
Och visst är det en alldeles svindlande tanke? Att det som för oss verkar vara tystnad kan rymma så mycket rörelse. Att vi på sätt och vis skulle kunna skapa musik av materiens osynliga värld.
Det betyder inte att våra atomer bokstavligen sjunger. Men det får mig att fundera över hur mycket av verkligheten vi människor egentligen uppfattar med våra fem sinnen. Men jag tänker också på mamma som skonsamt kunde säga ” Vi lirar inte” i åtanke om att vissa människor lirar man inte med helt enkelt. ( Musiker behöver kunna ” lira” tillsammans för att skapa bra musik.)
När vetenskapen öppnar dörren till det osynliga
År 2022 tilldelades Alain Aspect, John Clauser och Anton Zeilinger Nobelpriset i fysik för sina experiment med kvantsammanflätning.
De visade genom avancerade experiment att partiklar kan uppvisa samband som inte kan förklaras av våra vanliga, klassiska föreställningar om hur världen fungerar.
Det handlade inte om ljud eller healing. Men det påminner mig om något viktigt.
Att naturen är betydligt mer komplex än vad vi kan se och höra.
Och att vetenskapen ständigt utvecklar vår förståelse av verkligheten.
Jag tycker om att tänka på detta när jag möter gamla traditioner som arbetat med ljud, rytm och vibrationer i tusentals år.
Inte för att kvantfysiken bevisar deras föreställningar. Det gör den inte, ÄN.
Utan för att både vetenskapen och de gamla traditionerna, på helt olika sätt, kan väcka vår förundran inför livet.
Och jag tycker att förundran är något vi behöver vara rädda om.
OM – ljudet som bär på en hel filosofi
Tänk att människor för tusentals år sedan satt med slutna ögon och lät ett enda ljud fylla deras kroppar.
AUM.
Ett ljud som börjar med en öppen mun, förändras genom munhålan och långsamt klingar ut med slutna läppar.
Och sedan kommer tystnaden.
I de gamla indiska skrifterna, bland annat Mandukya Upanishad, beskrivs OM eller AUM som en symbol för tillvaron och medvetandets olika tillstånd.
De tre ljuddelarna förknippas med vakenhet, dröm och djup sömn. Tystnaden efteråt symboliserar ett fjärde tillstånd, bortom dessa tre.
Inom den tibetanska buddhismen har OM också en betydelsefull plats. Bland annat i det välkända mantrat Om Mani Padme Hum, som förknippas med medkänsla.
Det fascinerar mig att människor genom årtusenden har använt sin egen röst som ett redskap för meditation och för att utforska sitt inre. För när vi ljudar OM händer något alldeles konkret i kroppen.
Våra stämband vibrerar. Tonen får resonans i halsen och munnen. Vi kan ibland känna vibrationerna i bröstkorgen och ansiktet. Andningen blir långsammare när vi låter tonen klinga ut. Och kanske är det just därför jag själv tycker så mycket om att avsluta en yogaklass med OM.
Jag älskar när rösterna i rummet långsamt hittar varandra. När vi för en stund blir en enda gemensam klang.
Och framför allt älskar jag tystnaden efteråt.
Som om hela rummet lyssnar.
Sången – vårt eget läkande instrument
Jag har alltid trott på sångens kraft.
Kanske är det för att jag vuxit upp med musik omkring mig. Men jag tror också att det handlar om något djupt mänskligt.
Vi sjunger när vi är lyckliga.
Vi sjunger när vi sörjer.
Vi sjunger vid födslar, bröllop och begravningar. I kyrkor, tempel, runt eldar och tillsammans med människor vi älskar.
Sången har följt oss genom hela vår historia.
Och i dag vet vi att sång kan påverka både våra känslor och vår fysiologi.
Vagusnerven spelar en viktig roll i detta system.
Utandningen förlängs när vi sjunger. Långsam, kontrollerad andning kan påverka hjärtfrekvensvariabiliteten (HRV), som delvis återspeglar vagusnervens påverkan på hjärtat.
Stämbanden vibrerar. Vagusnerven innerverar stora delar av struphuvudets muskulatur via sina grenar. Den är alltså direkt involverad i röstproduktionen, men det betyder inte automatiskt att vibrationerna aktiverar vagusnerven terapeutiskt.
Sång kan skapa lugn och välbefinnande. Forskning visar att sång kan påverka andning, stressupplevelse och känslomässigt tillstånd.
Så det finns goda skäl att undersöka hur sång, andning och ljud kan bidra till avslappning och välbefinnande. Och det finns något så befriande i att få sjunga.
Att låta sin egen röst ta plats.
Att få vara sitt eget instrument.
Jag tänker ibland att vi börjar livet med ett ljud. Vårt första skrik. Och sedan fortsätter vi att söka efter vår egen ton genom livet.
När en ton möter en annan – resonans
Ett av de mest fascinerande fenomenen inom fysiken är resonans.
Resonans innebär att ett system kan börja vibrera särskilt kraftigt när det påverkas av en frekvens som ligger nära dess egen naturliga svängningsfrekvens.
Det är därför vissa toner kan få en sträng att börja vibrera med, eller varför ett glas under särskilda förhållanden kan sättas i svängning av ljud.
Och här väcks förstås min nyfikenhet.
För våra kroppar består av vävnader med olika mekaniska egenskaper. Ljud och vibrationer kan fortplantas genom dem. Men det betyder inte att kroppen har en enda frekvens som behöver stämmas rätt, eller att en viss ton automatiskt kan lösa upp en känslomässig blockering. Inte vad vi vet idag men jag undrar vart forskningen en dag kommer eviga med detta?
Just nu är det viktigt att skilja på vad fysiken faktiskt visar och vad vi själva upplever.
Samtidigt tycker jag att resonans är en underbar bild för något mänskligt.
Vi vet ju hur det känns när en människas ord träffar oss rakt i hjärtat. När en sång får oss att gråta. När en röst får oss att känna oss trygga. Vi säger till och med att något resonerar inom oss. Och kanske är det därför jag tycker så mycket om klangskålarna.
De ger mig en möjlighet att lyssna, inte bara utåt, utan också inåt.
Mina två nya stämgafflar – 50 Hz och 68,05 Hz
Här på Masesgården har min nyfikenhet på ljud och vibrationer fått nytt liv genom Eva.
Så pass mycket att jag nu har köpt två egna stämgafflar!
En på 50 Hz och en på 68,05 Hz.
Hertz, förkortat Hz, är ett mått på frekvens. En stämgaffel på 50 Hz vibrerar 50 gånger per sekund, medan en på 68,05 Hz vibrerar ungefär 68 gånger per sekund.
Båda ligger i det låga hörbara frekvensområdet.
När man slår an dem skapas vibrationer som kan upplevas både genom ljudet och, beroende på hur de används, genom fysisk kontakt.
Inom vissa former av ljudterapi tillskrivs olika frekvenser särskilda egenskaper. Eva arbetar också utifrån sådana traditioner.
Det finns ännu inte tillräckligt vetenskapligt stöd för att säga att just 50 Hz eller 68,05 Hz kan lösa upp energiblockeringar, behandla sjukdomar eller återställa någon särskild balans i kroppen. Men vetenskapen sa ju att vi inte skulle äta för många ägg och nu ska vi äta hur många ägg som helst så…
Däremot är vibrationerna verkliga. Och upplevelsen av dem är också verklig.
Jag ser därför mina nya stämgafflar som två små instrument för nyfikenhet, närvaro och utforskande. Jag vill lära mig hur de låter. Hur de känns. Hur jag själv reagerar på dem.
Och framför allt vill jag fortsätta vara öppen för upplevelsen utan att behöva bestämma i förväg vad den betyder. Och sanning är att jag mår så bra av att hålla på med både mina stämgafflar och min tibetanska klangskål som jag fick av en vän på midsommar.
Det är något särskilt med att möta människor som har en sådan nyfikenhet och kärlek till det de arbetar med. Eva Kock driver Lilla Själen och arbetar bland annat med klangskålar, stämgafflar och ljudbehandlingar.
Här på Masesgården har jag fått uppleva hennes arbete på nära håll.
Jag tycker om hennes varsamma sätt att arbeta med ljudet och hur hon ger utrymme för stillhet och vila. För mig har behandlingarna blivit ännu en påminnelse om hur mycket vi kan uppleva när vi tillåter oss att stanna upp. Men jag måste säga att hennes trummeditation var absolut det bästa!! Hon gick runt i rummet med dessa shamanskt trummor och skapade magi av vibrationer som gick djupt in i mig tillsammans med hennes ljuvliga sångröst.
På hennes hemsida, www.lillasjalen.com, kan du läsa mer om Eva och hennes arbete.
Vi behöver inte förstå allt för att få känna
Jag tror på vetenskapen.
På forskningens betydelse. På vikten av att undersöka, ifrågasätta och vara noga med vad vi faktiskt kan säga oss veta. Men jag tror också på värdet av den personliga upplevelsen.
Och jag ifrågasätter faktiskt båda noggrant när det gäller bevis för att en behandling fungerar medicinskt.
För vi är inte bara mätvärden, muskler, organ och nervsignaler.
Vi är också minnen, känslor, förväntningar, relationer och upplevelser.
Och ibland händer något inom oss när vi hör en viss ton.
Vi blir berörda.
Vi slappnar av.
Vi känner glädje.
Kanske är det andningen. Kanske är det ljudet. Kanske är det beröringen, tryggheten eller den efterlängtade vilan.
Kanske är det allt tillsammans.
För den där första behandlingen på Mallorca gav mig något jag fortfarande bär med mig.
En känsla av att kroppen hade fått lyssna. Och nu, många år senare, sitter jag här på Masesgården med två nyinköpta stämgafflar och samma nyfikenhet som då.
Tänk så mycket det finns kvar att upptäcka.
Tänk så mycket vi fortfarande inte vet.
Och tänk vilken gåva det är att få fortsätta vara nyfiken.
För kanske har vi alla en egen ton.
Och kanske handlar livet ibland om att bli tillräckligt stilla för att höra den.
Kram Malin