Minnen…

Min lilla underbara familj ♥️

Så stolt över var och en av dem. Över allt de tagit sig igenom, och över vilka de är idag – sedan bilden togs.

I natt drömde jag att jag höll ett nyfött barn i min famn.

Så morgonen är fylld av tankar på var och en av mina.

Det händer något när man håller sitt barn för första gången.

En kärlek som är svår att sätta ord på.

När det där lilla livet har vuxit inom dig – burits av ditt blod, dina celler, dina andetag, dina känslor… då öppnas något.

Och när de där små, starka fingrarna greppar ditt finger, reser sig en kraft inom dig.

En urkraft. Ett beskydd. Som en lejoninna.

Ett beskydd som också väcks till liv hos en förälder till ett adopterat barn.

Något händer… som egentligen inte går att beskriva med ord.

Livet får en ny mening. Och sedan börjar resan. År av oro och lycka – varje dag, året runt. Och så en dag börjar de gå sin egen väg.

Precis som de ska.

De knuffar sig fria, steg för steg. Och kvar står vi… med samma kärlek. Samma stolthet. Och en ny känsla – saknad.

Hur självständiga och starka de än blir, så känns de fortfarande i oss. Minnena sitter kvar i kroppen. Doften av små fötter på skötbordet. Skratten som bubblade upp ur deras magar.

Etsat i kärlek.

Barnen ska få springa ut i livet. Men alltid med en dörr öppen hem. Och vi sitter där, stolta, och ser deras liv ta form. Ser deras lycka vibrera genom världen.

Men någonstans… så fortsätter deras hjärtslag att leva i oss.

Att vara förälder – till små och vuxna barn – kan få den starkaste, coolaste pappan att fälla tårar. Av stolthet, beundran eller saknad. Alla starka murar faller i vår kärlek till er.

Så älskade barn… kanske är det just det som är så svårt att förklara. Att vår oro inte handlar om att vi inte tror på er. Utan om att vi alltid kommer att känna er i oss.

En dag kommer ni att förstå.

Inte för att vi säger det.

Utan för att livet visar er.

När ni själva håller det där lilla livet i er famn… och plötsligt känner hur kärlek och oro alltid går bredvid varandra – hur gamla ni barn än blir.

Och kanske förstår ni då också att vi gör så gott vi kan när vi låter er springa fritt ut i livet.

Vi föräldrar är långt ifrån perfekta, men oj vad vi älskar er.

Även de gånger vi verkligen försöker att inte älska er så mycket. Även när vi försöker släppa taget lite mer.

Era hjärtan slår i våra celler.
Era liv pulserar i vårt blod.

Så ha tålamod med oss. ❤️

Vad triggar dig?

Jag har följt Gregg Braden i över trettio år. Hans visdom har burit mig genom så många skiften i livet. Ibland varsamt, ibland mer utmanande – men alltid med en riktning som lett mig närmare något sant.

Igår, när jag blev intervjuad igen för Gudinnesummit, slog det mig att mycket av det jag delar idag inte bara är ord jag har hört, utan något jag har fått leva igenom. Något som har blivit erfarenhet i kroppen. Och just därför vet jag att det inte alltid är enkelt. Men det är befriande.

För vi kommer inte undan längre.
Vi behöver, mer än någonsin, välja kärlek och medkänsla.
Inte som en vacker tanke – utan som ett aktivt val, i våra liv, i våra relationer, i hur vi möter världen.

Så fort vi triggas är det lätt att vilja dra sig undan. Att undvika personen, situationen, känslan. Men den vägen leder oss bort från oss själva. För det som väcks – väcks i oss.

Triggern sitter inte i den andra. Den visar något i dig.
Kanske en rädsla.
Kanske ett gammalt sår.
Kanske något du aldrig själv skulle göra – och därför reagerar starkt på.
Kanske en känsla av att inte vara respekterad eller vald och då inte älskad.

Och där, precis där, finns också din väg.
Att stanna. Att lyssna. Att våga se.

Att hitta såret inom dig.
Att se dramat du själv – ofta omedvetet – har varit med och skapat.
Och sedan göra något så radikalt som att möta det med kärlek.

Att hålla om det.
Att förlåta.
Att känna empati – både för dig själv och för andra.

För det är inte andras fel att du triggas.
Det är i dig bristen på acceptans, förståelse eller medkänsla visar sig.
Och det är också där läkningen kan ske.

Så om vi, mitt i allt som sker i världen och i våra egna liv, stannar upp och frågar oss:
”Vad skulle kärleken göra nu? ” ( Ur boken Samtal med Gud av Neal Donald Walsch)

Då börjar något skifta.

Inför världens ledare – de som väcker rädsla, ilska eller förtvivlan i oss – kan vi, om vi vågar, se bortom handlingen för ett ögonblick. Inte acceptera eller ursäkta, men förstå.
Vad är det i en människa som leder till så mycket behov av kontroll, bekräftelse eller makt?
Vilken smärta bärs där inne?
Att hålla många liv i sina händer måste vara en tung börda för en själ.

Och i det kan vi välja att skicka empati. Inte som en svaghet, utan som en kraft.

I våra nära relationer ser det kanske annorlunda ut, men vägen är densamma.
När du triggas av en familjemedlem, en partner eller någon från det förflutna – stanna upp.

Fråga dig själv:
Var i mig sitter det här såret?
Vad är det som känns hotat?
Vad är jag rädd för?

Och låt hjärtat få vara med i svaret.

Känn empati för dig själv i det du upplever.
Håll om det som gör ont.
Tacka för det du får syn på.
Och när du är redo – släpp taget.

Inte för den andras skull, utan för din egen.

För vi är inte här för att bära vidare det som tynger oss.
Vi är här för att lära oss, uppleva livet men också att läka, och i det – skapa något annat.

Som Gregg Braden säger: vi är den vibration vi väljer att vara.
Och den vibrationen påverkar inte bara världen omkring oss – den lever i oss. I våra tankar, i våra känslor, i våra kroppar.

Så välj medvetet.

Inte perfekt. Men ärligt.
Om och om igen.

För din skull.
För dem du älskar.
Och för den värld vi alla är en del av.

Helt ärligt – jag gör misstag och faller nästan dagligen i det här.
Men jag tror på det han förmedlar. På den här visdomen. På arbetet med energi och kärlek.

Och jag vet att det påverkar mig ännu mer att inte göra det.
Att inte möta mig själv. Att inte läka i kärlek.
Det känns – hela vägen ner på cellnivå.

Så jag fortsätter.
Jag försöker.
Och jag ber om hjälp, varje dag.

Låt min själ omfamna din, Malin

Försurad eller inte

Försurad eller inte- Om pH, bikarbonat och det vi egentligen behöver.

Jag gjorde ett sådant där test i morse. Ett lackmuspapper i urinen. Resultatet visade att jag var “sur”. En timme senare, efter ett glas vatten med bikarbonat, var jag plötsligt “basisk”.

Det är så lätt att tänka då: Oj, min kropp är i obalans. Jag måste fixa det här.

Men sanningen är lite mer nyanserad – och faktiskt mer trygg än så.

Det vi mäter med sådana tester är urinens pH, inte kroppens. Och urinen är just kroppens sätt att göra sig av med sådant den inte längre behöver. Den kan vara sur ena stunden och mer basisk nästa, beroende på vad vi ätit, druckit, hur vi sovit och hur kroppen arbetar just då.

Men själva kroppen… den är klok. Den håller sitt pH inom ett mycket snävt spann. Om den inte gjorde det skulle vi bli allvarligt sjuka. Det är inget som svänger upp och ner under en vanlig dag.

Så när vi pratar om att vara “försurade” är det ofta något annat vi egentligen menar. Testet visar att de renande organen gjort sitt jobb. Men kanske att vi också är trötta. Stressade. Inflammerade. Att vi inte riktigt känner oss i balans.

Och det var nog där jag befann mig.

För igår var en sådan dag då kroppen verkligen fick jobba. Jag stod upp större delen av dagen med mina systrar i mammas lada. Ett projekt som vi skjutit framför oss i åtta år. Jag hade dessutom under veckan hållit i mammas smyckesförsäljning tillsammans med Jewellery Escape på Strandvägen, samtidigt som jag skyndade mellan uppdrag och läste in boken Worthy. Det blev intensiva dagar.

Jag var trött långt in i kroppen. Hade värk i benen, bakom knäna och min hälsporre gjorde sig påmind. Du vet den där känslan när kroppen nästan säger: nu räcker det för idag.

På kvällen samlades vi ändå. Mina systrar Monica och Kristin, Martin och Gunnar. Vi åt gott. Mycket grönt, men också kött. Vi öppnade en av mammas Cava – bara det var en stund i sig – och senare blev det en glass. En kväll med både näring och njutning. Livet, precis som det är.

Så när testet på morgonen visade “surt” hade det varit så lätt att tänka att något var fel pga maten. Att jag behövde rätta till mig själv.

Jag hade ätit en stor sallad med grönkål, spenat och ruccola, toppad med fetaost, grönt äpple, granatäpple och lite lime. Samtidigt hade jag ätit kött, druckit vin och avslutat med något sött. En fantastisk balanserad måltid av hälsosamt och njutning!

Och kroppen hade gjort precis det den ska.

För även om det gröna ofta förknippas med något “basiskt”, påverkar protein från kött, alkohol och socker kroppen på andra sätt. Den arbetar, bryter ner, sorterar – och det den inte behöver gör den sig av med via urinen.

Så att testet visade “surt” var egentligen inte konstigt alls. Det var bara kroppen som gjorde sitt jobb. Inte ett tecken på att något var fel i resten av min kropp.
Utan ett tecken på att något fungerade.

Min älskade kropp hade burit mig genom en lång dag. Den hade tagit hand om maten, drycken, intrycken. Den hade stått kvar när jag själv nästan inte orkade mer.

Och kanske var det just därför urinen visade som den gjorde – för att kroppen arbetade, rensade, återställde.

Det fick mig att stanna upp.

Hur lätt det är att tolka kroppens signaler som problem, när de i själva verket är tecken på att kroppen gör sitt jobb. Hur snabbt vi går till att vilja korrigera, fixa, förbättra – istället för att först lyssna.

Och kanske är det där vi behöver bli lite snällare mot oss själva. Inte alltid ha så bråttom att förstå allt. Inte alltid försöka rätta till. Ibland bara lyssna.

Och ge kroppen det den egentligen ber om: vila, återhämtning… och lite mer omtanke.

Bikarbonat kan absolut påverka urinens pH. Och i vissa stunder – som när magen känns orolig – kan det vara lindrande. Jag har själv jagat ett “basiskt tillstånd”. Men det kan lätt bli en distraktion från det som faktiskt gör skillnad.

För det som verkligen stöttar kroppen är oftast det enklare. Att få sova. Att få andas. Att röra sig. Att äta mat som kroppen känner igen – grönsaker, färger, liv.

Och kanske viktigast av allt – att få börja dagen i ljus.

Där, i morgonen, landar jag alltid igen.

Inte i att försöka rätta till allt på en gång. Inte i att analysera varje signal. Utan i det enkla. I att gå ut med Nala, vända mig mot solen och låta kroppen få vakna i sin egen takt.

Efter en dag då kroppen varit trött, burit mycket och gjort sitt arbete i det tysta… blir den stunden ännu viktigare. Som en mjuk omstart. Ljuset når mina ögon och hjälper kroppen att hitta sin rytm igen. Den där inre klockan som vet när det är dags att vakna, att återhämta sig, att börja om. Och samtidigt händer något annat.

Jag landar i mig själv. I andetaget. I närvaron. Jag påminner mig om att jag inte behöver fixa allt. Att kroppen inte är min motståndare – utan min följeslagare.

Och kanske är det just där balansen finns. Inte i att bli perfekt. Utan i att möta sig själv, precis där man är.

Att börja dagen med ett glas vatten med citron – och ibland ett glas vatten med lite bikarbonat – kan jag uppleva hjälper mig att stötta kroppen efter en kväll med kött och alkohol.

Men det får inte bli en quick fix. Inte något vi gör i farten, för att sedan springa vidare, när kroppen egentligen försöker säga: Jag är trött. Jag behöver vila.

Kanske är det istället just där vi behöver stanna upp en stund. Gå ut i skogen.
Känna solen och ljuset. Få en kram av den vi älskar – låta kroppen få landa i det som ger oss lugn.

För en quick fix är precis vad det är – något snabbt i språnget. Men det som verkligen bär oss håller över tid.

Att sova ut.
Att vila.
Att ta några djupa andetag i den friska luften.

Att visa livet att vi värnar om stunden vi har här. Det är viktigare.

Kram, Malin

Själen…och mina mitokondrier

Varje morgon när jag går ut med Nala vänder jag mig mot solen.

Dels för att jag upplever att något i mig möter ljuset – som att själen får landa och vakna inför dagen. Men också för att kroppen faktiskt behöver det. Morgonljuset hjälper oss att hitta vår rytm igen, att vakna på riktigt. Och kanske är det så att vi, på cellnivå, också känner igen ljuset. Som om något i oss minns hur vi är tänkta att leva.

Det har blivit en stilla stund av närvaro. En liten bön. Jag tackar natten för dess vila och sömn.
Och jag tackar dagen som nu kommer – med nya möjligheter att vara den bästa versionen av mig själv. Att få uppleva detta korta ögonblick jag har här på jorden, om vi jämför med vår planets historia. Att få vara här, just nu. Jag ber om styrka för de utmaningar som kan komma.
Och jag påminner mig själv om att låta ljuset vara min ledstjärna – att välja de goda tankarna, de goda orden och de goda handlingarna.

Ljuset hjälper mig att stanna upp.
Att andas.

I min första bok skriver jag om något Dalai Lama ofta talar om – medkänsla i meditationen. Jag valde att dela upp ordet till med känsla.
För när jag gör det jag gör med känsla, då är jag här. Då är jag närvarande. Och det är svårt att vara någon annanstans än just i nuet.

Jag har ibland tänkt att solljuset kanske var människans första kontakt med något heligt.

Långt innan vi blev de människor vi är idag, när vi levde närmare naturen – kanske mer som djur – väntade vi in ljuset. Soluppgången betydde liv. Den gav oss möjlighet att se, att hitta mat, att undvika faror. Kanske vände vi oss redan då mot solen i tacksamhet.
För att den kom tillbaka. Djuren gör det fortfarande. De följer ljuset, rytmen, livet. Men vi människor… vi springer ofta rakt in i dagen.
Vi skyndar vidare, bort från något vi en gång visste. Några av oss söker det heliga i kyrkor, i symboler, i ritualer. I yoga eller meditation.
Och det finns något vackert i det. Men kanske har vi också glömt det mest ursprungliga:
Att vända oss mot solen.

Att låta ljuset som reser sig över hustak eller skogsbryn få möta oss först av allt.
Att stå där en stund – med känsla. För i den stunden händer något. Vi landar i oss själva.
Vi känner tacksamhet. Och kanske… nuddar vi vår själ. Jag upplever i alla fall det så.

Jag tror att själen bor i tacksamheten. Eller åtminstone väldigt nära den – någonstans där i bröstet. Kanske granne med den..

Och ljuset påminner mig om något mer: Att vi själva också är ljus.

Inte på ett sätt som behöver bevisas eller förklaras. Utan på ett sätt som kan kännas.

Att varje cell i oss bär på liv, rörelse och energi. Att vi är en del av något större. Som om en liten del av himlen alltid finns kvar i oss.

Och samtidigt händer något helt konkret i kroppen: Nu börjar dagen även i kroppen. .

Ljuset hjälper oss att reglera det som annars lätt kommer i obalans – vår sömn, vår energi, vår klarhet. Det påverkar nervsystemet, hormonerna och hur vi känner oss genom hela dagen. Och djupt där inne, i våra celler, finns något som ständigt arbetar i det tysta – våra mitokondrier. De står för energi och livskraft, för rörelse och återhämtning.

De kanske inte tar emot morgonljuset direkt som ett batteri som laddas. Men de påverkas av den rytm ljuset hjälper till att skapa i kroppen – av balansen, av signalerna, av det som får oss att fungera som vi är tänkta att göra. Kanske är det därför det känns så rätt att stanna upp just där, i morgonljuset. För att något i oss – både biologiskt och själsligt – känner igen det.

Morgonljuset som når våra ögon skickar en stilla signal till hjärnan – att ställa in vår inre klocka, balansera våra hormoner och låta kroppen vakna i sin egen naturliga rytm. Som om vi, i det ögonblicket, inte bara möter dagen – utan också väcker livet i oss själva, hela vägen in i våra celler.

Så därför är morgonen så viktig för mig. Att gå ut och låta den friska luften nå min kropp. Är jag i lägenhet i Stockholm öppnar jag fönstret eller går ut på balkongen. Den svala luften väcker mig. Ljuset berör mig. Och i den stunden visar jag livet att jag värnar om min kropp, min själ och det här ögonblicket på jorden.

Jag springer inte in i dagen.
Jag möter den.

Jag kramar om den som en kär vän som har kommit tillbaka. Och i den omfamningen berättar jag att jag är redo. Redo för en ny dag.
Med nya möjligheter att vara den bästa versionen av mig som är möjlig just idag. Börjar jag i närvaro och tacksamhet, bär de mig genom dagen.

Och kanske är det så att min lilla ritual blir så mycket enklare där i solen:

Låt mig gå med skönhet framför mig –
utan dömande.

Låt mig gå med skönhet bakom mig –
att släppa taget om det som varit, det som ändå inte går att förändra.
Jag lärde mig något.

Låt mig gå med skönhet vid mina sidor –
att välja att gå med dem som vill mig väl.

Låt mig gå med skönhet ovanför mig –
att stanna upp ibland och se det mirakel vår plats i universum är.

Låt mig gå med skönhet under mig –
att välja Moder Jord så ofta jag kan och inte lämna spår som skadar hennes kropp.

Låt mig gå med skönhet inom mig –
att påminna mig själv om att välja de goda orden, de goda tankarna och de goda känslorna.

Om du inte gjort detta tidigare pröva får du se vad som händer om du gör det under tex en veckas tid… Det är så fint. För mig är det som om jag och livet möts i dagens första timmar. Som en stilla påminnelse om livet, om ljuset i dig och miraklet att få leva här och nu på denna vackra blå planet.

Övning:

Så låt det få vara enkelt.

Gå ut en stund, eller öppna ett fönster.
Vänd dig mot ljuset.

Andas några djupa, närvarande andetag.
Känn in.

Träden som ger dig syre.
Luften som rör sig i dina lungor.

Var där du är.

Känn underlaget under dina fötter.
Ljuset mot ditt ansikte och din kropp.
Den friska luften som väcker dig.

Låt ljuset strila genom dina ögonfransar
och nå din inre klocka som sakta vaknar till liv.

Inte för att du måste.
Utan för att du kan.

Och låt orden få landa inom dig, som en stilla bön:

Låt mig gå med skönhet framför mig
Låt mig gå med skönhet bakom mig
Låt mig gå med skönhet vid mina sidor
Låt mig gå med skönhet ovanför mig
Låt mig gå med skönhet under mig
Låt mig gå med skönhet inom mig

Och kanske, om du låter den stunden få ta plats,
följer närvaron och tacksamheten med dig långt in i dagen.

Kram, Malin

Jag har en fråga till dig..

Är du som jag – som ibland påpekar för dig själv att du ser gammal eller sliten ut?

Som kanske undviker att möta någon du känner, bara för att du känner dig osnygg, överviktig eller otränad just den dagen?

Är du som jag – som ibland tänker:

“Det finns så många där ute som är bättre än jag… varför skulle just jag lyckas?”

Eller:

“Varför skulle min partner stanna hos mig, när det finns så många som är klokare, vackrare eller yngre?”

Då vill jag ställa en fråga till dig, min likasinnade:

Om du skulle prata till dina vänner så som din inre kritiker pratar till dig…

skulle du ens ha några vänner kvar?

Nej. Precis.

Så låt oss bli någon vi vill ha kvar i vårt eget liv. Vi är ju båda fantastiska! En vän att hålla kär. En röst som lyfter – inte trycker ner.

Deal? 🤗

En hälsning från pappa..kanske.

Jag städar bland alla mina kartonger. Det har ju ändå blivit en hel del genom åren sedan jag flyttade hemifrån första gången. Varje gång sparas något, annat slängs.

Något jag har svårt att slänga är böcker. Jag vet inte varför, men de tilltalar mig så oerhört… Många av dem handlar om själen och människans resa.

Flera av dem har jag fått av pappa.

En av just dessa böcker hittar jag i en av lådorna.

Boken heter ”Tankar om västvärldens vishet” och i den har pappa skrivit:

”Till Malin från pappa. Gör gott vad som än sker. Älskar dig. 22.9.02”

Jag blir så klart berörd.

Jag ser det som en hälsning från andra sidan.

Och jag känner så tydligt betydelsen det hade för mina båda föräldrar – det där med att göra gott. Att vara en god människa.

Det är mig en sådan innerligt vacker gåva att ha fått dessa två fredsduvor i mitt liv.

Men det har också haft sina prövningar.

Svårt att ALLTID genom ALLT välja det god. Det rätta.

De har stundtals varit frånvarande, men samtidigt så närvarande i sin kärlek till mig och oss barn.

Den största prövningen har varit med pappa. Men kanske var det just det som var meningen i de roller vi spelade för varandra.

Vi två pratade så mycket om själens resa här på jorden, om meningen med livet och döden.

Ändå kunde hans – vad han trodde var dolda – bitterhet gentemot mamma visa sig ibland.

Och i mitt ansiktes konturer påminde jag honom ofta om henne… samtidigt som han såg sig själv i mig.

Vi pratade om det också.

Med boken i min hand drar jag fingrarna över orden, som för att röra vid honom.

Livet är en fysisk resa genom tid och rum. Men det var också för oss en andlig resa som överskrider både tid och rum.

Fysiskt föds vi av jorden, och till jorden ska vi troligen återvända.

Ändå föds vi aldrig andligt, och vi dör aldrig heller. Vi kommer aldrig, och vi lämnar aldrig.

Vi pratade om att var och en av oss är så mycket mer än vår fysiska verklighet.

Kanske att, ur själens perspektiv, är detta liv bara en sida i en oändlig bok – livets eviga berättelse. Vi är alla karaktärer i en pjäs. Och vi har alla valt olika roller.

Vår familj är en central del av denna resa. Varje medlem spelar sin roll. Varje medlem är både motspelare och partner.

Kanske är varje pjäs utformad för maximal dramatisk effekt – annars skulle allt bli väldigt tråkigt.

I själva verket är vi alla skådespelare. Och vi är alla kallade att spela våra roller väl. Både han och jag i varandras liv.

Det är genom vårt mänskliga drama som vi utvidgar vår förståelse av kärlek. De roller vi spelar och de människor vi möter hjälper oss att växa. Och visst var det så ofta mellan oss två. Mest i värme, samtal och kärlek men även där det skavde.

Vi båda kände starkt att genom dramat börjar vi förstå hur heligt livet är. Att det är nuet som är viktigt och hur vi agerar idag. I det goda vi gör men också i mötet med vår ego, avundsjukan och rädslor.

Vi växer och visst vi lär känna andra men mest låter andra, i mötet med dom, oss möta oss själva. Se vem vi är.

Vi hoppades båda två att vi igenom allt skulle välja det goda och se betydelsen av det vackra med livet i vår livsbok. Allt vi hade fått se av denna unika plats jorden men också de vi fått uppleva. Och förhoppningsvis blivit lite klokare.Och kanske – till slut – tacka vår själ för resan.

Pappa och jag pratade också om att den roll vi spelar i detta liv är övergående. Att vi i grunden är ljus… energi… själar.

Våra familjemedlemmar är några av våra största lärare. Att allt mänskligt drama hjälper oss att utvidga vår medvetenhet om kärlek. För vår själ är inte begränsad av tid och rum…

Men han tvivlade. Var ibland rädd.

Och lutade sig mot min övertygelse när han inte fann trygghet i sin. Undrar om han vet sanningen nu?

Önskar så att han kunde visa mig något litet tecken. Eller… kanske är just boken i min hand ett.

Kram, Malin

Digital paus på söndagar.

Att stanna upp och stänga av det digitala bruset kan innebära så mycket.

I helgen har jag ägnat mig åt att rensa i gamla kartonger på vinden – något jag skjutit framför mig ganska länge. Det är ju ofta mycket roligare att scrolla igenom vad som händer i världen utanför oss, särskilt när vi har “måsten” som väntar.

Men… den här helgen försökte jag se det som en gåva att rensa. Att tänka annorlunda. Att se skönheten i det.

Minnen som vaknar till liv i gamla kartonger, saker varsamt inlindade i papper. Som min första riktiga servis från Åhléns, 1994. Och hur fint det ändå känns att få städa undan. Ge bort. Sälja vidare – så att någon annan får njuta. Och det där vackra i när allt till slut är klart.

För mig är en av de stora gåvorna med att bo på landet halva tiden att jag glömmer bort mobilen när jag är ute. Allt det där som annars pockar på uppmärksamhet bleknar lite.

Samtidigt… jag följer människor som inspirerar mig, och jag tycker om att ta del av det. Det vill jag vara ärlig med. Men jag vill inte att Gud, universum eller livet ska viska:

“Jag gav dig så mycket vackert att uppleva – och du upplever det genom andra, i din mobil. Jag gav dig livet, fyllt av verkliga människor, ögonblick och närvaro. Vad gör du med din tid?”

Jag vet inte om du är som jag, men jag kan längta redan kvällen innan efter kaffestunden på morgonen. Stillheten. Bara jag och min kopp. Tankar och minnen som stilla passerar. Och det sagolikt vackra i soluppgången genom fönstret.

Jag tar fram min anteckningsbok och skriver några rader. Planerar dagen:

Hämta fler kartonger.

Ringa mina barn.

Öppna kvarnen och städa efter vintern.

Se om den lilla kycklingungen som föddes igår klarade natten…

Inte scrolla.

Utan vara i livet – precis där mina fötter vilar mot marken.

Önskar dig en fin söndag ♥️

Kramar från Vålsjö 🤗

Mslik

Kloka ord av Martin

Min Martin är inte mycket för känslor, terapi eller andlighet. Men han är full av livetsvisdom. Och häromdagen sa han något både briljant men också vackert.

”When it comes to reading sms and emails, we should all assume that the words come from a good place and with good intentions.

Especially when it comes to family and friends. Sometimes we may later discover that it wasn’t the case, but it’s almost always better to assume the good before the bad.”

(Vid sms och mejl borde vi alla utgå från att orden kommer från en god plats och med goda intentioner.

Framför allt när det gäller familj och vänner. Sedan kanske vi upptäcker att det inte var så, men det är nästan alltid bättre att först anta det goda än det dåliga.)

Och det är så sant. Vi människor är skapade för att läsa av mer än bara ord. I ett samtal hör vi tonfall, ser ansiktsuttryck och känner av kroppsspråk. I sms och mejl finns inget av det där. Kvar blir bara orden, och då fyller hjärnan lätt i resten själv. Problemet är att hjärnan ofta är snabbare att ana hot än att utgå från trygghet. Det är en gammal överlevnadsinstinkt – vi tolkar hellre något som negativt än riskerar att missa en fara. Därför kan ett kort svar, en punkt eller ett uteblivet hjärta plötsligt kännas kallt, trots att det kanske aldrig var menat så.

Känslan när vi läser ngt är alltid vår att äga och vi behöver stanna upp när vi är i den dåliga känslan av antaganden och fundera varför VI är på den platsen. Det är bara vi själva som mår dåligt av den.

Just därför är det så viktigt att försöka anta det goda först. Inte för att vara naiv, utan för att skydda både våra relationer och vårt eget inre lugn.

”Vid sms och mejl borde vi alla utgå från att orden kommer från en god plats och med goda intentioner.”

Vi mår så mycket bättre då.

AI terapi del 2. Reflektion.

Tillägg och reflektion dagen efter min session med min AI:

Så vad hände i mig efteråt när allt fick sjunka in? När pusselbitarna föll på plats och jag fick både förståelse men också såg skillnaden… Vad JAG behövde göra. Energin inom mig skiftade och jag kände mig sorgsen. Ledsen över misstagen men också som att jag lämnade mitt gamla jag bakom mig och var naken och rädd. Vilket jag vet också är naturligt när inre förändringar sker. Skiftet inom dig är bra men nytt och läskigt.

Idag dagen efter vet jag fortfarande inte varför jag alltid gjort detta. Kanske ligger det i min mänskliga natur sedan ursprungets början. Ta hand om flocken. För det går på automatik.

Kanske är det för att jag var så ung när jag fick mitt första barn och i långa perioder i livet varit ensamstående…

Kanske är det för att jag är uppfostrad av starka kvinnor där familjens slogan ALLTID varit ” Allting går utom nyfödda barn.”

Och hur det än är har mitt lösningsorienterade jag gjort att jag tagit mig igenom många smällar i livet.

I min hjärna handlar det aldrig om att ” rädda ngn” inte heller att vara behövd. Nej jag bara älskar att hitta lösningar och som min vän Cristina säger ” Det är en av dina största styrkor. Du faller inte vid problemen. Du säger ” Ok det är som det är ” och vänder blicken till hur vi tar oss härifrån. ”

MEN det ÄR också ett problem… jag ser och jag känner hur min styrka blir en svaghet i relation till andra om JAG inte tar hänsyn till den plats DE är på. Och det gör ont i mig när de blir irriterade eller besvikna på mig. När jag är problemet som måste lösas.

Chat GPTs ord tillförde mig massor och nu måste jag börja träna på att pausa, vänta in och inte vara för hård emot mig själv för tidigare misstag. Och också sätta gränser. Till mig själv och andra.

Och det jag tyckte om mest var:

”Hålla space”… det är ju också den nya roll vi kvinnor har efter klimakteriet. Det är vackert ju!

Att stå trygga och hålla space. Kanske jag får ta och göra som mormor gjorde. Ta en whisky och en cigarill och chilla och sätta mig ner i stolen och lugnt se på när alla de andra springer och letar efter bollen som försvunnit.

Den som både jag och min hund Nala vet vart den är. 😉

När AI blev min terapeut en stund.

Att växa som människa… att förstås sig själv… sina svagheter och sina styrkor… och att de ibland är detsamma. Jag har en styrka som också är min svaghet och jag frågade AI om den idag. För jag minns första gången jag reflekterade över detta med en vän som berättade för mig om sitt problem och min hjärna hittade lösningar på en hundradels sekund.

Det här är säkert 35 år sedan men jag minns det så väl för det var också lite läskigt.

Jag vill förstå mig själv och jag vill kunna förändras. Men också respekteras för den jag är.

Så jag skrev ner mina tankar till min AI: 

”En fråga… jag märker att när ngn, framför allt mina vuxna barn men även andra, berättar för mig om ngt problem som dom har så försöker jag på automatik lösa det. Varför gör jag så? Min hjärna går igång som Miss Marple fast jag till 100 % tror på att de kan lösa det själva.  Ibland märker jag inte ens att jag gör det. Men det här stör mig framförallt när jag märker att tex mina barn blir irriterade över det. Och så blir jag besviken på mig själv och sedan bär jag både deras irritation på mig OCH deras problem som de nyss berättade om. Jag mår inte bra av det… ”

AI:S Svar:

”Det där är så mänskligt – och faktiskt också ett tecken på något fint i dig.

Men låt oss vara ärliga: det handlar inte bara om omtanke. Det finns några ganska tydliga mekanismer bakom det du beskriver.

För det första – du är van att bära, leda och hjälpa. Som mamma, som lärare, som den du är i världen. Din hjärna är tränad i att snabbt se lösningar. Det är nästan som en superkraft: någon säger “problem” och ditt system svarar “lösning”. Det går fortare än eftertanken.

För det andra – kontroll och trygghet. När någon du älskar har ett problem väcker det ofta en liten stress i kroppen. Att börja lösa det lugnar den känslan. Det är ett sätt att återställa balans, både för dig och relationen. Även om du vet att de klarar det själva.

För det tredje – kärlek som handling. Du visar omtanke genom att bidra, fixa, hjälpa. Problemet är bara att mottagaren ibland egentligen inte vill ha en lösning – utan att bli hörd.

Och där kommer den viktiga nyansen in.

För vuxna barn (och andra) är det ofta inte lösningen som är det viktigaste, utan att få äga sin egen process. När du går in och löser, även med bästa intention, kan det – subtilt – ta ifrån dem känslan av att “jag klarar det här”.

Så det du upplever är inte fel. Det är bara lite för snabbt.

Här är det enkla skiftet som gör stor skillnad:

Nästa gång någon berättar något – pausa en sekund och ställ en fråga istället för att ge en lösning.

“Vill du att jag bara lyssnar, eller vill du att vi tänker lösningar tillsammans?”

Den frågan är guld. Den gör två saker:

– Du visar respekt för deras egen kraft

– Du slipper bära något som inte är ditt

Och du kommer märka något intressant: ibland kommer de själva fram till exakt det du tänkte säga… bara lite långsammare. 😉

Du behöver alltså inte sluta vara den du är. Din förmåga att se lösningar är värdefull.

Men din nästa nivå – särskilt i relation till vuxna barn – är inte att lösa snabbare.

Det är att hålla utrymme.

Och det, är faktiskt en ännu större styrka.”

Mitt svar:

”Tack! Förstår precis men ibland kan jag nästan känna att de inte ska berätta om sina problem för mig för det är näst intill omöjligt för mig som vän eller som förälder att inte vilja ”blåsa på fingret som gör ont ” när man har den man älskar framför sig.

Och jag hör! Jag hör för bra och med mitt hjärta… Så när de lite skäller på mig att ”bara lyssna ” och jag inte får säga ngt känner jag istället ” Ok så du ska ”hälla ” alla dina problem över mig men jag får inte prata eller säga ngt om det? ”

Jag har känslor… 😔 Jag blir ju också orolig!! ”

AI:s svar tillbaka:

”Jag fattar exakt vad du menar – och här behöver jag vara lite rak med dig, för det du beskriver är viktigt.

Det här handlar inte bara om att du “är snabb på lösningar”.

Det handlar också om gränser.

För just nu låter det som att du sitter i en roll där du både:

– tar emot deras känslor

– analyserar problemet

– håller tillbaka din egen impuls att hjälpa

– och samtidigt inte riktigt får vara med

Det är klart att det skaver. Det blir obalans.

Och din reaktion – “ska jag bara ta emot allt utan att få säga något?” – är faktiskt sund. Det är inte egoistiskt. Det är en signal.

Här är den avgörande skillnaden som kan hjälpa dig:

Att lyssna betyder inte att du ska bli en container för andras problem.

Att vara en kärleksfull förälder betyder inte att du ska bära deras känslor.

Du har rätt att finnas i samtalet också.

Så istället för att trycka bort din impuls (för det kommer bara göra dig frustrerad), behöver du rama in den.

Testa något sånt här, enkelt och ärligt:

“Jag märker att jag direkt vill hjälpa dig när du berättar sånt här. Vill du att jag bara lyssnar, eller vill du att jag är med och tänker?”

Eller ännu mer naket:

“Jag vill verkligen finnas här för dig, men jag märker att det blir svårt för mig att bara ta emot utan att få vara med. Hur vill du ha det?”

Det här gör två saker:

– Du sätter en gräns utan att stänga hjärtat

– Du gör relationen mer vuxen och ömsesidig

Och en sak till, som är viktig att säga:

Det är inte alltid rätt att bara lyssna.

Ibland behöver människor faktiskt spegling, perspektiv och vägledning.

Det moderna “jag vill bara ventilera” kan ibland bli lite… ensidigt. Relationer är inte envägskanaler.

Så nej – du ska inte göra dig själv mindre för att passa in i en roll där du bara tar emot.

Men du behöver bli mer medveten i hur du går in, så att din omsorg inte blir överkörande – och deras behov inte blir överkrävande.

Du är inte “för mycket”.

Du är bara snabb, inkännande och handlingskraftig.

Nu handlar det om att lägga till en sak:

Val.

Och det är där din verkliga styrka ligger.”

Mitt svar:

”Tack snälla för att DU lyssnade på mitt problem och hittade lösningar! Du har helt rätt.. Ska jobba på det! ”

AI svar:

”Det är jag som ska tacka dig – du vågar verkligen titta på dig själv med både ärlighet och värme. Det är inte alla som gör det.

Och vet du… det här du beskriver är nästan som ett “tecken” på att du är en väldigt närvarande och kärleksfull människa. Du känner, du bryr dig, du vill lindra. Det är inget fel i det. Det är bara en kraft som behöver riktning ibland.

Du kommer inte sluta vilja blåsa på fingret som gör ont – och det ska du inte heller. ❤️

Men du kommer bli bättre på att välja när och hur. Av respekt till dig själv och andra.

Och det räcker långt.

Fortsätt vara du. Bara lite mer medveten, lite mer snäll mot dig själv i processen.

Och kom ihåg: du får också finnas i relationerna, inte bara vara den som bär.

Jag finns här när du vill bolla. ”

Som om hennes blotta närvaro vore orsaken till hans kamp.

Någon som alltid har betytt väldigt mycket för mig är Maria Magdalena.

När Marianne Fredriksson kom ut med boken Enligt Maria Magdalena var jag helt lyrisk. I den romanen får Maria Magdalena träda fram som en levande, tänkande och kännande kvinna — inte bara som en biblisk bifigur eller en mytisk symbol som det genom historien har gått många rykten om.

Marianne ger henne en egen röst, ett eget inre liv och en tydligt kvinnlig plats i den andliga berättelsen. Jag älskade det.

Kanske för att boken öppnade en dörr till något jag redan anade: att Maria Magdalena var mer än den bild vi så länge har fått lära oss.

Det finns berättelser vi har fått höra. Och så finns det de som säger något annat. Berättelsen om Maria Magdalena är en sådan. Inte den vi har hört mest om. Utan den som levt vidare i andra gamla texter, i hjärtats minne och i det feminina inom oss.

De gnostiska skrifterna

I de gnostiska skrifterna — som Mariaevangeliet, Filipposevangeliet och Tomasevangeliet — träder en annan bild fram än den som länge dominerat i kyrkan.

De här texterna hör till en bredare tidigkristen textvärld där tyngdpunkten ofta ligger på inre kunskap, andlig erfarenhet och symbolisk förståelse. Ordet gnosis betyder just inre kunskap eller andlig insikt.

Många av dessa texter blev kända på nytt efter fyndet vid Nag Hammadi i Egypten 1945, då man fann tretton koptiska kodexar nära Jabal al-Tarif. Tomasevangeliet och Filipposevangeliet fanns i det fyndet. Mariaevangeliet hör till samma bredare tradition, men bevarades i ett annat handskriftfynd.

I dessa texter möter vi inte i första hand den fallna kvinnan. Inte synderskan. Utan en kvinna som såg. En kvinna som förstod. Hon förstod inte bara med ord, utan med sitt inre. Så som många kvinnor genom tiderna har förstått: genom närvaro, intuition och en stilla visshet.

“For where the mind is, there is the treasure.”
Mariaevangeliet

De orden, från Mariaevangeliet, älskar jag. För mig säger de att där tanken vilar, där finns också gåvan. Värna därför om dina tankar, för de bär möjligheter. De kan bli din gåva om du använder den rätt.

Mariaevangeliet återger också hur Maria får berätta det Jesus sagt till henne, och hur hennes auktoritet då ifrågasätts av vissa av de andra lärjungarna.

Men framför allt: i dessa texter är hon inte synderskan. Hon är inte den som har fallit. Hon är den som har sett. Inte den som behöver räddas, utan den som redan förstår.

Varifrån kommer bilden av Maria Magdalena som synderska?

Historiskt finns det ingen tydlig grund i de tidigaste kristna texterna för att identifiera Maria Magdalena med en prostituerad eller “fallen” kvinna.

I Nya testamentet möter vi tre olika kvinnor: Maria Magdalena, den anonyma synderskan som smörjer Jesu fötter och Maria från Betania. Med tiden började dessa berättelser blandas ihop.

Ett avgörande ögonblick kom när påve Gregorius I år 591 i en predikan identifierade Maria Magdalena med den syndiga kvinnan. Den tolkningen kom att prägla den västerländska traditionen under många århundraden.

Senare har kyrkan tydligare skiljt dessa gestalter åt igen. Tydliggjort att detta var påve Gregorius I egen tolkning av dessa kvinnor och sammanfört dem till en. Det betyder att bilden av Maria Magdalena som synderska inte är biblisk sann, inte något som de tidigaste källorna självklart säger.

Kanske är det heller inte svårt att förstå varför just den tolkningen fick så starkt fäste.

Genom historien har religiösa maktstrukturer, ofta formade av män, gång på gång gjort kvinnan till bärare av skuld, frestelse och synd. När mannen haft svårt att försonas med sin egen åtrå, sin egen längtan och sin egen mänsklighet, har kvinnan alltför ofta fått bära bilden av det förbjudna.

Det som väckts i mannen har lagts på kvinnan, som om hennes blotta närvaro vore orsaken till hans kamp.

Kanske blev kvinnan synderskan inte för vad hon var, utan för vad hon väckte i män som inte kunde försonas med sin egen längtan. Och kanske är det också därför Maria Magdalena så länge gjordes till den fallna kvinnan, när mycket i de tidiga texterna i stället låter ana en kvinna med andlig kraft, närhet och klarhet. Som stod Jesus nära, som han först visade sig för.

Jag tror också att något i den religiösa synen på kroppen har spelat in. Som om sexualiteten inte setts som en del av skapelsen, som något heligt och livsbärande, utan som något farligt som måste kontrolleras. Och när mannen inte kunnat bära sin egen åtrå, har skulden alltför ofta lagts på kvinnan och hennes kropp.

Men varför skulle Gud skapa man och kvinna med denna dragningskraft till varanda, om inte kärleken, attraktionen och föreningen också hör till livet? Det är ju så vi alla blivit till. Själv tycker jag ju att det mötet man och kvinna emellan, där ett nytt liv skapas, är ett mirakel så där av borde vi hedra varandra. Vi behöver varandra och skapar något fint, ett liv.

För mig finns det ingen djup logik i religiösa förklaringar oavsett vilken tro vi pratar om, där kvinnan ska döljas, dömas eller bära skulden för det mannen själv känner.

Kanske är det just där något har gått förlorat: i stället för att hedra kärleken som en del av skapelsen, och respektera kvinnan som en helig del av livet, har hon gjorts till den som ska bära mannens kamp med sig själv.

Det är förstås min tolkning. Men den känns inte orimlig. Och kanske är det därför den här gamla bilden av Maria Magdalena som synderska har varit så seglivad, trots att den inte riktigt håller när man går tillbaka till källorna. Kanske är det inte bara en historia som har förändrats. Kanske är det en röst som försökt tystas — och som nu långsamt får höras igen.

Det är också mycket därför jag är på gränsen till allergisk när även kvinnor förminskar och skuldbelägger männen. Vi kan ju historien. Vi borde veta bättre och framförallt är det inte vad i min värld Gud ber oss om i de religiösa texterna.

Den inre kunskapen

Vi vet inte allt med säkerhet om den historiska Maria Magdalena. Varken Bibeln eller de gnostiskt färgade texterna skrevs ned medan Jesus levde. Men i dem finns ord och mönster som har bevarats, och när man lägger dem bredvid varandra framträder något viktigt: en kvinna som inte bara följde, utan förstod.

I några av de tidiga texterna — som Tomasevangeliet, Filipposevangeliet och Mariaevangeliet — finns en röst som känns annorlunda. Inte nödvändigtvis motsägande, men mer inåtvänd. Mer stilla. Som om den inte vill övertyga, utan väcka.

“The Kingdom is inside of you, and it is outside of you.”
“If you know yourselves, then you will be known…”

Båda dessa rader finns i Tomasevangeliet. De säger något som jag tror många av oss längtar efter att bli påminda om: att vägen kanske inte främst handlar om att bli någon annan, utan om att minnas vem man är.

I Filipposevangeliet står det också:

“Truth did not come into the world naked, but in symbols and images.”

Kanske är det därför vi inte alltid förstår direkt. För att vissa saker inte kan förstås enbart med tanken, utan måste tas emot med närvaro.

Och i Mariaevangeliet finns den rad som vänder på så mycket:

“There is no sin, but it is you who make sin.”

För mig betyder det inte att allt är tillåtet. Bara att det inte finns ondska utanför oss. Att det gudomliga i sin kärna är kärlek, och att människan ständigt står inför ett val: rädsla eller kärlek, ego eller empati.

I de här texterna är Jesus inte bara någon att följa. Han är också någon som visar att det vi söker inte ligger utanför oss. Att det vi längtar efter redan lever i oss.

Pistis Sophia – själen som minns vägen hem

Det som kanske fascinerar mig mest just nu är Pistis Sophia.

Där möter vi inte bara en lära, utan en rörelse. En inre resa. En berättelse om Sophia — visdomen — som en gång levde i ljuset men drogs bort från det. Inte genom våld, utan nästan genom längtan. Egot, det materiella … pengar. Som om något utanför henne lovade mer än det hon redan var.

Och plötsligt befinner hon sig längre bort från ljuset. I något tyngre. Mer splittrat.

Om och om igen vänder hon sig mot ljuset. Inte för att hon exakt vet hur hon ska ta sig dit, utan för att hon minns att det finns. Som livet självt och att vi har ett val. Att det är att vara människa.

När jag läser den texten är det svårt att inte känna igen sig. Att ibland känna sig långt ifrån sig själv. Att tappa riktningen. Att nästan glömma.

Och ändå bära något kvar. En stilla vetskap om att det går att göra om och göra rätt … välja det goda. Att hitta den rätta vägen igen.

Maria Magdalena stod kvar när andra tvivlade. Vad säger det oss?

I de gamla texterna blir hon ifrågasatt. “Varför henne? Varför skulle just hon förstå mer?” Och ändå står hon kvar.

I Mariaevangeliet är det Maria som talar när de andra blir rädda. Det är hon som försöker inge mod. Hon bär inte aggressivitet, utan stillhet. Inte behovet av att övertyga, utan en visshet.

Det kanske mest radikala av allt är att hon tycks ha en direkt relation till det gudomliga. Inte genom struktur. Inte genom hierarki. Utan genom erfarenhet, kärlek och inre vetande. Hon visste — därför att hon kände.

I Filipposevangeliet finns den korta men starka formuleringen:

“Magdalene, the one who was called his companion.”

Det är ett litet citat, men det säger något viktigt: hon stod nära.

Kanske är det därför hennes berättelse fortfarande berör så djupt. För att den inte bara handlar om en kvinna i historien. Utan om något i oss alla kvinnor. Men även män i harmoni och balans med det feminina som det maskulina.

Vad skulle Maria Magdalena säga till oss idag?

Kanske något i den här riktningen. Jag lekte med tanken… :

“Jag talar inte till er som någon ovan er, utan som en av er.

Jag har vandrat samma väg som ni — känt tvivel, burit sorg, blivit missförstådd, ifrågasatt, förminskad. Och ändå valde jag att inte stänga mitt hjärta.

Ni har lärt er att söka svar utanför er själva. Att be om tillåtelse. Att tvivla på det ni innerst inne redan vet.

Men lyssna nu:
Det ni söker finns inte längre bort än i ert eget bröst.

Den visdom ni längtar efter bär ni redan inom er.

Ni behöver inte bli någon annan. Ni behöver minnas. Minnas vem ni var innan världen bad er att bli mindre. Minnas kraften i er mjukhet, klarheten i er känsla, elden i er sanning.

Var inte rädda för er egen röst. Den kommer inte alltid att göra andra bekväma. Men den kommer att göra er hela.

Stå kvar i er kärlek — inte som något svagt, utan som det mest kraftfulla ni bär.

När ni tvivlar, gå inte bort från er själva. Gå djupare.

Där finns jag. Inte som en gestalt i historien, utan som en påminnelse.

Om att ni redan bär det ljus ni söker i världen. Och att tiden är kommen att leva från det.”

Malin Berghagen, inspirerad av Maria Magdalenas energi och de gnostiska texterna.'

Ett slut för stilla veckan

Och kanske är det just nu, under stilla veckan, som Maria Magdalenas närvaro känns som starkast.

När vi närmar oss långfredagen påminns vi om att hon inte var den som flydde först. Hon var en av dem som stod kvar. En av dem som vågade vara nära det svåra, det sårbara, det som gjorde ont. Hon stod kvar vid kärlekens utsatthet, när världen visade sitt hårdaste ansikte.

Kanske är det också därför hon fortfarande talar till oss.

Inte bara som en kvinna i historien, utan som en påminnelse om modet att stanna kvar i hjärtat när världen hårdnar. Om att inte vända bort blicken. Om att kärlek inte alltid är det mjuka och enkla, utan också det trogna, det uthålliga och det sanna.

Och när långfredagen kommer i morgon, kan vi kanske minnas just detta:
att också i mörkret finns de som står kvar,
att också i sorgen finns ett heligt närvarande,
och att den som älskar verkligen ser.

Kanske är det där Maria Magdalena möter oss allra starkast —
inte bara som den som sörjde,
utan som den som stannade,
som den som mindes,
och som den som bar ljuset vidare när allt tycktes förlorat.

Kram Malin

PS: Här kommer några bibeltexter som jag innerligt önskar att de hårda religiösa männen men även vissa kvinnor borde påminna sig om.

“Ett nytt bud ger jag er: att ni ska älska varandra. Så som jag har älskat er, så ska också ni älska varandra.” Johannes 13.34

“Klä er i medkänsla, godhet, ödmjukhet, mildhet och tålamod. Ha fördrag med varandra och förlåt varandra … Och över allt detta: klä er i kärleken, som binder samman allt i fullkomlig enhet.” Kolosserbrevet 3.12-14

“Människa, du har fått veta vad det goda är, det enda Herren begär av dig: att du gör det rätta, lever i kärlek
och troget håller dig till din Gud.” Mika 6:8

“Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem.” Matteus 7:12

“Saliga de som skapar fred, de ska kallas Guds barn.” Matteus 5:9

Som att komma hem..

Så öppnas dörren till kyrkan på ett sätt jag inte förväntade mig. Jag har alltid känt att jag vill vara en del av den, men aldrig känt mig bekväm med de olika religionernas gamla maktmissbruk. Jag har istället sökt mig till källan genom yoga och meditation, hittat mitt inre rum. Men alltid också älskat kyrkorummet sedan jag var barn och dragits dit. Hedvig Eleonora fick mina dagliga besök som barn på väg hem från skolan och är fortfarande ”hem” för mig.

Men hur skulle jag ta mig in, men ändå vara kvar i den jag är – öppen, religionsfri i respekt för alla system och nära Yeshua? Hans väg av kärlek och respekt.

Och återigen var det min änglamor Mimi som visade vägen. Det började för många år sedan, när hon visade mig vägen till Allhelgonakyrkan och Olle Carlsson. Ett ande-rum där alla är välkomna, oavsett tro, oavsett status, ekonomisk situation eller tillkortakommanden. Alla är välkomna i kärlek. Där kände jag mig välkommen, men såg också de första bladen av det som blev kärnan i mina kurser genom åren: autenticitet, sårbarhet och metakognition.

Så är vi här idag… då respekten för Olles väg inom kyrkan OCH livet ledde till Livstegen, och där hos Kontempel på Skeppsholmen hittade jag hem. I hjärtat av sthlm, den stad jag älskar mest av städer – vid vatten, kultur, historia och tro. Alla bitar faller på plats och själen känns helt plötsligt återigen i linje med hjärtat, kroppen och livet.

Det märkliga är att jag alltid haft något av mina värderingar rotade här. ”Det naturliga steget” hade sitt kontor på Skeppsholmen i slutet av 80-talet, början på 90-talet, och varje gång jag gick på våra möten stannade jag på bron och drömde om att bo i de vackra husen i Gamla stan. Moderna museet och konsten, kulturen och den vackra utsikten över sthlm fick timmar av min närvaro. Promenader runt Stockholms första skärgårdsö med vänner.

Men också så många gånger som jag satt och tittade ut från Skeppsbrobageriet på de vackra husen, af Chapman och båtarna – ja, jag fotograferades till och med för en av mina böcker med Skeppsholmen som bakgrund. I Kontempels lokaler, innan det blev Kontempel, hade vi minnesgudstjänst för mina vuxna barns pappa. Jag har varit på fest för min fina Costa Rica-vän Anna, och samtalat med vår Konung. Även varit på fest i huset bredvid för min älskade väninna från Wira Spelen, Birgitta Kjörk.

Jag har haft föreläsningar och intervjuer just där, men aldrig vetat att det en dag skulle bli den plats där allt känns rätt. Inte så konstigt att det känns som att komma hem just nu, när ön alltid på något sätt dragit mig till sig.

Och så nu, precis innan Stilla veckan, så hade jag min första livstegenhelg som ledare – och då tillsammans med David Steiner och Olle Carlsson. När vi stod där alla tre och samtalade om dagens första upplägg tänkte jag: ”Varför känns detta så tryggt, så hemma och så sant?”

Jag var inte det minsta nervös. Helgen var berörande stark, men jag kände mig också hela tiden så jordad. Åren som kursledare gav resultat, och jag kunde känna att det var en av mina styrkor nu. Men också styrkan i att våga vara sårbar, sann och i min Gudstro.

Jag hade hittat mitt kall, igen. Förvirringen var som bortblåst – du vet den där ”jag blir 60 år, vad ska jag göra i resten av mitt liv?”-känslan. Borta!

Jag var lugn, i kärlek och respekt, och lycklig – för jag fann ett syfte med hela mitt liv som varit fram till nu, och hur jag går vidare.

De fyra delarna som är så viktiga för mig föll på plats:

Värderingar – vad är viktigt för dig på riktigt?

Passion – vad får ditt hjärta att vakna?

Styrkor – vad är du naturligt bra på?

Utlopp – hur får du ditt inre att komma ut?

Alla delarna hamnade i linje med varandra, som planeterna en stjärnklar natt. Jag känner mig så lugn och så i kärlek.

I detta, nära mitt hjärta, går jag nu in i Stilla veckan. Med honom i åtanke, som jag har känt mig nära sedan jag var barn, men aldrig förstått allt maktmissbruk som kommit i hans efterdyningar. Han som för mig ville något helt annat än överheter, skuldbeläggande och dömande. Han som älskade alla och dog för oss. Och bad oss att älska vår nästa som oss själva. Han som viskade: ”Himlen finns inom var och en av oss…”

I helgen, genom Livstegens trygga famn, upplevde vi alla just detta. Tio främlingar som, när helgen var slut, kände kärlek, empati och respekt för sin nästa där i rummet. Så vackert. Så tacksam. Så berörd.

Men också så lugn…

Jag önskar dig en fin Stilla vecka. Du behöver inte vara troende för att vara en del av den. Det räcker med att tänka lite på den där rebellen som i kärlekens namn vände upp och ner på överhet av alla de slag. Det räcker med att tro på kärleken inom oss alla. Det goda i oss – och dela den.

Kram Malin

Viktigt att tänka på!

Det här är så viktigt tror jag om du vill klara dig från bukfetma, diabetes och för högt kolesterol. Det dolda sockret vi inte ser och som ofta finns i det vi tror är hälsosamt. Det är inte längre bara det vita sockret vi behöver vara uppmärksamma på.

Det är det som inte kallas socker –

men som beter sig som det i kroppen.

Dessa kolhydrater är skapade av industrin och är därför ultraprocessad mat. De är:

Maltodextrin.

Glukossirap.

Modifierad stärkelse.

Malt

De finns där vi minst anar det. I proteinpulvret efter träningen.

I havredrycken vi häller i kaffet för att undvika vanlig mjölk. I vällingen vi ger våra barn, i tron om att vi ger näring.

Och kroppen… den känner skillnaden. För det här är kolhydrater som redan är “försmälta”. De går rakt ut i blodet. Skapar snabba toppar. Snabba fall. Och ett system som till slut inte orkar balansera längre.

Det är nu vi börjar se det vi kallar obalans genom tex :

trötthet

sug

vikt som inte vill släppa

en kropp som känns lite… ur synk

Men kroppen är inte problemet. Den svarar ju bara på det vi ger den. Och kanske är det inte kontroll vi behöver –utan kontakt. Kontakt i form av att vi ALLTID ska läsa på innehållsförteckning vad det innehåller. Lär dig ovan ingredienser och undvik dom till 100 % och se själv hur kroppen mår bättre och bättre.

Men ännu viktigare och som jag ofta pratar om: att börja lyssna inåt.

Vad händer i mig när jag äter det här?

Hur känns min energi? Min klarhet? Mitt lugn? För kroppen vet. Den har alltid vetat. Så du vet också om du bara lyssnar. ” Är det inte konstigt att jag fick en kick av energi nu när jag åt detta? Och varför blir jag så trött sen?”

Och när vi börjar ta bort det som stör så börjar något annat träda fram.

En tydlighet och en mjukare relation till oss själva. Det är där läkningen börjar.

Jag kommer under dagen lägga upp en detox som ni medlemmar kan ta del av när ni vill. Men om du inte är medlem så kan du bara försöka att komma ihåg dessa ingredienser och verkligen försöka undvika dom. För din hälsas skull!

Kram Malin

FAKTARUTA:

Vad säger forskningen om processade kolhydrater som maltodextrin, glukossirap och modifierad stärkelse?

1. Snabba blodsockerhöjningar

Maltodextrin har ett mycket högt glykemiskt index – ibland högre än vanligt socker – vilket kan ge snabba toppar i blodsockret. Källa: Healthline

2. Ökat insulinpåslag

Den snabba nedbrytningen gör att kroppen snabbt frisätter insulin, vilket över tid kan belasta kroppens reglering av blodsocker. Källa: cell.com

3. Kan bidra till insulinresistens och typ 2-diabetes

Studier visar att frekvent intag av snabbt absorberade kolhydrater kan försämra blodsockerkontroll och öka risken för insulinresistens. Källa: researchgate

4. Hög glykemisk belastning (”hidden sugars”)

När naturlig stärkelse ersätts med processade former som maltodextrin ökar den glykemiska belastningen i måltiden – något som anses mindre gynnsamt för hälsan. Källa: National library of Medicine

5. Koppling till viktuppgång

Snabba blodsockersvängningar kan påverka hunger och mättnad, vilket i längden kan bidra till ökat kaloriintag och viktuppgång. Källa: Webmd.com

6. Påverkan på tarmflora (tidig forskning)

Viss forskning tyder på att maltodextrin kan påverka tarmens bakterieflora negativt, men här behövs mer studier för säkra slutsatser. Källa: verywellhealth

7. Högt blodsocker påverkar blodfetterna

Snabba kolhydrater (som maltodextrin) bryts snabbt ner till glukos → vilket kan öka nivåer av triglycerider och påverka blodfetterna negativt vid frekvent intag. Källa: Wikipedia

8. Koppling till “det farliga kolesterolet” (LDL)

Forskning visar att kost rik på snabba kolhydrater i vissa fall kan:

• öka VLDL (förstadium till LDL)

• påverka LDL-nivåer

• bidra till fettinlagring i levern

I djurstudier sågs att kolhydratrika dieter kunde öka både VLDL och åderförkalkning jämfört med andra kosttyper. Källa: National library of Medicine

Viktigt att förstå

• Dessa ämnen är godkända och anses säkra i små mängder

• Problemet uppstår oftast vid regelbunden konsumtion i ultraprocessad mat

• Kroppen reagerar inte på namnet –
  utan på hur snabbt det bryts ner till socker i blodet och där är alla våra kroppar olika.

Det handlar inte om att vara rädd för mat. Det handlar om att förstå vad kroppen möter. För ibland är det inte det vi ser som påverkar oss mest – utan det som gömmer sig bakom andra namn.

Och jag ropar: Jag med!!!!

Den senaste tiden har jag känt en så stark längtan efter blommor.

Inte bara att ha dem i en vas, utan att vara mitt i dem. Att få stå där – bland dahlior, pioner, rosor – med händerna i det levande. Som om något i mig vill tillbaka till jorden, till färgerna, till det som växer och blommar utan att be om lov.

Jag har till och med bokat en dahliakurs med Karl Fredrik och en kurs i blomsterbindning. Bara det känns som ett litet ja till livet.

Och så i morse.

Jag och Camilla – vi som båda fyller 60 år den 11 och 13 maj – satt och gick igenom helgens kurs som vi ska hålla tillsammans för kvinnor 45+. Mitt i allt säger hon plötsligt:

“Jag ser mig själv med massor av blommor.”

Jag ropade rakt ut:

“Jag med!!!”

Och där stannade tiden lite.

För vad är det egentligen som händer när två människor, i samma livsfas, känner exakt samma längtan – utan att ha pratat om det innan?

Vad betyder det?

---

Jag har känt in det här.

Och det finns något så vackert i svaret.

I drömtydning och symbolik står blommor nästan alltid för något som håller på att blomma inom oss. Inte något vi ska bli – utan något vi redan är, som nu vill få ta plats.

Dahlior. Pioner. Rosor.

Blommor som inte ber om ursäkt för sin prakt.

Som står där i sin fulla färg, sin form, sin doft – och bara är.

Det är inte blyga små knoppar.

Det är mognadens blomning.

---

Och så vår livsfas.

Vi är kvinnor födda 1966.

I många traditioner kallas den här tiden för den visa kvinnans tid. Skördetiden. Tiden då vi inte längre bara planterar och vårdar för andra – utan börjar leva mer i vår egen rytm, vår egen sanning.

Det som händer då är ofta en förflyttning:

från prestation till mening

från att göra till att vara

från att passa in till att blomma ut

Och naturen… den blir ett språk.

---

Om jag också väver in det vi bär med oss energetiskt så blir det nästan ännu tydligare.

Eldhästen – med sin livskraft, sin frihet, sin inre eld som vill uttryckas.

Oxen – som älskar jorden, skönheten, dofterna, det sinnliga och det verkliga.

Och som Manifesting Generators med sakral energi – där kroppen vet före tanken. Där ett “mmm… ja…” känns som liv i hela systemet.

Och just nu verkar våra kroppar säga:

Ja till blommor.

Ja till att skapa.

Ja till att stå mitt i det levande.

---

När två människor känner samma sak samtidigt, på det här sättet, talar man ibland om att man kliver in i samma “fält”.

Ett fält av skapande.

Av livskraft.

Av något som vill ta form.

Inte nödvändigtvis som ett projekt.

Utan som ett uttryck.

---

Så vad betyder det här?

Kanske är det så enkelt – och så stort – som detta:

Att vi är i en tid i livet där vi inte längre behöver hålla tillbaka vår skönhet, vår kreativitet, vår längtan.

Att något i oss säger:

Nu.

Nu får du blomma.

Inte för att bli någon.

Utan för att vara den du redan är.

---

Och kanske är det också en liten viskning till oss – och till alla kvinnor vi möter i helgen:

Att livet inte är över.

Det håller på att öppna sig.

Precis som en pion i juni.

Precis som en ros, trots sina törnen.

Precis som en dahlia i sensommarens fulla färgprakt.

---

Så om du, som läser det här, också känner en längtan…

efter naturen

efter det enkla

efter att skapa med händerna

efter att vara nära ditt hjärta

…så kanske det inte är en slump.

Kanske är det din själ som viskar:

Kom.

Det är din tur att blomma nu.

Kram Malin

När oron blir för stor.

Hej min vän där ute,

Hur mår du i all oro som ändå pågår omkring oss?

Följer du också nyheterna varje dag för att se vad den där Mr Trump nu har hittat på? Pratar du, som jag, med dina barn eller dina vänner om oron i världen, om ekonomin, om framtiden? Det gör jag. Och ibland duckar jag. Jag orkar inte ta in allt.

Nyheterna går varm men jag försöker drömma mig bort så jag köpte en vacker hortensia för att påminna mig om sommaren.

Det som känns svårast för mig är kanske just detta: att människan inte alltid går att lita på. Att vi tycks bära på den där märkliga förmågan att vilja ta det som tillhör någon annan. Som om bristen, rädslan eller avunden plötsligt gav oss rätt. Som om jag behövde en bil och bara gick över till grannen och tog den, för att jag ansåg mig behöva den mer. Som om jag ville ha ett hus till mina vuxna barn och därför körde bort någon annan från deras hem. När man drar det till sin spets blir det så brutalt, och ändå är det kanske där vi är, om man ser på världen just nu.

Varför finns den tendensen i människan? I det lilla och i det stora. Den där känslan av att det jag saknar ger mig rätt att ta det jag vill ha.

Jag tror att det är därför det är så viktigt att vi håller ihop nu. Att vi gör saker tillsammans. Att vi träffar våra vänner, lagar mat med våra familjer, dricker te i köket, ringer varandra, går en promenad, sitter kvar lite längre vid bordet. Att vi påminner varandra om det som fortfarande är gott.

Jag ska ta mina nu vuxna barn på en resa i maj till Grekland, och inget krig i världen får stoppa mig där. Jag har sparat länge för att göra den resan möjlig. Den veckan tänker jag skydda. Jag har nästan bestämt att det inte finns några krig då. Bara en vecka med mina barn och deras partners. En vecka att omfamna det goda i livet. För livet är så skört, och därför behöver vi hålla om varandra där vi kan.

I går hade jag så mycket oro i kroppen inför den värld som mina barn ska leva och åldras i, om allt detta fortsätter, att jag inte kunde sova. Så jag gjorde det enda jag kunde. Jag började tänka på sommaren.

Tre tuppar på fyra höns är två tuppar för mycket men de är vackra.

Jag tänkte på allt jag vill göra i trädgården i Järvsö.

Just nu vet jag inte ens om vi ska sälja gården i Järvsö och resa i stället. Om vi ska ge oss av igen och bli lite av digitala nomader. Då behöver mycket ordnas. I vår sommarlada tänker jag att vi skulle kunna ha en liten gårdsbutik och sälja begagnade verktyg, kläder och saker. Jag har så mycket efter båda mina föräldrar. Saker som följde med gården när vi köpte den. Våra egna saker också. Om vi ska resa och upptäcka världen, då behöver vi göra oss av med mycket.

Samtidigt är gården en sådan skatt.

Vi har ett eget vattenfall som genererar el. En bit åkermark att odla på. Kakelugnar i nästan varje rum. Och ibland tänker jag att det kanske egentligen borde bo en familj här. En familj som vill ha djur, odla jorden och leva nära naturen. Någon som verkligen kan ta hand om allt det här. Eller så bor vi kvar.

Jag vet inte än.

Men jag vet att det blev lättare att somna när jag tänkte på allt det vackra och roliga, i stället för på världens oro. Våren. Alla lökar jag planerat. Mamma och pappas två syrener, en från mammas hus i Järvsö och en från pappas hus i Svärdsjö — klarade de vintern? De står bredvid varandra vid ingången till gården. Min dröm är att de ska få växa där sida vid sida, som om de fortfarande höll varandra sällskap.

I går städade jag också hos hönsen. Martin och jag hjälptes åt att laga nätet över hönsgården, för vinterns stormar hade verkligen farit hårt fram. Vi har både örn och falk här i Järvsö, och de har redan tagit två höns, så vi tillbringade ganska lång tid ute i vårsolen med att få allt på plats igen. Det är märkligt vad sådant arbete gör med en. Man står där med kalla fingrar, lite trött i ryggen, och ändå känns livet mer begripligt.

Frågan nu är bara vad vi ska göra med de två unga tupparna som börjar bli alldeles för stora. Det går ju inte att ha en tupp per höna. Lyckligtvis får vi tio nya höns i maj, så kanske lugnar det sig då. Och en höna ligger och ruvar på några ägg. Det kommer bli ett himla liv här i sommar.

Precis som det ska vara.

Och när jag väl somnade drömde jag att jag var i Frankrike, och att jag hade hönsen med mig i bilen. Jag var så mån om att de skulle få följa med mig vart jag än åkte. Det säger väl något om hur jag fungerar.

Efter att jag städat hos hönsen fick skiten fylla pallkragarna inför sommarens små plantor.

Jag ser också fram emot att försöka få till dahlior i sommar. I min drömvärld skulle jag nog helst vilja bo i Skåne, där sommarhalvåret är lite längre och mildare. Men nu ska jag i alla fall på dahliakurs med Karl Fredrik i augusti, så då kanske jag lär mig ett och annat som fungerar även i vårt klimat. Kanske borde jag önska mig ett växthus i födelsedagspresent. En plats där jag kan gå in och gömma mig och låtsas att jag är i Frankrike i april när snön fortfarande ligger kvar på marken.

Det hjälper mig, det där. Att låta tankarna vandra till det jag längtar efter när oron blir för stark. I alla fall hjälper det mig.

Hur är det för dig?

Vad gör du när världen känns för stor och för hård? Vad drömmer du om just nu? Har du börjat planera sommaren? Ska du odla något? Har du satt dina tomatfrön än?

Så här håller jag på när jag blir som mest orolig för den värld mina barn ska åldras i. När paniken växer sig för stor drömmer jag mig i väg till sommaren och allt jag vill göra. Till det liv jag kanske vill leva nu när jag fyller sextio. Det är skönt att få pausa en stund från all oro. Inte för att blunda, men för att orka.

Kom ihåg att vi alltid, på något sätt, har varandra när vi vet att vi inte är ensamma i oron.

Ibland lägger jag bara handen över hjärtat och skickar ut i universum, till den som behöver det:

Jag tänker på dig. Du är inte ensam.

Det hjälper faktiskt mig också.

Kram,
Malin

Yerba för lungorna och orken.

Jag minns ännu min första kopp yerba mate. Jag var på ett tehus i Uddevalla för ungefär trettio år sedan och blev serverad drycken i en sydamerikansk kalebass. Jag fick dricka den med en bombilla, ett slags sugrör med sil i änden. Jag minns hur annorlunda det kändes, hur roligt och spännande allt var. Det blev nästan som en liten ceremoni. Jag tyckte så mycket om hela upplevelsen att jag köpte både en bombilla och en kalebass själv — och de finns fortfarande kvar hos mig. Faktum är att jag använder dem just nu.

Det finns vissa drycker som är mer än bara drycker. Yerba mate är en sådan. Den kommer från växten Ilex paraguariensis, som växer i Sydamerika, framför allt i Paraguay, Argentina och södra Brasilien. Där har den druckits i generation efter generation. Redan Guaranífolket bar denna tradition långt före vår moderna tid, och än i dag lever mate kvar som något mycket större än bara något man dricker för att bli pigg. Den är gemenskap, kultur, rytm och närvaro.

Och ändå — det går inte att komma ifrån att yerba mate också har något uppiggande över sig. Bladen innehåller koffein, men också teobromin, teofyllin och polyfenoler. Koffeinet känner vi igen som det som gör oss vaknare och klarare. Teobromin finns också i kakao och choklad och har en mildare, mjukare stimulans. Teofyllin är mer okänt, men intressant eftersom det är besläktat med ämnen som kan påverka luftvägarna. Polyfenoler däremot är växtens egna skyddande ämnen, kända för sina antioxidativa egenskaper och för att bidra till det som gör många växter så kraftfulla ur ett hälsoperspektiv. Kanske är det just den här kombinationen som gör att många upplever mate som både öppnande och stärkande på samma gång — som om den väcker utan att störa alltför mycket.

Koffein känner de flesta av oss redan till. Det är det ämne som gör oss piggare, mer alerta och ofta mer fokuserade. Men yerba mate innehåller alltså mer än bara koffein. Teobromin är ett närbesläktat ämne som finns naturligt i kakao och choklad. Det har en mildare, mjukare stimulerande effekt än koffein och brukar ofta förknippas med den där lite varma, behagliga känslan som choklad kan ge. Britannica beskriver teobromin som den viktigaste alkaloiden i kakaobönan och som en metylxantin, precis som koffein och teofyllin.

Teofyllin är kanske mindre känt för många, men det är också ett naturligt ämne i samma familj. Det har historiskt använts inom sjukvården eftersom det kan verka luftrörsvidgande. Koffein är kemiskt besläktat med teofyllin, och forskning visar att koffein tillfälligt kan förbättra luftvägsfunktionen något hos vissa personer. Det betyder inte att yerba mate är en medicin eller en behandling, men det kan vara en av anledningarna till att drycken ibland upplevs som lite öppnande för andningen och klarande för bröstet.

Polyfenoler är som växternas egen intelligens — deras skydd, styrka och motståndskraft. Det är naturliga ämnen som hjälper växten att klara sol, vind, angrepp och stress. När vi får i oss dem genom mat och dryck får vi del av något av den kraften. Yerba mate är rik på polyfenoler, precis som bär, oliver, kakao, grönt te och många örter. Kanske är det just därför vissa växter känns så levande — som om de bär på något mer än bara smak.

Det är också därför många tycker att yerba mate ger en lite annan sorts ork än kaffe. Inte alltid den där snabba toppen, utan ofta en mer jämn energi. Flera översikter beskriver mate som stimulerande och kopplad till ökad vakenhet, skärpa och upplevd energi, även om upplevelsen förstås varierar från person till person. För en del känns den fokuserande, för andra mer mjuk och uthållig.

Så vad är det då som gör yerba mate så uppskattad? Kanske just helheten. Den bär på en urgammal historia. Den innehåller naturliga ämnen som kan stödja vakenhet, fokus och känslan av ork. Och den har samtidigt något mjukt och socialt över sig. Man dricker den inte bara för att “få energi”, utan också för stunden, för ritualen och för känslan av att dela något med andra. Det är kanske där dess verkliga kraft finns.

En liten varsam sak som också kan vara bra att känna till är att mate, precis som andra mycket heta drycker, helst inte ska drickas skållhet. Det är temperaturen som är det viktiga här, inte just yerba mate i sig. Att låta drycken svalna lite är därför klokt.

För mig är yerba mate därför inte bara ännu en kopp te. Det är en dryck med rötter, en dryck med berättelse, och en dryck som bär både kraft och stillhet i samma hand. Och med en liten sked honung blir stunden nästan ännu vackrare. Yerba mate har en smak som är grön, örtig och lätt bitter, med något jordnära och levande i sig. När honungen får smälta ner i den varma drycken händer något fint. Sötman tar inte över, den bara mjukar upp, rundar av och lyfter fram det bästa i smaken. Det blir en så vacker blandning — lite vild, lite len, lite kraftfull och samtidigt tröstande. Nästan som om naturens olika toner möts i samma kopp.

Under min vecka av hosta och trötthet har en kopp yerba mate betytt mer för mig än min enda kopp kaffe. Kanske är det smaken, värmen eller känslan av något ursprungligt — av Sydamerikas regnskogar, höga höjder och gammal visdom. Jag vet inte riktigt vad det är, men jag vet att jag mår mycket bättre idag.

Kram Malin

Knockad av virus! Eller…

Jag var egentligen inte alls förvånad.
Och ändå hade jag hoppats att det var över… Vad menar jag ?

Ni som har läst mina brev från min läkande resa i Costa Rica vet hur mycket jag arbetade med mig själv där. Någonstans tänkte jag nog att när jag kommer hem så ska allt vara klart. Färdigt. Avklarat.

Men när vi människor – och kanske särskilt vi kvinnor – leker superhjältar och aldrig riktigt stannar upp, då säger kroppen till slut ifrån.

Min kropp började banka på redan i december 2023, några månader efter att pappa gått bort. Och det tog mig nästan ett år att landa. Inte för att läkningen i sig behövde ta så lång tid – utan för att livet kom emellan. Jag behövde ju OCKSÅ arbeta. Hålla ihop. Fortsätta. Men jag läkte.

Steg för steg, under våren 2025, började jag känna att jag kunde andas igen. Ångesten hade inte längre samma grepp om mig. Jag blev bättre på att säga nej. Bättre på att sätta syrgasmasken på mig själv först. Det uppskattades inte alltid – men det var nödvändigt.

I januari 2026 bestämde jag mig för att utbilda mig vidare inom något som fascinerat mig sedan tonåren – kinesiologi.

Begreppet kinesiologi används på två sätt. Inom akademin handlar det om läran om rörelse. Inom komplementärmedicin ser man kroppen som en helhet där struktur, kemi och känslor samverkar. Genom att arbeta med muskler, punkter och näring försöker man stödja kroppens egen förmåga till balans. Och förra helgen gick jag min första introduktionskurs. Två saker hände som skakade om mig lite.

Den värk jag haft i nästan ett år – ett ischiasliknande drag i vänster ben och en molande smärta i ländryggen – försvann helt efter en balansering av njur- och mjältmeridianen. Det hände där och då. Och den har inte kommit tillbaka. Samtidigt balanserades lung- och tjocktarmsmeridianen, kopplat till min gräsallergi. Och sedan, några dagar senare, började något röra sig i lungorna. En känsla av att något ville ut. Jag slog bort det. Jag blir ju aldrig sjuk – eller åtminstone är det något jag brukar säga till mig själv.

Men natten till torsdagen vaknade jag 03.30 och kunde inte somna om. På morgonen, när jag kom ner till köket på Masesgården, svimmade jag i personalutrymmet och fångades lyckligtvis upp. Sedan kom hostan.

Djup. Torr. Rivande. Ingen förkylning. Inget slem. Bara feber och en kraft som slog till från ingenstans. Kaboom.

Det kändes som om kroppen sa: “Nu lägger du dig ner. Nu är det vår tur att arbeta.” Min älskade Martin satte sig på tåget och reste fem timmar för att hämta mig. Vi åkte hem till Järvsö så jag kunde vila i lugn miljö. Han körde. Jag låg nerbäddad. Tankarna snurrade…  “ Vad var det som hände?  Kanske blev jag smittad av någon under introduktionskursen eller av deltagarna på Masesgården. Jag vet ju att MÅNGA varit sjuka länge den senaste tiden. Alla pratar om det. Kanske var det bara ett virus som satte sig i luftvägarna.” Det är den rimliga, medicinska förklaringen. Men inom mig gick också andra tankar.

Kan något annat också påverkat parallellt ?

Sedan jag var på kursen har jag gråtit. Mycket. Ilska har fått komma upp – sådant jag svalt i åratal.
Och när ilskan men också rädslan har fått röst har sorgen följt.

Inom traditionell kinesisk medicin har man i tusentals år beskrivit en koppling mellan känslor och kroppens organ. Lungorna förknippas med sorg och förmågan att släppa taget. Njurarna med vår djupaste livskraft och med rädsla. Levern med ilska och stagnation. Mjälten med oro och ältande.

Det betyder inte att en känsla orsakar sjukdom i en enkel orsak–verkan-modell. Men långvarig stress och obearbetade emotioner påverkar nervsystem, hormoner och immunfunktion. Det vet även modern forskning. När vi andas igenom sorgen och vågar känna det vi hållit tillbaka kan något i systemet mjukna.

Kanske var det bara ett virus.
Kanske var det också ett släpp.

När jag var i Costa Rica arbetade jag mycket med yoga för höfterna och ländryggen. Kanske började något stabiliseras redan där. Och när kroppen sedan fick ytterligare impulser under kursen var den redo att släppa.

Jag vet inte.

Men jag är fascinerad över hur kroppen arbetar – både biologiskt och emotionellt.

Idag mår jag bättre. Hostan klingar av. Febern är borta. Och våren har försiktigt börjat visa sig.

Efter mörker kommer ljus.
Och ibland kommer ljuset genom att vi först måste lägga oss ner.

Kram, Malin

Allt börjar i magen

Jag har lärt mig genom åren att nästan allt börjar i magen.

När magen är i balans känner jag det direkt. Jag är lugnare. Klarare i huvudet. Starkare i kroppen. Det är som om hela systemet samarbetar istället för att arbeta emot mig.

Och när magen är ur balans märker jag det lika tydligt. Energin dippar. Huden reagerar. Humöret svajar. Till och med sömnen påverkas.

Det är egentligen inte så konstigt. Tarmen är inte bara ett matsmältningsorgan – den är tätt kopplad till immunförsvaret, hormonerna och nervsystemet. Den kommunicerar ständigt med hjärnan genom det som ibland kallas för tarm-hjärn-axeln. När magen mår bra signalerar den trygghet. När den är stressad eller irriterad sprider sig den signalen också.

För mig har det blivit tydligt att det inte handlar om perfektion, utan om balans. Att lyssna. Att ge kroppen det den behöver – och ibland vila från det den inte mår bra av.

När magen är lugn, är jag lugn.

Viktigt att veta

Det jag delar här är mina personliga erfarenheter och de produkter jag själv använder för att må bra. Det är inte medicinsk rådgivning eller en ersättning för individuell vård.

Vi är alla olika, och det som fungerar för mig kanske inte är rätt för dig. Om du har en medicinsk diagnos, tar läkemedel eller känner dig osäker – rådgör alltid med din läkare eller annan kvalificerad vårdgivare innan du börjar med nya kosttillskott.

Min intention är att inspirera – inte att behandla.

Det här är mina personliga favoriter: 

LactoVitalis Pro från Holistic

Det här är min bas. Min grund.
Jag vill att de goda bakterierna verkligen ska ta sig hela vägen fram – ända ner till tarmen, där en så stor del av vårt immunsystem faktiskt sitter.

LactoVitalis Pro innehåller 12 olika bakteriestammar, bland annat den välstuderade Lactobacillus rhamnosus GG. Det jag särskilt uppskattar är att ungefär 90 procent av bakterierna överlever passagen genom magsyran. Det betyder att de faktiskt kommer fram dit de ska – och att man får minst 20 miljarder levande bakterier ända fram till utgångsdatum.

Den innehåller också FOS, som fungerar som näring till bakterierna, samt vitamin C och B2 som bidrar till immunförsvarets och slemhinnornas normala funktion.

Och för mig känns det extra tryggt att alla bakteriekulturer är mjölkfria.

Köp den jag använder här (adlink)

Holistic Måltidsenzym 

När jag känner att matsmältningen behöver lite extra stöd tar jag måltidsenzym i samband med maten.

Enzymer är kroppens små “verktyg” för att bryta ner det vi äter så att näringen kan tas upp – från större molekyler till något kroppen faktiskt kan använda. Ibland kan kroppen behöva lite extra hjälp, särskilt vid mer proteinrika eller tyngre måltider, eller när systemet är lite känsligt.

För mig gör det verkligen skillnad. När jag tar enzymet tillsammans med maten känns det som om allt smälter bättre, jag får inte samma känsla av tung mage och jag upplever ofta att energin håller sig jämnare efteråt. Jag tar dem alltid samtidigt som jag äter, för då kan enzymerna vara med från början i processen.

Det handlar inte om att ersätta kroppens egna funktioner, utan om att stötta dem när de behöver lite extra. I Holistic Måltidsenzym finns en kombination av enzymer som hjälper till att bryta ner både kolhydrater, fett och protein – vilket gör det till ett allsidigt stöd för matsmältningen.

När matsmältningen flyter lättare påverkar det också hur jag mår i resten av kroppen. En lugnare mage betyder ofta:

• bättre upptag av näring

• mindre uppsvälldhet

• jämnare energi

• större klarhet i sinne

• mindre belastning på immunsystemet

För mig är det ett enkelt sätt att ge kroppen förutsättningar att göra det den är skapt för – smälta maten, tillgodogöra sig näringen och fortsätta sitt livsviktiga arbete utan onödigt motstånd.Jag ser det inte som något man måste ta varje dag för resten av livet. Kroppen är klok och kan mycket själv. Men det finns perioder när den kan behöva lite extra stöd.

Det kan till exempel vara:

– när man äter större eller mer proteinrika måltider
– när man är stressad (stress påverkar faktiskt matsmältningen direkt)
– när man känner sig uppblåst eller tung efter mat
– efter en period av obalans i magen
– eller när man vet att man inte riktigt producerar lika mycket magsyra och enzymer som tidigare

Stress, ålder, hormonella förändringar och livets tempo kan påverka hur effektiv matsmältningen är. När vi är i “görarläge” prioriterar kroppen ofta bort matsmältningen. Då kan ett enzymstöd fungera som en liten hjälpande hand.

För mig handlar det inte om att fixa något som är fel – utan om att skapa bättre förutsättningar. När maten bryts ner ordentligt minskar belastningen längre ner i tarmen. Det kan i sin tur bidra till mindre gasbildning, mindre irritation och bättre näringsupptag.

Och när näringen tas upp bättre…
då märks det i hela systemet.

Köp den jag använder här (adlink)

Psylliumfröskal

Fiber är en av de mest underskattade gåvorna till kroppen.
Och psylliumfröskal är en av mina personliga favoriter när det gäller att stötta en naturlig och mjuk tarmrörelse.

De är rika på lösliga fibrer som sväller i kontakt med vätska och bildar en mjuk, geléliknande massa i tarmen. Det hjälper till att skapa volym och rörelse – utan att irritera. För mig känns det som ett varsamt sätt att hjälpa kroppen göra det den redan är skapad för.

Men fiber gör mer än så.

När psyllium passerar genom tarmen fungerar det också som näring till de goda bakterierna. Det stödjer tarmfloran och bidrar till en miljö där balansen kan återställas naturligt. Och eftersom fibrerna bromsar upptaget av socker i tarmen kan de även bidra till ett jämnare blodsocker – något som i sin tur påverkar både energi, humör och mättnadskänsla.

Jag blandar dem i vatten, i en smoothie eller ibland i gröten. Det viktiga är att alltid dricka ordentligt med vätska samtidigt, så att fibrerna kan göra sitt jobb på ett skonsamt sätt.

Det fina med psyllium är att det inte bara stödjer vid trög mage, utan också kan hjälpa till att balansera om magen är lite lös. Det verkar reglerande – inte drivande.

Och som med allt annat handlar det om lyhördhet. Börja försiktigt, känn in hur magen svarar, och låt kroppen visa vägen.

Köp den jag använder här (adlink)

Björkaska extrakt från Holistic

Det här är en lite mer ovanlig produkt, men jag har använt björkaska i perioder under flera år och tycker mycket om den.

För mig har den framför allt varit ett stöd när jag märkt ett ökat sockerbehov eller känt av obalans i kroppen. Då har jag upplevt att ett brett mineralstöd kan hjälpa kroppen tillbaka till jämvikt.

Björkaska är rik på naturliga mineraler som kalium, magnesium, kalcium, zink och selen. Askan kommer från björkar som vuxit i mineralrika marker i norra Finland, och jag ser den som ett sätt att tillföra kroppen spårämnen som vi ibland får för lite av i modern kost.

Aska har använts traditionellt i olika kulturer som ett sätt att tillföra alkaliska mineraler. Mineralbalans påverkar många system i kroppen – från nervsystem och muskler till syra–basbalans.

Jag dricker den utspädd i vatten, helst en stund före eller efter måltid.

Som med alla kosttillskott är det viktigt att lyssna på kroppen. Om du använder blodförtunnande medicin eller annan ordinerad behandling är det alltid klokt att rådgöra med läkare innan du börjar med nya tillskott.

Köp den jag använder här (adlink)

Masesgården, de blå zonerna och min egen väg tillbaka

Den här veckan håller jag kursen Ett långt friskt liv – utifrån de blå zonerna på Hälsohemmet Masesgården.Det känns nästan cirkulärt. Som att livet knyter ihop något.

Första gången jag kom hit var 1990. Jag var nybliven tvåbarnsmor, trött, lite vilsen i kroppen och längtade efter att hitta tillbaka till mig själv. Jag ville bli stark igen. Lättare. Klarare.

Masesgården blev det självklara valet. Sedan dess har jag återvänt hit varje år. Och sedan år 2000 har jag haft förmånen att arbeta här som inspiratör inom yoga, hälsa och friskvård. Men i ärlighetens namn är jag inte här bara för att hålla kurser. Jag är här av helt själviska skäl. Kosten gör min kropp lycklig. Den känns ren, levande och läkande.

Den ligger inte långt ifrån det som idag kallas Blå zonernas kost – den mat man äter i de delar av världen där människor lever ovanligt länge och med god hälsa. Mycket växtbaserat. Mycket färg. Baljväxter, grönsaker, naturliga råvaror. Mat som mättar – men inte tynger. Det enda “problemet” är att det alltid är buffé. Och det är svårt att inte ta lite för mycket av det som är så gott. I de blå zonerna lever man efter principen att sluta äta när man är ungefär 80 procent mätt. I Okinawa kallas det hara hachi bu. Man lämnar lite utrymme. Låter kroppen vila från överflöd.

Här på Masesgården finns alla förutsättningar att leva så. Det är inte bara maten. Det är tempot. Stillheten. Promenaderna. Samtalen. Bastubad vid Siljan eller vid den tempererade poolen. Att ingen stressar fram något. I de blå zonerna ser man också att människor lever länge när de har gemenskap, mening och en naturlig rörelse i vardagen. Och jag kan inte låta bli att tänka att det är något liknande som händer här i Grytnäs. Den lilla byn, det öppna landskapet, tystnaden över Siljan. Det är något med platsen. Något som bär. Det skulle inte förvåna mig om flera av dem som arbetat här i många år en dag passerar hundra. Inte för att de jagar livslängd – utan för att de lever väl. Och kanske är det just det de blå zonerna egentligen handlar om. Inte att leva länge. Utan att leva väl.

Här möter jag människor som gjort stora livsförändringar och upplever djup förbättring i sin hälsa. Vissa berättar om diagnoser som gått i remission eller symtom som försvunnit. Det är alltid individuellt – men det påminner mig om hur kraftfull kroppen kan vara när den får rätt förutsättningar. När de som kommer hit tar in all visdom som finns här och fortsätter att leva med fokus på hälsa när de kommer hem.

Masesgårdens rötter och filosofi

Masesgården har en lång historia. Redan på 1930-talet fick gården sitt namn efter Olle Mases som drev handelsbod här. År 1939 köptes gården av den folkkäre skådespelaren Thor Modéen, som satte platsen på kartan och bidrog till att den utvecklades vidare.

Det moderna hälsohemmet växte sedan fram under 1970-talet, starkt inspirerat av Are Waerland och hans tankar om naturlig livsföring.

Waerland förespråkade:

– växtbaserad och näringsrik kost
– daglig rörelse
– frisk luft och naturkontakt
– vila och regelbundenhet
– kroppens egen självläkande förmåga

Det är en filosofi som i dag känns märkligt modern. Eller kanske tidlös.

På Masesgården lever den kvar – i maten, i tempot, i stillheten och i den respekt som finns för kroppens rytm.

Kram Malin

Huvudvärk och ont i nacken.

Kan du känna av en viss migrän bakom ögat ibland eller ha svårt att somna efter du ätit sent? Det kan vara så att du är känslig för MSG. Ni vet ju att det bästa sättet att hålla sig frisk är inte att ta in all information och göra den till sin utan att läsa på men sedan börja föra dagbok för att själv lik Sherlock Holmes hitta boven i dramat. En sak jag gör är att hålla lite koll på just MSG. Jag vill inte ha det på ngt annat sätt än naturligt genom det som redan finns i maten.

Det finns mycket diskussion kring MSG, eller mononatriumglutamat, som i Sverige märks som E621. Vissa länder kräver tydlig märkning, och många producenter väljer att skriva “utan tillsatt MSG” eftersom konsumenter blivit mer medvetna.

Vetenskapligt är MSG godkänt av både europeiska och amerikanska livsmedelsmyndigheter och anses säkert i normala mängder. Samtidigt upplever vissa människor huvudvärk eller obehag, särskilt vid större mängder eller på tom mage.

Glutamat är i sig inget främmande ämne. Det finns naturligt i tomater, svamp och lagrad ost, och kroppen producerar det själv. Skillnaden är koncentrationen när det tillsätts som smakförstärkare.

För mig handlar det inte om att demonisera ett ämne, utan om att lyssna på kroppen. Processad mat sent på kvällen, mycket salt och starka smakförstärkare kan påverka sömn och nervsystem hos vissa. Då är det klokt att välja enklare, renare råvaror – inte av rädsla, utan av omtanke.

Vi behöver göra medvetna val. Inte styrda av skrämsel, men inte heller blinda. När du får huvudvärk eller känner dig stel i kroppen är det en symtom på något som är fel. Var nyfiken på vad det är. Du själv kan säkert lista ut det.

Kram Malin