Sommarens läkande

Det är helt klart att jag inte är en vintermänniska.

Sommaren gör mig verkligen stark, trygg och frisk i både kropp och själ. Mina rutiner med att varsamt gå in i den nya dagen på morgonen, och lika varsamt säga tack och på återseende när den lämnar, har gett mig så mycket.

Jag känner ett lugn i varenda fiber i min kropp och i varje glimrande ljus i min själ.

Arbetet med Vägen tillbaka till kärlek, som nu ligger på hemsidan, har rotat sig djupt i mig. Det har varsamt formats fram, och på något sätt har jag under hela processen känt mig uppkopplad till det villkorslösa kärleksfulla fältet.

Allt som är.

I dig.
I mig.
I träden.
I djuren.
I naturen.

En sådan innerlig känsla av kärlek och tacksamhet fyller mig.

Inte långt från mitt hus finns en kraftplats mellan några stora gamla tallar. Så kallade mother trees. Det är som att kliva in i deras trygga famn när man går in där och omsluts av naturen och deras kärlek.

Det är hisnande vackert.

Jag tror att vi alla har en sådan plats. En plats där kroppen får läka, hämta ny kraft och ta emot insikter. Om du inte vet var din plats är ännu, rekommenderar jag dig att gå ut och finna den.

Jag går dit och känner mig hållen.

Mobilen lämnar jag hemma. Det är bara jag, naturen och fältet av ljus som omsluter mig. Ibland sätter jag mig ner och lutar mig mot någon av de stora mödrarnas stammar.

Mother trees kallas de träd som är äldst i en skog och som ofta är djupt förbundna med träden omkring sig. Kanske har de till och med gett liv åt många av dem. De är ofta över hundra år gamla.

Sådan skönhet.
Sådan trygghet.

Sedan jag fyllde 60 år har jag känt mig både varsam och uppfylld inför varje ny dag. Varsam med tiden. Varsam med livet. Varsam med frågan om vem jag vill vara.

Jag vet att jag kan ha tre år, tio år eller trettiofem år kvar här på jorden. Och just därför frågar jag mig:

Varför inte leva som den människa jag verkligen är?

Och varför inte leva som den människa jag vill att andra en dag ska minnas mig som?

Vi vet alla att vi en dag kommer att dö. Men vi vet inte om det är nära eller långt borta.

Om du visste att du bara hade en vecka kvar att leva, vem skulle du vilja vara då?

Vem skulle du vilja att de mindes dig som?

Och hur skulle du spendera den tiden?

Jag vet vad som är viktigt för mig.

Att se det magiska i att få leva här på vår fantastiska planet, bland så mycket skönhet.

Att välja kärlek i det jag gör, men också kärlek till mig själv genom att sätta gränser när jag blir trampad på.

Att påminna dem jag älskar om hur betydelsefulla de är för mig.

Att tillåta mig att känna kärlek helt och fullt.

Vad är viktigt för dig?

Du behöver inte svara mig.

Din egen reflektion är viktigast.

Stor kram,
Malin