Tilliten bär mig..

Det plingar till i mobilen och jag ser att det är ett sms från en väninna som jag nu har känt i nästan 30 år. Vi lärde känna varandra uppe i Järvsö när våra döttrar började på samma dagis.

Hon har, liksom jag, en andlig tro, men är uppvuxen med väldigt strikta kristna regler som hon genom åren rebelliskt har skakat av sig. I dag har hon funnit sin egen väg. Fortfarande starkt kristen, men formad utifrån sin egen upplevelse och inte sina föräldrars.

Hon är en av de godaste, omtänksammaste och gladaste människor jag känner.

I sms:et berättar hon att Frank och Simon Ådahl ska spela i Delsbo om några veckor och undrar om jag vill följa med.

Och det ville jag verkligen.

Jag älskar ju Frank Ådahls röst, och Edin-Ådahls musik betydde väldigt mycket för mig för ungefär 25 år sedan. Den bar mig och gjorde mig så otroligt stark och glad. Jag reser till kärlek gick varm i bilen vart jag än åkte, och jag sjöng med så att taket nästan lyfte.

Efter några år hade jag spelat sönder cd-skivan, och när jag försökte få tag på en ny hittade jag den ingenstans. Genom min exman fick jag tag på Franks nummer och hörde av mig till honom och frågade om jag fick köpa en skiva direkt av honom. Han sa att han inte hade någon hemma just då, men han brände en ny åt mig och inte så långt senare låg den i ett kuvert i min brevlåda.

Genom åren har vi skrivit lite till varandra, bland annat eftersom min yngste son började plugga på Musikmakarna i Örnsköldsvik, som Frank varit med och startat.

Så ja, jag ville väldigt gärna åka till Delsbo och lyssna på Frank.

När vi kom till lokalen var det mest äldre människor där, men det var proppfullt med folk. På scenen stod ett elpiano och en gitarr. Frank satt redan där och vi väntade otåligt på att det skulle börja. Varenda minut fram till hel timme kändes nästan oändlig.

Och sedan började det.

Det blev så mycket vacker musik, både från Lejonkungen, från Edin-Ådahl och även musik jag aldrig hade hört tidigare. Simon, som är resande evangelist och präst, pratade fint om tro och om sin oro över vart världen är på väg. Om ensamheten vi upplever i ett av världens rikaste och mest välordnade länder. Om hur mobilerna och tv:n har tagit över människans behov av gemenskap och hur vi drar oss undan både livet och varandra. Han bad oss att våga nå ut till dem som kanske behöver någon.

Vid ett tillfälle sa Frank:

– Simon, jag tror vi måste göra om spellistan för ikväll.

Simon såg frågande ut.

– Ja, vi måste spela Reser till kärlek nu.

Och då kunde jag ju inte hålla mig.

Jag skrek “Jaaaa!” rakt ut.

Frank skrattade och sa:

– Ja, men då får du väl komma upp här och sjunga med oss.

Men det vågade jag förstås inte, utan gömde mig bakom min väninna medan både Frank och Simon skrattade.

Och sedan blev det drag, vill jag lova.

Vi sjöng med av full hals, och jag och min väninna dansade för fullt på den där lilla metern vi hade omkring oss bland alla stolar och bord.

Vilken lycka.

När Frank sedan sjöng Tårar från himlen i total närvaro och stillhet, då var det som om luften själv blev magisk.

När kvällen var slut lät jag dem först hämta andan en liten stund, men sedan gick jag fram och tackade för en underbar kväll. Jag köpte en bok som Simon hade skrivit, och i den skrev han: “Ps. 23”.

Sedan sa han:

– Det här är du, där du är nu, och resten av livet.

Och jag, som inte alls mindes vad Psaltaren 23 var, blev ändå alldeles varm i kroppen. Som om hans ord sjönk djupt in i mig, och jag bad tyst inom mig att Psaltaren 23 verkligen skulle vara något gott och vackert.

Jag hade ju just då ingen aning.

När vi satte oss i bilen hem den där otroligt vackra sommarkvällen berättade jag vad Simon hade sagt. Min väninna, som är uppvuxen i en frikyrklig familj, började då läsa Psaltaren 23 utantill.

Och allt var så magiskt vackert och berörande.

Ni vet när man känner att tiden står stilla, men samtidigt är så levande och fylld av skönhet på alla plan.

När jag kom hem slog jag som vanligt upp texten och började sedan söka på originalöversättningen från hebreiskan, för jag ville verkligen förstå dess ursprungliga ton. Med hjälp av ChatGPT översatte jag den sedan så nära originalet som möjligt, och gjorde en bild som jag nu har i mobilen.

Och Simon hade faktiskt rätt.

Jag upplever att herdepojken Davids dikt och bön, som skrevs för omkring 3 000 år sedan, i grunden handlar om tillit.

Och jag vet inte om jag någonsin har känt mig så buren av tillit som jag gör nu.

Mycket har hänt de senaste månaderna – både vackra och utmanande saker. Genom det som varit glädjefyllt har jag valt tacksamhet. Genom det som varit svårt har jag försökt vila i en djup tillit till att jag är hållen också genom det.

Nästan lite förvånande för mig själv har jag känt mig orubblig. Det som kastats i min väg har jag fått parera så gott jag kunnat, ibland med en känsla av att vara Neo i Matrix – smidigt undvikande det som inte varit mitt att bära.

Jag övar mig på att låta andra behålla sina egna draman och berättelser, samtidigt som jag om och om igen försöker välja det goda, det sanna och det rätta i mitt eget liv.

Kanske är det just det tillit handlar om.

Inte att livet alltid är enkelt.
Utan att veta att vi är burna också när det inte är det.

Orden därifrån bär jag nu med mig, och låter dem bära mig genom tillit och styrka och jag kommer fortsätta så precis som Simon bad mig.

Den här kvällen blev en sådan där gåva som stannar kvar.

En gåva från min väninna.
Från Simon.
Från Frank.
Från livet.
Och från herdepojken David, som en gång skrev de där orden. Pojken som en dag blev Kung David.

En kväll jag alltid kommer att bära med mig, av så många vackra skäl.

Kram,
Malin