Konsten att vara människa

En bloggserie – ett samtal med mänsklighetens stora visa kvinnor och män

Del 1 – När orden tystnar

Igår lade jag upp en bild på mig själv som liten på min privata Instagram.

Jag vände mig ärligt till min familj och mina vänner och skrev något som egentligen kändes ganska sårbart.

Jag berättade att den lilla flickan i mig ibland blir lite ledsen när ett varmt sms besvaras med en 👍🏻 eller ett ❤️.

Missförstå mig rätt.

Jag älskar emojis.

Jag använder dem själv. ❤️🙏🏻😂

De hjälper mig att förstärka en känsla, ett skratt eller ett hjärta.

Men jag tror inte att de är tänkta att ersätta våra ord.

De är tänkta att förtydliga dem.

Och det fick mig att fundera.

Vad händer med oss när vi inte längre tar oss tid att svara med :

“Tack.”

“Jag blev glad av ditt meddelande.”

“Jag saknar dig.”

“Jag älskar dig.”

Eller bara:

“Tack! Hur mår du ?”

Vi lever i en tid där vi kan nå varandra på några sekunder.

Samtidigt känner sig många människor ensamma. Vi följer varandras liv genom sociala medier, “träffar” dem vi bryr oss om via deras konton och upplever att vi ses. Men det gör vi inte.

Det finns naturligtvis många andra orsaker till ensamhet och depression än sociala medier. Livet är mer komplext än så.

Men jag kan inte låta bli att undra om vi ibland har börjat förväxla kontakt via en skärm med verklig närvaro och levande ord.

Ett hjärta på en skärm kan vara fint.

Men ibland behöver ett mänskligt hjärta få möta ett annat genom ord.

För när jag skriver ordet “tack” händer något också i mig.

Jag stannar upp.

Jag känner efter.

Jag blir medveten om min tacksamhet.

När jag skriver “jag älskar dig” påminns jag själv om kärleken.

När jag skriver “förlåt” måste jag först möta min ödmjukhet.

Orden förändrar inte bara den som läser dem.

De förändrar också den som skriver dem.

Och vi visar med vår tid att vi värdesätter varandra.

Jag är orolig för att ju längre ifrån våra äkta känslor vi kommer, desto mer avtrubbade blir vi. Och då kommer vi att söka mer avancerade kickar för att över huvud taget känna något.

Jag har känt en stor förändring i mig det senaste året när jag, som ni säkert har märkt här på bloggen, fokuserat mycket på att känna tacksamhet och kärlek i stort som smått.

Min läkning har skett där. I att ge mig tid för uppskattning, se mig omkring och känna lycka och tacksamhet för den minsta blomman i min trädgård.

Och det ledde till min ärlighet gentemot min familj och mina vänner.

Jag behöver era ord, er tid och er närvaro, även om det bara är ett skrivet “tack” istället för 👍🏻 eller ❤️.

Det senaste året har jag funderat mycket över hur våra handlingar formar den vi blir och de liv vi lever.

Varje dag har jag slagit upp de böcker som stått vid min sida genom livet. De finns överallt i mitt hem, så jag kan inte undvika dem.

På toaletten, i trappen, i mitt sovrum och på mitt kontor.

Ibland öppnar jag dem inte ens, utan låter bara blicken falla på dem.

Och jag minns.

Hos yogamästaren Patanjali finner jag en uppmaning att leva utan att skada.

Hos Buddha läser jag om medkänsla.

Hos Yeshua om kärleken till nästan.

Hos Hypatia om modet att söka sanningen.

Hos Kierkegaard läser jag:

“Att våga är att förlora fotfästet för en stund. Att inte våga är att förlora sig själv.”

Hos vår älskade Selma Lagerlöf påminns jag om att människan alltid har en möjlighet att bli bättre.

Hos Carl Gustav Jung om vikten av att känna sitt eget mörker.

Hos Deepak Chopra minns jag orden:

“I varje ögonblick har du ett val som antingen för dig närmare ditt innersta eller längre bort från det.”

Och jag har ju nu nästan alla Paulo Coelhos böcker.

“När vi strävar efter att bli bättre än vi var igår blir också världen omkring oss lite bättre.”

Och en av mina ledstjärnor, Maya Angelou:

“Människor kommer att glömma vad du sa och vad du gjorde, men de kommer aldrig att glömma hur du fick dem att känna sig.”

De levde på olika kontinenter.

De tillhörde olika kulturer.

De hade olika språk och olika trosuppfattningar.

Ändå återkommer de gång på gång till samma fråga.

Hur lever vi så att våra liv blir till välsignelse för andra?

Och då tror jag att svaret kanske inte börjar med de stora gesterna.

Kanske börjar det med de små.

Att skriva några fler ord.

Att ringa istället för att bara reagera.

Att våga säga:

“Jag tänkte på dig.”

“Tack.”

“Jag är glad att du finns.”

Ord kostar så lite.

Men de kan leva kvar i ett människohjärta i många år.

Så jag tänkte att det här får bli min bloggserie i sommar.

Den gemensamma visdom som människor sökt genom årtusenden.

Jag vill sätta mig vid samma bord som världens stora visa kvinnor och män.

Inte för att hitta färdiga svar.

Utan för att ställa en fråga som känns viktigare än någonsin:

Hur lever vi innerligt i en tid som så lätt blir ytlig?

Och kanske börjar svaret med något så enkelt som att ta sig tid att skriva ett par extra ord till någon man tycker om.

För ibland kan ett “Jag tänker på dig” betyda mer än vi någonsin får veta.

Kram Malin ♥️🫶