Ett avsked och en början.

Efter vårt äventyr i Cabo Blanco naturreservat och det lilla kaféet med kakao bestämde vi oss för att åka till stranden där sötvatten möter det salta havet. Våra kroppar var varma efter promenaden i djungeln och mitt hjärta euforiskt efter besöket på kaféet. Den hundraprocentiga kakaon med cayenne, svartpeppar och kanel gjorde sin stilla resa genom kroppen och skapade en känsla av totalt lugn.

Det svala regnet som tagit sig genom bergen och upp genom jorden till den kalla sötvattenfloden som rann ut vid stranden var en lisa för själen. Att ligga på rygg i det kalla vattnet och titta upp mot de stora palmerna som böjde sig över floden är ett minne för livet. Jag var djupt berörd.

Vi lade oss på stranden och såg ut över havet. Martin frågade hur jag mådde och skrattande genom tårarna berättade jag om alla mina känslor. Hur jag nu längtade hem för att börja allt det nya – eller kanske snarare vara den nygamla människa jag kände mig som. Jag längtade oerhört efter mina barn. Kanske för att åren av sorg och klimakteriets förändringar gjort mig lite avtrubbad. Nu flödade mitt gamla jag fram igen och jag älskade dem så starkt. Samtidigt ville jag inte lämna Costa Rica. Läkningen som skett var som att dricka mild, gyllene honung. Den hade skapat en trygghet i mig. Hur skulle jag kunna behålla den när jag kom hem?

Jag var också oändligt tacksam över allt jag fått uppleva.

Jag vet idag att sorgbearbetning inte handlar om att låta tiden gå, utan om att aktivt göra sig fri. Att ta ansvar för livets naturliga skeden och inte stoppa huvudet i sanden och vänta på att det ska gå över. Trauma behöver läka hela vägen ut, både det stora och det lilla.

Sorg bearbetas genom handling, inte genom passiv väntan. Den är ofta kopplad till ofullständiga relationer – ord vi aldrig sa, saker vi önskar att vi gjort annorlunda. Målet är inte att glömma, utan att kunna minnas utan att kroppen eller hjärtat hindras i vardagen. Det är både en intellektuell och emotionell process. Att förstå och att göra. Att uttrycka det som aldrig blev uttryckt.

Allt detta hade jag gjort med hjälp av min anteckningsbok. Ord som landat på papper och speglat mina känslor tillbaka till mig. Brev jag skrivit till mig själv och till dem jag älskar. Tårar jag gråtit in i en röd sten och lagt tillbaka i havet. Förlåtelse jag bett om och gett. Jag är hundra procent säker på att det fungerar. Ju mer jag tog ansvar för min sorg, desto friare blev jag.

Två dagar senare föreslog Martin att vi skulle gå ut till den lilla ön utanför Cabuya. Den kallas kyrkogårdsön eftersom den lokala befolkningen begraver sina döda där. Vid lågvatten har man fyra timmar på sig att gå över havsbotten till ön. Jag visste direkt att det var dags för mitt sista avsked. Att begrava ångesten och sorgen som varit betungande de senaste åren.

Jag tog med mig en sten formad som ett hjärta. För mig symboliserade den att sorg alltid bottnar i kärlek. Att jag hade älskat och förlorat. Och att jag nu var redo att släppa taget om sorgen och omfamna kärleken igen. I fickan låg tre kakaobönor som gåva till ön, som tack för att den fick ta hand om det som varit.

Vägen ut över havsbotten kittlade av både beslutsamhet och vördnad. Lava, sand och tid som funnits långt innan jag. När vi kom fram gick vi genom den stora marmorbågen med korset högst upp. Vita kors blandades med turkosa och bruna. Människor som varit älskade.

Martin ville gå runt ön, och jag blev kvar. Vid en rosenbuske fann jag min plats. Jag lade ner hjärtstenen och de tre bönorna som fick stå för tro, hopp och kärlek. Jag tackade för allt jag lärt mig och sa stilla att det nu var dags att gå vidare.

När jag gick ut genom portalen tittade jag upp mot det vita korset och började sjunga tyst för mig själv:

“Herren välsigne och bevare dig.
Herren låte sitt ansikte lysa med nåd över dig.
Herren vände sitt ansikte till dig med frid.”

Den aronitiska välsignelsen. Över tre tusen år gammal. Orden gavs enligt traditionen till Mose och har viskats över människor i generationer. På hebreiska kallas den Birkat Kohanim, prästernas välsignelse. Den användes i templet i Jerusalem och lever än i dag i gudstjänster världen över.

Det finns något i rytmen, i upprepningen, nästan som ett hjärtslag. Välsignelsen ber inte om rikedom eller framgång. Den talar om skydd, nåd och frid. Och ordet frid – shalom – betyder mer än lugn. Det betyder helhet. Att inget saknas.

När man säger “må hans ansikte vändas mot dig” betyder det att vara sedd. Erkänd. Inte övergiven.

Må du vara sedd.
Må du vara buren.
Må du vara hel.

Det var precis vad jag behövde höra.

Vi gick tillbaka över havsbotten medan vattnet långsamt började återvända. Tidvattnet smög sig in igen, fyllde fårorna i sanden och gav plats åt små fiskar som rörde sig lekfullt i det grunda vattnet. Livet kom tillbaka, precis som det alltid gör.

När vi nådde stranden låg en liten orm i sanden. Helt stilla. Solen vilade över dess skinn.

Martin såg bara en död orm.
Jag såg datumet. Det var den sextonde februari. Sista dagen på ormens år.

Jag stod där en stund. Lät blicken vila. Kände hur något i mig var färdigt. Sedan vände jag mig mot havet igen.

Vattnet steg.
Livet rörde sig.
Och jag gick vidare.

Namaste, Malin

Ps: Vill du ha hjälp med sorgbearbetning kolla in Sorg.se

Vill du lyssna på den version av välsignelse jag sjöng: Välsignelsen på Spotify.

Malin i paradiset, bokstavligen.

Kakao, hjärtat och kretsloppet av liv

En ny dag i paradiset. Snart åker vi hem, men allt jag önskat mig av denna resa har blivit mer än jag vågat hoppas på. Jag har vilat, gjort meditationer med intentioner, läkande energicermonier och ätit kärleksfullt för kroppen. Jag inte bara velat vila. Jag har varit beslutsam. Jag har velat läka. Jag har velat känna mig trygg i kroppen igen.

I morse låg molnen som ett tunt flor över himlen och vi bestämde oss för att gå den kortare vandringen i naturreservatet intill oss. Sedan oktober har jag kämpat med hälsporre, men rörelse varje morgon och kväll, sanden, havet och saltet har långsamt dragit inflammationen ur foten. Jag kände att det skulle gå. Vi drog på oss våra rejäla vandringskängor – det här var ursprungsdjungel – och jag försökte ignorera den lilla oro som smög sig på. Skulle jag orka i trettio graders värme? Skulle hälen hålla? Och tankarna på spindlar, giftiga växter och allt det där som fantasin gärna skapar när man går in i något okänt.

Så fort vi steg in i djungeln började de där ”tänk om”-tankarna igen. Men jag viskade till mig själv: “Var i nuet. När du går i djungeln, gå i djungeln. Var här. “ Allt eftersom släppte oron. Det var svårt att hålla fast vid rädsla när skönheten var så överväldigande.

Den blå Morpho-fjärilen, landets stolthet, flög förbi oss två gånger, som om den ville försäkra sig om att vi såg den. Högt uppe i träden rörde sig en myrslok långsamt mellan grenarna. Vi kom till en bäck där vattnet var så klart att varje sten syntes på botten. Vi sköljde ansiktena och dränkte våra hattar i det svala vattnet. Jag tog djupa andetag av det som kallas jordens lungor. Regnskogen. Det som ger oss syre och liv.

Vi sa nästan ingenting till varandra. Stillheten var för helig för ord.

Det finns något särskilt med djungel. Den är inte bara tätare än en vanlig skog, den är mer levande. Luften är mättad av fukt och vattenånga, fylld av negativa joner, särskilt nära rinnande vatten. Studier har visat att just dessa miljöer kan påverka vårt humör, vår serotoninbalans och vår mentala klarhet. Kallt vatten aktiverar vagusnerven. Rinnande vatten lugnar nervsystemet. Det kuperade landskapet får cirkulationen att arbeta mjukt men stadigt. Pulsen stiger utan stress. Andningen fördjupas.

Jag kände det i kroppen. Hur något mjuknade lite till. Hur oron tappade greppet.

Djungeln är också rik på det som kallas phytoncider, flyktiga ämnen som träd och växter utsöndrar. Forskning från Japan om skogsbad visar att dessa ämnen kan sänka kortisol och blodtryck, stärka immunförsvaret och öka den parasympatiska aktiviteten i kroppen. I tät regnskog är koncentrationen ännu högre än i gles skog. Det är som om nervsystemet känner igen något uråldrigt och slappnar av.

Amygdala, vårt lilla stresscentrum, lugnas. Det där ständigt malande tankenätverket i hjärnan, Default Mode Network, minskar sin aktivitet. Mindre grubbel. Mer närvaro. Djungeln är komplex men inte överstimulerande. Den ger sensorisk rikedom utan digital stress. Min mobil fungerade ändå inte där inne, och det var en befrielse.

Marken under oss var full av liv. Bakterier, svampar, mikroorganismer. Evolutionärt bekanta vänner. Forskare talar ibland om “old friends hypothesis”, tanken att kroppen känner igen dessa mikroorganismer och att de hjälper vårt immunförsvar att reglera sig. Jag kände mig lycklig över att få vara en del av något som fanns långt innan vi kom och stökade till världen.

Och vattnet. Regnet som fallit över varje blad och sedan filtrerats genom marken innan det svalkade mitt ansikte. Fuktig jord leder elektricitet bättre än torr. Rinnande vatten genererar negativa joner. Det är inte mystik. Det är biofysik. Men upplevelsen är ändå magisk.

När vi kom ut ur djungeln och satte oss i bilen var planen att åka vidare till en kall källa vid stranden. Men precis vid utfarten låg ett litet, nästan obemärkt café. På skylten stod det cacao. Jag bad Martin att vi skulle stanna.

Kan det vara riktig kakao? Alltså Riktig RIKTIG? Vi är ju ändå i Costa Rica.

Och det var det.

De berättade om kakaons betydelse, om hur de köper den från inhemska bönder, ekologiskt odlad, rik på mineraler. Ni som känner mig vet hur mycket jag älskar choklad. Men detta var något annat. det var på riktigt.

Jag beställde en varm, hundraprocentig kakaodryck, det närmaste den uråldriga mayadrycken xocolātl de kunde komma, med cayenne, svartpeppar och kanel. Martin tog en cappuccino, också den från lokala bönder. Smaken var stark, bitter och varm. Pepparn bet till, kanelen rundade av. Till det åt vi en nybakad vegansk mandel- och apelsinkaka, fortfarande varm. Jag kunde nästan börja gråta av lycka.

Ren kakao är rik på flavonoider ( speciellt epikatekin) och polyfenoler, kraftfulla antioxidanter som modern forskning allt oftare lyfter fram. De stödjer blodkärlens funktion och främjar det som kallas kärlvidgning, vilket förbättrar blodflödet och kan påverka blodtrycket positivt. De stödjer kärlens insida, minskar oxidativ stress och förbättrar cirkulationen även till hjärnan. Forskning visar att kakaons flavonoider kan stödja kroppens reparationssystem, särskilt i blodkärlen. Vissa studier har sett en ökning av cirkulerande reparationsceller efter intag av flavonoidrik kakao. Det betyder inte att kakao aktiverar stamceller i mirakulös mening – men den kan bidra till en miljö där kroppens egna läkningsprocesser fungerar bättre.

Kakao innehåller theobromin, en mild stimulant som ger energi utan koffeinets skarpa toppar. Magnesium som stödjer nervsystemet och hjärtats rytm. Spår av anandamid, ibland kallad bliss-molekylen. Ju mindre processad kakaon är, desto mer av detta finns kvar. Kanske var det därför jag kände mig så klar. Så lugn och samtidigt vaken.

Trädet heter Theobroma cacao. Gudarnas mat.

I Mesoamerika dracks kakaon inte för sötma utan för kontakt. Xocolātl, det bittra vattnet. Den serverades vid övergångar, inför beslut, i samtal om livets stora frågor. Den var en portal, inte en dessert. I traditionen talar man om den som hjärtats medicin. Symboliskt sägs den öppna hjärtat. Biologiskt vidgas faktiskt blodkärlen. När cirkulationen ökar upplever många en varm expansion i bröstet.

Men också, jag har ju läst så mycket om Maya indianerna genom åren. Så det kändes som om jag nåddes av en stilla vindpust från historiens vingslag.

Jag satt där med koppen i händerna och kände hur naturen, historia och vetenskapen möttes i mig. Hur djungelns syre, vattnets kyla, markens elektroner och kakaons polyfenoler blev en och samma rörelse genom kroppen. Jordande och samtidigt öppnande. Energigivande utan att speeda. Emotionellt mjuk men mentalt klar.

Inte konstigt att den har överlevt i tusentals år. Inte för smaken. För kontakten.

Martin och jag är väldigt olika. Ja är emotionell, han skojar och säger att han inte alls förstår vad känslor ska vara bra för. Men jag ser hur berörd han blir när jag är lycklig i min andliga, “ allt hör ihop” bubbla. Han ser hur jag jobbar med mitt inre landskap. Han förstår det inte men ser förändringen i mig. När jag håller min kopp av kakao i mina händer och blundar vet han att jag tackar bönorna för den kraft de ger mig. Regnet, solen och bönderna som gjort detta möjligt för mig nu att ge till min kropp och min själ. Hur jag tackar mannen och kvinnan som äger det lilla cafeet genom att lägga min hand vid mitt hjärta och säga “ innerligt tack”. En sida av honom tycker att jag överdriver men den andra är berörd av hur viktigt tacksamhet är för mig.

När vi senare satte oss i bilen igen sa jag till Martin att detta hade varit en av de bästa veckorna i mitt liv. Så nära den jag är. Som att komma hem. Han log, som han alltid gör när han vet att han lyckats göra mig lycklig. Inte lycklig på det sättet han själv skulle bli lycklig utan på det sättet jag tydligt blir det. Kärlekens språk är inte att ge det du själv skulle vilja ha. Det är att lyssna, lära dig den andres språk och försöka tala det. Och även om det inte alltid går, ger vi varandra space och kliver bort ifrån vad vi förväntar oss har vi kanske redan gett mer kärlek än vad vi anar.

Förlåt nu blev jag lite emotionell igen…. hahaha kakao är hjärtats och kärlekens väg. I min värld är det verkligen så.

Namaste!

Solen, D-vitaminet och våra kloka val

Reklam för solen och för Skinome hudvård!

Solen är liv.
Den väcker oss. Reglerar vår dygnsrytm. Påverkar vårt humör. Vår hormonbalans. Vårt nervsystem. Den ger oss D-vitamin och den där känslan av att vara människa på riktigt.

Så nej – jag vill inte skydda mig från solen.
Jag vill leva med den.

Men jag vill göra det klokt.

När solens UVB-strålar träffar huden bildar kroppen D-vitamin. Det fina är att det inte krävs särskilt mycket. För de flesta av oss räcker 10–20 minuter mitt på dagen, med armar och ansikte exponerade, för att kroppen ska producera det den behöver. Efter en viss tid planar produktionen ut. Mer sol betyder inte mer D-vitamin – det betyder mer belastning på huden.

Det är en viktig skillnad.

Jag tror inte på att vara rädd för solen.
Jag tror på att förstå den.

Många undrar om solskydd stoppar D-vitaminet helt. I teorin blockerar en hög SPF en stor del av UVB-strålningen. I verkligheten smörjer vi oss sällan perfekt, missar områden och rör oss in och ut ur solen. Forskningen visar att normal användning av solskydd hos de flesta inte leder till D-vitaminbrist.

D-vitaminbrist i Norden handlar snarare om våra långa vintrar, när solen står för lågt för att vi ens ska kunna bilda D-vitamin – oavsett om vi är ute eller inte.

Så för mig handlar det om balans.

Jag kan låta huden möta solen en stund. Känna värmen. Låta kroppen göra sitt. Och sedan skydda den – inte från solen i sig, utan från överexponering.

Det är där valet av solskydd blir viktigt.

Att skydda huden mot solens UV-strålar är avgörande för både hudens hälsa och allmänt välbefinnande det vet du precis som jag. Men lika viktigt som att skydda sig mot solen är att vara medveten om vad vi använder på vår hud - vår största organ.

Det är inte bara faktorstorleken (SPF) som räknas — det är också vad produkten innehåller och hur de ämnena påverkar kroppen över tid.

Men först lite repetition om varför solskydd är viktigt:

• UV-strålar ger upphov till fria radikaler som kan skada DNA i hudceller

• Upp till 80 % av hudens förtida åldrande sker på grund av solens strålar

• Solskydd minskar risken för hudcancer (SCC, BCC och melanoma)

• Skydd mot UVA + UVB är jätteviktigt - inte bara SPF-siffran

Så det var det!

Men det finns en sak jag tycker vi pratar för lite om.

För solskydd handlar inte bara om SPF.

Det handlar också om vilka UV-filter och andra ingredienser produkten innehåller – och hur de beter sig i huden, i solen och i miljön.

Många solskydd på marknaden idag innehåller organiska (kemiska) UV-filter. Många av dem är både effektiva ofta uppskattade då de kan kännas lättare på huden och inte lämnar en vit hinna.

Men det finns också vissa äldre filter som har blivit allt mer omdiskuterade i forskningen.

Vissa av dessa UV-filter har kopplats till misstänkta hormonstörande effekter i cell- och djurstudier. Andra har visat sig kunna orsaka allergiska reaktioner eller vara fotoinstabila – de bryts alltså ner i solljus och gör då helt enkelt inte sitt jobb - att skydda mot just solen.

Exempel på UV-filter som ofta nämns i den här diskussionen är:

• Benzophenone-3 (Oxybenzone)

• Ethylhexyl Methoxycinnamate (Octinoxate)

• Ethylhexyl Salicylate

• Homosalate

• Octocrylene

• 4-Methylbenzylidene Camphor

Flera av dessa klassas i vetenskapliga sammanställningar som misstänkt hormonstörande och/eller potentiellt allergiframkallande. Och vissa av dem är också föremål för regulatorisk översyn (granskning) i EU, där tillåtna maxhalter har justerats i takt med att ny forskning tillkommit. 

En annan aspekt är att flera organiska UV-filter har visats kunna absorberas genom huden och mätas i kroppen, t ex i blodet och urinen, efter applicering. Det betyder inte att de är bevisat farliga – men det betyder att de är biologiskt aktiva ämnen, och att fortfarande inte vet om vilka långtidseffekter de ger. 

Och här landar jag i min egen magkänsla:

Om jag ska smörja in mig varje dag under flera veckor – ibland hela sommaren – då vill jag att det jag använder är så säkert och genomtänkt som möjligt.

Mineralfilter – ett stabilt och naturligt alternativ

Mineralfilter, som zinkoxid och titandioxid, är fotostabila och skyddar genom att både absorbera och sprida UV-strålning. De bryts inte ner i solen på samma sätt som vissa organiska filter och har låg risk för allergi och används därför ofta i produkter för barn och känslig hud.

Det är också därför mineralbaserade solskydd ofta lyfts fram som ett extra bra alternativ när huden är känslig – eller när man helt enkelt vill hålla det så enkelt och tryggt som möjligt. Solskydd som bara innehåller mineralfilter kan ge en vitare hinna på huden men så ser alla surfarna ut så du är bara cool. 

Och miljön då?

Det vi smörjer in oss med hamnar inte bara i havet eller duschen. Det hamnar i naturen.

Vissa UV-filter och andra ingredienser i solskydd diskuteras även ur ett miljöperspektiv – både när det gäller nedbrytbarhet och påverkan på vattenmiljöer. Många UV-filter är kända för att ha en negativ påverkan på vattenlevande organismer, t ex koraller. 

Så för mig handlar det inte bara om att skydda huden från solen det handlar också om att välja solskydd som som är så klokt som möjligt för miljön.

Hudvänliga ingredienser som huden mår bra av, som stödjer barriären och som skyddar mot solen:

Antioxidanter – E-vitamin, C-vitamin

Hudegna lipider/fetter – t ex ceramider, som stärker hudbarriären.

Hudnaturliga ämnen - t ex kalcium och mangan, som lugnar och reparerar.

Mineralfilter och moderna organiska UV-filter som inte penetrerar huden utan stannar på huden

Produkter som Skinomes.

Så summa kardemumma i min värld så är det ju stå att om vi dagligen smörjer in oss med produkter som absorberas genom huden och kan mätas i blodet, då behöver vi också fråga oss: vad vill vi att kroppen ska hantera? Vad vill vi att levern ska bryta ner? Vad vill vi att vårt hormonella system ska möta – varje dag, år efter år?

Det betyder inte att allt konventionellt solskydd är farligt. Det betyder att vi inte alltid har hela bilden, särskilt när det gäller långtidseffekter av vissa kemiska filter.

Och därför väljer jag medvetet.

Jag vill skydda min hud – men jag vill också skydda min kropp.

Vi behöver göra kloka val, inte bara gällande solen, utan även gällande det vi smörjer in oss med.

Solen är inte fienden.
Den är en kraft.

Och kraft behöver respekt – inte rädsla.

Kram,
Malin

PS. Här får du 15 % rabatt hos Skinome med koden malin15

Från blodröd till vit

Jag kom till den tropiska stranden med något tungt i bröstet. Lättad att få åka hit men ändå med en slags oro. Förändring är inte alltid roligt. Det gamla som vi är van vid är betryggande bekant. Men jag visste att jag behövde släppa taget om som på något sätt klimakteriet ber oss släppa. När det är över är det verkligen som att ömsa skinn och förenas med den du alltid känt att du varit men tappat kontakten med genom livets alla faser. Ja det kändes tungt…

Inte dramatiskt. Men färdigt att släppas.

Mitt fokus på denna resa har varit fysisk jordning och rening. Den första stenen som attraherade mig fann jag i havet. Djup orange-röd. Som om den burit eld en gång. Den ville verkligen landa mjukt i min hand så jag tog med den in. Det var en röd Jaspis.

“Denna vackra sten är riktigt bra på grunden, det ger jordning och är fysiskt helande, och går också under namnet Rödläkare. Red Jaspis ger dig lugn, Säkerhet och stabilitet, och hjälper dig att övervinna orättvisor och missförstånd. Många använder den mot fysisk smärta, där det sägs att det är särskilt bra mot cystit, illamående och gastrointestinala problem.

Chakra: Röd

Stjärntecken: Tjur

Rena:Rökelse, fullmåne, selenit, några timmar i solens strålar”

Källa: Soulful.se

Jag hittade även en Mandarin kvarts. Den kändes lätt i känslan och ropade nästan “ Ta mig också !!”

“Mandarinkvarts kallas Tangerine quartz på engelska och är en orange kvarts. Det är hematit i kombination med vatten som ger en rostiga orange och lite guldig ton. Orange kvarts påminner oss om att hålla en sund balans mellan de givande och mottagande aspekterna av våra relationer med vänner, familj och vår partner. Det sägs att den kan stödja oss att känna oss hela, läka trauma genom att öka kontakt med oss själva och vår sanning. Om du ofta anklagar andra och upplever att saker och ting i ditt liv är andras fel så hjälper mandarinkvartsen dig att ta hem sanningen och kraften till dig själv och börja jobba med dina mönster, trauman och ”mindset”. Källa: Kristallrummet.se

Det passade mig perfekt och i planen för denna resa.

En eftermiddag tog jag med mig den röda stenen ner till havet och och satte mig ned. Jag lät fingrarna smeka den. Jag började känna en känsla av sorg. Att jag inte ville lägga fokus på att förlåta utan att säga förlåt. Jag höll den i handen när tårarna kom. Jag satt nog i 30 minuter och bara grät. Vi kan ju inte förändra andra. vi kan bara förändra oss själva och be om förlåtelse och förlåta oss för våra misstag.

Jag grät inte för någon särskild person. Jag grät för alla som kom in bland mina känslor. Framförallt människor jag själv varit ledsen på eller besviken på. Jag bad om förlåtelse till så många där jag satt och det var så skönt.

Förlåtelse till det som varit.

Till det jag burit.

Till mig själv.

Havet tog emot.

Stenen höll.

Och när det var klart visste jag att jag skulle lämna den kvar. Så jag gick ner och sköljde den i havet. Sedan fick jag en stark känsla att den skulle ligga i solen för att reans med ljus. Senare läste jag att det var precis så jag skulle göra. Dagen efter bar jag ner den till havet igen och lämnade mina sorger där med den.

Sorg ska inte ägas.

Den ska röra sig.

Nu lämnade den mig.

Några dagar senare fann jag en grön sten. En grön Jade. Formad som en kvinnokropp. Inte perfekt. Men mjukt kurvad. Jag log. Som om stenen i min hand sa, “ Det är dags att älska din kropp nu Malin precis där du är. Din kropp är ditt tempel… minns du att du sa det. “ så jag kysste den med mina läppar. Som om jag pussade på mig själv.

Den gröna stenen kom från djup havsbotten en gång.

Pressad upp genom jordens rörelser.

Som kroppen – formad av tryck och tid.

Den påminde mig om att styrka inte är hård.

Den är uthållig.

“Jade är historiskt känt för att få lycka, rikedom, hälsa och kärlek till det som bär det. Det sägs att Jade kan hjälpa dig att nå din fulla potential och uppnå dina mål.

Grön Jade skapar balans, det skapar välstånd och överflöd, öppnar och balanserar hjärtats chakra och hjälper dig på vägen i den andliga världen.

Chakra: Hjärta

Stjärntecken: Aries, tjur, jungfru, vikt

Rena:Rökelse, fullmåne, selenit, några timmar i solens strålar”

Källa: Soulful.se

Jag började hålla den varje morgon. Ibland flera gånger om dagen.

Pussa den lätt igen och igen.

Och sa;

Jag älskar dig.

Inte för hur du ser ut. Inte för vad du orkar. Utan för att du är min.

Och så, en dag när jag hade delat en tanke med min väninna Malena på Facetime. ( En tanke som bar ord som nu kom från en tryggare plats inom mig. En röst jag kände igen. Min egna. Jag sa, tänk om allt är samma sak. Tänk om allt är omslutet av en energi, för allt är ju energi, ett fält som går igenom allt. Och när vi upplever sorg eller trauma blir det som en stagnation av energin någonstans fysiskt elle psykiskt. Energin låser sig. Detta har det pratats om i generationer både i Asien och i Sydamerika och Afrika. Energin måste renas eller lösas upp och flöda igen så det inte blir till sjukdom. När vi sitter i meditation. När vi ber eller när vi utgår ifrån hjärtats energi löses blockeringen upp. Ta hjälp av fältet och lås upp energin som fastnat i dramat och platsen, kroppen eller känslorna flödar av ljus och cirkulation igen.) Så lyste hon upp upp sa att jag borde lyssna till Maria Strömme. Nanoforskaren på Uppsala Universitet. Och jag gjorde det och blev så lycklig att kunde inte sluta le.

Dagen efter fann jag en vit sten.

Tung.

Massiv men lagom att hålla lätt i min hand.

Med ett svagt inre glitter.

Inte dramatisk.

Inte ropande.

Bara stilla där på stranden.

Det var en kvarts – ljus i fast form.

“ Vit agat kan även kallas Snökvarts eller Mjölkkvarts. Det milda ljus som den vita agaten sprider skänker förtröstan och tillit till det enkla och jordnära. Den associeras med den Tibetanska gudinnan White Tara, moderlighet och den närande bröstmjölken. Mjölkkvarts, snökvarts som även kallas vit kvarts eller vit agat ger oss en känslomässigt rogivande och mjuk energi. Den stödjer din närvaro och din förundran över livets magi i det vardagliga. Att mjukt närma sig livets alla aspekter är denna vackra stens medicin. Snökvartsens magi är stillhet, förlåtelse och nåd. Bär denna vita vackra sten” Källa: Kristallrummet.se

Och där, medan jag satt med den i handen, reste sig havet plötsligt i långsamma bågar. Valar. Mörka kroppar som bröt ytan.

Andetag som steg som vita moln över vattnet.

En rygg.

En stjärt som försvann.

De var inte nära.

Men de var tydliga.

Som om djupet själv visade sig. Så märkligt ändå… Min vecka som varit har både mitt och naturens språk varit:

Förlåtelse.

Kroppens kärlek.

Klarhet.

Och nu med valarna djupvisdom.

Valar bär minne. De rör sig genom hav som är äldre än våra berättelser. Och när jag såg dem förstod jag något stilla:

Läkning är inte ett ögonblick. Det är en resa och ett val.

Man går ner.

Man stiger upp.

Man andas.

Man fortsätter.

Och havet bär allt. Och kanske är det så läkning ser ut. Inte som blixtar från himlen. Utan som något mycket enklare.

Man gråter.

Man släpper.

Man älskar.

Man landar.

Flera dagar i rad har jag stått med fötterna i det salta stilla havet och låtit jordens elektroner fylla min kropp. Jag har lekt i havet med vågorna för att röra på mig på ett mjukt men ändå kraftfullt sätt. Kroppen känns starkare för varje dag. Jag känner mig i mer frid än på flera år. Jag känner mig trygg. Och det var allt jag ville. Att min kropp och mitt sinna skulle känna sig trygg med mig igen.

Och havet fortsätter slå mot stranden. Som det alltid har gjort. Valarna rör sig i djupet. Stenarna ligger kvar i sanden.

Ormens år närmar sig sitt slut. Bara några dagar kvar o ch jag har “ömsat skinn” i kärlek och förlåtelse. Och det som är spännande är inte stenarna. Det är att jag känner att jag inte längre behöver dramatik för att känna något. Inga oroliga tankar

Jag känner frid. Och det är den största förvandlingen.

Nu kom Martin med en Corona med Lime. Jag skrattar till… en del av det jobbiga med kroppen har varit att läka efter Coronan då jag svimmade flera gånger efter varandra. Hahahaha ja jag antar att jag är färdig med den biten också.

Nu väntar snart hästens år för Berghagen och oss andra. Hör du min hovar trampa otåligt i backen? Jag är redo!

Namaste, Malin

Att vila i det ursprungliga

Tårarna rinner där jag sitter med fötterna vilande mot jorden, palmbladen spelande ovanför mig.

Det är så galet vackert här.

Havet är kristallblått. Inte en människa passerar mig på den stilla stranden, långt bortom turiststråken.

Allt är tyst. Levande. Närvarande.

I min hand håller jag boken Värdet av konst.

Den handlar om hur konst kan upplevas så olika inom oss – oavsett om vi är konstnärer eller betraktare.

Konst är viktig eftersom den talar till oss bortom orden.

Den öppnar rum inom oss där känslor, minnen och insikter får röra sig fritt.

I mötet med konst – vare sig det är en målning, en bok, musik eller naturens egna mönster – får vi spegla oss själva och minnas vilka vi är. Vad vi tycker om och vad vi inte tycker om. Något skapar en känsla – frågan är varför?

Att skriva för hand i en anteckningsbok är en form av levande konst.

Pennan rör sig i kroppens tempo, inte tankens hastighet.

Det skapar ett stilla samtal mellan hjärta, hand och medvetande, där det som är sant får ta form utan att pressas fram. Det hjälper också hjärnan att få vara i sitt ursprung. Ingen autokorrigering där inte.

I det enkla skapandet – att läsa, skriva, betrakta – återvänder vi till vårt ursprung. Till det långsamma.

Till det mänskliga.

För mig är det jag ser just nu den vackraste konsten av alla.

Naturens kaos och ordning i samma andetag.

En ständig kreativ process.

Nattens vågor har skapat formationer i sanden.

Det som från marken kan upplevas som kaos, visar sig – ur ett högre perspektiv – vara perfekta, vackra mönster.

Allt handlar om varifrån vi betraktar.

Jag borrar ner fötterna djupt i sanden.

Mobilen ligger en bit ifrån mig, på flygplansläge.

I morse mötte jag soluppgången, och min inre klocka följer nu ännu mer jordens rytm.

Jag tar med mig boken ner dit där hav möter sand.

Sätter mig med vatten upp till midjan och låter orden landa mjukt.

Vågorna läker kroppen i detta naturliga möte med modern – jorden.

Allt är så ursprungligt vackert att tårarna rinner av lycka.

När jag nu skriver detta har jag varit lika klok som boken i min hand.

Jag har värnat om mitt ursprung idag.

Om det enkla. Det sanna. Det levande.

Att få vara en del av en av universums vackraste platser.

Mitt i miraklet som vår jord är.

Jag skriver i min anteckningsbok:

”Jag går med skönhet framför mig.

Jag går med skönhet bakom mig.

Jag går med skönhet på vardera sida om mig.

Jag går med skönhet ovanför mig.

Jag går med skönhet inom mig.

Jag går med skönhet INOM mig. ”

Klart att tårarna rinner.

Kram Malin

Fakta – att leva i kontakt med vårt ursprung

• Blöt sand och hav leder elektroner från jorden in i kroppen och ger djup fysisk jordning.

• Torr sand leder sämre, men är lugnande för nervsystemet genom värme, beröring och stillhet.

• Havet ger starkast jordning eftersom saltvatten är en mycket god ledare.

• Morgonljus som möter ögonen tidigt på dagen hjälper kroppens inre klocka att ställas in.
  Det signalerar vakenhet, reglerar hormoner som melatonin och kortisol, och påverkar sömn, energi och känslobalans.

Så nästa gång du åker på semester,

försök att strunta i mobilen där på stranden.

Världen där ute klarar sig. Och du också.

Vila från dopaminkickarna i det senaste – även om det kan kännas stimulerande att veta mer, att hänga med, att vara uppdaterad.

Låt kroppen få vila i sitt ursprung.

Vila från det onaturliga.

Du kommer att märka hur hjärtats egen rytm, jordningen i havet och boken i din hand hjälper dig tillbaka till ditt riktiga jag.

Så kan du göra enkelt:

• Låt blicken vila i det första dagsljuset

• Sätt fötterna där hav möter sand

• Andas lugnt och låt kroppen minnas sitt tempo

Kroppen är i grunden elektrisk och rytmisk.

När vi möter ljus, jord och vatten på naturligt sätt påminns den om sitt ursprung. Och en boks rader öppnar upp för fantasin utan hjälp, inre bilder… kanske kommer det tankar att skriva ner med penna och papper.

Det är inte prestation – det är återkoppling. Vi hittar hem igen.

Kram igen!

Kolesterol och harmoni

Kolesterol har fått ett dåligt rykte. Som om det vore fienden.
Men kolesterol är i grunden livsnödvändigt. Det bygger våra cellmembran, våra hormoner och skyddar nervsystemet. Utan kolesterol – inget liv.

Och hur kommer det sig att en person som tränar regelbundet, äter bra och nyttigt ändå kan ha lite högre kolesterol? Forskning visar att det är mer faktorer än dålig kost och lite träning.

Jag har märkt att under perioder av känslomässig stress har mitt kolesterol varit högre. Inte bara för att jag då kanske också ätit sämre, utan framför allt för att jag varit mer orolig och därigenom ökat kortisolnivåerna i kroppen. Stress och oro påverkar inte bara hur vi mår mentalt. De påverkar hela kroppens inre landskap – och blodkärlen är bland de första som reagerar.

När jag lever med långvarig stress, när kroppen upplever hot – verkliga eller upplevda – går nervsystemet in i försvar. Det sympatiska nervsystemet aktiveras. Blodkärlen drar ihop sig. Pulsen ökar. Blodtrycket stiger. Det är en intelligent överlevnadsreaktion. Men den är inte tänkt att pågå hela tiden.

När stress och oro blir ett tillstånd snarare än en tillfällig reaktion lever kärlen i ständig spänning. De får inte vila. Inte mjukna. Inte expandera fullt ut. Den fina, tunna insidan av blodkärlen – endotelet – blir mer sårbar. Och där, i den sårbarheten, börjar ofta inflammationen.

Stresshormoner som kortisol och adrenalin påverkar också hur kroppen hanterar fett och socker. Levern producerar mer kolesterol som en del av kroppens skyddssystem. Kolesterolet är inte problemet – det är budbäraren. Det skickas dit där det behövs skydd och reparation.

När oro och stress pågår länge:

• ökar inflammationen

• kärlen blir stelare

• kolesterolet får mer att göra

• plack kan bildas som ett försök att skydda kärlväggen

Det är inte ett misslyckande från kroppen. Det är ett uttryck för överlevnad.

Och kanske är det därför så många människor ”gör allt rätt” med kost och motion, men ändå ser sina värden stiga. För kroppen lyssnar inte bara på vad vi äter. Den lyssnar på hur vi lever. Hur trygga vi känner oss. Hur ofta vi håller andan – i både kropp och liv.

När nervsystemet får signaler om trygghet händer något annat. Blodkärlen slappnar av. Blodet flödar lättare. Inflammationen dämpas. Kolesterolet behöver inte längre agera plåster.

Så stressreduktion är inte en bonus. Det är faktiskt kärlvård.

Jag kanske låter tjatig, men yoga, meditation, djupandning och promenader i naturen – i närvaro – är så viktiga. Rörelse utan prestation hjälper oss att hålla sunda kortisolnivåer. Lika viktigt är stillhet, sömn och beröring. Känslan av att vara hållen – av livet, av sig själv, av något större. Kanske framför allt av oss själva. Att vi skapar en miljö där kroppen känner sig trygg.

När vi lugnar vårt inre landskap, lugnar vi också våra blodkärl. Och då får kroppen äntligen arbeta med oss – inte i ständig beredskap mot ett hot som aldrig tar slut.

Så vad är det egentligen som händer när blodkärlen blir trängre, stelare eller när plack bildas?

Det här var något helt nytt för mig för några år sedan: plack uppstår inte ur tomma intet. Det är en läkningsprocess och ett försök från kroppen att skydda sig. När blodkärlens insida blir irriterad – av inflammation, stress, socker, rökning, oxidativ stress eller långvarig belastning – uppstår små mikroskador i kärlväggen. Kroppen svarar med sitt eget ”plåster”. Kolesterol skickas dit för att täta, skydda och reparera.

Problemet är alltså inte kolesterolet i sig. Problemet är miljön i kroppen.

När inflammationen pågår länge, när stressystemet aldrig får vila och när kärlen inte får den näring och rörelse de behöver, fortsätter placken att byggas på. Kärlen blir stelare. Passagen smalnar av. Och då ökar risken.

Tunna blodkärl är inte svaga blodkärl. De är ofta känsliga blodkärl – formade av liv, hormoner, åldrande, stress och ibland sorg.

Och här blir perspektivet viktigt: kroppen är inte emot dig. Den gör sitt bästa – varje dag, ja varje sekund. Det är vi som ibland missförstår dess signaler.

Det verkligt läkande börjar när vi frågar oss själva, i sann yoga-anda:

• Hur ser inflammationen i mitt liv ut?

• Får mitt nervsystem vila?

• Rör jag kroppen så att blodet får flöda?

• Får kärlen det de behöver – näring, syre och trygghet?

För blodkärl älskar:

• rörelse

• djupandning

• stillhet

• kärleksfull närvaro

• minskat socker och stress

• antiinflammatorisk mat

• och ett hjärta som inte lever i ständig kamp

När vi lugnar kroppen, lugnar vi också blodkärlen. När vi skapar trygghet inifrån, mjuknar systemet. Det handlar inte om att kontrollera kroppen. Det handlar om att samarbeta med den.

Och kanske är det just där läkningen börjar.

Så vad kan vi då tänka på i vår kärlek till kroppen, för att få den att känna sig trygg?

Våra blodkärl är levande vävnad. De är gjorda för att kunna vidga sig, dra ihop sig och följa kroppens rytm. Med åren – och med stress, inflammation och stillasittande – kan de bli stelare. Men den goda nyheten är: de svarar snabbt på rätt signaler. Jippi!

1. Rödbetsjuice
Rödbetor är rika på naturliga nitrater som i kroppen omvandlas till kväveoxid (NO).
Kväveoxid:

• vidgar blodkärlen

• förbättrar blodflödet

• sänker blodtrycket lätt

• ökar syresättningen av cellerna

Rekommenderad mängd är 1–2 dl färskpressad rödbetsjuice per dag, gärna på morgonen eller före rörelse. Du kan blanda i citron, ingefära eller äppeljuice för mildare smak. Vi använder blåbärsjuice hemma – utan tillsatt socker.

Effekt kan märkas redan inom 2–3 timmar och blir tydligare vid regelbundet intag.

2. Rörelse och värme
Daglig rörelse som promenader, yoga eller dans gör kärlen mer följsamma.
Värme – sol, bastu eller varma bad – får kärlen att vidga sig naturligt.
Svettning hjälper kroppen att minska låggradig inflammation.

3. Jordning och havsbad
Barfotagång och havsbad kan minska stress och kortisol. När nervsystemet går ner i lugn-och-ro minskar kärlsammandragning. Saltvatten innehåller mineraler som kroppen känner igen.

4. Andning
Djup, långsam andning aktiverar det parasympatiska nervsystemet. Det signalerar trygghet – och blodkärlen slappnar av.
Stress gör kärl stela. Lugn gör dem mjuka.

5. Näring
Blodkärl mår särskilt bra av:

• olivolja

• nötter och frön

• gröna blad

• bär

• omega-3

Antioxidanter skyddar kärlväggen och minskar oxidativ stress.

Och inte att förglömma – studier visar att:

• positiva känslor förbättrar kärlens funktion

• hjärtkoherens (hjärta, andning och känsla i samklang) påverkar blodflödet

När vi känner tacksamhet förändras både puls, blodtryck och kärltonus.

Så mina vänner – mjukhet i livet ger mjukhet i blodkärlen.
Flöde i själen skapar flöde i kroppen.

Och kanske är det just detta det handlar om: att hålla sig mjuk – inte bara i själen, utan också i kroppen. Våra blodkärl, precis som vi, mår bäst när de får vara elastiska, följsamma och levande.

Rörelse, värme, andetag och glädje gör dem mjuka. Likaså naturens egen medicin – som rödbetsjuice, rik på kväveoxid, som hjälper blodkärlen att vidga sig och blodet att flöda lättare. När flödet förbättras får varje cell mer syre, mer liv.

Att bada i havet, gå barfota, svettas, andas djupt och känna tacksamhet – allt detta signalerar trygghet till kroppen. Och i trygghet slappnar blodkärlen av.

Jag tror att kroppen vet exakt vad den behöver, när vi bara ger den rätt förutsättningar.
Mjukhet istället för motstånd.
Flöde istället för kamp.
Kärlek istället för kontroll.

Frågan är varför läkare som får en patient med högre kolesterol men för övrigt jätte bra värden, bra kost och träning ändå rekommenderar statiner?

Varför inte först ställa frågan vad skapar detta? Är det genitiskt och kanske ditt normala? Hur är kärlväggarna? Mjuka och följsamma så då behöver patient inte oroa sig. Eller hård och början till plack: vad skapar detta?

Varför är inte det nästa steg istället för statiner? Det är ju som att ta en Alvedon istället för att kolla vad som orsakar huvudvärken!

Våga fråga tusen frågor! Lita på din kropp och din magkänsla och fråga gärna flera olika läkare.

Stor kram,
Malin

Det jag bär i mitt hjärta är också det jag sänder ut.

Det finns människor som kan titta på nyheterna flera gånger om dagen utan att bli påverkade.

Det finns de som kan se krigsfilmer, dokumentärer om mord, brott och övergrepp utan att det berör dem känslomässigt.

Och så finns det vi som inte klarar det – utan att det också skapar fysisk rädsla.

När känslorna blir så starka att kroppen reagerar. Hjärtat rusar. Andningen förändras. Ångesten smyger sig på.

Människan attraheras tyvärr av katastrofer.

Det är därför löpsedlar bygger på skrämsel och drama.

Och det är så lätt att fastna i spiraler av negativa nyheter, särskilt i sociala medier.

Jag fick lära mig av mamma att det var viktigt att se på nyheterna – för att vara uppdaterad och bildad.

Och till viss del håller jag med.

Men för mig behöver det finnas en vakenhet kring hur det påverkar just mig – emotionellt och fysiskt.

Jag mår bättre i kroppen.

Mitt hjärta är lugnare.

Min ångest är i stort sett obefintlig sedan jag slutade titta på nyheterna på morgonen.

Nu sitter jag istället med min kopp te och skriver i min anteckningsbok.

Tankar som kommer upp.

Eller så mediterar jag, rör på mig, tar en promenad med Nala 🐕.

I min värld är det också så här:

Vi som är känsliga för ständig matning av katastrofer och elände – och där det skapar rädsla inom oss – vi sänder också ut rädsla. Just på grund av vår känslighet.

Hjärtats kraft är enorm.

Och för oss som känner mycket behöver vi komma ihåg att ju mer rädsla vi bär, desto mer rädsla skickar vi vidare.

Till vår egen kropp.

Och till vår omgivning.

Därför är det så viktigt att vi värnar vår inre frid och vårt hjärtas lugna, kärleksfulla energi.

Idag tittar jag inte så mycket på nyheter.

Och när jag gör det är det via @svtnyheter-appen, där jobbiga och underbara nyheter blandas på ett mer balanserat sätt.

Ofta frågar jag istället Martin – som inte alls är lika känslig som jag – så får jag det senaste den vägen.

Det viktiga, tror jag, är att jag inte har gått i rädsla och “stängt av” livet.

Jag har gått i kärlek och omtanke om mig själv.

För mig fungerar det inte att stänga av ur rädsla.

Då är jag fortfarande ett offer. Fortfarande påverkad. Fortfarande i rädsla.

Det som har hjälpt mig är omtanke.

Kärlek till mig själv.

Och visdomen om vad som faktiskt är bra – och inte bra – för just mig.

Det handlar inte om vad jag inte vill ha i mitt liv.

Utan om vad jag vill, och välkomnar in.

Det är där mitt fokus ligger.

Och det är det som stärker min kropp, lugnar mitt sinne och min själ – och fyller mig med kärlek.

Och det är också det jag sänder ut. ♥️

En tanke denna morgon.

Kram Malin

Uppmärksamhetens väg.. eller kärleken till livet.

En man som hette Allen berättade för sin vän, munken Thich Nhat Hanh, att livet med småbarn och familj ofta gjorde att han glömde bort sig själv.
Han upplevde att tiden med sin son och läxläsningen var sonens tid.
Att avlasta sin fru på natten med den nyfödda bebisen var hennes och den hungriga lilla bäbisens tid.
Och arbetet var just arbete – inte hans egen tid. Den väntade han med tills det kanske skulle bli möjligt.

Men han började lägga märke till något.
När han såg tiden med sin son inte som något han gjorde för sin son, utan som sin egen tid med honom, fylldes han av tillfredsställelse i stället för känslan av att sakna egen tid.
När han tog hand om den lilla bebisen på natten hjälpte han inte sin fru – han hade sin egen stund med barnet.
Och när han arbetade gjorde han det inte bara för familjen, utan också för sig själv.

Plötsligt upplevde han att han hade mer tid än tidigare.
Han kände sig inte längre dränerad eller som att han fick för lite utrymme för sig själv.
Även om han gjorde allt detta av kärlek till dem han älskade, hade hans inställning tidigare varit att han gav och gav – utan att själv få det han behövde.
När han ändrade sitt förhållningssätt förändrades allt.

Och den här berättelsen är så sann.
Allt handlar om var vi lägger vårt fokus. Våra tankar. Vårt sätt att förhålla oss till livet, till andra och till det som sker.

För mig är uppmärksamhet att vara medveten om vardagens mirakel.
Det är en sådan otrolig gåva att få vara här på den här planeten – med dem vi älskar, platserna vi får besöka och smakerna vi får uppleva.
Men så ofta är vi någon annanstans. Och då är det kanske inte så konstigt att vi känner oss trötta och dränerade.

Att ge av kärlek är vackert.
Men att ge kärlek genom att offra sig själv är inte kärlek.
Då finns ofta en önskan om att bli sedd eller få uppskattning för det man gjort. Och även om man får det, kan känslan av tomhet ändå finnas kvar.

Att i stället se allt du gör som din egen tid – fylld av närvaro och uppmärksamhet – är att värna om den tid du har här på jorden.
Då blir varje stund en gåva till dig.

Thich Nhat Hanh talar om att “diska när du diskar”.
Han menar att när du diskar ska du vara helt där, och känna tacksamhet över att du förmodligen just har ätit en god måltid – kanske tillsammans med människor du tycker om.

När jag nu sitter här på stranden, långt ifrån den kalla snön i Sverige, gör jag mitt bästa för att vara här.
Inte tänka på hur kallt det är hemma.
Inte på hur skönt det är att vara här – eller på att jag en dag ska åka härifrån.
Jag vill ta vara på varje minut så att den inte går mig förbi.

Jag tar inte med mig mobilen till stranden, förutom när jag vill Facetime med mina barn.
Jag håller det lilla Sea Bean-fröet i min hand, som jag hittade i sanden, och känner glädjen över den långa resa det gjort för att hamna just hos mig.

Ja, här är det enklare att vara närvarande än hemma.
Men ändå händer det hela tiden att tankarna vill dra iväg.
Så jag tränar. Tränar på att värna om min egen tid – här och nu.
För det är det bästa sättet att ge kroppen den vila den behöver, och den kärlek jag vill ge mig själv för miraklet att få vara här.

Jag vet att det är svårare i vardagen hemma.
Men jag vill ta med mig detta. Och bli bättre på det.

Så när jag åker hem vill jag leva lite mer som Allen.
Se allt jag gör som min egen tid.
Inte tänka att jag saknar egen tid – utan att jag faktiskt har massor av den.

Allt handlar om var vi lägger vårt fokus.
Att gå uppmärksamhetens väg.
Och kärlekens – till mig själv och till den tid jag har här på jorden.

Kram
Malin

En överraskning kom min väg.

Han sa det som om han skojade, men han menade varje ord.
”Jag vet hur jobbigt du tycker det är med kylan och vintern. Vad säger du om att min 60-årspresent till dig är att vi åker till ett varmt tropiskt land?”

Jag tittade på honom länge för att kunna avgöra om han retades eller inte, men nu – tre veckor senare – sitter jag här i 30 graders värme. En stilla bris svalkar min panna här under palmträdens skugga.

Han brukar skoja med mig att jag, som gjort ett DNA-test och fått reda på att jag är 48 % svensk, 46 % norsk och 2 % finsk och dansk, borde ha pannben för kyla. Jag borde ÄLSKA det.
Jag svarar att jag har alldeles för mycket vikingablod i mig för att stanna på ett ställe för länge, och att det väl fanns ett skäl till att de reste så långt för sina skatter. Dessutom är jag helt övertygad om att min själ inte har sitt ursprung i mörker, utan i ljus, hav och sandstränder. Den har garanterat levt många liv i varmare länder.

Det finns dock något ganska intressant…
Min kropp och min själ läker bättre när de får jorda sig i saltvatten, gå barfota och dricka färskt kokosvatten varje dag. Så gåvan var väldigt uppskattad! Min fästman visste vad jag behövde.

Jag har varit otroligt upprymd sedan jag gick ledarutbildningen i Livstegen förra helgen. Det är något som händer i oss, tror jag, när vi får vara bland likasinnade. När det du tror på får ta plats utan dömande från någon annan.
Det var väldigt fint att få vara en del av en grupp där alla brann för samma sak – genom Livstegen hjälpa sig själv med livstegens verktyg och därifrån också hjälpa andra. Med Olle och Fotini Carlssons stora respekt för varje människas egen resa genom livet. Ingen väg är ”den rätta vägen”, men detta är vår.

Här på vår semester får jag tid att begrunda och leva igenom det vi lärde oss då och känna in på vilket sätt jag vill använda dessa verktyg.

Något som just nu fascinerar mig är kroppens förmåga att läka om vi verkligen lyssnar på dess naturliga sätt att göra det. Här där jag är nu kan min kropp återhämta sig från nästan precis allt, då jag ger den alla förutsättningar.
Jag går barfota nästan hela tiden, så jag jordar mig, och kroppen går från att vara lätt försurad på grund av oro och stress till mer basisk – i människans naturliga sätt att leva ute i naturen.

Alla som varit i Grekland har sett gamla greker stå länge ute i havet och prata. De vet att det stärker och läker vår kropp. Jag badar varje dag i havet och låter de naturliga mineralerna fylla min kropp med nyttigheter.
MEN jag kan också använda mitt fokus och visualisera att havets vågor fångar in obalanser på vägen in och drar ut dem ur min kropp på vägen ut. Att visualisera att vi ”släpper taget” om något har använts länge, och jag upplever verkligen att det fungerar.

Jag yogar varje dag mellan 5–30 minuter, och ibland flera gånger om dagen, i total närvaro. Värmen här gör allt så mycket enklare, och det är så skönt att känna hur bindväven och lymfsystemet masseras genom rörelserna. Att jag svettas är ju också till en fördel – så orenheter lämnar kroppen.

Flera gånger om dagen lägger jag mobilen kvar i huset, så att jag inte tar den ens av gammal vana. Jag kan ju få feeling och vilja dela något eller kolla upp något jag är intresserad av, vilket jag ofta gör.
Men jag tror verkligen att låta ögonen vila på grönt och natur är viktigare än någonsin, särskilt på semestern.

Och slutligen – jag sätter mig ner och har kontakt med mitt hjärta, min själ, Gud eller medvetandefältet flera gånger om dagen. Oftast genom att KÄNNA tacksamhet och låta denna tacksamhet gå genom hela min kropp på cellnivå.
Jag känner att jag har ett flöde av detta nu sedan ledarutbildningen, så det är viktigt att hålla i det varje dag – gärna flera gånger om dagen.

Så denna överraskning och spontana present från Martin är väldigt betydelsefull för mig. Inte bara för att jag fått den av honom, utan för att jag verkligen tar vara på den för att balansera min kropp på alla sätt.

Innan jag åkte laddade jag upp alla videor som jag gjort genom åren på Boon TV, och nu finns de där för er som har någon form av medlemskap. I morse spelade jag in en film vid soluppgången som jag ska dela med er medlemmar så snart jag redigerat den senare i eftermiddag, så även ni kan yoga och meditera hemma – från denna magiska plats. Eller från någon av alla andra filmer i det lilla bibliotek jag skapat genom åren.

Just nu är klockan 12 här och solen står rakt ovanför oss, så det är väldigt varmt. Dags att äta lunch och ta en siesta.
Idag blir det yoghurt med papaya och banan, rostade mandlar och raw chokladnibs.

Stor kram från mig och värmen,
Malin

Känner mig helt ren!

Efter fem dagar på Masesgården är det återigen så tydligt för mig att maten här är bra för mig. Rent exemplarisk! Där ”ren” är huvudordet. Värken i lederna är nästan helt borta. Kroppen känns lättare och jag vaknar utvilad.

Den här veckan har jag varit exemplarisk noggrann också för att hjälpa kroppen på vägen. Kroppen har ju fått vila från ultraprocessad mat, eftersom det är lagad mat varje dag till alla måltider, där ekologiskt är målet så långt det går och maten är ren från tillsatser. Det har gjort att jag även passat på att inte äta någon pasta eller nudlar om det funnits.

Jag har även undvikit sädesslag för att få ner kolhydraterna och eliminera gluten så att tarmarna får läka. Så inte heller ris, gröt eller müsli, även om den är hemmagjord. Det bästa här är att de alltid har en gröt som kan vara på sädesslag och en som är glutenfri, på till exempel bovete eller quinoa. Men den här gången har jag undvikit även det.

För att hålla ner sockernivån i kroppen har jag även låtit bli frukt och enbart ätit bär, men lagt till kiwi eller ananas om det funnits, för det är så rikt på C-vitamin och fibrer.

Jag har även låtit bli mjölkprodukter och istället för yoghurt eller fil tagit deras egna sesam- eller mandelmjölk. MEN med ett litet animaliskt proteintillskott av deras fina fetaost och norska getost. Det är det enda av animaliskt jag fått i mig, och då tre små kuber av dem en gång om dagen.

Så fokus har varit grönsaker, bär, nötter, baljväxter och syrade grönsaker. Där jag vid varje måltid ändå fått i mig rikligt med protein och fibrer. Och då har jag fått i mig massor av mat tack vare deras fantastiska bufféer. De mjölksyrade grönsakerna har gjort att jag vid varje måltid fått i mig nyttiga bakterier för tarmarna.

Och jag har aldrig heller ätit mig helt mätt, för det är också ett av de problem som kan uppstå här. Maten är så god och variationsrik att det är svårt att låta bli. Flera olika fräscha sallader. Flera vegetariska varma rätter. Mängder av bär och frukter. Såååå mycket gott, så det gäller att vara ståndaktig om målet är att låta kroppen vila och läka. 80 % mätt är det optimala.

I morse när jag vaknade kände jag en sådan total lycka över att jag även upplevde förändringen i kroppen. Inte i form av viktnedgång, vilket säkert också skett, utan att jag känner mig ren och lätt.

Tillsammans med bastubad, promenader och yogan som jag själv har hållit i är jag supernöjd med resultatet och att återigen få konstatera att kroppen är fantastisk på att läka om vi bara hjälper den på vägen.

Tacksam åker jag nu tillbaka till Stockholm och ser fram emot lördagens dagsretreat med min vän och kollega Sandra. Det ska bli så fint!! Bara tanken på att jag har fyra veckor till i år här på Mases gör mig alldeles varm om hjärtat. Min ”fountain of youth”.

Nu gäller det bara att hålla i det här när jag åker härifrån. Lyxen är ju att få all denna goda, näringsrika mat serverad till mig. Svårare att leva upp till det hemma, men jag ska verkligen försöka. Håll tummarna!

Stor kram

Malin

Mamma sa en gång…

Mamma sa en gång:
”Malin, vi är som en stor kittel. Och i den kitteln finns massor av grönsaker, olivolja, örter och buljong. Allt som är stärkande och gör vårt liv livskraftigt. Men om vi glömmer att fylla på kitteln bränns det så småningom vid i botten.”

De här orden har jag burit med mig genom livet. Och det är nog de orden som gjorde att jag, kanske omedvetet, valde yogan och att arbeta med hälsa. Vi måste hela tiden vara närvarande i livet och se till att det inte bränns vid. Fylla på med nya grönsaker och vätska. Ge det vår kärlek, tid och närvaro. För även om vi i slentrian fyller på, blir smaken tom och flat om vi inte känner in vilka kryddor som faktiskt behövs:
Örter.
Salt.
Peppar.
Olivolja.
Citron, kanske.

Livet behöver vår kärlek för att bli så gott som det är menat att vara. Vi kan följa recept, men många kända kockar säger att det som ger maten dess djup och rikedom är kärleken till själva matlagningen – och glädjen i att få dela det man skapat med andra. Så hur hittar vi den kärleken?
Är det något vi lär oss? Eller är det något vi behöver komma i kontakt med igen?

Kitteln är lika med kroppen. Lika med livet.

Innehållet är det som håller livet smakrikt, flödande, och kroppen frisk – fri från att brännas vid.

Så min fråga till dig är: Vad är elden – eller elen – som värmer plattan?

Och om kärleken och tacksamheten är det som håller i sleven, som smakar av, fyller på, rör om, ger och tar i ett levande flöde… Var kommer det ifrån? Är det intuitionen? Erfarenheten?

Vart finns Gud, medvetandet eller livets intelligens, själen i allt detta? Vad tror du?

Och vad händer när vi tappar kontakten med dofterna och smakerna i livet? När vi glömmer att fylla på. När vi skyndar oss igenom recepten och slänger ner allt i vår kittel utan att ens smaka av. När vi inte är närvarande i det vi gör. Går livet oss förbi då?

Vad händer den dag vi blir gamla och inser att vi aldrig lagade en enda “rätt” utifrån vårt hjärta, för att vi bara sprang igenom livet?

Jag tror att varje dag borde få avslutas på samma sätt. Att jag sitter vid mitt “bord”. Tallriken är tom, men visar spår av den ljuvligaste tomatsås. Kroppen är lycklig, nöjd och lagom mätt. Solnedgången visar naturens skönhet i skymningsljus.
Mitt hjärta är fyllt av tacksamhet och ödmjukhet. Och själen är fylld av kärlek till livet.

Och när gryningen visar sig efter en utvilad natt, börjar jag dagen i stillhet och närvaro –
men också i nyfikenhet inför de smaker mitt hjärta längtar efter att fylla sitt kärl med denna nya dag i livet. Jag slänger inte ner allt på en list över vad jag behöver. Jag känner in, lyssnar på vad som längtar och känner citronen i min hand, doftar på grönsakerna innan jag lägger till dom i dagens recept. Jag låter inga måsten driva på, jag vet ändå att jag behöver äta. Min erfarenhet visar att även de bittraste smaker kan rundas av med lite honung så jag är inte rädd. Misstagen har gjort mig rikare och klokare.

Så… Jag känner in, väljer och sätter ingång dagens kittel.

Det är kanske det livet ber oss om. Att laga de rätter med de smaker som passar just var och en av oss.

Med kärlek som den viktigast ingrediensen.

Namaste, Malin

PS: Skriv ner dina tankar på min instagram eller Facebook om du vill. Eller på ett papper för dig själv att gå tillbaka till. Imorgon skriver jag ner mina tankar om vad jag tror. Vill du utveckla detta mer ? Fördjupa känslan av närvaro i livet och dess ingredienser kan det vara intressant att följa med mig och Camilla till Kreta på vår resa “ Lev din dröm” den 2-9 maj. Kram igen!

Låt inte rädslan ta över när Trump är flippar!

Hej min vän!

Ja kanske du också vaknade upp till vår finansministers röst på nyhetskanalerna i morse om Trumps utspel att han sätter tullar emot oss om vi sätter oss emot hans övertag av Grönland. Ja det är ju nästan skrattretande att en president inom Nato tror att vi som är skandinaver ska säga “ Oj förlåt, klart du ska ta Grönland som är en del av Nato som DU ska vara rädd om inte stjäla. Klart vi ska svika våra grannar danskarna! “.

Nej nu är det viktigt att vi håller ihop! Inte låter rädslan för hur detta ska påverka oss utan tilliten att vi är starka och vi hjälps åt.

Det ÄR tider då ord kastas snabbt och hårt över världen. Utspel, hot och tullar. Marknader som darrar, rubriker som vill väcka oro.

Men oro är inte samma sak som sanning.

Sverige och Europa står på en stark grund. Vår ekonomi är robust. Vår kompetens är djup. Våra samhällen är byggda på samarbete, tillit och långsiktighet – inte på ryckighet.

När makt används för att skrämma eller splittra, är vår uppgift inte att krympa utan att stå stadigt. Att påminna oss om vilka vi är. Att vara stolta över våra Nordiska länder samarbeten. Vår struktur som ändå är en av de bästa i världen.

Just nu är det viktigt att vi håller ihop i Norden och Europa. Att vi visar vårt stöd för varandra – för Danmark, för Grönland, för det samarbete som bygger fred, stabilitet och framtidstro.

Inte genom höjda röster och ilska gentemot USA. Låt honom inte ens lyckas förstöra vår dag med sitt nonsens.

Vi svenskar och i Norden kan välja att svara med mognad. För det är vårt fundament idag.
Med klokhet.
Med handlingar som stärker oss ännu mer.

Så vad kan vi svenskar göra?

Att handla mer svenskt!
Mer europeiskt!
Att stötta lokala företag, producenter och idéer!
Att investera i det som bär – relationer, kvalitet, hållbarhet!

Det är så motståndskraft byggs. Inte i rädsla, utan i tillit. Tror du inte? Jag tror på det till 100 %.

Historien visar oss detta gång på gång: När vi slutar tro på varandra blir vi svagare. När vi väljer gemenskap blir vi starkare.

Det här är en tid att andas djupare. Att stå rakare som de Nordbor vi är.
Att minnas att vår styrka inte sitter i någon annans beslut, utan i vår egen förmåga att hålla ihop.

Du, vi är inte små.
Vi är inte ensamma.
Och vi blir inte svagare av andras utspel – vi kan, om vi väljer det, bli ännu starkare tillsammans.

Så låt inte rädslan ta över. Inte heller ilskan. Skratta lite åt hans tokigheter ( Ryssland har ju trots allt varit granne med USA sedan länge så att bara skylla på det är nonsens. ) och i allt du köper idag och den närmaste tiden låt det vara svenskt, nordiskt och europeiskt.

Håll ihop! Var i kärlek! Det som är vi!

Namaste! Malin

Hans ord får mig att gråta hejdlöst

Jag tänker att du, precis som jag, har några favoriter på sociala medier som du ibland kollar upp för att få det där lilla extra som just du behöver. Jag har några stycken faktiskt, och en av dem är coachen Jay Jay Douglas. Han är i mina barns ålder, och hans visdom är egenupplevd och självreflekterad – i sann metakognition. Förmågan att reflektera över varför vi just nu känner som vi känner, eller tänker som vi tänker, i en situation. Du lägger det inte på andra, utan du funderar över varför din reaktion är som den är och gör sedan något åt det. Det egna ansvaret.

Igår lyssnade jag på honom igen och var inte alls beredd på min reaktion. Jag bröt ihop i tårar. Så här sa han:

”Jag läste någonting någonstans att egenvård är att inte argumentera med människor som ändå har någon förpliktelse att missförstå dig. Jösses! De orden satt kvar i mig längre än vad jag förväntade mig, för det fanns en tid då jag trodde att att förklara mig själv var att växa.

Jag trodde att om jag stannade kvar i konversationen innebar det ett bevis på mognad. Jag trodde att om jag bara fann de rätta orden att säga till dem, skulle de äntligen höra mig.

Men vissa människor lyssnar inte för att förstå. De lyssnar för att svara och för att försvara sin version av sina tankar om dig. Försvara deras ”berättelse” som får dem att känna sig bekväma i din närvaro.

Och ingen mängd klarsynthet kan nå den som redan har bestämt vem du är och vad du menade med det du sa. Det var då jag förstod att försöka övertyga dem om vem jag är inte kostade mig min stolthet – utan min inre frid.

Jag gick ifrån konversationer helt slut. Ifrågasatte mig själv, gick igenom samtalet igen i mitt huvud i ett försök att se om jag kunde ha sagt något annorlunda för att få dem att förstå mig.

Men sanningen är: inget av det jag sa kunde ha förändrat deras sätt att se på mig. För missförstånd är inte alltid förvirring – ibland är det ett val.

Så jag slutade slåss för förståelse från människor som ändå inte var intresserade av att förstå mig. Jag slutade förklara mitt hjärta för människor som ändå inte höll det med varsamhet.

Och DET var egenvård.

Inte dramatisk tystnad, utan ett sätt att skilja på när en konversation kommer att läka och när den kommer att dränera dig (för att du försöker övertyga någon). Att välja inre frid istället för att bevisa min åsikt. Vila från att ”ha rätt” och acceptera att inte alla förtjänar tillgång till din inre värld.

Viss klarhet kommer inte från att prata mer. Den kommer från att gå ifrån samtalet i tystnad.

Och ärligt – det valet förändrade allting för mig.”

– Jay Jay Douglas

Redan halvvägs in i videon kände jag att det grep tag i en sanning inom mig, och när videon var klar kunde jag inte hålla tillbaka längre. Tårarna rann utan stopp. De rann så mycket att jag behövde gå in i duschen, så att jag kunde gråta i fred.

Så vad var det då som slog an i mig så hårt?

Det första var att jag insåg att jag flera gånger, när mina vuxna barn försökt förklara något för mig, inte alltid har lyssnat på vad de säger – utan haft min egen uppfattning. En uppfattning som vuxit fram genom alla år jag känt dem, men som för den sakens skull inte behöver vara rätt eller sann för dem, utifrån deras point of view. De de har vuxit in till att vara idag.

Gånger då jag tolkat dem utifrån min upplevelse av dem, men också för att skydda min egen trygga (missuppfattade) plats i relationen till dem.

Förändring skrämmer. Och människor förändras. Och vad är det som säger att det ens var rätt från början? Vi tolkar ju hela tiden från vår egen plats av erfarenheter.

I många familjekonstellationer, som till exempel vid jul, hamnar alla tillbaka i sina roller – inte för att de själva väljer det, utan för att det är bekvämt för oss andra att placera dem i den roll vi en gång haft dem i.

Det kräver ett eget ansvar att se varje människa med nya, rena ögon och att lyssna utifrån den sanning de levererar nu, utan den gamla uppfattning vi haft om dem sedan förr.

Det är därför yoga och meditation skapar sådan ”oreda” i relationer. För när vi börjar med yoga kommer vi i kontakt med den vi egentligen är. Vi förändras och blir oss själva – och när vi sedan levererar det, blir människor runt omkring oss obekväma. För vi rör oss utanför boxen, utanför den plats vi alltid varit för dem.

De kanske inte ens ser att förändringen är bra. De är rädda, för de knuffas in i en förändring de inte vet hur de ska agera i.

Senare i videon skiftade fokus inom mig, och reflektionen ”var kommer detta beteende i mig ifrån?” öppnades. För egentligen är jag helt den andra.

Jag har ända sedan jag var liten försökt förklara mig. Få andra att se mig som den jag är. I media, i skolan, bland vänner har andra haft åsikter och tankar om min familj och om kändisskap. De har knuffat in mig i en låda som passar dem – en generalisering för att göra allt enklare för dem.

”Kändisar är ytliga.”

Vilket är helt osant.

De är inte mer ytliga än vad vanliga Svenssons är. Ytlighet är ett personlighetsdrag – det har inget med kändisskap, framgång eller pengar att göra. Det har med personlighet och uppfostran att göra. Och min erfarenhet är att det ofta är tvärtom. Eftersom vi så kallade kända alltid har blickarna på oss behöver vi jobba ännu mer med att inte vara ytliga.

För mig var det tydligt redan i unga år att den som bestämmer sig för att någon är ytlig utan att känna dem, egentligen gör sig själv till den ytliga.

Men jag fortsatte att förklara mig. Liten som jag var, och genom hela tonåren, kämpade jag i samtal efter samtal emot andras missuppfattningar och förutfattade meningar om mig. Nästan så att det blivit en del av den jag är – en ständigt förklarande person.

Och det är jäkligt jobbigt.

Mamma och pappa höll på att förlora mig när jag låg i mammas mage. När jag väl föddes var de otroligt rädda om mig, och jag var dessutom väldigt snäll – så jag tolkades som skör.

Men jag var egentligen tvärtom.

Och genom yogan hittade jag äntligen min egen röst. Jag upptäckte att jag har ett enormt känslomässigt pannben och att jag inte alls är skör. Jag vet inte hur många år jag tycker att jag har kämpat med att förändra andras uppfattning om mig, oavsett om det gällt min roll som offentlig person eller i familjen.

Så hans ord sjönk in så djupt i mig att jag nästan ville kräkas. Fast på ett bra sätt.

Det finns idag inget jag är så allergisk mot som när någon applicerar något på mig som inte är sant.

Till exempel har jag sedan jag började arbeta med The Work av Byron Katie ansträngt mig hårt för att låta mina barn ha sin sanning. Att inte gå in i deras drama. Att låta dem ventilera sina känslor och äga dem – utan att jag går in i försvar. Utan att ta över deras berättelse och göra den till min.

Men det är svårt.

Ibland när min partner eller mina barn säger:

”Fast Malin / mamma, så menar du ju inte…”

kan jag vilja skrika rakt ut.

Jag märker att detta verkligen är ett sår i mig, som jag pratat med min vän Cristina om flera gånger.

Och det som är lite spännande här är att vi ofta är både den som inte lyssnar och den som inte känner sig sedd – och missförstånden kan fortsätta i all oändlighet.

Tills vi bestämmer oss för att ta varje ord som sanning här och nu.

Och vara så sanna som det är möjligt att vara.

Empati är ett viktigt ord här, tror jag.

Tänk efter – du känner säkert igen det här.

Hur många gånger har någon i din närhet gått i terapi och löst sin problematik, men du vill fortfarande hålla kvar dem i det förflutna? För att du inte har bearbetat ditt. Och det är enklare att lägga dem i det gamla facket än att själv behöva förändras. Ja, kanske till och med förlåta.

Om du är helt ärlig – kan du se det i dig själv, i relation till en anhörig, partner eller ex?

Att de har förändrats, men du vill inte lita på det, för det ställer krav på dig att gå vidare. Du är arg.

Jag tänker på män som faktiskt mött sina demoner och förändrats. Som öppnat upp för sin sårbarhet – men där kvinnorna fortfarande vill ha dem där de sist såg dem. Och hatet fortsätter.

Ska de då behöva övertyga kvinnorna?

Eller tyst gå ifrån samtalet och låta kvinnorna träna på tillit i lugn och ro?

Männen har gjort sitt arbete.

Dags för kvinnorna att göra sitt.

(Nu pratar jag inte om grovt våld, ok. Jag syftar på den vanliga människans fel, brister och könsroller.)

Jay Jay har så rätt.

Han har rätt i hur jag ibland möter mina närstående – hur jag ibland redan har bestämt mig för vad de menar, för att det är tryggare för mig än att verkligen lyssna.

Och han har rätt i min egen känsla av hur jag upplever att andra ser på mig, och hur jag försöker övertyga dem om motsatsen – trots att de inte lyssnar.

Samtidigt tycker jag att människan är så fantastiskt härlig i sin komplexitet.

Vi är så mycket mer än jobb, fortplantning och kärlek.

Vi är i ständig utveckling – i att förstå oss själva, förstå varandra och släppa gamla mönster.

Igår kändes det som att jag kunde andas bättre.

Som om jag förstod något nytt om mig själv – och om andra.

Och jag bestämde mig för att sluta kämpa med att förklara mig för människor som ändå inte lyssnar. Som inte vill se mig som den jag är idag. De förändringar jag gjort. De sanningar jag bär.

Det är bättre att vara tyst.

För vi kan inte förändra andra.

Vi kan bara förändra oss själva.

Och för att få någon form av inre frid tror jag att Jay Jay har rätt:

Lämna samtal där ingen egentligen vill lyssna.

Och håll om dig själv.

Älska dig själv – för du vet vem du är.

Det är det som är viktigt.

De som vill missförstå dig.

De som vill placera dig i en karaktär som passar deras liv just nu – de kommer ändå aldrig att övertygas om motsatsen.

Du ska inte behöva övertyga någon.

Varje människa har sin egen resa att gå.

Det är inte vårt jobb att få dem att inse vem vi är.

Det är deras jobb att inse vem de är i situationen.

Låt dem göra sitt arbete – utan din påverkan.

Och fokusera på ditt.

Min yngsta son och jag pratar mycket om känslor. Jag uppskattar det enormt – inte minst för att jag kan göra om och göra rätt där jag upplever att jag inte gjorde det med mina andra barn.

Men ibland händer det ändå att jag automatiskt hamnar i tanken:

”Han brukar ju alltid göra så.”

Och så tolkar jag det han säger fel, utifrån gamla erfarenheter.

Då ringer jag upp honom och säger:

”Förlåt. Jag känner att jag applicerade något på dig nu som inte alls har med dig att göra – utan med mig. Förlåt.”

Och varje gång säger han:

”Det är lugnt mamma. Jag förstod.”

Men han vet också – och jag vet – att det viktigaste inte är att han förstod.

Det viktigaste är att jag såg mitt mönster. Mitt gamla beteende. Och gjorde något åt det.

Jag behövde inte säga det för hans skull.

Jag behövde säga det för min.

Och han tar alltid emot det så fint.

Ibland går jag lite sönder inombords när jag märker att jag applicerat något på mina barn som inte är sant.

Med syskon och vänner är det lättare.

Och enklast av allt med människor jag inte står nära.

Men med våra barn…

Där vill vi ju så gärna göra rätt.

Och jag tror att det är just sådana här videor – som den med Jay Jay Douglas – som slår an något djupt i oss. Där vi inte bara ser ett beteende, utan också källan till varför vi har agerat som vi gjort.

Och då kan vi vakna.

Förändras.

Och med förlåtelse säga till oss själva:

Du gjorde så gott du kunde där och då. Nu gör du om. Nu gör du rätt.

Det är då allt rämnar.

Och tårarna kommer.

För mönster och beteenden kommer alltid någonstans ifrån.

Det gäller att hitta roten.

Det här blev en djupdykning i självreflektion där jag flera gånger kände:

Oj… det där är jag. Det där känns.

Samtidigt kom skrattet genom tårarna.

För jag måste också sluta övertyga mig själv om att jag inte är så bra som jag är.

Jag lyssnar ju ändå inte… hahaha.

Nej.

Låt varje sanning få finnas.

Nu är jag rädd.

Nu är jag osäker.

Nu är jag lycklig.

Nu har jag tillit.

Mitt mantra just nu är, som några av er vet:

Jag älskar mina barn och de älskar mig.

Jag älskar mina syskon och de älskar mig.

Jag älskar mina vänner och de älskar mig.

Jag älskar min lilla Malin – och hon älskar mig.

Jag behöver inte övertyga någon.

Jag bara är.

Och jag tror att i den kärleken – till oss själva och till dem vi har nära – kommer lugnet.

Hur andra, utanför den cirkeln, uppfattar oss…

det behöver vi släppa.

Gör oss den tjänsten att vara tysta.

För känner vi att vi måste övertyga någon som ändå inte lyssnar, då behöver vi nog själva stanna upp och reflektera över varför det är så viktigt för oss.

Och hålla om oss själva där.

Låt dem ta hand om sitt.

Och låt oss ta hand om vårt.

Det är nog det enda sättet att hitta inre frid. 💛

Här har du Jay Jays inlägg på instagram.

Kram Malin

Har nyttiga bakterier och åldrande något samband?

Fördelen med en engelsktalande fästman är att jag får uppdateringar i nyheter och forskning från andra nyhetskanaler än våra svenska. Och i morse skickade Martin mig en artikel av journalisten Hugh Pym där han berättar att han spenderade en månad på att söka information om sambandet maghälsa och åldrade. Han berättar om den 117 åriga spanska kvinnan Maria Branyas Morera och hur de tilläts att undersöka hennes avföring, blod, saliv och urin och jämföra det med 75 andra kvinnor från Spanien. Artikeln berättar om hur hon levde ett väldigt hälsofrämjande liv eftersom hon bodde på landet, gick en timme varje dag och åt medelhavskost rik på olivolja. Men det som verkligen skilde henne från de andra kvinnorna var att hon varje dag åt tre portioner yogurt. Undersökningen visade att hennes celler var mycket yngre än hennes ålder.

Maghälsa visar sig vara mer och mer av betydelse och möjligheten att förändra den till det bättre idag finns där oavsett ålder. Även om det blir svårare och svårare ju äldre vi blir. Hugh är själv lika gammal som jag och han förklarar att för honom som lever i en rätt stressande miljö med olika platser och mycket resande är det svårt att hålla sig till den kost som är bra för magen. Nyttiga fetter, grönsaker, frön och nyttiga bakterier finns inte alltid att tillgå när du har bråttom. Men är det verkligen det? Det handlar ju bara om val.

Jag reser ju mycket inom landet tex. Jag bor ju mer än halva tiden i Sthlm och resten i Järvsö. Jag reser mycket med tåg och bil till olika platser för yoga och en och annan flygresa till ett annat land. Jag ser hur svårt det kan vara pga att det finns så mycket annat som attraherar. I kiosker och pressbyråer finns det mängder av ultraprocessad mat som attraherar med sitt allt i ett. Och trots att fruktskålen med bananer och äpplen står vid kassan är det ofta att tanken kommer “ Men är det tillräckligt” när jag är hungrig. Men det ÄR tillräckligt! Det svåra nu när jag åkte upp till Järvsö denna gång och stannade på macken i Gävlebro, var att finna något som inte hade en massa annat i sig. Det fanns tio olika varianter av nötter och torkad frukt men alla innehöll salt eller socker eller smakämnen. Jag t o m frågade om rena nötter med det hade de inte. Så det blev en banan och den påse med nötter som hade minst salt och en kopp grönt te innan jag åkte vidare. Så det går även om jag fick ge vika för saltade nötter.

Här hemma så undviker jag rätt mycket gluten förutom när vi köper riktigt surdegsbröd eller bakar själva. Och eftersom jag inte äter frukost utan låter magen vila fram till kl 11 tar jag mig tid med min lilla brunch. Ingen stress där inte. Då lägger jag alltid skivade tomater på en tallrik, en avokado, pressar citron över det och olivolja och en örtblandning från Grekland. Detta fångar jag sedan upp med brödet och en liten sked. Kanske inte super enkelt att ta med sig till jobbet men…. så himla krångligt är det väl inte. En riktigt bra olivolja kan alltid stå på jobbet i en låda. Jag har olivolja på all min mat och senaste igår när jag var och firade min storasyster på hennes 71 års dag tog jag med mig olivolja till henne.

Martin har länge ätit vanligt vitt köpt bröd till frukost men har nu äntligen gått med på att sluta med det och tar nu istället yogurt med frukt, bär och nyttig granola. Vilket enligt Hughs forskning är mycket bättre. Jag äter oftast det som mellan mål. Det går att göra yogurt själv hemma, ska be min dotter Love lägga ut recept här på det, för det är ju bra att få så levande bakteriekultur som möjligt. Och gärna variera sig. Lyckligtvis finns det många härliga yogurt i affären om det är knöligt att göra egen och även där går det att variera sig för utbudet av ren yogurt, kefir, A-fil mm är stort. För ju bredare olika bakterier vi har i magen desto bättre.

Fördelen med att delvis bo på landet är att vi får i oss bakterier från blad, frukter och bär som vi plockar och stoppar i munnen när vi är ute och går. Och när vi handlar grönsaker från bondens marknad eller ekologiska böndernas frukt och grönt i affären där de nyttiga bakterierna finns kvar. Medan när vi köper färdiglagad mat på affären har de kokat bort och också försvunnit under processen. Vi borde leva mer som Fru Morera. Och försöka komma mer ut på landet med promenader i den friska luften. ( Kanske därför så många börjar spela golf när de blir äldre… De får både promenad och frisk luft och socialt liv. ) Se till att vi har ett brett utbud av nyttiga bakterier i magen. Alla borde dessutom ha lite surkål hemma.

Nåväl… Hugh intervjuade många forskare och betydelsen av att äta hälsosam ren mat har betydelse för de nyttiga bakterierna i magen. Så vi fortsätter med vår yogurt och vår medelhavsmat här hemma mitt i smällkalla vintern. Och nu längtar jag ju förstås ännu mer efter våra resor till Grekland till våren. Jag mår alltid som bäst när jag varit där. Kombinationen medelhavsmat, saltvatten i havet som gör att kroppen neutraliseras från alla olika våglängder som snurrar runt i vår Wifi värld, solens D-vitamin och yogan… Ja vad mer är möjligt!?

Var rädd om dig och dina kompisar i magen! De är viktigare än en dyr skönhetskräm och botox.

Namaste, Malin

Det unika i att vara människa

Av alla varelser vi hade möjlighet att bli under vår vistelse på planeten jorden – jorden i sig ett mirakel i universum – föddes vi till människor. Ett unikt däggdjur med möjligheten att inte bara föda levande ungar, amma dem med mjölk och dela alla de gemensamma egenskaper vi har med andra däggdjur här på jorden, utan också med en förmåga till kreativt skapande, djupt inkännande och innovativa idéer.

De andra däggdjuren har ofta bara en huvudsaklig egenskap, och utifrån den formas deras liv i ganska inrutade rutiner kring att sova, skaffa mat och fortplanta sig. Vi människor har varje dag en möjlighet att helt ändra väg – om möjligheten ges oss. Om inte ekonomin, kunskapen eller rädslan för att göra något vi kanske aldrig gjort förut stod i vägen, ger varje dag oss en chans att göra något helt annat än att sova, skaffa mat och fortplanta oss.

Vi kan gå ut och dansa. Vi kan bygga ett skåp. Vi kan virka en duk. Vi kan skriva en bok. Vi kan resa runt hela jorden och besöka platser vi aldrig sett förut. Vi kan djupdyka i historia, lära oss ett nytt språk, plugga på Komvux och byta jobb. Vi går inte bara till ett träd och hämtar ett äpple eller gräver i jorden efter en morot – vi kan skapa fantastiska maträtter med smaker som berör hjärtat.

Vi sätter inte bara på varandra ( ursäkta uttrycket) för att skaffa barn och säkra framtiden, utan vi har möjligheten att kyssas långsamt, smeka hud och älska i kärlek och närvaro under många långa minuter – mer än vad en snabb utlösning ger andra däggdjur.

Människan har genom evolutionen gått från att vara en del av ordningen primater, där vi tog oss från gren till gren med våra långa armar, till utvecklingen av en hjärna som vill skapa och hitta mer kreativa lösningar än just gren till gren. Något hände som gjorde att vi reste oss upp på våra två ben.

Och nu sitter jag här framför min dator (som generationer av briljanta hjärnor gjort möjlig), i min lägenhet (långt ifrån den grotta vi en gång bodde i), och dricker min kopp kaffe (som inte ens växer i det land jag är född i) – i en mugg min mamma en gång designade (med hjälp av keramiker och människor som ville hjälpa henne att förverkliga en dröm).

DET är att vara däggdjuret människa idag.

Värnar vi om den gåvan, eller lever vi fortfarande som alla andra däggdjur – gör det vi ska och stannar inte ens upp för en sekund för att betrakta det stora, unika i att vara människa och alla möjligheter vi har just som människor?

Häromdagen tittade jag på en fransk film för att lära mig franska. Filmen var gjord på 90-talet, och jag kände så otroligt väl igen en av skådespelarna, men kunde inte placera honom. Han pratade både perfekt engelska och franska – men vem var han?

När han i slutet gjorde de mest akrobatiska rörelser jag sett, var jag tvungen att googla honom. Var hade jag sett honom förut?

Mycket riktigt visade det sig att mannen var James Thierrée – barnbarn till Charlie Chaplin och barnbarnsbarn till Eugene O’Neill. Hans föräldrar var cirkusartisterna Victoria Chaplin och Jean-Baptiste Thierrée, och han var bara fyra år när han klev upp på scenen för första gången.

Jag minns så väl när Circus Delirium besökte Järvsö sommaren 1998, och jag satt där i publiken på Hälsinglands träteater och såg James föreställning Symfoni Ollenborre. Allt var i rörelse, ett kreativt uttryck där inte ett enda ord sades – åtminstone vad jag minns. Och jag var helt fascinerad!

När föreställningen var över såg scenen ut som mina barns lekrum – ett enda kaos. Det regnade den dagen, så när jag var på väg ut ur teatern höll jag mitt svarta paraply i handen. Jag log lite åt situationen och lät det gunga i min hand, så som Charlie Chaplin gjort så många gånger på film.

När jag lyfter blicken ser jag siluetten av Victoria Chaplin stå där vid sidan av scenen. Jag ser så tydligt konturerna av både Charlie Chaplin och Oona O’Neill i hennes ansikte och hennes späda kropp, och jag måste hämta andan.

Ja, som du säkert förstår är ögonblick som dessa väldigt speciella för någon som vuxit upp i en artistisk familj, som jag. Säkert inte så annorlunda än när bagarens dotter ser den internationellt kända bagaren passera utanför sin mammas fönster – du fattar säkert. Det vi på något sätt har en relation till, och som är en del av vår historia eller vårt intresse.

För mig just då var det mindblowing.
Och jag var inte i Paris – jag var i lilla Järvsö.

Så varför berättar jag detta nu?

Jo, för det var genom dessa minnen jag började reflektera över vilka möjligheter vi som människor faktiskt har. James föddes mer eller mindre på en cirkus, som sedan utvecklades långt ifrån den traditionella djurcirkusen – till akrobatik, dans och scenkonst på hög nivå. Han kan röra sin kropp på sätt som är helt otroliga, för han har valt att använda sin kropp som sitt verktyg i sitt skapande.

Tänk ändå vad vi människor kan!
Och ändå väljer vi ibland det enkla, inrutade, och låter dag efter dag passera utan att använda vår förmåga – oavsett vad den är.

Du som människa kan röra din kropp på fler sätt än liggande, gående och sittande. Du kan låta vilan bli till njutning i nattens sömn. Stegen kan bli till dans, bara genom att röra dig till musiken på radion. Och där du sitter – finns det något du kan betrakta, just nu, som väcker tacksamhet eller förundran?

Låt mig ta ett exempel, här där jag sitter:

Min kopp kaffe, som jag dricker ur mammas kopp, ger mig minnen av det goda hon var. Kaffet är köpt i en kaffebod där de lägger sin själ i att plocka fram det bästa. Redan igår kväll längtade jag efter den här koppen, och nu är den här med mig.

Utanför mitt fönster i Sundbyberg ligger nysnö över alla hustak. Jag ser att jag egentligen behöver skotta för att ens få ut bilen – MEN det är helgdag idag, och jag ska ingenstans, så den får stå där den står. Jag är ändå mer glad över att det äntligen är snö.

På trottoaren går en man med sin lilla hund. Jag ser hur den lilla hunden får hans stora kropp att tvärstanna varenda meter – den lille vill eventuellt kissa.

På mitt skrivbord brinner ett levande ljus i en ljusstake jag fick av min syster Kristin när pappa gick bort.

När jag stannar upp och betraktar allt detta med ett leende, besjälar jag stunden med en känsla som blir ett mycket djupare minne än om jag inte gjort det. Men framför allt gör jag mer än att bara sitta här och jobba. Jag reflekterar över det unika i att vara människa och tar tillvara på varje minut jag har möjligheten att vara just detta lite annorlunda däggdjur – med så många möjligheter till ett rikare liv än att bara sova, leta mat, älska och sova igen.

Så idag ska jag inte bara sträcka ut min kropp i yoga.
Jag ska dansa i köket.
Lägga min själ i en god grekisk kycklingrätt till min son.
Och läsa en bra bok.

Några av de där underbara egenskaper vi har som människor, en röd dag i januari.

Stor kram, du unika människa.
Malin

Till Januari…

Vintern innan den tredje våren.

Jag behöver inte bära mer nu
Jag har gjort allt jag kunnat
Lägger ner rustningen en stund

Låter andetaget landa mjukt

Jag har försökt att hålla ihop genom åren
När det stormat, inuti och utanför
Men även starka hjärtan får vila
Stanna upp i det som är

Ge mig tid… att andas fritt
Ge mig tid… att landa här
Jag är inte sönder, jag är hel
Och livet rör sig genom mig, utan fel

Ge mig rum… att sakta ner
Ge mig rum… att känna mer
Mitt hjärta vet vägen hem igen
När jag ger mig själv tillåtelsen

Du behöver inte le idag, min vän
Du behöver inte vara klar än
Stanna upp i detta nu
Låt tyngden falla av… och du

Läkning sker i stilla steg
I de rum där ingen ser
När jag lyssnar inåt, möter det som är
Finns inget främmande här

Ge mig rum… att andas fritt
Ge mig rum… att landa här
Jag är inte sönder, jag är hel
I det nya livet jag ger mig själv

Ge mig rum… att sakta ner
Ge mig rum… att känna mer
Mitt hjärta vet att vägen hem
Är när jag ger mig själv tillåtelse igen

Jag lutar mig mot livet
Vi är inte främmande för varann
Låter ljuset komma in
Och följer det med stilla hand
Ser vem jag alltid varit
Och formats till att bli
Ger mig tid att känna in
Vem jag är nu…
vem jag är nu

Text: Malin Berghagen

Ormen ömsar sitt skinn

Om jag skulle summera det senaste året så känns det verkligen som att ormen har ömsat skin. Och enligt den kinesiska astrologin, som skapades av Kinas förste kejsare Qin Shi Huagandi 259-210 fvt, så lämnar vi nu, i skiftet januari/februari, ormens tecken för att gå in i hästens.

I den kinesiska zodiaken är Ormens år ett av de mest symboliskt laddade. Den står för visdom, intuition och förändring. Men även strategisk planering, elegans, transformation, självreflektion och djup insikt.

Ormar symboliserar också att växa genom att ömsa skin, vilket är varför många upplevde 2025 som ett år för inre förnyelse, att gå emot förändring och att släppa taget om det som vi känner inte längre är en del av oss.

Elementet för 2025 var också Trä vilket tillsammans med Ormen betonar tillväxt och espansion, ny energi, kreativ kraft, harmoni, stabil utveckling och djup självrannsakan. Då känner jag nog att djup självrannsakan, men också längtan efter kreativ kraft, har varit starkast för mig. Jag har verkligen spenderat 2025 med att gå från något gammalt till något nytt. Säkerligen har det med att båda mina föräldrar nu är borta och en ny tar sig form. Eller som att den plats som de haft i mitt liv har nu blivit tom och jag har funderat över vad jag vill fylla den med. 2024 innebar så mycket sorg och avsked och där jag verkligen jobbade intensivt på att ta mig igenom det. 2025 har varit en stilla transformation till det nya som nu vill ta plat i mitt liv. Men även saker som jag hittat tillbaka till.

2025 var ett strategiskt år för att tänka om mål, omfamna förändring och göra plats för det som verkligen betyder något till 100 %.

Imorse var det först gången på ett tag nu som jag yogade redan innan jag gick upp. Jag gjorde alla de stilla rörelserna som jag presenterade i min först bok som rörelser att göra i sängen, just i sängen. Och märkligt nog är det som att jag har hittat tillbaka hem till allt jag ville i den boken. Känslan från den tiden genomsyrar mig i varje cell. Och även resorna jag gjorde då. Jag har också så tydligt märkt att mina ömma knän, min hälsporre och mina ömma höfter ALLTID blir bättre efter att jag yogat. Så den senaste veckan har jag suttit en halvtimme både på morgonen och på kvällen och gjort lugna mjuka rörelser och jag blir helt euforisk när jag märker hur betydelse fullt det är. Och det stämmer så väl med mina veckor på Masesgården. När jag varit där och gjort yoga varje dag tillsammans med den rena maten och rörelserna avtar värken. Jag har också märkt hur lätt det är att fastna i att göra mindre, skylla på att jag blir äldre eller klimkateriet bara för kroppen värker. Och att när jag tar min tid med mjuka rörelser, stimulerar nerverna DÅ släpper smärtan. Det jag upplevde genom min första bok om yoga. Det är som om jag hittat hem igen till den inre visdom om min kropp jag var så fascinerad av då.

På den tiden pratade jag väldigt mycket om att min kropp är mitt tempel. Men den vördnad jag kände då för min kropp, boken kom ut 2006 så det är 20 år sedan, har genom åren slarvats med. Inte konstigt att kroppen efter ett tag protesterar. Jag har en stark övertygelse att det är var och en av vårt ansvar att “ gå in i vårt tempel” och “ tända det ljus” som brinner där. Vi måste bara hitta vad det är för var och en av oss. För mig är det yogan, meditationen och andligheten. Vi som har haft kristendom i skolan vet att Jesus sa “Guds rike är inom er.” — Lukas 17:21”. Men även i andra religioner finns samma budskap.

Hinduismen säger : “Atman är Brahman.” Vilket betyder att den innersta essensen i dig är ett med det gudomliga.

Upanishaderna säger: “Det du söker finns redan i ditt hjärta.” Yogan bygger helt på detta: Upplysningen är en återupptäckt av något som redan finns inom dig. Buddhismen talar om:

Buddhanaturen — en medfödd renhet, visdom och kärlek i varje människa.

Zen säger: “Sök inte sanningen — sluta bara hålla fast vid åsikter.” När sinnet stillnar uppenbaras sanningen inifrån.

Tibetanerna säger: “Det du söker är den som ser.”

Rumi och Hafez sjunger om det ständigt: “Allt du söker finns redan inom dig.” “Din uppgift är inte att söka kärleken, utan att finna de hinder inom dig som du byggt mot den.”

Sufismen handlar om att borra genom illusioner tills man hittar hjärtats gudomliga centrum.

Kabbalan talar om den gudomliga gnistan i varje människa: “Det gudomliga bor i människans hjärta.” En annan kabbalistisk fras: “Världen är ett fönster — Gud är ljuset inom dig.”

Tao Te Ching lär: “Den vise söker inte utanför. Allt är redan här.”

Många jordens urtraditioner säger samma sak, ofta i poetisk form: “Anden bor i ditt bröst.” “Hjärtat är portalen.” “All läkning kommer inifrån.” Och : “All kunskap finns redan inom dig, du måste bara lyssna.”

Och min favorit Navajo:
“Walk in beauty” — Skönheten är inte utanför dig, den är en väg du bär i dig.

Och då för 20 år sedan kände jag verkligen att det var så. När jag vände mig stilla inåt, värnade om mitt tempel, min kropp var jag mycket lyckligare och tillfreds. Och 2025 har verkligen mitt inre fokus mer eller mindre varit att släppa taget om det som inte får mig att gå med stilla mjuka steg in i mitt tempel. Värna om mitt inre himmelrike. Möta kärleken inom mig. Och påminna mig om vad jag behöver och vad jag är och vem jag vill vara 2026. Från och med nu, nu när jag är äldst i min lilla klan. Utgå från en plats inom mig.

Jag inser nu att min bok “ Frihet- att leva sin längtan” var en självhjälpsbok till att bli fri, bryta gamla mönster och för att kliva in i det nya som nu väntar. Att finna inre harmoni och kraft inomfrån och ut. Jag skrev boken för att dela det som hjälpt mig men inte anade jag att den även skulle mitt egna verktyg i detalj några år efteråt. Vilket känns ju förstås ännu bättre inom mig. Den funkade och funkar fortfarande. Så vad väntar nu? Nu när jag ömsat skinn och bearbetat mina mönster och tagit mig ut ur på andra sidan klimakteriet?

Hästens år, från den 16 februari 2026 är ett av de kraftfullaste åren i hela kinesiska astrologin.

Hästen står för frihet, rörelse, passion, mod, kreativitet, självständighet och autencitet. ALLT som jag redan skrivit om i min bok “ Den tredje våren. Hur galet är inte det!! Jag hade ingen aning om det heller när jag skrev den utan delade bara mina tankar genom tuffa år och ledde mig själv till det som jag hoppades väntade runt hörnet. Den tredje våren men också full sommar!

2026 är dessutom en Eldhäst, vilket bara inträffar vart 60:e år! Och jag blir 60 det året! Jag föddes i eldhästens år nämligen 1966.
Det är en av de mest energifyllda och intensiva konstellationerna i hela systemet. Så vad innebär eldhästens energi enligt den kinesiska astrologin? Ett år av action och momentum!

Där Ormen viskade:
“Gå inåt. Släpp det gamla.”
säger Hästen:
“Nu rider vi. Nu är det dags.”

PRECIS ALLT jag känner att jag gjort men också är påväg in i!!

Vi kommer känna en naturlig dragning mot: att ta beslut, att skapa nytt, att våga mer, att stå i din sanning och att följa hjärtats impuls, inte rädslan. Jösses!! Ja jag är redo! Är du?

Hästens år är rörelse framåt och frihet blir centralt. Det här är ett år där allt som begränsar dig känns… trångt. Hästen accepterar nämligen inte bojor. Inte gamla roller. Inte kompromisser som kväver själen. Och det som är så himla märkligt är att jag i boken “ Den tredje våren” skriver om hästen som längtar efter frihet och kon som trivs bra i sin hage. Då hade jag ingen tanke på att hästens år och framförallt eldhästens år väntade runt hörnet. Jag pratar om den frihet du kommer känna på andra sidan av klimakteriet och genom de svåra åren. Just precis det som eldhästen vill med oss enligt den kinesiska astrologin.

Vi kommer känna:
“Jag väljer frihet, även om det betyder att något måste förändras.”

Det är ett fenomenalt år att: resa, byta miljö, flytta, starta företag, börja något nytt och avsluta något som är “too small for your soul”.

Där Ormen var långsam och intuitiv, är Hästen intuitiv och snabb.
Det gäller att: lita på magkänslan, följa energin medan den rör sig och inte fastna i överanalys

Hästen tvekar inte. Den vet när det är dags att springa.

Elden, elementet för 2026 gör det till ett år av: kärlek, kreativitet, livslust, gemenskap, lekfullhet och sensualitet

Vi kan känna oss mer levande än på länge!

Eldhästens energi drar fram vill att vi kliver fram. sprider vår karisma, talar utifrån vår sanna röst, visar vår autencitet ( det som verkligen är mitt signum just nu, min ledstjärna), hjälper oss själv till livsglädje genom att besjäla det lilla varje dag och verkligen tar möjligheterna till att inspirera andra till det goda inom var och en av oss och att leva fullt ut.

Det är ett år då människor vill följa dem som vågar vara sig själva så vad vad väntar vi på?

För oss, nej låt mig rikta mig direkt till DIG, för DIG som alltid guidat från hjärtat, är detta ett år där din röst bär längre. Så ta plats!

Personligen för mig var Ormens år 2025: släppa, ömsa skin, läka, dra dig tillbaka, omvärdera.

och nu väntar Hästens år 2026 expansion, att skapa, ta steg framåt, följa mitt hjärtats vilja OCH att våga igen.

Det är som att jag under 2025 gjort allt det djupa inre arbetet som krävdes, levt som jag lärt genom hela boken Frihet och att 2026 säger:

“Malin… nu är du redo. Rid! ”

Jag har bestämt mig för att värna om mitt tempel så jag kommer känna mer energi, mer klarhet, mer riktning, mer mod.
Det känns som … nej vänta nu… säg det och äg det du vill ha Berghagen, Det ÄR ett fantastiskt år som väntar!! Ett år att lansera nytt, starta projekt, resa, skapa kurser, flytta — eller att säga ja till något som varit på väg länge. Och jag är redo! och jag längtar!!

Så hur kommer eldhästen boosta just ditt tecken? Du kan googla på vilket tecken du är. Skriv bara vilken månad och vilket år du är född så svara google.

Är du född i Tigerns tecken blir det extrem flow. Tiger + Eldhäst = mod, expansion, projektflyt, kreativ topp.

Är du född i Getens tecken: Det blir ett mycket gynnsamt år. Hjärtat är öppet, relationer blommar.

Är du född i hundens tecken: Hästens bästa vän. Relationer, gemenskap och visioner stärks.

Är du född i Hästens tecken som jag: Ett power år med stora möjlighet men också stort ansvar.

Är du född i Ormens tecken: Det tecken som transformerar mest 2026. Ny fart och ny klarhet.

Är du född i Tuppens tecken: Intensivt år men produktivt. Mycket sker snabbt.

Är du född i Grisens tecken: Mer glädje, social energi och rörelse framåt- men balans behövs.

Är du född i Oxens tecken: Du kommer npg känna att et går lite fort med hästen. Du kommer behöva lite mer lugn och jordning detta år. Men också att släppa kontrollen.

Är du född i Kaninens tecken: Känslig energi möter eld. Måste sätta gränser, inte rusa.

Är du född i Råttans tecken: Många möjligheter, men risk för överstimulans eller stress. Yoga, meditera och ta promenader i naturen.

Är du född i Drakens tecken: Kan du få stort flow, men måste undvika att ta på dig för mycket.

Är du född i Apans år: Stimulerande år, men tempot kan bli för högt ibland.

Eldhästen är som en vind som blåser igenom året.
Det går inte att undvika att känna den, men vissa rider på vinden, vissa justerar seglen, vissa behöver grunda sig mer, vissa får sin största transformation.

Men ALLA påverkas!

Avslutningsvis oavsett vilket tecken du är.. Det finns något inom mig — och kanske inom dig också — som aldrig riktigt känt sig hemma i idén att året börjar efter den 31 december. Som om själen står där och tänker: “Men… jag är inte klar än. Jag är fortfarande i min vinter.”

I de gamla naturtraditionerna var vintern inte början. Vintern var pausen. Den heliga stillheten mellan andetagen. En tid då jorden vilade, fröet sov, och allt levande gick inåt för att samla kraft till våren. Och kanske är det därför januari, för många av oss, inte känns som en start — utan som ett mjukt utrymme för återhämtning. Ett mellanrum där vi fortfarande är nära våra drömmar, våra hjärtan, våra nattliga samtal med universum.

Den kinesiska astrologin börjar sitt år när naturen själv rör sig mot ljuset, inte mitt i den djupaste vintern. Och jag älskar det!
Det finns en respekt där — för kroppen, för rytmen, för livet. Så jag känner inför Januari, där jag nu skakar av mig den sista stumpen skinn från ormens år, att den är viktig. Jag har aldrig någonsin känt “ Jippi ett nytt år” vid tolvslaget i december. Aldrig någonsin i hela mitt liv faktiskt. Jag har bara velat vila ett tag till, alltid känt någon slags sorg istället över det som jag lämnar bakom mig och en oro över det som väntar. Men också som naturfolken känt att det är viktigt att låta vinter göra sitt. Återhämtning i stillhet. Jag har faktiskt mer känt att våren börjar i februari när ljuset blir med tydligt. Mandelträden blommar på Mallorca och solen börjar värma sakta igen även om snön är på backen.

Så jag tänker fortsätta ett tag till att vara i stillhet. Yoga, meditera och skriva i min dagbok som jag nu gjort ett tag. Låta kroppen vila så som naturen vilar över vintern och förbereda för det år där jag sätter mig på hästen igen. Mitt år!

Att låta januari vara det den är avsedd att vara: en tid för vila, för långsamma morgnar, för yoga som lyssnar mer än den presterar, för promenader som låter tankarna sjunka ner i kroppen, för te, ljus och mjuka ord till dig själv, för att smälta året som varit och för att återerövra min energi innan jag ger den bort igen

Vi behöver inte kasta oss in i nya mål, nya planer, nya versioner av oss själva.
Vi behöver landa först.

Och kanske är det det Eldhästens år viskar till oss:
“Du kommer få kraft nog att springa. Du kommer få fart nog att flyga.
Men först… vila.
Först… samla eld i hjärtat.”

När naturen vaknar, när ljuset återvänder, när Eldhästens energi börjar pulsera genom tiden — då kommer du känna det i hela kroppen:

Nu. Nu är det dags.

Men tills dess får januari gärna vara mjukt som snö ( även om det är bar backen här i Hälsingland) , tyst som skymning, och helande som ett långsamt andetag.

Så min vän, ta hand om dig.
Håll dig nära det som är sant.
Låt livet börja när du är redo.

Då VI är redo!

Skynda långsamt in i hästens år och ikväll möts Månen och De sju systrarna — Plejaderna — på himlen. Det är inte bara ett astronomiskt möte utan en påminnelse om vår egen inre rytm. Månen, som speglar våra känslor och cykler, går nära de stjärnor som i mytologin är sju systrar, bundna i en evig gemenskap. Det känns som ett tecken på att kosmos viskar om styrka, intuition, samhörighet och inre klarhet. När vi blickar upp ser vi inte bara ljus långt bort i tiden, utan också en symbol för att vi är en del av något större — och att vi aldrig är ensamma i våra resor.

Stor kram och Gott nytt år, när det väl börjar för dig min vän. Malin

Ps: Den innersta helgedomen… Den plats där vi redan är hela… Där vi redan vet…. Där ljuset bor… ÄR inom dig.

En liten irritation växer sig starkare..

I minst två veckor nu har jag verkligen njutit av att vara uppe i Järvsö och få göra fint inför julen. Denna gång har jag som ni vet fokuserat på att göra fint för min och min partners skull. Inte för eventuella gäster eller familjemedlemmar som kan dyka upp. Självklart är det för dom också, flera av våra barn har ju valt att bo här hos oss. Men ni vet, förväntan… nej det är verkligen ingen bra grej. Det har gjort mig så besviken så många gånger och det är helt mitt eget fel. Om jag har förväntningar på hur andra ska agera, reagera eller vara och de inte gör som jag hoppades eller trodde så är det ju helt mitt eget klumpiga misstag. För det första så låter vi inte andra få vara sig själva och se dem som de är. Och om vi gör saker för att få bekräftelse eller uppskattningen över julen kommer vi bli besvikna för våra förväntningar är oftast mer än vad andra kan leva upp till. Så jag har verkligen bara fokusera på att skapa julfint för oss som är här uppe längre än någon vecka över jul och det har faktiskt gått riktigt bra. Jag har verkligen älskat varje sekund i vårt hem här uppe och njutit av mys och julkänsla.

Men så märkte jag för två dagar sedan att min hjärna började gå in i en massa diskutioner. Du vet när du antar att några i familjen eller vännerna kommer agera si eller så och du vill vara beredd. Flera gånger försökte jag stoppa de negativa diskutionstankarna för att lugna mig själv och inte skapa oreda inom mig. Kroppen och den mentala hälsan mår verkligen inte bra av att hitta på en massa saker. Även om de är sprungna ur en tidigare erfarenhet så säger inget att det kan bli likadant igen. Och det är större chans att det blir fel om jag antar att det blir det. Gång på gång vände jag fokus tillbaka till mig själv, “ Malin, det där är en helt onödig tanke! Intressant synvinkel men lägg ner. “

Igår var jag på yoga för Jennie här i Järvsö och jag kände där jag låg under avslappningen hur tårarna höll på att bryta fram. Jag viskade tyst inom mig själv… “Malin vad är du rädd för ? " För det kändes trots alls som att alla dessa ororstankar grundade sig i en rädsla. På vägen hem i bilen märkte jag att det var extremt halt och helt plötsligt fick bilen en sladd. Jag höll mig kvar på vägen men blev för några sekunder otroligt rädd. Och då gick det inte att hålla tillbaka längre. Tårarna exploderade igenom varje försök till motstånd. Och jag tror att förväntningar lång där bakom och gömde sig trots allt. Jösses vad jag grät. Och det var så skönt.

Jag läste någonstans att anse att man är en snäll och en god människa bara för att man är vänlig på jobbet eller skickar pengar till Ukraina eller knackar på hos grannen med en julkaka är egentligen inte sann vänlighet. Den sanna vänligheten, det riktigt goda i oss visar sig över helger som jul och nyår. När familjer och vänner samlas och gamla sår har lätt att smyga fram i bitska kommentarer och himlande ögon. I tävlande om vem som har gjort mest och påpekande om vem som sitter längst i soffan som “vanligt” medan andra diskar. Handlingar av passiv aggression när damsugaren kommer fram och det nödvändigtvis måste göras medan alla sitter och tittar på tv för att markera att “ här är det bara jag som städar”. I min familj har vi inte haft några större draman. Inte mer än de vi alla går igenom. Om det är något som alla mina fantastiska deltagare genom åren lärt mig är att vi alla har någon form av problematik med någon i familjen och när det äntligen löser sig så öppnas det upp för något annat med någon annan eller livet för övrigt.. Det är en del av livet. Så många ärliga samtal från mina delägare genom 25 år har verkligen visat mig att det är en del av att vara människa. Det är inte en dysfunktionell familj. Det är det normala. Det är inte alls konstigt. Det är en del av vår utveckling som människa. Dysfunktionella familjer med sanna narcissister eller härskartekniker tillhör de riktigt trasiga och inget som vi ska slänga in under “ normal problematik”. Nej under julen kommer denna NORMAL problematik, den spänning som ligger mellan olika familjemedlemmar kommer upp till ytan och det räcker långt utan att överdramatisera det under dysfunktion. Föräldrar och deras barn. Syskon eller vänner. Det kommer att hända och det är ok. OCH det är nu vår stora test på om vi är i sanning snälla och vänliga individer kommer.

Julen är en tid vi i väst unnar oss att ge gåvor och samlas i gemenskap. Vi har pengar och vi har varma hem att krypa in i. Vi hyllar dessutom familjens traditioner, gemenskapen och den GODA Jesus födelse, tomtens varma OMTÄNKSAMHET och att LJUSET återvänder. Allt som på något sätt står för kärlek och som vi alla egentligen längtar efter. Men ändå kan det vara helg dagar med det absolut motsatta. Skälet till varför vi ses och vad vi egentligen firar glöms bort. Även om det inte utageras utan bara sker inom oss så behöver vi komma ihåg varför vi ens möts upp denna tid och att det är NU Jesus, tomten eller ljuset inom oss behöver kliva fram. Inte bara för att härda ut utan också faktiskt jobba på att acceptera våra olikheter, älska varandra genom allt och utmana den irriterande tanken eller känslan med kärlek, förlåtelse och respekt.

Så jag var rädd. Rädd för att jag skulle hamna i den position jag alltid hamnar i när familjen sammanstrålas. Triangel dramat varje familj bär. Inte alls så rädd för min egna tankar och känslor för jag vill verkligen till 100 % försöka vara kärlek, förlåtelse och respekt denna tid. Men jag var rädd där jag satt i bilen för oväntade små nyp, kommentarer eller känslan av att inte vara tillräcklig. Känslan att känna mig utanför. Oavsett om det var jag själv som satte mig där eller andra knuffade dit mig. Känslan av att inte vara vald.

Vi alla bär med oss sår genom livet och lyckligtvis blir de mindre och mindre och läker allt eftersom vi blir äldre eller jobbar med dom. Men under dessa högtider kan vi nog räkna med att vissa sår rivs upp även om det är väldigt lite. Och oftast är vi redan där bara genom att oroas oss över det. Så jag måste säga att det var väldigt skönt att få gråta ut och verkligen få säga till mig själv att jag var rädd och det var ok att vara det. Och att inget av det behöver hända. Det är bara min kropp som agerar på något från tidigare erfarenheter och de behöver inte ens bli verklighet nu. Och om det ändå händer är det trots allt viktigast att jag vet och känner vem jag vill vara under denna tid. Godhet, omtanke och frid. Då släppte allting inom mig och jag blev lugn.

När jag sedan i morse öppnade Olle Carlssons bok 365 dagar och läste om dagens datum blev jag alldeles varm om hjärtat.

“22 DECEMBER

Just idag skiljer jag på viktigt och oviktigt i mitt liv.

Jag öppnar mitt hjärta och ber: När natten kommer, låt detta ha varit en dag som gjort mig stolt. Låt den värme som jag gett till andra också värma mitt eget hjärta. Låt mig ha skilt mellan det som varit viktigt och oviktigt. Låt mina handlingar, mina ord och mitt innersta ha varit i samklang med livet självt.

Vad gör mig stolt över mig själv?” Olle Carlsson

Precis så vill jag känna varje kväll nu de närmaste dagarna när jag går och lägger mig. Snällhet som en gåva, en hyllning och för att vi innerst inne är det ljuset vi längtar efter. Att vara genuint snäll och inte spela en roll eller hålla masken för fridens skull utan för att se om jag verkligen ÄR det goda jag vill vara. Julen är den ultimatum testet på det goda jag trots allt hävdar att jag är. Och jag ska verkligen göra MITT yttersta för att somna varje kväll med ett varmt hjärta.

Kram Malin

En vecka kvar till jul..

Som många av er vet som följt mig de senaste åren är morgonen min stund på dagen. Då rör jag mig på mitt egna sätt medan resten av familjen sover. För 25 år sedan var det min yoga och meditation stund. Det var så jag började fläta samman mitt liv med yogan och meditationen, Då när inget annat ville ha min uppmärksamhet kunde jag rulla ut min yogamatta och vända mitt fokus inom mig. Nu är barnen utflugna ur huset och det är bara jag, min partner och Nala som är hemma men de är inga morgonmänniskor någon av dom. Nala väcker mig för att hon behöver gå ut och göra sitt och medan hon är ute förbereder jag hennes mat. När hon sedan har ätit går hon och och lägger sig igen.

Igår bestämde vi oss för att ta en julgran på vår tomt här i Järvsö för att förberedda för julen. Jag älska ju denna tid mer än något annat. För mig är det så mycket nostalgi. När jag i helgen åt middag med min morbror Lasse och hans fru hemma i Stockholm pratade vi just om hur betydelsefull julen var för hans mamma, min mormor och att arvet gick sedan vidare till hennes barn och så också till oss. För oss är tiden innan jul minst lika viktig som självaste julafton. Och det handlar bara om myseffekten inte alls gemenskap. Vi gör julfint för vår egen skull. Även pappa älskade den här tiden och var noga med att jag skulle ha ställt alla ljusstakar i fönstret den första advent. För honom var den egna stunden också viktig till att skriva och begrunda. Så när jag vakande i morse längtade jag ner till min stund för mig själv och en kopp kaffe eller te beroende på vad jag känner för men framförallt att få tända julgranen, ljusstakarna i fönstret och de levande ljusen och sitta vid köksbordet och läsa en bok, lägga änglakort eller som nu blogga med en hälsning från mig till dig som läser. Och jag myser med hela min kropp och själ.

En gång när jag besökte min dotter när hon studerade i New York tog jag med mig lite julmys bara för att hon skulle få lite julkänsla i sin lilla lägenhet som hon hyrde i Brooklyn. Det som min mamma alltid gjort för oss barn och hennes mamma för sina barn när vi var på en annan plats än hemma. För julmys är hem för oss. Även om ingen är hemma, litet eller stort.. För oss i vår familj är julmys en varm filt runt våra hjärtan. När jag bodde på Mallorca gjorde jag likadant i vår lägenhet. Där kände jag mig ofta ensam när väl minstingen gått iväg till skolan. Då var det en välsignelse av kärlek med minnen från min barndom som omslöt mig när ljusstakarna åkte upp. Extra viktigt har alltid Lucia varit för mig där som hemma.

Lucia för mig är hur mamma väcker mig och Kristin för att vi ska åka iväg tidigt på morgonen och lussa för hennes närmaste vänner eller vår familj. Vi var sååå trötta men älskade stunden för det uppskattades så. För mig tror jag att Lucia har en stor betydelse för dels av det skälet. Jag såg lyckan i trötta ögon när vi gjorde ansträngningen att bära in ljuset till var och en av dom. Och mammas Lusse bullar och pepparkakor njöts av tillsammans med kaffet som hon hade i termosen. Och det andra skälet är just att jag personligen har lite svårt med den här mörka årstiden. Så när vi äntligen kan tända våra julljustakar i våra fönster och Lucian skrider in blir jag så sentimental. Det symboliserar ju så starkt ljuset i mörkret. Att finna ljuset i våra oroligaste stunder i livet. Att inte släppa taget om det goda i oss när vi är arga, rädda eller ledsna. Och att som mamma alltid välja att vara ljuset när det behövs som mest.

Och nu när barnen flyttat hemifrån och min partner inte är intresserad av jul överhuvudtaget så skulle det kunna kännas rätt ensamt men jag väljer att inte gå dit inom mig. För julmys kan jag göra för mig själv. Tiden innan jul, över jul och till några dagar efter nyår kan också bara vara för mig. inte för att någon annan ska tycka det är mysigt utan för att jag ska mysa i mitt hem, med en kopp kaffe eller te, en god bok och kanske sätta mig ner och skriva ner min tankar i en anteckningsbok eller som här på bloggen. Min tid, min EGNA tid och jag älskar det.

Till julen kommer hela familjen upp till Järvsö. Jag är redan här som du förstår och förbereder min del i julaftonens firande. Jag städar varje rum i vårt hus och bäddar rent tills barnen som ska bo här kommer. Och jag älskar varje sekund av det. Jag och mitt julmys-arv från mina föräldrar och mormor. Det är ingen brådska. De kommer när de kommer. Och jag värnar om min egna tid. Och de andra vaknar strax så nu ska jag avsluta mitt “ samtal” med dig och fortsätta mysa med min egna tid. Den är helig för mig. Framförallt nu.

Tack mamma och pappa! Tack mormor! Tack för att du på andra sidan datorn stannade till en stund och delade detta ögonblick med mig.

Önskar dig en fin dag. Var ljuset, känn ljuset, sprid ljuset. Men framförallt njut av ljuset. Vi kan må gott av det. Kram Malin

Var snäll mot hjärtat på morgonen

Hjärtat på morgonen – varför många av oss 50 plussare får problem då.

Jag har många vänner som lider av hjärtflimmer, oregelbundna slag och högt blodtryck. Många i klimakteriet men också långa män.

Det pratas mycket om kost, motion och ålder när det gäller hjärtat. Men något som ofta glöms bort är morgonen – den tid på dygnet då hjärtat faktiskt är som mest belastat.

Och det gäller tre vanliga problem:

hjärtinfarkt

hjärtflimmer / oregelbunden rytm

högt blodtryck

Så varför är morgonen kroppens ”högrisk-period” för oss 50 plussare oavsett kön?

När vi vaknar sker tre saker – hos alla, varje dag:

Kortisol stiger kraftigt (kroppens inbyggda ”starta motorn”-hormon)

Blodtrycket ökar naturligt för att få oss att vakna och röra oss

Pulsen och det sympatiska nervsystemet går upp i varv

För de flesta är det här inget problem.

Men för den som redan är stressad, sover dåligt, har högt blodtryck eller känsligt hjärta – då kan övergången bli för snabb. Och ju äldre vi blir desto känsligare blir ju hjärtat.

Och då uppstår de där typiska morgonsymtomen:

tryck över bröstet

hjärtklappning eller flimmer

oregelbundna slag

yrsel

rusande puls

oro i kroppen

Det är inte inbillning – det är biologi.

Hjärtinfarkt och morgonen

De flesta hjärtinfarkter sker mellan kl. 6–12.

Varför?

blodet är tjockare på morgonen

blodtrycket stiger snabbt

hjärtat jobbar hårdare precis när vi vaknar

stress och alarm ger ytterligare belastning

Det här betyder inte att en mobil kan ”ge” en hjärtinfarkt.

Men morgonstress kan vara droppen som får bägaren att rinna över om hjärtat redan är ansträngt.

Hjärtflimmer och oregelbundna hjärtslag

Förmaksflimmer och extraslag triggas ofta av:

snabb stressökning

vätskebrist efter natten

snabb förändring i andningen när vi reser oss

adrenalin från alarm och telefonen

Hjärtat är elektriskt – och morgonen är en tid då systemet är extra känsligt för störningar.

Högt blodtryck

Personer med högt blodtryck får ofta högre värden just på morgonen.

Det beror på:

nattens hormonskifte

att kroppen går från vila till aktivitet

att stress + morgonrusning lägger på dubbelt tryck

Det är därför många läkare ber patienter att ta blodtrycksmedicin på morgonen.

Det hjälper kroppen att hantera den naturliga topp som redan är på väg.

Vad kan man göra? (Enkla saker som faktiskt fungerar)

Inget flummigt, bara praktiska grejer som stöds av forskning:

Vakna lugnare

Undvik hårda alarm och gå upp långsamt.

Ingen mobil de första 30-60 minuterna

Notiser trigger stressystemet direkt.

Drick ett glas vatten. Gärna lite citron vatten.

Motverkar vätskeförlust → minskar risken för flimmer och tryckstegring.

Andas långsamt i sängen i 1 minut innan du kliver upp. Mys en stund helt enkelt.

In 4 sekunder – ut 6 sekunder.

Sänker blodtrycket och lugnar rytmen på riktigt.

Rör på dig lätt. På min morgon yoga på Spotify finns det mjuka rörelser att göra i sängen.

Sträck på kroppen, gå lite i hemma. Ingen rusning.

Låt morgonen sätta tonen för resten av dagen.

När hjärtat söker sin rytm.

Det finns stunder då hjärtat känns som en fågel som plötsligt flaxar till. En rytm som hoppar, en puls som rusar, en känsla av att någonting tappar fästet för en sekund. För många uppstår detta just på morgonen.

När vi vaknar går kroppen från nattens djupa stillhet till dagens första ljus. Stresshormonerna stiger, blodtrycket ökar och andningen blir snabbare. Hjärtat går från vila till aktivitet på bara några andetag. Det är en naturlig rörelse, men för ett känsligt nervsystem kan den här övergången vara som en liten chock.

Och om vi då möts av morgonens brus – ett högt larm, mobilen som blinkar, notiser, krav – kan hjärtat reagera ännu starkare. Ibland som extraslag. Ibland som hjärtflimmer. Ibland som en rytm som helt enkelt glömmer vilken takt den ska följa.

Det betyder inte att hjärtat är svagt. Det betyder att det är känsligt, lyhört, elektriskt. Och att det svarar direkt på det vi möter.

Därför är morgonen en helig stund för många som vill lugna sitt hjärta.

Att börja långsamt.

Att andas innan man stiger upp.

Att låta mobilen vila.

Att föra en hand mot bröstet och känna värmen där.

Att mjukt hitta sin koherens innan världen drar i oss.

När vi gör så får hjärtat en chans att hitta sin rytm innan dagen börjar.

En chans att landa.

Att samla sig.

Att komma ihåg sin egen musik.

För hjärtflimmer handlar inte bara om medicin och diagnoser.

Det handlar också om nervsystemet, om kroppens övergångar, om hur vi möter morgonen. Och det vackra är att vi, med små rörelser av närvaro, kan hjälpa hjärtat tillbaka till lugnet.

Att vakna mjukt är att ge hjärtat en stilla hand att hålla i när det tar sina första steg in i dagen det är det bästa du kan ge dig själv och ditt hjärta.

Kram Malin