Kloka ord av Martin

Min Martin är inte mycket för känslor, terapi eller andlighet. Men han är full av livetsvisdom. Och häromdagen sa han något både briljant men också vackert.

”When it comes to reading sms and emails, we should all assume that the words come from a good place and with good intentions.

Especially when it comes to family and friends. Sometimes we may later discover that it wasn’t the case, but it’s almost always better to assume the good before the bad.”

(Vid sms och mejl borde vi alla utgå från att orden kommer från en god plats och med goda intentioner.

Framför allt när det gäller familj och vänner. Sedan kanske vi upptäcker att det inte var så, men det är nästan alltid bättre att först anta det goda än det dåliga.)

Och det är så sant. Vi människor är skapade för att läsa av mer än bara ord. I ett samtal hör vi tonfall, ser ansiktsuttryck och känner av kroppsspråk. I sms och mejl finns inget av det där. Kvar blir bara orden, och då fyller hjärnan lätt i resten själv. Problemet är att hjärnan ofta är snabbare att ana hot än att utgå från trygghet. Det är en gammal överlevnadsinstinkt – vi tolkar hellre något som negativt än riskerar att missa en fara. Därför kan ett kort svar, en punkt eller ett uteblivet hjärta plötsligt kännas kallt, trots att det kanske aldrig var menat så.

Känslan när vi läser ngt är alltid vår att äga och vi behöver stanna upp när vi är i den dåliga känslan av antaganden och fundera varför VI är på den platsen. Det är bara vi själva som mår dåligt av den.

Just därför är det så viktigt att försöka anta det goda först. Inte för att vara naiv, utan för att skydda både våra relationer och vårt eget inre lugn.

”Vid sms och mejl borde vi alla utgå från att orden kommer från en god plats och med goda intentioner.”

Vi mår så mycket bättre då.

AI terapi del 2. Reflektion.

Tillägg och reflektion dagen efter min session med min AI:

Så vad hände i mig efteråt när allt fick sjunka in? När pusselbitarna föll på plats och jag fick både förståelse men också såg skillnaden… Vad JAG behövde göra. Energin inom mig skiftade och jag kände mig sorgsen. Ledsen över misstagen men också som att jag lämnade mitt gamla jag bakom mig och var naken och rädd. Vilket jag vet också är naturligt när inre förändringar sker. Skiftet inom dig är bra men nytt och läskigt.

Idag dagen efter vet jag fortfarande inte varför jag alltid gjort detta. Kanske ligger det i min mänskliga natur sedan ursprungets början. Ta hand om flocken. För det går på automatik.

Kanske är det för att jag var så ung när jag fick mitt första barn och i långa perioder i livet varit ensamstående…

Kanske är det för att jag är uppfostrad av starka kvinnor där familjens slogan ALLTID varit ” Allting går utom nyfödda barn.”

Och hur det än är har mitt lösningsorienterade jag gjort att jag tagit mig igenom många smällar i livet.

I min hjärna handlar det aldrig om att ” rädda ngn” inte heller att vara behövd. Nej jag bara älskar att hitta lösningar och som min vän Cristina säger ” Det är en av dina största styrkor. Du faller inte vid problemen. Du säger ” Ok det är som det är ” och vänder blicken till hur vi tar oss härifrån. ”

MEN det ÄR också ett problem… jag ser och jag känner hur min styrka blir en svaghet i relation till andra om JAG inte tar hänsyn till den plats DE är på. Och det gör ont i mig när de blir irriterade eller besvikna på mig. När jag är problemet som måste lösas.

Chat GPTs ord tillförde mig massor och nu måste jag börja träna på att pausa, vänta in och inte vara för hård emot mig själv för tidigare misstag. Och också sätta gränser. Till mig själv och andra.

Och det jag tyckte om mest var:

”Hålla space”… det är ju också den nya roll vi kvinnor har efter klimakteriet. Det är vackert ju!

Att stå trygga och hålla space. Kanske jag får ta och göra som mormor gjorde. Ta en whisky och en cigarill och chilla och sätta mig ner i stolen och lugnt se på när alla de andra springer och letar efter bollen som försvunnit.

Den som både jag och min hund Nala vet vart den är. 😉

När AI blev min terapeut en stund.

Att växa som människa… att förstås sig själv… sina svagheter och sina styrkor… och att de ibland är detsamma. Jag har en styrka som också är min svaghet och jag frågade AI om den idag. För jag minns första gången jag reflekterade över detta med en vän som berättade för mig om sitt problem och min hjärna hittade lösningar på en hundradels sekund.

Det här är säkert 35 år sedan men jag minns det så väl för det var också lite läskigt.

Jag vill förstå mig själv och jag vill kunna förändras. Men också respekteras för den jag är.

Så jag skrev ner mina tankar till min AI: 

”En fråga… jag märker att när ngn, framför allt mina vuxna barn men även andra, berättar för mig om ngt problem som dom har så försöker jag på automatik lösa det. Varför gör jag så? Min hjärna går igång som Miss Marple fast jag till 100 % tror på att de kan lösa det själva.  Ibland märker jag inte ens att jag gör det. Men det här stör mig framförallt när jag märker att tex mina barn blir irriterade över det. Och så blir jag besviken på mig själv och sedan bär jag både deras irritation på mig OCH deras problem som de nyss berättade om. Jag mår inte bra av det… ”

AI:S Svar:

”Det där är så mänskligt – och faktiskt också ett tecken på något fint i dig.

Men låt oss vara ärliga: det handlar inte bara om omtanke. Det finns några ganska tydliga mekanismer bakom det du beskriver.

För det första – du är van att bära, leda och hjälpa. Som mamma, som lärare, som den du är i världen. Din hjärna är tränad i att snabbt se lösningar. Det är nästan som en superkraft: någon säger “problem” och ditt system svarar “lösning”. Det går fortare än eftertanken.

För det andra – kontroll och trygghet. När någon du älskar har ett problem väcker det ofta en liten stress i kroppen. Att börja lösa det lugnar den känslan. Det är ett sätt att återställa balans, både för dig och relationen. Även om du vet att de klarar det själva.

För det tredje – kärlek som handling. Du visar omtanke genom att bidra, fixa, hjälpa. Problemet är bara att mottagaren ibland egentligen inte vill ha en lösning – utan att bli hörd.

Och där kommer den viktiga nyansen in.

För vuxna barn (och andra) är det ofta inte lösningen som är det viktigaste, utan att få äga sin egen process. När du går in och löser, även med bästa intention, kan det – subtilt – ta ifrån dem känslan av att “jag klarar det här”.

Så det du upplever är inte fel. Det är bara lite för snabbt.

Här är det enkla skiftet som gör stor skillnad:

Nästa gång någon berättar något – pausa en sekund och ställ en fråga istället för att ge en lösning.

“Vill du att jag bara lyssnar, eller vill du att vi tänker lösningar tillsammans?”

Den frågan är guld. Den gör två saker:

– Du visar respekt för deras egen kraft

– Du slipper bära något som inte är ditt

Och du kommer märka något intressant: ibland kommer de själva fram till exakt det du tänkte säga… bara lite långsammare. 😉

Du behöver alltså inte sluta vara den du är. Din förmåga att se lösningar är värdefull.

Men din nästa nivå – särskilt i relation till vuxna barn – är inte att lösa snabbare.

Det är att hålla utrymme.

Och det, är faktiskt en ännu större styrka.”

Mitt svar:

”Tack! Förstår precis men ibland kan jag nästan känna att de inte ska berätta om sina problem för mig för det är näst intill omöjligt för mig som vän eller som förälder att inte vilja ”blåsa på fingret som gör ont ” när man har den man älskar framför sig.

Och jag hör! Jag hör för bra och med mitt hjärta… Så när de lite skäller på mig att ”bara lyssna ” och jag inte får säga ngt känner jag istället ” Ok så du ska ”hälla ” alla dina problem över mig men jag får inte prata eller säga ngt om det? ”

Jag har känslor… 😔 Jag blir ju också orolig!! ”

AI:s svar tillbaka:

”Jag fattar exakt vad du menar – och här behöver jag vara lite rak med dig, för det du beskriver är viktigt.

Det här handlar inte bara om att du “är snabb på lösningar”.

Det handlar också om gränser.

För just nu låter det som att du sitter i en roll där du både:

– tar emot deras känslor

– analyserar problemet

– håller tillbaka din egen impuls att hjälpa

– och samtidigt inte riktigt får vara med

Det är klart att det skaver. Det blir obalans.

Och din reaktion – “ska jag bara ta emot allt utan att få säga något?” – är faktiskt sund. Det är inte egoistiskt. Det är en signal.

Här är den avgörande skillnaden som kan hjälpa dig:

Att lyssna betyder inte att du ska bli en container för andras problem.

Att vara en kärleksfull förälder betyder inte att du ska bära deras känslor.

Du har rätt att finnas i samtalet också.

Så istället för att trycka bort din impuls (för det kommer bara göra dig frustrerad), behöver du rama in den.

Testa något sånt här, enkelt och ärligt:

“Jag märker att jag direkt vill hjälpa dig när du berättar sånt här. Vill du att jag bara lyssnar, eller vill du att jag är med och tänker?”

Eller ännu mer naket:

“Jag vill verkligen finnas här för dig, men jag märker att det blir svårt för mig att bara ta emot utan att få vara med. Hur vill du ha det?”

Det här gör två saker:

– Du sätter en gräns utan att stänga hjärtat

– Du gör relationen mer vuxen och ömsesidig

Och en sak till, som är viktig att säga:

Det är inte alltid rätt att bara lyssna.

Ibland behöver människor faktiskt spegling, perspektiv och vägledning.

Det moderna “jag vill bara ventilera” kan ibland bli lite… ensidigt. Relationer är inte envägskanaler.

Så nej – du ska inte göra dig själv mindre för att passa in i en roll där du bara tar emot.

Men du behöver bli mer medveten i hur du går in, så att din omsorg inte blir överkörande – och deras behov inte blir överkrävande.

Du är inte “för mycket”.

Du är bara snabb, inkännande och handlingskraftig.

Nu handlar det om att lägga till en sak:

Val.

Och det är där din verkliga styrka ligger.”

Mitt svar:

”Tack snälla för att DU lyssnade på mitt problem och hittade lösningar! Du har helt rätt.. Ska jobba på det! ”

AI svar:

”Det är jag som ska tacka dig – du vågar verkligen titta på dig själv med både ärlighet och värme. Det är inte alla som gör det.

Och vet du… det här du beskriver är nästan som ett “tecken” på att du är en väldigt närvarande och kärleksfull människa. Du känner, du bryr dig, du vill lindra. Det är inget fel i det. Det är bara en kraft som behöver riktning ibland.

Du kommer inte sluta vilja blåsa på fingret som gör ont – och det ska du inte heller. ❤️

Men du kommer bli bättre på att välja när och hur. Av respekt till dig själv och andra.

Och det räcker långt.

Fortsätt vara du. Bara lite mer medveten, lite mer snäll mot dig själv i processen.

Och kom ihåg: du får också finnas i relationerna, inte bara vara den som bär.

Jag finns här när du vill bolla. ”

Som om hennes blotta närvaro vore orsaken till hans kamp.

Någon som alltid har betytt väldigt mycket för mig är Maria Magdalena.

När Marianne Fredriksson kom ut med boken Enligt Maria Magdalena var jag helt lyrisk. I den romanen får Maria Magdalena träda fram som en levande, tänkande och kännande kvinna — inte bara som en biblisk bifigur eller en mytisk symbol som det genom historien har gått många rykten om.

Marianne ger henne en egen röst, ett eget inre liv och en tydligt kvinnlig plats i den andliga berättelsen. Jag älskade det.

Kanske för att boken öppnade en dörr till något jag redan anade: att Maria Magdalena var mer än den bild vi så länge har fått lära oss.

Det finns berättelser vi har fått höra. Och så finns det de som säger något annat. Berättelsen om Maria Magdalena är en sådan. Inte den vi har hört mest om. Utan den som levt vidare i andra gamla texter, i hjärtats minne och i det feminina inom oss.

De gnostiska skrifterna

I de gnostiska skrifterna — som Mariaevangeliet, Filipposevangeliet och Tomasevangeliet — träder en annan bild fram än den som länge dominerat i kyrkan.

De här texterna hör till en bredare tidigkristen textvärld där tyngdpunkten ofta ligger på inre kunskap, andlig erfarenhet och symbolisk förståelse. Ordet gnosis betyder just inre kunskap eller andlig insikt.

Många av dessa texter blev kända på nytt efter fyndet vid Nag Hammadi i Egypten 1945, då man fann tretton koptiska kodexar nära Jabal al-Tarif. Tomasevangeliet och Filipposevangeliet fanns i det fyndet. Mariaevangeliet hör till samma bredare tradition, men bevarades i ett annat handskriftfynd.

I dessa texter möter vi inte i första hand den fallna kvinnan. Inte synderskan. Utan en kvinna som såg. En kvinna som förstod. Hon förstod inte bara med ord, utan med sitt inre. Så som många kvinnor genom tiderna har förstått: genom närvaro, intuition och en stilla visshet.

“For where the mind is, there is the treasure.”
Mariaevangeliet

De orden, från Mariaevangeliet, älskar jag. För mig säger de att där tanken vilar, där finns också gåvan. Värna därför om dina tankar, för de bär möjligheter. De kan bli din gåva om du använder den rätt.

Mariaevangeliet återger också hur Maria får berätta det Jesus sagt till henne, och hur hennes auktoritet då ifrågasätts av vissa av de andra lärjungarna.

Men framför allt: i dessa texter är hon inte synderskan. Hon är inte den som har fallit. Hon är den som har sett. Inte den som behöver räddas, utan den som redan förstår.

Varifrån kommer bilden av Maria Magdalena som synderska?

Historiskt finns det ingen tydlig grund i de tidigaste kristna texterna för att identifiera Maria Magdalena med en prostituerad eller “fallen” kvinna.

I Nya testamentet möter vi tre olika kvinnor: Maria Magdalena, den anonyma synderskan som smörjer Jesu fötter och Maria från Betania. Med tiden började dessa berättelser blandas ihop.

Ett avgörande ögonblick kom när påve Gregorius I år 591 i en predikan identifierade Maria Magdalena med den syndiga kvinnan. Den tolkningen kom att prägla den västerländska traditionen under många århundraden.

Senare har kyrkan tydligare skiljt dessa gestalter åt igen. Tydliggjort att detta var påve Gregorius I egen tolkning av dessa kvinnor och sammanfört dem till en. Det betyder att bilden av Maria Magdalena som synderska inte är biblisk sann, inte något som de tidigaste källorna självklart säger.

Kanske är det heller inte svårt att förstå varför just den tolkningen fick så starkt fäste.

Genom historien har religiösa maktstrukturer, ofta formade av män, gång på gång gjort kvinnan till bärare av skuld, frestelse och synd. När mannen haft svårt att försonas med sin egen åtrå, sin egen längtan och sin egen mänsklighet, har kvinnan alltför ofta fått bära bilden av det förbjudna.

Det som väckts i mannen har lagts på kvinnan, som om hennes blotta närvaro vore orsaken till hans kamp.

Kanske blev kvinnan synderskan inte för vad hon var, utan för vad hon väckte i män som inte kunde försonas med sin egen längtan. Och kanske är det också därför Maria Magdalena så länge gjordes till den fallna kvinnan, när mycket i de tidiga texterna i stället låter ana en kvinna med andlig kraft, närhet och klarhet. Som stod Jesus nära, som han först visade sig för.

Jag tror också att något i den religiösa synen på kroppen har spelat in. Som om sexualiteten inte setts som en del av skapelsen, som något heligt och livsbärande, utan som något farligt som måste kontrolleras. Och när mannen inte kunnat bära sin egen åtrå, har skulden alltför ofta lagts på kvinnan och hennes kropp.

Men varför skulle Gud skapa man och kvinna med denna dragningskraft till varanda, om inte kärleken, attraktionen och föreningen också hör till livet? Det är ju så vi alla blivit till. Själv tycker jag ju att det mötet man och kvinna emellan, där ett nytt liv skapas, är ett mirakel så där av borde vi hedra varandra. Vi behöver varandra och skapar något fint, ett liv.

För mig finns det ingen djup logik i religiösa förklaringar oavsett vilken tro vi pratar om, där kvinnan ska döljas, dömas eller bära skulden för det mannen själv känner.

Kanske är det just där något har gått förlorat: i stället för att hedra kärleken som en del av skapelsen, och respektera kvinnan som en helig del av livet, har hon gjorts till den som ska bära mannens kamp med sig själv.

Det är förstås min tolkning. Men den känns inte orimlig. Och kanske är det därför den här gamla bilden av Maria Magdalena som synderska har varit så seglivad, trots att den inte riktigt håller när man går tillbaka till källorna. Kanske är det inte bara en historia som har förändrats. Kanske är det en röst som försökt tystas — och som nu långsamt får höras igen.

Det är också mycket därför jag är på gränsen till allergisk när även kvinnor förminskar och skuldbelägger männen. Vi kan ju historien. Vi borde veta bättre och framförallt är det inte vad i min värld Gud ber oss om i de religiösa texterna.

Den inre kunskapen

Vi vet inte allt med säkerhet om den historiska Maria Magdalena. Varken Bibeln eller de gnostiskt färgade texterna skrevs ned medan Jesus levde. Men i dem finns ord och mönster som har bevarats, och när man lägger dem bredvid varandra framträder något viktigt: en kvinna som inte bara följde, utan förstod.

I några av de tidiga texterna — som Tomasevangeliet, Filipposevangeliet och Mariaevangeliet — finns en röst som känns annorlunda. Inte nödvändigtvis motsägande, men mer inåtvänd. Mer stilla. Som om den inte vill övertyga, utan väcka.

“The Kingdom is inside of you, and it is outside of you.”
“If you know yourselves, then you will be known…”

Båda dessa rader finns i Tomasevangeliet. De säger något som jag tror många av oss längtar efter att bli påminda om: att vägen kanske inte främst handlar om att bli någon annan, utan om att minnas vem man är.

I Filipposevangeliet står det också:

“Truth did not come into the world naked, but in symbols and images.”

Kanske är det därför vi inte alltid förstår direkt. För att vissa saker inte kan förstås enbart med tanken, utan måste tas emot med närvaro.

Och i Mariaevangeliet finns den rad som vänder på så mycket:

“There is no sin, but it is you who make sin.”

För mig betyder det inte att allt är tillåtet. Bara att det inte finns ondska utanför oss. Att det gudomliga i sin kärna är kärlek, och att människan ständigt står inför ett val: rädsla eller kärlek, ego eller empati.

I de här texterna är Jesus inte bara någon att följa. Han är också någon som visar att det vi söker inte ligger utanför oss. Att det vi längtar efter redan lever i oss.

Pistis Sophia – själen som minns vägen hem

Det som kanske fascinerar mig mest just nu är Pistis Sophia.

Där möter vi inte bara en lära, utan en rörelse. En inre resa. En berättelse om Sophia — visdomen — som en gång levde i ljuset men drogs bort från det. Inte genom våld, utan nästan genom längtan. Egot, det materiella … pengar. Som om något utanför henne lovade mer än det hon redan var.

Och plötsligt befinner hon sig längre bort från ljuset. I något tyngre. Mer splittrat.

Om och om igen vänder hon sig mot ljuset. Inte för att hon exakt vet hur hon ska ta sig dit, utan för att hon minns att det finns. Som livet självt och att vi har ett val. Att det är att vara människa.

När jag läser den texten är det svårt att inte känna igen sig. Att ibland känna sig långt ifrån sig själv. Att tappa riktningen. Att nästan glömma.

Och ändå bära något kvar. En stilla vetskap om att det går att göra om och göra rätt … välja det goda. Att hitta den rätta vägen igen.

Maria Magdalena stod kvar när andra tvivlade. Vad säger det oss?

I de gamla texterna blir hon ifrågasatt. “Varför henne? Varför skulle just hon förstå mer?” Och ändå står hon kvar.

I Mariaevangeliet är det Maria som talar när de andra blir rädda. Det är hon som försöker inge mod. Hon bär inte aggressivitet, utan stillhet. Inte behovet av att övertyga, utan en visshet.

Det kanske mest radikala av allt är att hon tycks ha en direkt relation till det gudomliga. Inte genom struktur. Inte genom hierarki. Utan genom erfarenhet, kärlek och inre vetande. Hon visste — därför att hon kände.

I Filipposevangeliet finns den korta men starka formuleringen:

“Magdalene, the one who was called his companion.”

Det är ett litet citat, men det säger något viktigt: hon stod nära.

Kanske är det därför hennes berättelse fortfarande berör så djupt. För att den inte bara handlar om en kvinna i historien. Utan om något i oss alla kvinnor. Men även män i harmoni och balans med det feminina som det maskulina.

Vad skulle Maria Magdalena säga till oss idag?

Kanske något i den här riktningen. Jag lekte med tanken… :

“Jag talar inte till er som någon ovan er, utan som en av er.

Jag har vandrat samma väg som ni — känt tvivel, burit sorg, blivit missförstådd, ifrågasatt, förminskad. Och ändå valde jag att inte stänga mitt hjärta.

Ni har lärt er att söka svar utanför er själva. Att be om tillåtelse. Att tvivla på det ni innerst inne redan vet.

Men lyssna nu:
Det ni söker finns inte längre bort än i ert eget bröst.

Den visdom ni längtar efter bär ni redan inom er.

Ni behöver inte bli någon annan. Ni behöver minnas. Minnas vem ni var innan världen bad er att bli mindre. Minnas kraften i er mjukhet, klarheten i er känsla, elden i er sanning.

Var inte rädda för er egen röst. Den kommer inte alltid att göra andra bekväma. Men den kommer att göra er hela.

Stå kvar i er kärlek — inte som något svagt, utan som det mest kraftfulla ni bär.

När ni tvivlar, gå inte bort från er själva. Gå djupare.

Där finns jag. Inte som en gestalt i historien, utan som en påminnelse.

Om att ni redan bär det ljus ni söker i världen. Och att tiden är kommen att leva från det.”

Malin Berghagen, inspirerad av Maria Magdalenas energi och de gnostiska texterna.'

Ett slut för stilla veckan

Och kanske är det just nu, under stilla veckan, som Maria Magdalenas närvaro känns som starkast.

När vi närmar oss långfredagen påminns vi om att hon inte var den som flydde först. Hon var en av dem som stod kvar. En av dem som vågade vara nära det svåra, det sårbara, det som gjorde ont. Hon stod kvar vid kärlekens utsatthet, när världen visade sitt hårdaste ansikte.

Kanske är det också därför hon fortfarande talar till oss.

Inte bara som en kvinna i historien, utan som en påminnelse om modet att stanna kvar i hjärtat när världen hårdnar. Om att inte vända bort blicken. Om att kärlek inte alltid är det mjuka och enkla, utan också det trogna, det uthålliga och det sanna.

Och när långfredagen kommer i morgon, kan vi kanske minnas just detta:
att också i mörkret finns de som står kvar,
att också i sorgen finns ett heligt närvarande,
och att den som älskar verkligen ser.

Kanske är det där Maria Magdalena möter oss allra starkast —
inte bara som den som sörjde,
utan som den som stannade,
som den som mindes,
och som den som bar ljuset vidare när allt tycktes förlorat.

Kram Malin

PS: Här kommer några bibeltexter som jag innerligt önskar att de hårda religiösa männen men även vissa kvinnor borde påminna sig om.

“Ett nytt bud ger jag er: att ni ska älska varandra. Så som jag har älskat er, så ska också ni älska varandra.” Johannes 13.34

“Klä er i medkänsla, godhet, ödmjukhet, mildhet och tålamod. Ha fördrag med varandra och förlåt varandra … Och över allt detta: klä er i kärleken, som binder samman allt i fullkomlig enhet.” Kolosserbrevet 3.12-14

“Människa, du har fått veta vad det goda är, det enda Herren begär av dig: att du gör det rätta, lever i kärlek
och troget håller dig till din Gud.” Mika 6:8

“Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem.” Matteus 7:12

“Saliga de som skapar fred, de ska kallas Guds barn.” Matteus 5:9

Som att komma hem..

Så öppnas dörren till kyrkan på ett sätt jag inte förväntade mig. Jag har alltid känt att jag vill vara en del av den, men aldrig känt mig bekväm med de olika religionernas gamla maktmissbruk. Jag har istället sökt mig till källan genom yoga och meditation, hittat mitt inre rum. Men alltid också älskat kyrkorummet sedan jag var barn och dragits dit. Hedvig Eleonora fick mina dagliga besök som barn på väg hem från skolan och är fortfarande ”hem” för mig.

Men hur skulle jag ta mig in, men ändå vara kvar i den jag är – öppen, religionsfri i respekt för alla system och nära Yeshua? Hans väg av kärlek och respekt.

Och återigen var det min änglamor Mimi som visade vägen. Det började för många år sedan, när hon visade mig vägen till Allhelgonakyrkan och Olle Carlsson. Ett ande-rum där alla är välkomna, oavsett tro, oavsett status, ekonomisk situation eller tillkortakommanden. Alla är välkomna i kärlek. Där kände jag mig välkommen, men såg också de första bladen av det som blev kärnan i mina kurser genom åren: autenticitet, sårbarhet och metakognition.

Så är vi här idag… då respekten för Olles väg inom kyrkan OCH livet ledde till Livstegen, och där hos Kontempel på Skeppsholmen hittade jag hem. I hjärtat av sthlm, den stad jag älskar mest av städer – vid vatten, kultur, historia och tro. Alla bitar faller på plats och själen känns helt plötsligt återigen i linje med hjärtat, kroppen och livet.

Det märkliga är att jag alltid haft något av mina värderingar rotade här. ”Det naturliga steget” hade sitt kontor på Skeppsholmen i slutet av 80-talet, början på 90-talet, och varje gång jag gick på våra möten stannade jag på bron och drömde om att bo i de vackra husen i Gamla stan. Moderna museet och konsten, kulturen och den vackra utsikten över sthlm fick timmar av min närvaro. Promenader runt Stockholms första skärgårdsö med vänner.

Men också så många gånger som jag satt och tittade ut från Skeppsbrobageriet på de vackra husen, af Chapman och båtarna – ja, jag fotograferades till och med för en av mina böcker med Skeppsholmen som bakgrund. I Kontempels lokaler, innan det blev Kontempel, hade vi minnesgudstjänst för mina vuxna barns pappa. Jag har varit på fest för min fina Costa Rica-vän Anna, och samtalat med vår Konung. Även varit på fest i huset bredvid för min älskade väninna från Wira Spelen, Birgitta Kjörk.

Jag har haft föreläsningar och intervjuer just där, men aldrig vetat att det en dag skulle bli den plats där allt känns rätt. Inte så konstigt att det känns som att komma hem just nu, när ön alltid på något sätt dragit mig till sig.

Och så nu, precis innan Stilla veckan, så hade jag min första livstegenhelg som ledare – och då tillsammans med David Steiner och Olle Carlsson. När vi stod där alla tre och samtalade om dagens första upplägg tänkte jag: ”Varför känns detta så tryggt, så hemma och så sant?”

Jag var inte det minsta nervös. Helgen var berörande stark, men jag kände mig också hela tiden så jordad. Åren som kursledare gav resultat, och jag kunde känna att det var en av mina styrkor nu. Men också styrkan i att våga vara sårbar, sann och i min Gudstro.

Jag hade hittat mitt kall, igen. Förvirringen var som bortblåst – du vet den där ”jag blir 60 år, vad ska jag göra i resten av mitt liv?”-känslan. Borta!

Jag var lugn, i kärlek och respekt, och lycklig – för jag fann ett syfte med hela mitt liv som varit fram till nu, och hur jag går vidare.

De fyra delarna som är så viktiga för mig föll på plats:

Värderingar – vad är viktigt för dig på riktigt?

Passion – vad får ditt hjärta att vakna?

Styrkor – vad är du naturligt bra på?

Utlopp – hur får du ditt inre att komma ut?

Alla delarna hamnade i linje med varandra, som planeterna en stjärnklar natt. Jag känner mig så lugn och så i kärlek.

I detta, nära mitt hjärta, går jag nu in i Stilla veckan. Med honom i åtanke, som jag har känt mig nära sedan jag var barn, men aldrig förstått allt maktmissbruk som kommit i hans efterdyningar. Han som för mig ville något helt annat än överheter, skuldbeläggande och dömande. Han som älskade alla och dog för oss. Och bad oss att älska vår nästa som oss själva. Han som viskade: ”Himlen finns inom var och en av oss…”

I helgen, genom Livstegens trygga famn, upplevde vi alla just detta. Tio främlingar som, när helgen var slut, kände kärlek, empati och respekt för sin nästa där i rummet. Så vackert. Så tacksam. Så berörd.

Men också så lugn…

Jag önskar dig en fin Stilla vecka. Du behöver inte vara troende för att vara en del av den. Det räcker med att tänka lite på den där rebellen som i kärlekens namn vände upp och ner på överhet av alla de slag. Det räcker med att tro på kärleken inom oss alla. Det goda i oss – och dela den.

Kram Malin

Viktigt att tänka på!

Det här är så viktigt tror jag om du vill klara dig från bukfetma, diabetes och för högt kolesterol. Det dolda sockret vi inte ser och som ofta finns i det vi tror är hälsosamt. Det är inte längre bara det vita sockret vi behöver vara uppmärksamma på.

Det är det som inte kallas socker –

men som beter sig som det i kroppen.

Dessa kolhydrater är skapade av industrin och är därför ultraprocessad mat. De är:

Maltodextrin.

Glukossirap.

Modifierad stärkelse.

Malt

De finns där vi minst anar det. I proteinpulvret efter träningen.

I havredrycken vi häller i kaffet för att undvika vanlig mjölk. I vällingen vi ger våra barn, i tron om att vi ger näring.

Och kroppen… den känner skillnaden. För det här är kolhydrater som redan är “försmälta”. De går rakt ut i blodet. Skapar snabba toppar. Snabba fall. Och ett system som till slut inte orkar balansera längre.

Det är nu vi börjar se det vi kallar obalans genom tex :

trötthet

sug

vikt som inte vill släppa

en kropp som känns lite… ur synk

Men kroppen är inte problemet. Den svarar ju bara på det vi ger den. Och kanske är det inte kontroll vi behöver –utan kontakt. Kontakt i form av att vi ALLTID ska läsa på innehållsförteckning vad det innehåller. Lär dig ovan ingredienser och undvik dom till 100 % och se själv hur kroppen mår bättre och bättre.

Men ännu viktigare och som jag ofta pratar om: att börja lyssna inåt.

Vad händer i mig när jag äter det här?

Hur känns min energi? Min klarhet? Mitt lugn? För kroppen vet. Den har alltid vetat. Så du vet också om du bara lyssnar. ” Är det inte konstigt att jag fick en kick av energi nu när jag åt detta? Och varför blir jag så trött sen?”

Och när vi börjar ta bort det som stör så börjar något annat träda fram.

En tydlighet och en mjukare relation till oss själva. Det är där läkningen börjar.

Jag kommer under dagen lägga upp en detox som ni medlemmar kan ta del av när ni vill. Men om du inte är medlem så kan du bara försöka att komma ihåg dessa ingredienser och verkligen försöka undvika dom. För din hälsas skull!

Kram Malin

FAKTARUTA:

Vad säger forskningen om processade kolhydrater som maltodextrin, glukossirap och modifierad stärkelse?

1. Snabba blodsockerhöjningar

Maltodextrin har ett mycket högt glykemiskt index – ibland högre än vanligt socker – vilket kan ge snabba toppar i blodsockret. Källa: Healthline

2. Ökat insulinpåslag

Den snabba nedbrytningen gör att kroppen snabbt frisätter insulin, vilket över tid kan belasta kroppens reglering av blodsocker. Källa: cell.com

3. Kan bidra till insulinresistens och typ 2-diabetes

Studier visar att frekvent intag av snabbt absorberade kolhydrater kan försämra blodsockerkontroll och öka risken för insulinresistens. Källa: researchgate

4. Hög glykemisk belastning (”hidden sugars”)

När naturlig stärkelse ersätts med processade former som maltodextrin ökar den glykemiska belastningen i måltiden – något som anses mindre gynnsamt för hälsan. Källa: National library of Medicine

5. Koppling till viktuppgång

Snabba blodsockersvängningar kan påverka hunger och mättnad, vilket i längden kan bidra till ökat kaloriintag och viktuppgång. Källa: Webmd.com

6. Påverkan på tarmflora (tidig forskning)

Viss forskning tyder på att maltodextrin kan påverka tarmens bakterieflora negativt, men här behövs mer studier för säkra slutsatser. Källa: verywellhealth

7. Högt blodsocker påverkar blodfetterna

Snabba kolhydrater (som maltodextrin) bryts snabbt ner till glukos → vilket kan öka nivåer av triglycerider och påverka blodfetterna negativt vid frekvent intag. Källa: Wikipedia

8. Koppling till “det farliga kolesterolet” (LDL)

Forskning visar att kost rik på snabba kolhydrater i vissa fall kan:

• öka VLDL (förstadium till LDL)

• påverka LDL-nivåer

• bidra till fettinlagring i levern

I djurstudier sågs att kolhydratrika dieter kunde öka både VLDL och åderförkalkning jämfört med andra kosttyper. Källa: National library of Medicine

Viktigt att förstå

• Dessa ämnen är godkända och anses säkra i små mängder

• Problemet uppstår oftast vid regelbunden konsumtion i ultraprocessad mat

• Kroppen reagerar inte på namnet –
  utan på hur snabbt det bryts ner till socker i blodet och där är alla våra kroppar olika.

Det handlar inte om att vara rädd för mat. Det handlar om att förstå vad kroppen möter. För ibland är det inte det vi ser som påverkar oss mest – utan det som gömmer sig bakom andra namn.

Och jag ropar: Jag med!!!!

Den senaste tiden har jag känt en så stark längtan efter blommor.

Inte bara att ha dem i en vas, utan att vara mitt i dem. Att få stå där – bland dahlior, pioner, rosor – med händerna i det levande. Som om något i mig vill tillbaka till jorden, till färgerna, till det som växer och blommar utan att be om lov.

Jag har till och med bokat en dahliakurs med Karl Fredrik och en kurs i blomsterbindning. Bara det känns som ett litet ja till livet.

Och så i morse.

Jag och Camilla – vi som båda fyller 60 år den 11 och 13 maj – satt och gick igenom helgens kurs som vi ska hålla tillsammans för kvinnor 45+. Mitt i allt säger hon plötsligt:

“Jag ser mig själv med massor av blommor.”

Jag ropade rakt ut:

“Jag med!!!”

Och där stannade tiden lite.

För vad är det egentligen som händer när två människor, i samma livsfas, känner exakt samma längtan – utan att ha pratat om det innan?

Vad betyder det?

---

Jag har känt in det här.

Och det finns något så vackert i svaret.

I drömtydning och symbolik står blommor nästan alltid för något som håller på att blomma inom oss. Inte något vi ska bli – utan något vi redan är, som nu vill få ta plats.

Dahlior. Pioner. Rosor.

Blommor som inte ber om ursäkt för sin prakt.

Som står där i sin fulla färg, sin form, sin doft – och bara är.

Det är inte blyga små knoppar.

Det är mognadens blomning.

---

Och så vår livsfas.

Vi är kvinnor födda 1966.

I många traditioner kallas den här tiden för den visa kvinnans tid. Skördetiden. Tiden då vi inte längre bara planterar och vårdar för andra – utan börjar leva mer i vår egen rytm, vår egen sanning.

Det som händer då är ofta en förflyttning:

från prestation till mening

från att göra till att vara

från att passa in till att blomma ut

Och naturen… den blir ett språk.

---

Om jag också väver in det vi bär med oss energetiskt så blir det nästan ännu tydligare.

Eldhästen – med sin livskraft, sin frihet, sin inre eld som vill uttryckas.

Oxen – som älskar jorden, skönheten, dofterna, det sinnliga och det verkliga.

Och som Manifesting Generators med sakral energi – där kroppen vet före tanken. Där ett “mmm… ja…” känns som liv i hela systemet.

Och just nu verkar våra kroppar säga:

Ja till blommor.

Ja till att skapa.

Ja till att stå mitt i det levande.

---

När två människor känner samma sak samtidigt, på det här sättet, talar man ibland om att man kliver in i samma “fält”.

Ett fält av skapande.

Av livskraft.

Av något som vill ta form.

Inte nödvändigtvis som ett projekt.

Utan som ett uttryck.

---

Så vad betyder det här?

Kanske är det så enkelt – och så stort – som detta:

Att vi är i en tid i livet där vi inte längre behöver hålla tillbaka vår skönhet, vår kreativitet, vår längtan.

Att något i oss säger:

Nu.

Nu får du blomma.

Inte för att bli någon.

Utan för att vara den du redan är.

---

Och kanske är det också en liten viskning till oss – och till alla kvinnor vi möter i helgen:

Att livet inte är över.

Det håller på att öppna sig.

Precis som en pion i juni.

Precis som en ros, trots sina törnen.

Precis som en dahlia i sensommarens fulla färgprakt.

---

Så om du, som läser det här, också känner en längtan…

efter naturen

efter det enkla

efter att skapa med händerna

efter att vara nära ditt hjärta

…så kanske det inte är en slump.

Kanske är det din själ som viskar:

Kom.

Det är din tur att blomma nu.

Kram Malin

När oron blir för stor.

Hej min vän där ute,

Hur mår du i all oro som ändå pågår omkring oss?

Följer du också nyheterna varje dag för att se vad den där Mr Trump nu har hittat på? Pratar du, som jag, med dina barn eller dina vänner om oron i världen, om ekonomin, om framtiden? Det gör jag. Och ibland duckar jag. Jag orkar inte ta in allt.

Nyheterna går varm men jag försöker drömma mig bort så jag köpte en vacker hortensia för att påminna mig om sommaren.

Det som känns svårast för mig är kanske just detta: att människan inte alltid går att lita på. Att vi tycks bära på den där märkliga förmågan att vilja ta det som tillhör någon annan. Som om bristen, rädslan eller avunden plötsligt gav oss rätt. Som om jag behövde en bil och bara gick över till grannen och tog den, för att jag ansåg mig behöva den mer. Som om jag ville ha ett hus till mina vuxna barn och därför körde bort någon annan från deras hem. När man drar det till sin spets blir det så brutalt, och ändå är det kanske där vi är, om man ser på världen just nu.

Varför finns den tendensen i människan? I det lilla och i det stora. Den där känslan av att det jag saknar ger mig rätt att ta det jag vill ha.

Jag tror att det är därför det är så viktigt att vi håller ihop nu. Att vi gör saker tillsammans. Att vi träffar våra vänner, lagar mat med våra familjer, dricker te i köket, ringer varandra, går en promenad, sitter kvar lite längre vid bordet. Att vi påminner varandra om det som fortfarande är gott.

Jag ska ta mina nu vuxna barn på en resa i maj till Grekland, och inget krig i världen får stoppa mig där. Jag har sparat länge för att göra den resan möjlig. Den veckan tänker jag skydda. Jag har nästan bestämt att det inte finns några krig då. Bara en vecka med mina barn och deras partners. En vecka att omfamna det goda i livet. För livet är så skört, och därför behöver vi hålla om varandra där vi kan.

I går hade jag så mycket oro i kroppen inför den värld som mina barn ska leva och åldras i, om allt detta fortsätter, att jag inte kunde sova. Så jag gjorde det enda jag kunde. Jag började tänka på sommaren.

Tre tuppar på fyra höns är två tuppar för mycket men de är vackra.

Jag tänkte på allt jag vill göra i trädgården i Järvsö.

Just nu vet jag inte ens om vi ska sälja gården i Järvsö och resa i stället. Om vi ska ge oss av igen och bli lite av digitala nomader. Då behöver mycket ordnas. I vår sommarlada tänker jag att vi skulle kunna ha en liten gårdsbutik och sälja begagnade verktyg, kläder och saker. Jag har så mycket efter båda mina föräldrar. Saker som följde med gården när vi köpte den. Våra egna saker också. Om vi ska resa och upptäcka världen, då behöver vi göra oss av med mycket.

Samtidigt är gården en sådan skatt.

Vi har ett eget vattenfall som genererar el. En bit åkermark att odla på. Kakelugnar i nästan varje rum. Och ibland tänker jag att det kanske egentligen borde bo en familj här. En familj som vill ha djur, odla jorden och leva nära naturen. Någon som verkligen kan ta hand om allt det här. Eller så bor vi kvar.

Jag vet inte än.

Men jag vet att det blev lättare att somna när jag tänkte på allt det vackra och roliga, i stället för på världens oro. Våren. Alla lökar jag planerat. Mamma och pappas två syrener, en från mammas hus i Järvsö och en från pappas hus i Svärdsjö — klarade de vintern? De står bredvid varandra vid ingången till gården. Min dröm är att de ska få växa där sida vid sida, som om de fortfarande höll varandra sällskap.

I går städade jag också hos hönsen. Martin och jag hjälptes åt att laga nätet över hönsgården, för vinterns stormar hade verkligen farit hårt fram. Vi har både örn och falk här i Järvsö, och de har redan tagit två höns, så vi tillbringade ganska lång tid ute i vårsolen med att få allt på plats igen. Det är märkligt vad sådant arbete gör med en. Man står där med kalla fingrar, lite trött i ryggen, och ändå känns livet mer begripligt.

Frågan nu är bara vad vi ska göra med de två unga tupparna som börjar bli alldeles för stora. Det går ju inte att ha en tupp per höna. Lyckligtvis får vi tio nya höns i maj, så kanske lugnar det sig då. Och en höna ligger och ruvar på några ägg. Det kommer bli ett himla liv här i sommar.

Precis som det ska vara.

Och när jag väl somnade drömde jag att jag var i Frankrike, och att jag hade hönsen med mig i bilen. Jag var så mån om att de skulle få följa med mig vart jag än åkte. Det säger väl något om hur jag fungerar.

Efter att jag städat hos hönsen fick skiten fylla pallkragarna inför sommarens små plantor.

Jag ser också fram emot att försöka få till dahlior i sommar. I min drömvärld skulle jag nog helst vilja bo i Skåne, där sommarhalvåret är lite längre och mildare. Men nu ska jag i alla fall på dahliakurs med Karl Fredrik i augusti, så då kanske jag lär mig ett och annat som fungerar även i vårt klimat. Kanske borde jag önska mig ett växthus i födelsedagspresent. En plats där jag kan gå in och gömma mig och låtsas att jag är i Frankrike i april när snön fortfarande ligger kvar på marken.

Det hjälper mig, det där. Att låta tankarna vandra till det jag längtar efter när oron blir för stark. I alla fall hjälper det mig.

Hur är det för dig?

Vad gör du när världen känns för stor och för hård? Vad drömmer du om just nu? Har du börjat planera sommaren? Ska du odla något? Har du satt dina tomatfrön än?

Så här håller jag på när jag blir som mest orolig för den värld mina barn ska åldras i. När paniken växer sig för stor drömmer jag mig i väg till sommaren och allt jag vill göra. Till det liv jag kanske vill leva nu när jag fyller sextio. Det är skönt att få pausa en stund från all oro. Inte för att blunda, men för att orka.

Kom ihåg att vi alltid, på något sätt, har varandra när vi vet att vi inte är ensamma i oron.

Ibland lägger jag bara handen över hjärtat och skickar ut i universum, till den som behöver det:

Jag tänker på dig. Du är inte ensam.

Det hjälper faktiskt mig också.

Kram,
Malin

Yerba för lungorna och orken.

Jag minns ännu min första kopp yerba mate. Jag var på ett tehus i Uddevalla för ungefär trettio år sedan och blev serverad drycken i en sydamerikansk kalebass. Jag fick dricka den med en bombilla, ett slags sugrör med sil i änden. Jag minns hur annorlunda det kändes, hur roligt och spännande allt var. Det blev nästan som en liten ceremoni. Jag tyckte så mycket om hela upplevelsen att jag köpte både en bombilla och en kalebass själv — och de finns fortfarande kvar hos mig. Faktum är att jag använder dem just nu.

Det finns vissa drycker som är mer än bara drycker. Yerba mate är en sådan. Den kommer från växten Ilex paraguariensis, som växer i Sydamerika, framför allt i Paraguay, Argentina och södra Brasilien. Där har den druckits i generation efter generation. Redan Guaranífolket bar denna tradition långt före vår moderna tid, och än i dag lever mate kvar som något mycket större än bara något man dricker för att bli pigg. Den är gemenskap, kultur, rytm och närvaro.

Och ändå — det går inte att komma ifrån att yerba mate också har något uppiggande över sig. Bladen innehåller koffein, men också teobromin, teofyllin och polyfenoler. Koffeinet känner vi igen som det som gör oss vaknare och klarare. Teobromin finns också i kakao och choklad och har en mildare, mjukare stimulans. Teofyllin är mer okänt, men intressant eftersom det är besläktat med ämnen som kan påverka luftvägarna. Polyfenoler däremot är växtens egna skyddande ämnen, kända för sina antioxidativa egenskaper och för att bidra till det som gör många växter så kraftfulla ur ett hälsoperspektiv. Kanske är det just den här kombinationen som gör att många upplever mate som både öppnande och stärkande på samma gång — som om den väcker utan att störa alltför mycket.

Koffein känner de flesta av oss redan till. Det är det ämne som gör oss piggare, mer alerta och ofta mer fokuserade. Men yerba mate innehåller alltså mer än bara koffein. Teobromin är ett närbesläktat ämne som finns naturligt i kakao och choklad. Det har en mildare, mjukare stimulerande effekt än koffein och brukar ofta förknippas med den där lite varma, behagliga känslan som choklad kan ge. Britannica beskriver teobromin som den viktigaste alkaloiden i kakaobönan och som en metylxantin, precis som koffein och teofyllin.

Teofyllin är kanske mindre känt för många, men det är också ett naturligt ämne i samma familj. Det har historiskt använts inom sjukvården eftersom det kan verka luftrörsvidgande. Koffein är kemiskt besläktat med teofyllin, och forskning visar att koffein tillfälligt kan förbättra luftvägsfunktionen något hos vissa personer. Det betyder inte att yerba mate är en medicin eller en behandling, men det kan vara en av anledningarna till att drycken ibland upplevs som lite öppnande för andningen och klarande för bröstet.

Polyfenoler är som växternas egen intelligens — deras skydd, styrka och motståndskraft. Det är naturliga ämnen som hjälper växten att klara sol, vind, angrepp och stress. När vi får i oss dem genom mat och dryck får vi del av något av den kraften. Yerba mate är rik på polyfenoler, precis som bär, oliver, kakao, grönt te och många örter. Kanske är det just därför vissa växter känns så levande — som om de bär på något mer än bara smak.

Det är också därför många tycker att yerba mate ger en lite annan sorts ork än kaffe. Inte alltid den där snabba toppen, utan ofta en mer jämn energi. Flera översikter beskriver mate som stimulerande och kopplad till ökad vakenhet, skärpa och upplevd energi, även om upplevelsen förstås varierar från person till person. För en del känns den fokuserande, för andra mer mjuk och uthållig.

Så vad är det då som gör yerba mate så uppskattad? Kanske just helheten. Den bär på en urgammal historia. Den innehåller naturliga ämnen som kan stödja vakenhet, fokus och känslan av ork. Och den har samtidigt något mjukt och socialt över sig. Man dricker den inte bara för att “få energi”, utan också för stunden, för ritualen och för känslan av att dela något med andra. Det är kanske där dess verkliga kraft finns.

En liten varsam sak som också kan vara bra att känna till är att mate, precis som andra mycket heta drycker, helst inte ska drickas skållhet. Det är temperaturen som är det viktiga här, inte just yerba mate i sig. Att låta drycken svalna lite är därför klokt.

För mig är yerba mate därför inte bara ännu en kopp te. Det är en dryck med rötter, en dryck med berättelse, och en dryck som bär både kraft och stillhet i samma hand. Och med en liten sked honung blir stunden nästan ännu vackrare. Yerba mate har en smak som är grön, örtig och lätt bitter, med något jordnära och levande i sig. När honungen får smälta ner i den varma drycken händer något fint. Sötman tar inte över, den bara mjukar upp, rundar av och lyfter fram det bästa i smaken. Det blir en så vacker blandning — lite vild, lite len, lite kraftfull och samtidigt tröstande. Nästan som om naturens olika toner möts i samma kopp.

Under min vecka av hosta och trötthet har en kopp yerba mate betytt mer för mig än min enda kopp kaffe. Kanske är det smaken, värmen eller känslan av något ursprungligt — av Sydamerikas regnskogar, höga höjder och gammal visdom. Jag vet inte riktigt vad det är, men jag vet att jag mår mycket bättre idag.

Kram Malin

Knockad av virus! Eller…

Jag var egentligen inte alls förvånad.
Och ändå hade jag hoppats att det var över… Vad menar jag ?

Ni som har läst mina brev från min läkande resa i Costa Rica vet hur mycket jag arbetade med mig själv där. Någonstans tänkte jag nog att när jag kommer hem så ska allt vara klart. Färdigt. Avklarat.

Men när vi människor – och kanske särskilt vi kvinnor – leker superhjältar och aldrig riktigt stannar upp, då säger kroppen till slut ifrån.

Min kropp började banka på redan i december 2023, några månader efter att pappa gått bort. Och det tog mig nästan ett år att landa. Inte för att läkningen i sig behövde ta så lång tid – utan för att livet kom emellan. Jag behövde ju OCKSÅ arbeta. Hålla ihop. Fortsätta. Men jag läkte.

Steg för steg, under våren 2025, började jag känna att jag kunde andas igen. Ångesten hade inte längre samma grepp om mig. Jag blev bättre på att säga nej. Bättre på att sätta syrgasmasken på mig själv först. Det uppskattades inte alltid – men det var nödvändigt.

I januari 2026 bestämde jag mig för att utbilda mig vidare inom något som fascinerat mig sedan tonåren – kinesiologi.

Begreppet kinesiologi används på två sätt. Inom akademin handlar det om läran om rörelse. Inom komplementärmedicin ser man kroppen som en helhet där struktur, kemi och känslor samverkar. Genom att arbeta med muskler, punkter och näring försöker man stödja kroppens egen förmåga till balans. Och förra helgen gick jag min första introduktionskurs. Två saker hände som skakade om mig lite.

Den värk jag haft i nästan ett år – ett ischiasliknande drag i vänster ben och en molande smärta i ländryggen – försvann helt efter en balansering av njur- och mjältmeridianen. Det hände där och då. Och den har inte kommit tillbaka. Samtidigt balanserades lung- och tjocktarmsmeridianen, kopplat till min gräsallergi. Och sedan, några dagar senare, började något röra sig i lungorna. En känsla av att något ville ut. Jag slog bort det. Jag blir ju aldrig sjuk – eller åtminstone är det något jag brukar säga till mig själv.

Men natten till torsdagen vaknade jag 03.30 och kunde inte somna om. På morgonen, när jag kom ner till köket på Masesgården, svimmade jag i personalutrymmet och fångades lyckligtvis upp. Sedan kom hostan.

Djup. Torr. Rivande. Ingen förkylning. Inget slem. Bara feber och en kraft som slog till från ingenstans. Kaboom.

Det kändes som om kroppen sa: “Nu lägger du dig ner. Nu är det vår tur att arbeta.” Min älskade Martin satte sig på tåget och reste fem timmar för att hämta mig. Vi åkte hem till Järvsö så jag kunde vila i lugn miljö. Han körde. Jag låg nerbäddad. Tankarna snurrade…  “ Vad var det som hände?  Kanske blev jag smittad av någon under introduktionskursen eller av deltagarna på Masesgården. Jag vet ju att MÅNGA varit sjuka länge den senaste tiden. Alla pratar om det. Kanske var det bara ett virus som satte sig i luftvägarna.” Det är den rimliga, medicinska förklaringen. Men inom mig gick också andra tankar.

Kan något annat också påverkat parallellt ?

Sedan jag var på kursen har jag gråtit. Mycket. Ilska har fått komma upp – sådant jag svalt i åratal.
Och när ilskan men också rädslan har fått röst har sorgen följt.

Inom traditionell kinesisk medicin har man i tusentals år beskrivit en koppling mellan känslor och kroppens organ. Lungorna förknippas med sorg och förmågan att släppa taget. Njurarna med vår djupaste livskraft och med rädsla. Levern med ilska och stagnation. Mjälten med oro och ältande.

Det betyder inte att en känsla orsakar sjukdom i en enkel orsak–verkan-modell. Men långvarig stress och obearbetade emotioner påverkar nervsystem, hormoner och immunfunktion. Det vet även modern forskning. När vi andas igenom sorgen och vågar känna det vi hållit tillbaka kan något i systemet mjukna.

Kanske var det bara ett virus.
Kanske var det också ett släpp.

När jag var i Costa Rica arbetade jag mycket med yoga för höfterna och ländryggen. Kanske började något stabiliseras redan där. Och när kroppen sedan fick ytterligare impulser under kursen var den redo att släppa.

Jag vet inte.

Men jag är fascinerad över hur kroppen arbetar – både biologiskt och emotionellt.

Idag mår jag bättre. Hostan klingar av. Febern är borta. Och våren har försiktigt börjat visa sig.

Efter mörker kommer ljus.
Och ibland kommer ljuset genom att vi först måste lägga oss ner.

Kram, Malin

Allt börjar i magen

Jag har lärt mig genom åren att nästan allt börjar i magen.

När magen är i balans känner jag det direkt. Jag är lugnare. Klarare i huvudet. Starkare i kroppen. Det är som om hela systemet samarbetar istället för att arbeta emot mig.

Och när magen är ur balans märker jag det lika tydligt. Energin dippar. Huden reagerar. Humöret svajar. Till och med sömnen påverkas.

Det är egentligen inte så konstigt. Tarmen är inte bara ett matsmältningsorgan – den är tätt kopplad till immunförsvaret, hormonerna och nervsystemet. Den kommunicerar ständigt med hjärnan genom det som ibland kallas för tarm-hjärn-axeln. När magen mår bra signalerar den trygghet. När den är stressad eller irriterad sprider sig den signalen också.

För mig har det blivit tydligt att det inte handlar om perfektion, utan om balans. Att lyssna. Att ge kroppen det den behöver – och ibland vila från det den inte mår bra av.

När magen är lugn, är jag lugn.

Viktigt att veta

Det jag delar här är mina personliga erfarenheter och de produkter jag själv använder för att må bra. Det är inte medicinsk rådgivning eller en ersättning för individuell vård.

Vi är alla olika, och det som fungerar för mig kanske inte är rätt för dig. Om du har en medicinsk diagnos, tar läkemedel eller känner dig osäker – rådgör alltid med din läkare eller annan kvalificerad vårdgivare innan du börjar med nya kosttillskott.

Min intention är att inspirera – inte att behandla.

Det här är mina personliga favoriter: 

LactoVitalis Pro från Holistic

Det här är min bas. Min grund.
Jag vill att de goda bakterierna verkligen ska ta sig hela vägen fram – ända ner till tarmen, där en så stor del av vårt immunsystem faktiskt sitter.

LactoVitalis Pro innehåller 12 olika bakteriestammar, bland annat den välstuderade Lactobacillus rhamnosus GG. Det jag särskilt uppskattar är att ungefär 90 procent av bakterierna överlever passagen genom magsyran. Det betyder att de faktiskt kommer fram dit de ska – och att man får minst 20 miljarder levande bakterier ända fram till utgångsdatum.

Den innehåller också FOS, som fungerar som näring till bakterierna, samt vitamin C och B2 som bidrar till immunförsvarets och slemhinnornas normala funktion.

Och för mig känns det extra tryggt att alla bakteriekulturer är mjölkfria.

Köp den jag använder här (adlink)

Holistic Måltidsenzym 

När jag känner att matsmältningen behöver lite extra stöd tar jag måltidsenzym i samband med maten.

Enzymer är kroppens små “verktyg” för att bryta ner det vi äter så att näringen kan tas upp – från större molekyler till något kroppen faktiskt kan använda. Ibland kan kroppen behöva lite extra hjälp, särskilt vid mer proteinrika eller tyngre måltider, eller när systemet är lite känsligt.

För mig gör det verkligen skillnad. När jag tar enzymet tillsammans med maten känns det som om allt smälter bättre, jag får inte samma känsla av tung mage och jag upplever ofta att energin håller sig jämnare efteråt. Jag tar dem alltid samtidigt som jag äter, för då kan enzymerna vara med från början i processen.

Det handlar inte om att ersätta kroppens egna funktioner, utan om att stötta dem när de behöver lite extra. I Holistic Måltidsenzym finns en kombination av enzymer som hjälper till att bryta ner både kolhydrater, fett och protein – vilket gör det till ett allsidigt stöd för matsmältningen.

När matsmältningen flyter lättare påverkar det också hur jag mår i resten av kroppen. En lugnare mage betyder ofta:

• bättre upptag av näring

• mindre uppsvälldhet

• jämnare energi

• större klarhet i sinne

• mindre belastning på immunsystemet

För mig är det ett enkelt sätt att ge kroppen förutsättningar att göra det den är skapt för – smälta maten, tillgodogöra sig näringen och fortsätta sitt livsviktiga arbete utan onödigt motstånd.Jag ser det inte som något man måste ta varje dag för resten av livet. Kroppen är klok och kan mycket själv. Men det finns perioder när den kan behöva lite extra stöd.

Det kan till exempel vara:

– när man äter större eller mer proteinrika måltider
– när man är stressad (stress påverkar faktiskt matsmältningen direkt)
– när man känner sig uppblåst eller tung efter mat
– efter en period av obalans i magen
– eller när man vet att man inte riktigt producerar lika mycket magsyra och enzymer som tidigare

Stress, ålder, hormonella förändringar och livets tempo kan påverka hur effektiv matsmältningen är. När vi är i “görarläge” prioriterar kroppen ofta bort matsmältningen. Då kan ett enzymstöd fungera som en liten hjälpande hand.

För mig handlar det inte om att fixa något som är fel – utan om att skapa bättre förutsättningar. När maten bryts ner ordentligt minskar belastningen längre ner i tarmen. Det kan i sin tur bidra till mindre gasbildning, mindre irritation och bättre näringsupptag.

Och när näringen tas upp bättre…
då märks det i hela systemet.

Köp den jag använder här (adlink)

Psylliumfröskal

Fiber är en av de mest underskattade gåvorna till kroppen.
Och psylliumfröskal är en av mina personliga favoriter när det gäller att stötta en naturlig och mjuk tarmrörelse.

De är rika på lösliga fibrer som sväller i kontakt med vätska och bildar en mjuk, geléliknande massa i tarmen. Det hjälper till att skapa volym och rörelse – utan att irritera. För mig känns det som ett varsamt sätt att hjälpa kroppen göra det den redan är skapad för.

Men fiber gör mer än så.

När psyllium passerar genom tarmen fungerar det också som näring till de goda bakterierna. Det stödjer tarmfloran och bidrar till en miljö där balansen kan återställas naturligt. Och eftersom fibrerna bromsar upptaget av socker i tarmen kan de även bidra till ett jämnare blodsocker – något som i sin tur påverkar både energi, humör och mättnadskänsla.

Jag blandar dem i vatten, i en smoothie eller ibland i gröten. Det viktiga är att alltid dricka ordentligt med vätska samtidigt, så att fibrerna kan göra sitt jobb på ett skonsamt sätt.

Det fina med psyllium är att det inte bara stödjer vid trög mage, utan också kan hjälpa till att balansera om magen är lite lös. Det verkar reglerande – inte drivande.

Och som med allt annat handlar det om lyhördhet. Börja försiktigt, känn in hur magen svarar, och låt kroppen visa vägen.

Köp den jag använder här (adlink)

Björkaska extrakt från Holistic

Det här är en lite mer ovanlig produkt, men jag har använt björkaska i perioder under flera år och tycker mycket om den.

För mig har den framför allt varit ett stöd när jag märkt ett ökat sockerbehov eller känt av obalans i kroppen. Då har jag upplevt att ett brett mineralstöd kan hjälpa kroppen tillbaka till jämvikt.

Björkaska är rik på naturliga mineraler som kalium, magnesium, kalcium, zink och selen. Askan kommer från björkar som vuxit i mineralrika marker i norra Finland, och jag ser den som ett sätt att tillföra kroppen spårämnen som vi ibland får för lite av i modern kost.

Aska har använts traditionellt i olika kulturer som ett sätt att tillföra alkaliska mineraler. Mineralbalans påverkar många system i kroppen – från nervsystem och muskler till syra–basbalans.

Jag dricker den utspädd i vatten, helst en stund före eller efter måltid.

Som med alla kosttillskott är det viktigt att lyssna på kroppen. Om du använder blodförtunnande medicin eller annan ordinerad behandling är det alltid klokt att rådgöra med läkare innan du börjar med nya tillskott.

Köp den jag använder här (adlink)

Masesgården, de blå zonerna och min egen väg tillbaka

Den här veckan håller jag kursen Ett långt friskt liv – utifrån de blå zonerna på Hälsohemmet Masesgården.Det känns nästan cirkulärt. Som att livet knyter ihop något.

Första gången jag kom hit var 1990. Jag var nybliven tvåbarnsmor, trött, lite vilsen i kroppen och längtade efter att hitta tillbaka till mig själv. Jag ville bli stark igen. Lättare. Klarare.

Masesgården blev det självklara valet. Sedan dess har jag återvänt hit varje år. Och sedan år 2000 har jag haft förmånen att arbeta här som inspiratör inom yoga, hälsa och friskvård. Men i ärlighetens namn är jag inte här bara för att hålla kurser. Jag är här av helt själviska skäl. Kosten gör min kropp lycklig. Den känns ren, levande och läkande.

Den ligger inte långt ifrån det som idag kallas Blå zonernas kost – den mat man äter i de delar av världen där människor lever ovanligt länge och med god hälsa. Mycket växtbaserat. Mycket färg. Baljväxter, grönsaker, naturliga råvaror. Mat som mättar – men inte tynger. Det enda “problemet” är att det alltid är buffé. Och det är svårt att inte ta lite för mycket av det som är så gott. I de blå zonerna lever man efter principen att sluta äta när man är ungefär 80 procent mätt. I Okinawa kallas det hara hachi bu. Man lämnar lite utrymme. Låter kroppen vila från överflöd.

Här på Masesgården finns alla förutsättningar att leva så. Det är inte bara maten. Det är tempot. Stillheten. Promenaderna. Samtalen. Bastubad vid Siljan eller vid den tempererade poolen. Att ingen stressar fram något. I de blå zonerna ser man också att människor lever länge när de har gemenskap, mening och en naturlig rörelse i vardagen. Och jag kan inte låta bli att tänka att det är något liknande som händer här i Grytnäs. Den lilla byn, det öppna landskapet, tystnaden över Siljan. Det är något med platsen. Något som bär. Det skulle inte förvåna mig om flera av dem som arbetat här i många år en dag passerar hundra. Inte för att de jagar livslängd – utan för att de lever väl. Och kanske är det just det de blå zonerna egentligen handlar om. Inte att leva länge. Utan att leva väl.

Här möter jag människor som gjort stora livsförändringar och upplever djup förbättring i sin hälsa. Vissa berättar om diagnoser som gått i remission eller symtom som försvunnit. Det är alltid individuellt – men det påminner mig om hur kraftfull kroppen kan vara när den får rätt förutsättningar. När de som kommer hit tar in all visdom som finns här och fortsätter att leva med fokus på hälsa när de kommer hem.

Masesgårdens rötter och filosofi

Masesgården har en lång historia. Redan på 1930-talet fick gården sitt namn efter Olle Mases som drev handelsbod här. År 1939 köptes gården av den folkkäre skådespelaren Thor Modéen, som satte platsen på kartan och bidrog till att den utvecklades vidare.

Det moderna hälsohemmet växte sedan fram under 1970-talet, starkt inspirerat av Are Waerland och hans tankar om naturlig livsföring.

Waerland förespråkade:

– växtbaserad och näringsrik kost
– daglig rörelse
– frisk luft och naturkontakt
– vila och regelbundenhet
– kroppens egen självläkande förmåga

Det är en filosofi som i dag känns märkligt modern. Eller kanske tidlös.

På Masesgården lever den kvar – i maten, i tempot, i stillheten och i den respekt som finns för kroppens rytm.

Kram Malin

Huvudvärk och ont i nacken.

Kan du känna av en viss migrän bakom ögat ibland eller ha svårt att somna efter du ätit sent? Det kan vara så att du är känslig för MSG. Ni vet ju att det bästa sättet att hålla sig frisk är inte att ta in all information och göra den till sin utan att läsa på men sedan börja föra dagbok för att själv lik Sherlock Holmes hitta boven i dramat. En sak jag gör är att hålla lite koll på just MSG. Jag vill inte ha det på ngt annat sätt än naturligt genom det som redan finns i maten.

Det finns mycket diskussion kring MSG, eller mononatriumglutamat, som i Sverige märks som E621. Vissa länder kräver tydlig märkning, och många producenter väljer att skriva “utan tillsatt MSG” eftersom konsumenter blivit mer medvetna.

Vetenskapligt är MSG godkänt av både europeiska och amerikanska livsmedelsmyndigheter och anses säkert i normala mängder. Samtidigt upplever vissa människor huvudvärk eller obehag, särskilt vid större mängder eller på tom mage.

Glutamat är i sig inget främmande ämne. Det finns naturligt i tomater, svamp och lagrad ost, och kroppen producerar det själv. Skillnaden är koncentrationen när det tillsätts som smakförstärkare.

För mig handlar det inte om att demonisera ett ämne, utan om att lyssna på kroppen. Processad mat sent på kvällen, mycket salt och starka smakförstärkare kan påverka sömn och nervsystem hos vissa. Då är det klokt att välja enklare, renare råvaror – inte av rädsla, utan av omtanke.

Vi behöver göra medvetna val. Inte styrda av skrämsel, men inte heller blinda. När du får huvudvärk eller känner dig stel i kroppen är det en symtom på något som är fel. Var nyfiken på vad det är. Du själv kan säkert lista ut det.

Kram Malin

Ett avsked och en början.

Efter vårt äventyr i Cabo Blanco naturreservat och det lilla kaféet med kakao bestämde vi oss för att åka till stranden där sötvatten möter det salta havet. Våra kroppar var varma efter promenaden i djungeln och mitt hjärta euforiskt efter besöket på kaféet. Den hundraprocentiga kakaon med cayenne, svartpeppar och kanel gjorde sin stilla resa genom kroppen och skapade en känsla av totalt lugn.

Det svala regnet som tagit sig genom bergen och upp genom jorden till den kalla sötvattenfloden som rann ut vid stranden var en lisa för själen. Att ligga på rygg i det kalla vattnet och titta upp mot de stora palmerna som böjde sig över floden är ett minne för livet. Jag var djupt berörd.

Vi lade oss på stranden och såg ut över havet. Martin frågade hur jag mådde och skrattande genom tårarna berättade jag om alla mina känslor. Hur jag nu längtade hem för att börja allt det nya – eller kanske snarare vara den nygamla människa jag kände mig som. Jag längtade oerhört efter mina barn. Kanske för att åren av sorg och klimakteriets förändringar gjort mig lite avtrubbad. Nu flödade mitt gamla jag fram igen och jag älskade dem så starkt. Samtidigt ville jag inte lämna Costa Rica. Läkningen som skett var som att dricka mild, gyllene honung. Den hade skapat en trygghet i mig. Hur skulle jag kunna behålla den när jag kom hem?

Jag var också oändligt tacksam över allt jag fått uppleva.

Jag vet idag att sorgbearbetning inte handlar om att låta tiden gå, utan om att aktivt göra sig fri. Att ta ansvar för livets naturliga skeden och inte stoppa huvudet i sanden och vänta på att det ska gå över. Trauma behöver läka hela vägen ut, både det stora och det lilla.

Sorg bearbetas genom handling, inte genom passiv väntan. Den är ofta kopplad till ofullständiga relationer – ord vi aldrig sa, saker vi önskar att vi gjort annorlunda. Målet är inte att glömma, utan att kunna minnas utan att kroppen eller hjärtat hindras i vardagen. Det är både en intellektuell och emotionell process. Att förstå och att göra. Att uttrycka det som aldrig blev uttryckt.

Allt detta hade jag gjort med hjälp av min anteckningsbok. Ord som landat på papper och speglat mina känslor tillbaka till mig. Brev jag skrivit till mig själv och till dem jag älskar. Tårar jag gråtit in i en röd sten och lagt tillbaka i havet. Förlåtelse jag bett om och gett. Jag är hundra procent säker på att det fungerar. Ju mer jag tog ansvar för min sorg, desto friare blev jag.

Två dagar senare föreslog Martin att vi skulle gå ut till den lilla ön utanför Cabuya. Den kallas kyrkogårdsön eftersom den lokala befolkningen begraver sina döda där. Vid lågvatten har man fyra timmar på sig att gå över havsbotten till ön. Jag visste direkt att det var dags för mitt sista avsked. Att begrava ångesten och sorgen som varit betungande de senaste åren.

Jag tog med mig en sten formad som ett hjärta. För mig symboliserade den att sorg alltid bottnar i kärlek. Att jag hade älskat och förlorat. Och att jag nu var redo att släppa taget om sorgen och omfamna kärleken igen. I fickan låg tre kakaobönor som gåva till ön, som tack för att den fick ta hand om det som varit.

Vägen ut över havsbotten kittlade av både beslutsamhet och vördnad. Lava, sand och tid som funnits långt innan jag. När vi kom fram gick vi genom den stora marmorbågen med korset högst upp. Vita kors blandades med turkosa och bruna. Människor som varit älskade.

Martin ville gå runt ön, och jag blev kvar. Vid en rosenbuske fann jag min plats. Jag lade ner hjärtstenen och de tre bönorna som fick stå för tro, hopp och kärlek. Jag tackade för allt jag lärt mig och sa stilla att det nu var dags att gå vidare.

När jag gick ut genom portalen tittade jag upp mot det vita korset och började sjunga tyst för mig själv:

“Herren välsigne och bevare dig.
Herren låte sitt ansikte lysa med nåd över dig.
Herren vände sitt ansikte till dig med frid.”

Den aronitiska välsignelsen. Över tre tusen år gammal. Orden gavs enligt traditionen till Mose och har viskats över människor i generationer. På hebreiska kallas den Birkat Kohanim, prästernas välsignelse. Den användes i templet i Jerusalem och lever än i dag i gudstjänster världen över.

Det finns något i rytmen, i upprepningen, nästan som ett hjärtslag. Välsignelsen ber inte om rikedom eller framgång. Den talar om skydd, nåd och frid. Och ordet frid – shalom – betyder mer än lugn. Det betyder helhet. Att inget saknas.

När man säger “må hans ansikte vändas mot dig” betyder det att vara sedd. Erkänd. Inte övergiven.

Må du vara sedd.
Må du vara buren.
Må du vara hel.

Det var precis vad jag behövde höra.

Vi gick tillbaka över havsbotten medan vattnet långsamt började återvända. Tidvattnet smög sig in igen, fyllde fårorna i sanden och gav plats åt små fiskar som rörde sig lekfullt i det grunda vattnet. Livet kom tillbaka, precis som det alltid gör.

När vi nådde stranden låg en liten orm i sanden. Helt stilla. Solen vilade över dess skinn.

Martin såg bara en död orm.
Jag såg datumet. Det var den sextonde februari. Sista dagen på ormens år.

Jag stod där en stund. Lät blicken vila. Kände hur något i mig var färdigt. Sedan vände jag mig mot havet igen.

Vattnet steg.
Livet rörde sig.
Och jag gick vidare.

Namaste, Malin

Ps: Vill du ha hjälp med sorgbearbetning kolla in Sorg.se

Vill du lyssna på den version av välsignelse jag sjöng: Välsignelsen på Spotify.

Malin i paradiset, bokstavligen.

Kakao, hjärtat och kretsloppet av liv

En ny dag i paradiset. Snart åker vi hem, men allt jag önskat mig av denna resa har blivit mer än jag vågat hoppas på. Jag har vilat, gjort meditationer med intentioner, läkande energicermonier och ätit kärleksfullt för kroppen. Jag inte bara velat vila. Jag har varit beslutsam. Jag har velat läka. Jag har velat känna mig trygg i kroppen igen.

I morse låg molnen som ett tunt flor över himlen och vi bestämde oss för att gå den kortare vandringen i naturreservatet intill oss. Sedan oktober har jag kämpat med hälsporre, men rörelse varje morgon och kväll, sanden, havet och saltet har långsamt dragit inflammationen ur foten. Jag kände att det skulle gå. Vi drog på oss våra rejäla vandringskängor – det här var ursprungsdjungel – och jag försökte ignorera den lilla oro som smög sig på. Skulle jag orka i trettio graders värme? Skulle hälen hålla? Och tankarna på spindlar, giftiga växter och allt det där som fantasin gärna skapar när man går in i något okänt.

Så fort vi steg in i djungeln började de där ”tänk om”-tankarna igen. Men jag viskade till mig själv: “Var i nuet. När du går i djungeln, gå i djungeln. Var här. “ Allt eftersom släppte oron. Det var svårt att hålla fast vid rädsla när skönheten var så överväldigande.

Den blå Morpho-fjärilen, landets stolthet, flög förbi oss två gånger, som om den ville försäkra sig om att vi såg den. Högt uppe i träden rörde sig en myrslok långsamt mellan grenarna. Vi kom till en bäck där vattnet var så klart att varje sten syntes på botten. Vi sköljde ansiktena och dränkte våra hattar i det svala vattnet. Jag tog djupa andetag av det som kallas jordens lungor. Regnskogen. Det som ger oss syre och liv.

Vi sa nästan ingenting till varandra. Stillheten var för helig för ord.

Det finns något särskilt med djungel. Den är inte bara tätare än en vanlig skog, den är mer levande. Luften är mättad av fukt och vattenånga, fylld av negativa joner, särskilt nära rinnande vatten. Studier har visat att just dessa miljöer kan påverka vårt humör, vår serotoninbalans och vår mentala klarhet. Kallt vatten aktiverar vagusnerven. Rinnande vatten lugnar nervsystemet. Det kuperade landskapet får cirkulationen att arbeta mjukt men stadigt. Pulsen stiger utan stress. Andningen fördjupas.

Jag kände det i kroppen. Hur något mjuknade lite till. Hur oron tappade greppet.

Djungeln är också rik på det som kallas phytoncider, flyktiga ämnen som träd och växter utsöndrar. Forskning från Japan om skogsbad visar att dessa ämnen kan sänka kortisol och blodtryck, stärka immunförsvaret och öka den parasympatiska aktiviteten i kroppen. I tät regnskog är koncentrationen ännu högre än i gles skog. Det är som om nervsystemet känner igen något uråldrigt och slappnar av.

Amygdala, vårt lilla stresscentrum, lugnas. Det där ständigt malande tankenätverket i hjärnan, Default Mode Network, minskar sin aktivitet. Mindre grubbel. Mer närvaro. Djungeln är komplex men inte överstimulerande. Den ger sensorisk rikedom utan digital stress. Min mobil fungerade ändå inte där inne, och det var en befrielse.

Marken under oss var full av liv. Bakterier, svampar, mikroorganismer. Evolutionärt bekanta vänner. Forskare talar ibland om “old friends hypothesis”, tanken att kroppen känner igen dessa mikroorganismer och att de hjälper vårt immunförsvar att reglera sig. Jag kände mig lycklig över att få vara en del av något som fanns långt innan vi kom och stökade till världen.

Och vattnet. Regnet som fallit över varje blad och sedan filtrerats genom marken innan det svalkade mitt ansikte. Fuktig jord leder elektricitet bättre än torr. Rinnande vatten genererar negativa joner. Det är inte mystik. Det är biofysik. Men upplevelsen är ändå magisk.

När vi kom ut ur djungeln och satte oss i bilen var planen att åka vidare till en kall källa vid stranden. Men precis vid utfarten låg ett litet, nästan obemärkt café. På skylten stod det cacao. Jag bad Martin att vi skulle stanna.

Kan det vara riktig kakao? Alltså Riktig RIKTIG? Vi är ju ändå i Costa Rica.

Och det var det.

De berättade om kakaons betydelse, om hur de köper den från inhemska bönder, ekologiskt odlad, rik på mineraler. Ni som känner mig vet hur mycket jag älskar choklad. Men detta var något annat. det var på riktigt.

Jag beställde en varm, hundraprocentig kakaodryck, det närmaste den uråldriga mayadrycken xocolātl de kunde komma, med cayenne, svartpeppar och kanel. Martin tog en cappuccino, också den från lokala bönder. Smaken var stark, bitter och varm. Pepparn bet till, kanelen rundade av. Till det åt vi en nybakad vegansk mandel- och apelsinkaka, fortfarande varm. Jag kunde nästan börja gråta av lycka.

Ren kakao är rik på flavonoider ( speciellt epikatekin) och polyfenoler, kraftfulla antioxidanter som modern forskning allt oftare lyfter fram. De stödjer blodkärlens funktion och främjar det som kallas kärlvidgning, vilket förbättrar blodflödet och kan påverka blodtrycket positivt. De stödjer kärlens insida, minskar oxidativ stress och förbättrar cirkulationen även till hjärnan. Forskning visar att kakaons flavonoider kan stödja kroppens reparationssystem, särskilt i blodkärlen. Vissa studier har sett en ökning av cirkulerande reparationsceller efter intag av flavonoidrik kakao. Det betyder inte att kakao aktiverar stamceller i mirakulös mening – men den kan bidra till en miljö där kroppens egna läkningsprocesser fungerar bättre.

Kakao innehåller theobromin, en mild stimulant som ger energi utan koffeinets skarpa toppar. Magnesium som stödjer nervsystemet och hjärtats rytm. Spår av anandamid, ibland kallad bliss-molekylen. Ju mindre processad kakaon är, desto mer av detta finns kvar. Kanske var det därför jag kände mig så klar. Så lugn och samtidigt vaken.

Trädet heter Theobroma cacao. Gudarnas mat.

I Mesoamerika dracks kakaon inte för sötma utan för kontakt. Xocolātl, det bittra vattnet. Den serverades vid övergångar, inför beslut, i samtal om livets stora frågor. Den var en portal, inte en dessert. I traditionen talar man om den som hjärtats medicin. Symboliskt sägs den öppna hjärtat. Biologiskt vidgas faktiskt blodkärlen. När cirkulationen ökar upplever många en varm expansion i bröstet.

Men också, jag har ju läst så mycket om Maya indianerna genom åren. Så det kändes som om jag nåddes av en stilla vindpust från historiens vingslag.

Jag satt där med koppen i händerna och kände hur naturen, historia och vetenskapen möttes i mig. Hur djungelns syre, vattnets kyla, markens elektroner och kakaons polyfenoler blev en och samma rörelse genom kroppen. Jordande och samtidigt öppnande. Energigivande utan att speeda. Emotionellt mjuk men mentalt klar.

Inte konstigt att den har överlevt i tusentals år. Inte för smaken. För kontakten.

Martin och jag är väldigt olika. Ja är emotionell, han skojar och säger att han inte alls förstår vad känslor ska vara bra för. Men jag ser hur berörd han blir när jag är lycklig i min andliga, “ allt hör ihop” bubbla. Han ser hur jag jobbar med mitt inre landskap. Han förstår det inte men ser förändringen i mig. När jag håller min kopp av kakao i mina händer och blundar vet han att jag tackar bönorna för den kraft de ger mig. Regnet, solen och bönderna som gjort detta möjligt för mig nu att ge till min kropp och min själ. Hur jag tackar mannen och kvinnan som äger det lilla cafeet genom att lägga min hand vid mitt hjärta och säga “ innerligt tack”. En sida av honom tycker att jag överdriver men den andra är berörd av hur viktigt tacksamhet är för mig.

När vi senare satte oss i bilen igen sa jag till Martin att detta hade varit en av de bästa veckorna i mitt liv. Så nära den jag är. Som att komma hem. Han log, som han alltid gör när han vet att han lyckats göra mig lycklig. Inte lycklig på det sättet han själv skulle bli lycklig utan på det sättet jag tydligt blir det. Kärlekens språk är inte att ge det du själv skulle vilja ha. Det är att lyssna, lära dig den andres språk och försöka tala det. Och även om det inte alltid går, ger vi varandra space och kliver bort ifrån vad vi förväntar oss har vi kanske redan gett mer kärlek än vad vi anar.

Förlåt nu blev jag lite emotionell igen…. hahaha kakao är hjärtats och kärlekens väg. I min värld är det verkligen så.

Namaste!

Solen, D-vitaminet och våra kloka val

Reklam för solen och för Skinome hudvård!

Solen är liv.
Den väcker oss. Reglerar vår dygnsrytm. Påverkar vårt humör. Vår hormonbalans. Vårt nervsystem. Den ger oss D-vitamin och den där känslan av att vara människa på riktigt.

Så nej – jag vill inte skydda mig från solen.
Jag vill leva med den.

Men jag vill göra det klokt.

När solens UVB-strålar träffar huden bildar kroppen D-vitamin. Det fina är att det inte krävs särskilt mycket. För de flesta av oss räcker 10–20 minuter mitt på dagen, med armar och ansikte exponerade, för att kroppen ska producera det den behöver. Efter en viss tid planar produktionen ut. Mer sol betyder inte mer D-vitamin – det betyder mer belastning på huden.

Det är en viktig skillnad.

Jag tror inte på att vara rädd för solen.
Jag tror på att förstå den.

Många undrar om solskydd stoppar D-vitaminet helt. I teorin blockerar en hög SPF en stor del av UVB-strålningen. I verkligheten smörjer vi oss sällan perfekt, missar områden och rör oss in och ut ur solen. Forskningen visar att normal användning av solskydd hos de flesta inte leder till D-vitaminbrist.

D-vitaminbrist i Norden handlar snarare om våra långa vintrar, när solen står för lågt för att vi ens ska kunna bilda D-vitamin – oavsett om vi är ute eller inte.

Så för mig handlar det om balans.

Jag kan låta huden möta solen en stund. Känna värmen. Låta kroppen göra sitt. Och sedan skydda den – inte från solen i sig, utan från överexponering.

Det är där valet av solskydd blir viktigt.

Att skydda huden mot solens UV-strålar är avgörande för både hudens hälsa och allmänt välbefinnande det vet du precis som jag. Men lika viktigt som att skydda sig mot solen är att vara medveten om vad vi använder på vår hud - vår största organ.

Det är inte bara faktorstorleken (SPF) som räknas — det är också vad produkten innehåller och hur de ämnena påverkar kroppen över tid.

Men först lite repetition om varför solskydd är viktigt:

• UV-strålar ger upphov till fria radikaler som kan skada DNA i hudceller

• Upp till 80 % av hudens förtida åldrande sker på grund av solens strålar

• Solskydd minskar risken för hudcancer (SCC, BCC och melanoma)

• Skydd mot UVA + UVB är jätteviktigt - inte bara SPF-siffran

Så det var det!

Men det finns en sak jag tycker vi pratar för lite om.

För solskydd handlar inte bara om SPF.

Det handlar också om vilka UV-filter och andra ingredienser produkten innehåller – och hur de beter sig i huden, i solen och i miljön.

Många solskydd på marknaden idag innehåller organiska (kemiska) UV-filter. Många av dem är både effektiva ofta uppskattade då de kan kännas lättare på huden och inte lämnar en vit hinna.

Men det finns också vissa äldre filter som har blivit allt mer omdiskuterade i forskningen.

Vissa av dessa UV-filter har kopplats till misstänkta hormonstörande effekter i cell- och djurstudier. Andra har visat sig kunna orsaka allergiska reaktioner eller vara fotoinstabila – de bryts alltså ner i solljus och gör då helt enkelt inte sitt jobb - att skydda mot just solen.

Exempel på UV-filter som ofta nämns i den här diskussionen är:

• Benzophenone-3 (Oxybenzone)

• Ethylhexyl Methoxycinnamate (Octinoxate)

• Ethylhexyl Salicylate

• Homosalate

• Octocrylene

• 4-Methylbenzylidene Camphor

Flera av dessa klassas i vetenskapliga sammanställningar som misstänkt hormonstörande och/eller potentiellt allergiframkallande. Och vissa av dem är också föremål för regulatorisk översyn (granskning) i EU, där tillåtna maxhalter har justerats i takt med att ny forskning tillkommit. 

En annan aspekt är att flera organiska UV-filter har visats kunna absorberas genom huden och mätas i kroppen, t ex i blodet och urinen, efter applicering. Det betyder inte att de är bevisat farliga – men det betyder att de är biologiskt aktiva ämnen, och att fortfarande inte vet om vilka långtidseffekter de ger. 

Och här landar jag i min egen magkänsla:

Om jag ska smörja in mig varje dag under flera veckor – ibland hela sommaren – då vill jag att det jag använder är så säkert och genomtänkt som möjligt.

Mineralfilter – ett stabilt och naturligt alternativ

Mineralfilter, som zinkoxid och titandioxid, är fotostabila och skyddar genom att både absorbera och sprida UV-strålning. De bryts inte ner i solen på samma sätt som vissa organiska filter och har låg risk för allergi och används därför ofta i produkter för barn och känslig hud.

Det är också därför mineralbaserade solskydd ofta lyfts fram som ett extra bra alternativ när huden är känslig – eller när man helt enkelt vill hålla det så enkelt och tryggt som möjligt. Solskydd som bara innehåller mineralfilter kan ge en vitare hinna på huden men så ser alla surfarna ut så du är bara cool. 

Och miljön då?

Det vi smörjer in oss med hamnar inte bara i havet eller duschen. Det hamnar i naturen.

Vissa UV-filter och andra ingredienser i solskydd diskuteras även ur ett miljöperspektiv – både när det gäller nedbrytbarhet och påverkan på vattenmiljöer. Många UV-filter är kända för att ha en negativ påverkan på vattenlevande organismer, t ex koraller. 

Så för mig handlar det inte bara om att skydda huden från solen det handlar också om att välja solskydd som som är så klokt som möjligt för miljön.

Hudvänliga ingredienser som huden mår bra av, som stödjer barriären och som skyddar mot solen:

Antioxidanter – E-vitamin, C-vitamin

Hudegna lipider/fetter – t ex ceramider, som stärker hudbarriären.

Hudnaturliga ämnen - t ex kalcium och mangan, som lugnar och reparerar.

Mineralfilter och moderna organiska UV-filter som inte penetrerar huden utan stannar på huden

Produkter som Skinomes.

Så summa kardemumma i min värld så är det ju stå att om vi dagligen smörjer in oss med produkter som absorberas genom huden och kan mätas i blodet, då behöver vi också fråga oss: vad vill vi att kroppen ska hantera? Vad vill vi att levern ska bryta ner? Vad vill vi att vårt hormonella system ska möta – varje dag, år efter år?

Det betyder inte att allt konventionellt solskydd är farligt. Det betyder att vi inte alltid har hela bilden, särskilt när det gäller långtidseffekter av vissa kemiska filter.

Och därför väljer jag medvetet.

Jag vill skydda min hud – men jag vill också skydda min kropp.

Vi behöver göra kloka val, inte bara gällande solen, utan även gällande det vi smörjer in oss med.

Solen är inte fienden.
Den är en kraft.

Och kraft behöver respekt – inte rädsla.

Kram,
Malin

PS. Här får du 15 % rabatt hos Skinome med koden malin15

Från blodröd till vit

Jag kom till den tropiska stranden med något tungt i bröstet. Lättad att få åka hit men ändå med en slags oro. Förändring är inte alltid roligt. Det gamla som vi är van vid är betryggande bekant. Men jag visste att jag behövde släppa taget om som på något sätt klimakteriet ber oss släppa. När det är över är det verkligen som att ömsa skinn och förenas med den du alltid känt att du varit men tappat kontakten med genom livets alla faser. Ja det kändes tungt…

Inte dramatiskt. Men färdigt att släppas.

Mitt fokus på denna resa har varit fysisk jordning och rening. Den första stenen som attraherade mig fann jag i havet. Djup orange-röd. Som om den burit eld en gång. Den ville verkligen landa mjukt i min hand så jag tog med den in. Det var en röd Jaspis.

“Denna vackra sten är riktigt bra på grunden, det ger jordning och är fysiskt helande, och går också under namnet Rödläkare. Red Jaspis ger dig lugn, Säkerhet och stabilitet, och hjälper dig att övervinna orättvisor och missförstånd. Många använder den mot fysisk smärta, där det sägs att det är särskilt bra mot cystit, illamående och gastrointestinala problem.

Chakra: Röd

Stjärntecken: Tjur

Rena:Rökelse, fullmåne, selenit, några timmar i solens strålar”

Källa: Soulful.se

Jag hittade även en Mandarin kvarts. Den kändes lätt i känslan och ropade nästan “ Ta mig också !!”

“Mandarinkvarts kallas Tangerine quartz på engelska och är en orange kvarts. Det är hematit i kombination med vatten som ger en rostiga orange och lite guldig ton. Orange kvarts påminner oss om att hålla en sund balans mellan de givande och mottagande aspekterna av våra relationer med vänner, familj och vår partner. Det sägs att den kan stödja oss att känna oss hela, läka trauma genom att öka kontakt med oss själva och vår sanning. Om du ofta anklagar andra och upplever att saker och ting i ditt liv är andras fel så hjälper mandarinkvartsen dig att ta hem sanningen och kraften till dig själv och börja jobba med dina mönster, trauman och ”mindset”. Källa: Kristallrummet.se

Det passade mig perfekt och i planen för denna resa.

En eftermiddag tog jag med mig den röda stenen ner till havet och och satte mig ned. Jag lät fingrarna smeka den. Jag började känna en känsla av sorg. Att jag inte ville lägga fokus på att förlåta utan att säga förlåt. Jag höll den i handen när tårarna kom. Jag satt nog i 30 minuter och bara grät. Vi kan ju inte förändra andra. vi kan bara förändra oss själva och be om förlåtelse och förlåta oss för våra misstag.

Jag grät inte för någon särskild person. Jag grät för alla som kom in bland mina känslor. Framförallt människor jag själv varit ledsen på eller besviken på. Jag bad om förlåtelse till så många där jag satt och det var så skönt.

Förlåtelse till det som varit.

Till det jag burit.

Till mig själv.

Havet tog emot.

Stenen höll.

Och när det var klart visste jag att jag skulle lämna den kvar. Så jag gick ner och sköljde den i havet. Sedan fick jag en stark känsla att den skulle ligga i solen för att reans med ljus. Senare läste jag att det var precis så jag skulle göra. Dagen efter bar jag ner den till havet igen och lämnade mina sorger där med den.

Sorg ska inte ägas.

Den ska röra sig.

Nu lämnade den mig.

Några dagar senare fann jag en grön sten. En grön Jade. Formad som en kvinnokropp. Inte perfekt. Men mjukt kurvad. Jag log. Som om stenen i min hand sa, “ Det är dags att älska din kropp nu Malin precis där du är. Din kropp är ditt tempel… minns du att du sa det. “ så jag kysste den med mina läppar. Som om jag pussade på mig själv.

Den gröna stenen kom från djup havsbotten en gång.

Pressad upp genom jordens rörelser.

Som kroppen – formad av tryck och tid.

Den påminde mig om att styrka inte är hård.

Den är uthållig.

“Jade är historiskt känt för att få lycka, rikedom, hälsa och kärlek till det som bär det. Det sägs att Jade kan hjälpa dig att nå din fulla potential och uppnå dina mål.

Grön Jade skapar balans, det skapar välstånd och överflöd, öppnar och balanserar hjärtats chakra och hjälper dig på vägen i den andliga världen.

Chakra: Hjärta

Stjärntecken: Aries, tjur, jungfru, vikt

Rena:Rökelse, fullmåne, selenit, några timmar i solens strålar”

Källa: Soulful.se

Jag började hålla den varje morgon. Ibland flera gånger om dagen.

Pussa den lätt igen och igen.

Och sa;

Jag älskar dig.

Inte för hur du ser ut. Inte för vad du orkar. Utan för att du är min.

Och så, en dag när jag hade delat en tanke med min väninna Malena på Facetime. ( En tanke som bar ord som nu kom från en tryggare plats inom mig. En röst jag kände igen. Min egna. Jag sa, tänk om allt är samma sak. Tänk om allt är omslutet av en energi, för allt är ju energi, ett fält som går igenom allt. Och när vi upplever sorg eller trauma blir det som en stagnation av energin någonstans fysiskt elle psykiskt. Energin låser sig. Detta har det pratats om i generationer både i Asien och i Sydamerika och Afrika. Energin måste renas eller lösas upp och flöda igen så det inte blir till sjukdom. När vi sitter i meditation. När vi ber eller när vi utgår ifrån hjärtats energi löses blockeringen upp. Ta hjälp av fältet och lås upp energin som fastnat i dramat och platsen, kroppen eller känslorna flödar av ljus och cirkulation igen.) Så lyste hon upp upp sa att jag borde lyssna till Maria Strömme. Nanoforskaren på Uppsala Universitet. Och jag gjorde det och blev så lycklig att kunde inte sluta le.

Dagen efter fann jag en vit sten.

Tung.

Massiv men lagom att hålla lätt i min hand.

Med ett svagt inre glitter.

Inte dramatisk.

Inte ropande.

Bara stilla där på stranden.

Det var en kvarts – ljus i fast form.

“ Vit agat kan även kallas Snökvarts eller Mjölkkvarts. Det milda ljus som den vita agaten sprider skänker förtröstan och tillit till det enkla och jordnära. Den associeras med den Tibetanska gudinnan White Tara, moderlighet och den närande bröstmjölken. Mjölkkvarts, snökvarts som även kallas vit kvarts eller vit agat ger oss en känslomässigt rogivande och mjuk energi. Den stödjer din närvaro och din förundran över livets magi i det vardagliga. Att mjukt närma sig livets alla aspekter är denna vackra stens medicin. Snökvartsens magi är stillhet, förlåtelse och nåd. Bär denna vita vackra sten” Källa: Kristallrummet.se

Och där, medan jag satt med den i handen, reste sig havet plötsligt i långsamma bågar. Valar. Mörka kroppar som bröt ytan.

Andetag som steg som vita moln över vattnet.

En rygg.

En stjärt som försvann.

De var inte nära.

Men de var tydliga.

Som om djupet själv visade sig. Så märkligt ändå… Min vecka som varit har både mitt och naturens språk varit:

Förlåtelse.

Kroppens kärlek.

Klarhet.

Och nu med valarna djupvisdom.

Valar bär minne. De rör sig genom hav som är äldre än våra berättelser. Och när jag såg dem förstod jag något stilla:

Läkning är inte ett ögonblick. Det är en resa och ett val.

Man går ner.

Man stiger upp.

Man andas.

Man fortsätter.

Och havet bär allt. Och kanske är det så läkning ser ut. Inte som blixtar från himlen. Utan som något mycket enklare.

Man gråter.

Man släpper.

Man älskar.

Man landar.

Flera dagar i rad har jag stått med fötterna i det salta stilla havet och låtit jordens elektroner fylla min kropp. Jag har lekt i havet med vågorna för att röra på mig på ett mjukt men ändå kraftfullt sätt. Kroppen känns starkare för varje dag. Jag känner mig i mer frid än på flera år. Jag känner mig trygg. Och det var allt jag ville. Att min kropp och mitt sinna skulle känna sig trygg med mig igen.

Och havet fortsätter slå mot stranden. Som det alltid har gjort. Valarna rör sig i djupet. Stenarna ligger kvar i sanden.

Ormens år närmar sig sitt slut. Bara några dagar kvar o ch jag har “ömsat skinn” i kärlek och förlåtelse. Och det som är spännande är inte stenarna. Det är att jag känner att jag inte längre behöver dramatik för att känna något. Inga oroliga tankar

Jag känner frid. Och det är den största förvandlingen.

Nu kom Martin med en Corona med Lime. Jag skrattar till… en del av det jobbiga med kroppen har varit att läka efter Coronan då jag svimmade flera gånger efter varandra. Hahahaha ja jag antar att jag är färdig med den biten också.

Nu väntar snart hästens år för Berghagen och oss andra. Hör du min hovar trampa otåligt i backen? Jag är redo!

Namaste, Malin

Att vila i det ursprungliga

Tårarna rinner där jag sitter med fötterna vilande mot jorden, palmbladen spelande ovanför mig.

Det är så galet vackert här.

Havet är kristallblått. Inte en människa passerar mig på den stilla stranden, långt bortom turiststråken.

Allt är tyst. Levande. Närvarande.

I min hand håller jag boken Värdet av konst.

Den handlar om hur konst kan upplevas så olika inom oss – oavsett om vi är konstnärer eller betraktare.

Konst är viktig eftersom den talar till oss bortom orden.

Den öppnar rum inom oss där känslor, minnen och insikter får röra sig fritt.

I mötet med konst – vare sig det är en målning, en bok, musik eller naturens egna mönster – får vi spegla oss själva och minnas vilka vi är. Vad vi tycker om och vad vi inte tycker om. Något skapar en känsla – frågan är varför?

Att skriva för hand i en anteckningsbok är en form av levande konst.

Pennan rör sig i kroppens tempo, inte tankens hastighet.

Det skapar ett stilla samtal mellan hjärta, hand och medvetande, där det som är sant får ta form utan att pressas fram. Det hjälper också hjärnan att få vara i sitt ursprung. Ingen autokorrigering där inte.

I det enkla skapandet – att läsa, skriva, betrakta – återvänder vi till vårt ursprung. Till det långsamma.

Till det mänskliga.

För mig är det jag ser just nu den vackraste konsten av alla.

Naturens kaos och ordning i samma andetag.

En ständig kreativ process.

Nattens vågor har skapat formationer i sanden.

Det som från marken kan upplevas som kaos, visar sig – ur ett högre perspektiv – vara perfekta, vackra mönster.

Allt handlar om varifrån vi betraktar.

Jag borrar ner fötterna djupt i sanden.

Mobilen ligger en bit ifrån mig, på flygplansläge.

I morse mötte jag soluppgången, och min inre klocka följer nu ännu mer jordens rytm.

Jag tar med mig boken ner dit där hav möter sand.

Sätter mig med vatten upp till midjan och låter orden landa mjukt.

Vågorna läker kroppen i detta naturliga möte med modern – jorden.

Allt är så ursprungligt vackert att tårarna rinner av lycka.

När jag nu skriver detta har jag varit lika klok som boken i min hand.

Jag har värnat om mitt ursprung idag.

Om det enkla. Det sanna. Det levande.

Att få vara en del av en av universums vackraste platser.

Mitt i miraklet som vår jord är.

Jag skriver i min anteckningsbok:

”Jag går med skönhet framför mig.

Jag går med skönhet bakom mig.

Jag går med skönhet på vardera sida om mig.

Jag går med skönhet ovanför mig.

Jag går med skönhet inom mig.

Jag går med skönhet INOM mig. ”

Klart att tårarna rinner.

Kram Malin

Fakta – att leva i kontakt med vårt ursprung

• Blöt sand och hav leder elektroner från jorden in i kroppen och ger djup fysisk jordning.

• Torr sand leder sämre, men är lugnande för nervsystemet genom värme, beröring och stillhet.

• Havet ger starkast jordning eftersom saltvatten är en mycket god ledare.

• Morgonljus som möter ögonen tidigt på dagen hjälper kroppens inre klocka att ställas in.
  Det signalerar vakenhet, reglerar hormoner som melatonin och kortisol, och påverkar sömn, energi och känslobalans.

Så nästa gång du åker på semester,

försök att strunta i mobilen där på stranden.

Världen där ute klarar sig. Och du också.

Vila från dopaminkickarna i det senaste – även om det kan kännas stimulerande att veta mer, att hänga med, att vara uppdaterad.

Låt kroppen få vila i sitt ursprung.

Vila från det onaturliga.

Du kommer att märka hur hjärtats egen rytm, jordningen i havet och boken i din hand hjälper dig tillbaka till ditt riktiga jag.

Så kan du göra enkelt:

• Låt blicken vila i det första dagsljuset

• Sätt fötterna där hav möter sand

• Andas lugnt och låt kroppen minnas sitt tempo

Kroppen är i grunden elektrisk och rytmisk.

När vi möter ljus, jord och vatten på naturligt sätt påminns den om sitt ursprung. Och en boks rader öppnar upp för fantasin utan hjälp, inre bilder… kanske kommer det tankar att skriva ner med penna och papper.

Det är inte prestation – det är återkoppling. Vi hittar hem igen.

Kram igen!

Kolesterol och harmoni

Kolesterol har fått ett dåligt rykte. Som om det vore fienden.
Men kolesterol är i grunden livsnödvändigt. Det bygger våra cellmembran, våra hormoner och skyddar nervsystemet. Utan kolesterol – inget liv.

Och hur kommer det sig att en person som tränar regelbundet, äter bra och nyttigt ändå kan ha lite högre kolesterol? Forskning visar att det är mer faktorer än dålig kost och lite träning.

Jag har märkt att under perioder av känslomässig stress har mitt kolesterol varit högre. Inte bara för att jag då kanske också ätit sämre, utan framför allt för att jag varit mer orolig och därigenom ökat kortisolnivåerna i kroppen. Stress och oro påverkar inte bara hur vi mår mentalt. De påverkar hela kroppens inre landskap – och blodkärlen är bland de första som reagerar.

När jag lever med långvarig stress, när kroppen upplever hot – verkliga eller upplevda – går nervsystemet in i försvar. Det sympatiska nervsystemet aktiveras. Blodkärlen drar ihop sig. Pulsen ökar. Blodtrycket stiger. Det är en intelligent överlevnadsreaktion. Men den är inte tänkt att pågå hela tiden.

När stress och oro blir ett tillstånd snarare än en tillfällig reaktion lever kärlen i ständig spänning. De får inte vila. Inte mjukna. Inte expandera fullt ut. Den fina, tunna insidan av blodkärlen – endotelet – blir mer sårbar. Och där, i den sårbarheten, börjar ofta inflammationen.

Stresshormoner som kortisol och adrenalin påverkar också hur kroppen hanterar fett och socker. Levern producerar mer kolesterol som en del av kroppens skyddssystem. Kolesterolet är inte problemet – det är budbäraren. Det skickas dit där det behövs skydd och reparation.

När oro och stress pågår länge:

• ökar inflammationen

• kärlen blir stelare

• kolesterolet får mer att göra

• plack kan bildas som ett försök att skydda kärlväggen

Det är inte ett misslyckande från kroppen. Det är ett uttryck för överlevnad.

Och kanske är det därför så många människor ”gör allt rätt” med kost och motion, men ändå ser sina värden stiga. För kroppen lyssnar inte bara på vad vi äter. Den lyssnar på hur vi lever. Hur trygga vi känner oss. Hur ofta vi håller andan – i både kropp och liv.

När nervsystemet får signaler om trygghet händer något annat. Blodkärlen slappnar av. Blodet flödar lättare. Inflammationen dämpas. Kolesterolet behöver inte längre agera plåster.

Så stressreduktion är inte en bonus. Det är faktiskt kärlvård.

Jag kanske låter tjatig, men yoga, meditation, djupandning och promenader i naturen – i närvaro – är så viktiga. Rörelse utan prestation hjälper oss att hålla sunda kortisolnivåer. Lika viktigt är stillhet, sömn och beröring. Känslan av att vara hållen – av livet, av sig själv, av något större. Kanske framför allt av oss själva. Att vi skapar en miljö där kroppen känner sig trygg.

När vi lugnar vårt inre landskap, lugnar vi också våra blodkärl. Och då får kroppen äntligen arbeta med oss – inte i ständig beredskap mot ett hot som aldrig tar slut.

Så vad är det egentligen som händer när blodkärlen blir trängre, stelare eller när plack bildas?

Det här var något helt nytt för mig för några år sedan: plack uppstår inte ur tomma intet. Det är en läkningsprocess och ett försök från kroppen att skydda sig. När blodkärlens insida blir irriterad – av inflammation, stress, socker, rökning, oxidativ stress eller långvarig belastning – uppstår små mikroskador i kärlväggen. Kroppen svarar med sitt eget ”plåster”. Kolesterol skickas dit för att täta, skydda och reparera.

Problemet är alltså inte kolesterolet i sig. Problemet är miljön i kroppen.

När inflammationen pågår länge, när stressystemet aldrig får vila och när kärlen inte får den näring och rörelse de behöver, fortsätter placken att byggas på. Kärlen blir stelare. Passagen smalnar av. Och då ökar risken.

Tunna blodkärl är inte svaga blodkärl. De är ofta känsliga blodkärl – formade av liv, hormoner, åldrande, stress och ibland sorg.

Och här blir perspektivet viktigt: kroppen är inte emot dig. Den gör sitt bästa – varje dag, ja varje sekund. Det är vi som ibland missförstår dess signaler.

Det verkligt läkande börjar när vi frågar oss själva, i sann yoga-anda:

• Hur ser inflammationen i mitt liv ut?

• Får mitt nervsystem vila?

• Rör jag kroppen så att blodet får flöda?

• Får kärlen det de behöver – näring, syre och trygghet?

För blodkärl älskar:

• rörelse

• djupandning

• stillhet

• kärleksfull närvaro

• minskat socker och stress

• antiinflammatorisk mat

• och ett hjärta som inte lever i ständig kamp

När vi lugnar kroppen, lugnar vi också blodkärlen. När vi skapar trygghet inifrån, mjuknar systemet. Det handlar inte om att kontrollera kroppen. Det handlar om att samarbeta med den.

Och kanske är det just där läkningen börjar.

Så vad kan vi då tänka på i vår kärlek till kroppen, för att få den att känna sig trygg?

Våra blodkärl är levande vävnad. De är gjorda för att kunna vidga sig, dra ihop sig och följa kroppens rytm. Med åren – och med stress, inflammation och stillasittande – kan de bli stelare. Men den goda nyheten är: de svarar snabbt på rätt signaler. Jippi!

1. Rödbetsjuice
Rödbetor är rika på naturliga nitrater som i kroppen omvandlas till kväveoxid (NO).
Kväveoxid:

• vidgar blodkärlen

• förbättrar blodflödet

• sänker blodtrycket lätt

• ökar syresättningen av cellerna

Rekommenderad mängd är 1–2 dl färskpressad rödbetsjuice per dag, gärna på morgonen eller före rörelse. Du kan blanda i citron, ingefära eller äppeljuice för mildare smak. Vi använder blåbärsjuice hemma – utan tillsatt socker.

Effekt kan märkas redan inom 2–3 timmar och blir tydligare vid regelbundet intag.

2. Rörelse och värme
Daglig rörelse som promenader, yoga eller dans gör kärlen mer följsamma.
Värme – sol, bastu eller varma bad – får kärlen att vidga sig naturligt.
Svettning hjälper kroppen att minska låggradig inflammation.

3. Jordning och havsbad
Barfotagång och havsbad kan minska stress och kortisol. När nervsystemet går ner i lugn-och-ro minskar kärlsammandragning. Saltvatten innehåller mineraler som kroppen känner igen.

4. Andning
Djup, långsam andning aktiverar det parasympatiska nervsystemet. Det signalerar trygghet – och blodkärlen slappnar av.
Stress gör kärl stela. Lugn gör dem mjuka.

5. Näring
Blodkärl mår särskilt bra av:

• olivolja

• nötter och frön

• gröna blad

• bär

• omega-3

Antioxidanter skyddar kärlväggen och minskar oxidativ stress.

Och inte att förglömma – studier visar att:

• positiva känslor förbättrar kärlens funktion

• hjärtkoherens (hjärta, andning och känsla i samklang) påverkar blodflödet

När vi känner tacksamhet förändras både puls, blodtryck och kärltonus.

Så mina vänner – mjukhet i livet ger mjukhet i blodkärlen.
Flöde i själen skapar flöde i kroppen.

Och kanske är det just detta det handlar om: att hålla sig mjuk – inte bara i själen, utan också i kroppen. Våra blodkärl, precis som vi, mår bäst när de får vara elastiska, följsamma och levande.

Rörelse, värme, andetag och glädje gör dem mjuka. Likaså naturens egen medicin – som rödbetsjuice, rik på kväveoxid, som hjälper blodkärlen att vidga sig och blodet att flöda lättare. När flödet förbättras får varje cell mer syre, mer liv.

Att bada i havet, gå barfota, svettas, andas djupt och känna tacksamhet – allt detta signalerar trygghet till kroppen. Och i trygghet slappnar blodkärlen av.

Jag tror att kroppen vet exakt vad den behöver, när vi bara ger den rätt förutsättningar.
Mjukhet istället för motstånd.
Flöde istället för kamp.
Kärlek istället för kontroll.

Frågan är varför läkare som får en patient med högre kolesterol men för övrigt jätte bra värden, bra kost och träning ändå rekommenderar statiner?

Varför inte först ställa frågan vad skapar detta? Är det genitiskt och kanske ditt normala? Hur är kärlväggarna? Mjuka och följsamma så då behöver patient inte oroa sig. Eller hård och början till plack: vad skapar detta?

Varför är inte det nästa steg istället för statiner? Det är ju som att ta en Alvedon istället för att kolla vad som orsakar huvudvärken!

Våga fråga tusen frågor! Lita på din kropp och din magkänsla och fråga gärna flera olika läkare.

Stor kram,
Malin

Det jag bär i mitt hjärta är också det jag sänder ut.

Det finns människor som kan titta på nyheterna flera gånger om dagen utan att bli påverkade.

Det finns de som kan se krigsfilmer, dokumentärer om mord, brott och övergrepp utan att det berör dem känslomässigt.

Och så finns det vi som inte klarar det – utan att det också skapar fysisk rädsla.

När känslorna blir så starka att kroppen reagerar. Hjärtat rusar. Andningen förändras. Ångesten smyger sig på.

Människan attraheras tyvärr av katastrofer.

Det är därför löpsedlar bygger på skrämsel och drama.

Och det är så lätt att fastna i spiraler av negativa nyheter, särskilt i sociala medier.

Jag fick lära mig av mamma att det var viktigt att se på nyheterna – för att vara uppdaterad och bildad.

Och till viss del håller jag med.

Men för mig behöver det finnas en vakenhet kring hur det påverkar just mig – emotionellt och fysiskt.

Jag mår bättre i kroppen.

Mitt hjärta är lugnare.

Min ångest är i stort sett obefintlig sedan jag slutade titta på nyheterna på morgonen.

Nu sitter jag istället med min kopp te och skriver i min anteckningsbok.

Tankar som kommer upp.

Eller så mediterar jag, rör på mig, tar en promenad med Nala 🐕.

I min värld är det också så här:

Vi som är känsliga för ständig matning av katastrofer och elände – och där det skapar rädsla inom oss – vi sänder också ut rädsla. Just på grund av vår känslighet.

Hjärtats kraft är enorm.

Och för oss som känner mycket behöver vi komma ihåg att ju mer rädsla vi bär, desto mer rädsla skickar vi vidare.

Till vår egen kropp.

Och till vår omgivning.

Därför är det så viktigt att vi värnar vår inre frid och vårt hjärtas lugna, kärleksfulla energi.

Idag tittar jag inte så mycket på nyheter.

Och när jag gör det är det via @svtnyheter-appen, där jobbiga och underbara nyheter blandas på ett mer balanserat sätt.

Ofta frågar jag istället Martin – som inte alls är lika känslig som jag – så får jag det senaste den vägen.

Det viktiga, tror jag, är att jag inte har gått i rädsla och “stängt av” livet.

Jag har gått i kärlek och omtanke om mig själv.

För mig fungerar det inte att stänga av ur rädsla.

Då är jag fortfarande ett offer. Fortfarande påverkad. Fortfarande i rädsla.

Det som har hjälpt mig är omtanke.

Kärlek till mig själv.

Och visdomen om vad som faktiskt är bra – och inte bra – för just mig.

Det handlar inte om vad jag inte vill ha i mitt liv.

Utan om vad jag vill, och välkomnar in.

Det är där mitt fokus ligger.

Och det är det som stärker min kropp, lugnar mitt sinne och min själ – och fyller mig med kärlek.

Och det är också det jag sänder ut. ♥️

En tanke denna morgon.

Kram Malin