Uppmärksamhetens väg.. eller kärleken till livet.

En man som hette Allen berättade för sin vän, munken Thich Nhat Hanh, att livet med småbarn och familj ofta gjorde att han glömde bort sig själv.
Han upplevde att tiden med sin son och läxläsningen var sonens tid.
Att avlasta sin fru på natten med den nyfödda bebisen var hennes och den hungriga lilla bäbisens tid.
Och arbetet var just arbete – inte hans egen tid. Den väntade han med tills det kanske skulle bli möjligt.

Men han började lägga märke till något.
När han såg tiden med sin son inte som något han gjorde för sin son, utan som sin egen tid med honom, fylldes han av tillfredsställelse i stället för känslan av att sakna egen tid.
När han tog hand om den lilla bebisen på natten hjälpte han inte sin fru – han hade sin egen stund med barnet.
Och när han arbetade gjorde han det inte bara för familjen, utan också för sig själv.

Plötsligt upplevde han att han hade mer tid än tidigare.
Han kände sig inte längre dränerad eller som att han fick för lite utrymme för sig själv.
Även om han gjorde allt detta av kärlek till dem han älskade, hade hans inställning tidigare varit att han gav och gav – utan att själv få det han behövde.
När han ändrade sitt förhållningssätt förändrades allt.

Och den här berättelsen är så sann.
Allt handlar om var vi lägger vårt fokus. Våra tankar. Vårt sätt att förhålla oss till livet, till andra och till det som sker.

För mig är uppmärksamhet att vara medveten om vardagens mirakel.
Det är en sådan otrolig gåva att få vara här på den här planeten – med dem vi älskar, platserna vi får besöka och smakerna vi får uppleva.
Men så ofta är vi någon annanstans. Och då är det kanske inte så konstigt att vi känner oss trötta och dränerade.

Att ge av kärlek är vackert.
Men att ge kärlek genom att offra sig själv är inte kärlek.
Då finns ofta en önskan om att bli sedd eller få uppskattning för det man gjort. Och även om man får det, kan känslan av tomhet ändå finnas kvar.

Att i stället se allt du gör som din egen tid – fylld av närvaro och uppmärksamhet – är att värna om den tid du har här på jorden.
Då blir varje stund en gåva till dig.

Thich Nhat Hanh talar om att “diska när du diskar”.
Han menar att när du diskar ska du vara helt där, och känna tacksamhet över att du förmodligen just har ätit en god måltid – kanske tillsammans med människor du tycker om.

När jag nu sitter här på stranden, långt ifrån den kalla snön i Sverige, gör jag mitt bästa för att vara här.
Inte tänka på hur kallt det är hemma.
Inte på hur skönt det är att vara här – eller på att jag en dag ska åka härifrån.
Jag vill ta vara på varje minut så att den inte går mig förbi.

Jag tar inte med mig mobilen till stranden, förutom när jag vill Facetime med mina barn.
Jag håller det lilla Sea Bean-fröet i min hand, som jag hittade i sanden, och känner glädjen över den långa resa det gjort för att hamna just hos mig.

Ja, här är det enklare att vara närvarande än hemma.
Men ändå händer det hela tiden att tankarna vill dra iväg.
Så jag tränar. Tränar på att värna om min egen tid – här och nu.
För det är det bästa sättet att ge kroppen den vila den behöver, och den kärlek jag vill ge mig själv för miraklet att få vara här.

Jag vet att det är svårare i vardagen hemma.
Men jag vill ta med mig detta. Och bli bättre på det.

Så när jag åker hem vill jag leva lite mer som Allen.
Se allt jag gör som min egen tid.
Inte tänka att jag saknar egen tid – utan att jag faktiskt har massor av den.

Allt handlar om var vi lägger vårt fokus.
Att gå uppmärksamhetens väg.
Och kärlekens – till mig själv och till den tid jag har här på jorden.

Kram
Malin