När oron blir för stor.

Hej min vän där ute,

Hur mår du i all oro som ändå pågår omkring oss?

Följer du också nyheterna varje dag för att se vad den där Mr Trump nu har hittat på? Pratar du, som jag, med dina barn eller dina vänner om oron i världen, om ekonomin, om framtiden? Det gör jag. Och ibland duckar jag. Jag orkar inte ta in allt.

Nyheterna går varm men jag försöker drömma mig bort så jag köpte en vacker hortensia för att påminna mig om sommaren.

Det som känns svårast för mig är kanske just detta: att människan inte alltid går att lita på. Att vi tycks bära på den där märkliga förmågan att vilja ta det som tillhör någon annan. Som om bristen, rädslan eller avunden plötsligt gav oss rätt. Som om jag behövde en bil och bara gick över till grannen och tog den, för att jag ansåg mig behöva den mer. Som om jag ville ha ett hus till mina vuxna barn och därför körde bort någon annan från deras hem. När man drar det till sin spets blir det så brutalt, och ändå är det kanske där vi är, om man ser på världen just nu.

Varför finns den tendensen i människan? I det lilla och i det stora. Den där känslan av att det jag saknar ger mig rätt att ta det jag vill ha.

Jag tror att det är därför det är så viktigt att vi håller ihop nu. Att vi gör saker tillsammans. Att vi träffar våra vänner, lagar mat med våra familjer, dricker te i köket, ringer varandra, går en promenad, sitter kvar lite längre vid bordet. Att vi påminner varandra om det som fortfarande är gott.

Jag ska ta mina nu vuxna barn på en resa i maj till Grekland, och inget krig i världen får stoppa mig där. Jag har sparat länge för att göra den resan möjlig. Den veckan tänker jag skydda. Jag har nästan bestämt att det inte finns några krig då. Bara en vecka med mina barn och deras partners. En vecka att omfamna det goda i livet. För livet är så skört, och därför behöver vi hålla om varandra där vi kan.

I går hade jag så mycket oro i kroppen inför den värld som mina barn ska leva och åldras i, om allt detta fortsätter, att jag inte kunde sova. Så jag gjorde det enda jag kunde. Jag började tänka på sommaren.

Tre tuppar på fyra höns är två tuppar för mycket men de är vackra.

Jag tänkte på allt jag vill göra i trädgården i Järvsö.

Just nu vet jag inte ens om vi ska sälja gården i Järvsö och resa i stället. Om vi ska ge oss av igen och bli lite av digitala nomader. Då behöver mycket ordnas. I vår sommarlada tänker jag att vi skulle kunna ha en liten gårdsbutik och sälja begagnade verktyg, kläder och saker. Jag har så mycket efter båda mina föräldrar. Saker som följde med gården när vi köpte den. Våra egna saker också. Om vi ska resa och upptäcka världen, då behöver vi göra oss av med mycket.

Samtidigt är gården en sådan skatt.

Vi har ett eget vattenfall som genererar el. En bit åkermark att odla på. Kakelugnar i nästan varje rum. Och ibland tänker jag att det kanske egentligen borde bo en familj här. En familj som vill ha djur, odla jorden och leva nära naturen. Någon som verkligen kan ta hand om allt det här. Eller så bor vi kvar.

Jag vet inte än.

Men jag vet att det blev lättare att somna när jag tänkte på allt det vackra och roliga, i stället för på världens oro. Våren. Alla lökar jag planerat. Mamma och pappas två syrener, en från mammas hus i Järvsö och en från pappas hus i Svärdsjö — klarade de vintern? De står bredvid varandra vid ingången till gården. Min dröm är att de ska få växa där sida vid sida, som om de fortfarande höll varandra sällskap.

I går städade jag också hos hönsen. Martin och jag hjälptes åt att laga nätet över hönsgården, för vinterns stormar hade verkligen farit hårt fram. Vi har både örn och falk här i Järvsö, och de har redan tagit två höns, så vi tillbringade ganska lång tid ute i vårsolen med att få allt på plats igen. Det är märkligt vad sådant arbete gör med en. Man står där med kalla fingrar, lite trött i ryggen, och ändå känns livet mer begripligt.

Frågan nu är bara vad vi ska göra med de två unga tupparna som börjar bli alldeles för stora. Det går ju inte att ha en tupp per höna. Lyckligtvis får vi tio nya höns i maj, så kanske lugnar det sig då. Och en höna ligger och ruvar på några ägg. Det kommer bli ett himla liv här i sommar.

Precis som det ska vara.

Och när jag väl somnade drömde jag att jag var i Frankrike, och att jag hade hönsen med mig i bilen. Jag var så mån om att de skulle få följa med mig vart jag än åkte. Det säger väl något om hur jag fungerar.

Efter att jag städat hos hönsen fick skiten fylla pallkragarna inför sommarens små plantor.

Jag ser också fram emot att försöka få till dahlior i sommar. I min drömvärld skulle jag nog helst vilja bo i Skåne, där sommarhalvåret är lite längre och mildare. Men nu ska jag i alla fall på dahliakurs med Karl Fredrik i augusti, så då kanske jag lär mig ett och annat som fungerar även i vårt klimat. Kanske borde jag önska mig ett växthus i födelsedagspresent. En plats där jag kan gå in och gömma mig och låtsas att jag är i Frankrike i april när snön fortfarande ligger kvar på marken.

Det hjälper mig, det där. Att låta tankarna vandra till det jag längtar efter när oron blir för stark. I alla fall hjälper det mig.

Hur är det för dig?

Vad gör du när världen känns för stor och för hård? Vad drömmer du om just nu? Har du börjat planera sommaren? Ska du odla något? Har du satt dina tomatfrön än?

Så här håller jag på när jag blir som mest orolig för den värld mina barn ska åldras i. När paniken växer sig för stor drömmer jag mig i väg till sommaren och allt jag vill göra. Till det liv jag kanske vill leva nu när jag fyller sextio. Det är skönt att få pausa en stund från all oro. Inte för att blunda, men för att orka.

Kom ihåg att vi alltid, på något sätt, har varandra när vi vet att vi inte är ensamma i oron.

Ibland lägger jag bara handen över hjärtat och skickar ut i universum, till den som behöver det:

Jag tänker på dig. Du är inte ensam.

Det hjälper faktiskt mig också.

Kram,
Malin