Att anvÄnda SEPARATION till kontemplAtion

Vi alla vet att det finns några tappra krigare som inte har en minut av stillhet just nu. Vår sjukvårdspersonal i världen. Till skillnad från många av oss andra som istället får avvakta i våra hem, inte gå till jobbet och träffa kollegor eller krama vår familj. Kontraster. Våra krigare önskar att de fick vara hemma som oss och många som är ”instängda” hemma längtar efter att få jobba och träffa folk. Jag märker också att många är rädda för att lägga ut stunder av glädje eller att pandemin har gett dom tid att fundera över vad som vill göra i sitt liv. Mycket med hänsyn till de som inte har en stund av glädje eller vila. Och det kanske ska vara så nu. Vi ska lugna oss med allt på sociala medier och vända inåt istället. Av hänsyn och också ta vara på tiden att läka och bygga upp oss. För ju friskare vi blir och är desto mindre sjuka blir vi. MEN också för att se klarare.

För mig har detta år av distans till mina yoga elever och min familj och t.ex. min far gett mig en möjlighet att se över vad jag vill med mitt liv. Istället för att gå hemma och enbart vara rädd och frustrerad har jag accepterat situationen och försökt se hur jag bäst kan använda den. Jag har varit mycket ute i naturen, mediterat och skrivit ner tankar om mitt liv. Vem jag varit och vem jag vill vara när detta är över.

Jag tror inte på att det finns en mening med allt. Då blir världen väldigt grym för mig. Men däremot kan jag försöka skapa något meningsfullt utifrån den plats och situation jag är i. Finns det något att lära? Finns det något jag behöver se och ta ansvar över? Vem är jag i den här situationen? Är jag som människa skyldig till att världen ser ut som den gör? Det är ju helt klart att vår jord mår bättre när vi är i stillhet. Finns det något vi människor behöver förstå och se?

Tid av separation gör möjlighet till kontemplation. Att gå in i stillheten för när det grumliga vattnet stillar sig och leran faller ner till botten ser jag klarare vem jag är och vem jag vill vara. Inte bara vem jag vill vara i förhållande till pandemin och att stillhet krävs för att vi ska kunna stoppa den, utan också vem jag vill vara i mitt arbete, som familjemedlem och vän, som människa på den här blå planeten.
Dessutom känner jag att det är också vår uppgift för att hålla om de som just nu kämpar i vården och med sjukdom. Att hålla ljuset.

Namaste, Malin