Hur kan kärleken bli synlig genom mig idag?

"Herren är min herde – jag får det jag innerst behöver." Den meningen från Psaltaren 23 har ju följt mig den senaste tiden.

Kanske är det just där allting börjar. Om jag innerst vet att jag är buren behöver jag inte längre söka mitt värde genom att rädda andra. Då kan kärleken få vila på en annan grund. Samtidigt finns det en annan fråga som återkommer till mig, nästan varje morgon:

Hur kan kärleken bli synlig genom mig idag?

Ju äldre jag blir desto mindre intresserad blir jag av vad människor säger att de tror. Och desto mer intresserad blir jag av hur vi faktiskt lever.

Då kommer jag ofta tillbaka till två meningar.

Den ena kommer från Yeshua även kallad Jesus: "Alla som hör dessa mina ord och handlar efter dem..."

Den andra säger jag ofta själv när jag undervisar yoga: "Yoga är inte något vi gör en timme om dagen. Det är hur vi lever resten av dagen."

För mig säger de egentligen samma sak.

Ni vet att jag inte är ett fan av religioner som skiljer människor åt, även om jag förstår varför de vuxit fram genom historien. Jag älskar människor. Kloka, sökande, filosoferande och kärleksfulla människor som vågar utvecklas genom livet.

När jag läser Jesus, Buddha, Rumi och andra stora andliga lärare slås jag av att de inte främst ville bli beundrade. De ville att människor skulle leva det de undervisade.

Jesus sa inte bara: "Hör mina ord."

Han sa: "Den som hör dessa mina ord och handlar efter dem..."

Han pekade inte främst på vad vi skulle tro. Han pekade på hur vi lever. Hur vi möter våra medmänniskor. Hur vi talar när vi är sårade. Hur vi väljer när kärleken kostar något. Det blir också tydligt när Jesus kommer till templet. Han möter människor som tror på Gud, men den heliga platsen har förvandlats till en marknadsplats. Då väljer han inte tystnad. Han sätter en gräns. Inte av hat, utan av kärlek till det heliga.

Den scenen har fått en ny betydelse för mig. Kärlek är nämligen inte alltid mjuk. Ibland är kärlek att säga nej. Ibland är kärlek att skydda det som är sant. Ibland är kärlek att låta en annan människa ta ansvar för sitt eget liv.

Det tog mig tex många år att förstå att kärlek och medberoende inte är samma sak. Tvärtom. De kan se väldigt lika ut på utsidan, men de kommer från helt olika platser inom oss.

Vi människor vill hjälpa. Vi vill lindra smärta, lösa problem och skydda dem vi älskar. Det är en vacker egenskap. Men ibland glider hjälpen nästan omärkligt över i något annat. Vi börjar bära någon annans ansvar. Vi förklarar bort deras beteenden. Vi räddar dem ur situationer. Vi ljuger för att skydda dem. Vi städar upp efter dem. Vi anpassar våra liv efter deras mående. Och vi kallar det kärlek.

Men är det verkligen kärlek?

Många terapeuter som arbetar med beroende beskriver hur medberoende, hur välmenande det än är, ibland kan göra att beroendet får fortsätta längre. Inte för att den anhörige orsakar beroendet – det gör den aldrig. Ansvaret ligger alltid hos den som är beroende. Men när någon ständigt räddas från konsekvenserna av sina handlingar finns risken att drivkraften till förändring skjuts upp.

Sann kärlek ser annorlunda ut.

Den vågar sätta gränser.

Den vågar säga nej.

Den vågar låta en annan människa ta ansvar för sitt eget liv.

Jag brukar säga till människor som söker min hjälp med sitt matberoende:

"Jag hjälper dig gärna. Men den 'kompis' som håller dig kvar i ditt beroende får inte följa med oss. Så länge du väljer den före ditt eget liv kan jag inte göra arbetet tillsammans med dig."

Det kan låta hårt. Men kanske är det egentligen tvärtom. Kanske är det en djupare kärlek att våga släppa taget och säga:

"Jag älskar dig. Men jag kan inte leva ditt liv åt dig. Jag går sönder om jag försöker."

Medberoendet säger: "Jag måste rädda dig."

Kärleken säger: "Jag tror på dig."

Medberoendet drivs ofta av rädsla. Kärleken drivs av sanning.

Medberoendet säger ja när hjärtat egentligen känner nej.

Kärleken vågar säga nej när ett nej är det mest kärleksfulla svaret.

Jag tror också att medberoende ofta handlar om vårt eget ego. Vi vill inte förlora den vi älskar. Vi vill vara den som räddar. Vi vill fortfarande vara behövda. Men sann kärlek vågar släppa taget om sitt ego. Den vågar till och med riskera att förlora kontakten en tid, om det är det som ger den andra människan möjlighet att hitta tillbaka till sitt eget liv.

Det finns ett uttryck inom beroendevården som berört mig djupt:

"Ställ dig inte mellan den beroende och de konsekvenser som kan bli början på förändring."

Jag tror att det är en av de svåraste formerna av kärlek. Och kanske också en av de mest barmhärtiga.

I dagarna har jag läst Heliga Faustinas bön. Den berörde mig så… Hon bad om hjälp att stå kvar i kärlek. Hon ber:

“O Herre, Låt mig helt förvandlas till din barmhärtighet och bli en levande återspegling av dig. Må din största gudomliga egenskap, din outgrundliga barmhärtighet, flöda genom mitt hjärta och min själ vidare till mina medmänniskor. Hjälp mig, Herre, att mina ögon blir barmhärtiga, så att jag aldrig dömer efter det yttre, utan ser det vackra i min nästas själ och kommer henne till hjälp.”

Det stannade kvar hos mig.

Vad betyder egentligen att vara barmhärtig?

I Bibeln ryms flera nyanser. Det grekiska ordet eleos betyder medkänsla, nåd och aktiv omsorg – kärlek som blir handling. I Gamla testamentet används bland annat det hebreiska ordet rachamim, som har sitt ursprung i ordet för livmoder och beskriver en kärlek som bär, skyddar och ger liv. Ett annat ord är ḥesed – kärleksfull trofasthet, nåd, lojalitet och godhet på samma gång.

Kanske är det därför barmhärtighet inte alltid handlar om att skydda en människa från konsekvenserna av hennes val. Ibland är den mest kärleksfulla handlingen att låta sanningen få göra sitt arbete.

Barmhärtighet handlar om att möta en människa med kärlek, sanning och respekt. Att se henne med hjärtats ögon och samtidigt tro på hennes förmåga att ta ansvar för sitt eget liv.

För mig är det en djupare form av kärlek.

Och det är inte alltid lätt.

Vi lever i en tid där det är svårt att inte beröras av det som händer omkring oss. Krig. Polarisering. Hårda ord. Utfrysning. Konflikter. Människor som sårar varandra.

De senaste månaderna har jag mött djup narcissism vid några tillfällen. Förminskanden och härskartekning om än subtil men tydlig. Jag tog mig stadig genom var och en av dom och lät dom som jag kallar det “ Äga sitt drama” , satt gränser men också fortsätte stå i kärlek. Kärleken och omvårdnaden om mig själv. Att inte bli ett offer och tycka synd om mig själv för t.e.x en förminskande tystnad, för det mår jag ju inte heller bra av utan låta dom äga det. Låta dem visa vem dom är men stå kvar i vem jag är och vill vara.

Hur bevarar vi då ett mjukt hjärta utan att själva gå sönder? Jag tror inte att svaret är att stänga hjärtat. Men jag tror inte heller att svaret är att bära hela världens smärta. Kanske handlar barmhärtighet om något annat. Att se människors lidande utan att göra det till vårt eget. Att möta människor med kärlek utan att överge oss själva.

Att sätta gränser utan att sluta älska.

Att våga säga nej utan att förlora medkänslan.

Kanske är det just där den djupaste tryggheten finns.

Inte i att världen alltid är god.

Utan i att vi, mitt i det som är svårt, får välja vem vi själva vill vara.

Varje dag.

Om och om igen.

Kanske börjar all sann kärlek just där. Inte i att försöka förändra andra. Utan i att stå stadigt i sitt eget hjärta.

Att veta att också jag är värd kärlek.

Att också jag är värd respekt.

Att också jag har rätt att sätta gränser när någon trampar på min värdighet eller försöker kontrollera mitt liv.

Jag tror inte att det är själviskt.

Jag tror att det är barmhärtigt.

För också jag är en människa som Gud, gudinnan, den kärleksfulla medvetenheten, LIVET har anförtrott mig att ta hand om.

När vi hittar den tryggheten inom oss behöver vi inte längre rädda någon för att känna oss värdefulla. Vi behöver inte säga ja när hjärtat viskar nej. Vi behöver inte bära sådant som aldrig var vårt att bära.

Vi kan stå kvar med ett öppet hjärta. Mjuka, men inte gränslösa. Kärleksfulla, men inte självutplånande.

För kanske är det först när vi också älskar och respekterar oss själva som kärleken blir fri. Och kanske är det då vi verkligen börjar leva de ord vi säger oss tro på.

Så kanske är den viktigaste frågan inte längre: Vad tror jag på?

Utan: Hur lever jag? Hur ser jag på människan framför mig? Hur talar jag när jag blir sårad? Hur sätter jag gränser utan att sluta älska?

Hur visar jag barmhärtighet – också mot mig själv?

För kanske är det där den andliga vägen börjar. Inte i orden.

Utan i livet.

Kram och kärlek, Malin

Om Heliga syster Faustina

Heliga syster Maria Faustina Kowalska (1905–1938) var en polsk nunna i Barmhärtighetssystrarnas kongregation. Hon växte upp i en fattig familj och hade endast några få års skolgång, men blev genom sina andliga erfarenheter en av 1900-talets mest inflytelserika kristna mystiker. I sin dagbok Den gudomliga barmhärtigheten i min själ beskriver hon återkommande visioner som kretsar kring Guds barmhärtighet, tillit och kärlek till människan. Det var också efter en av dessa uppenbarelser som bilden av Den gudomliga barmhärtigheten målades – med Jesus som pekar mot sitt hjärta, varifrån en röd och en vit stråle strömmar ut. Den röda symboliserar kärleken och livet. Den vita rening och nytt liv. Under bilden står orden:

"Jesus, jag litar på dig."

Oavsett hur man ser på hennes visioner eller hennes tro har hennes budskap om barmhärtighet, förlåtelse och kärlek berört miljontals människor världen över.